fem sextonåringar som ska iväg på fjällvandring för första gången, långt hemifrån. En hel vecka. Dem har planerat allt själva, fixat och donat.

men jag har haft ett eget behov av att gå igenom planeringen med (åtminstone min egen son). jag har velat ha lite tid med honom innan resan, dela hans glädje och farhågor. Finnas till hands för den sista minuten utryckningen, fixa en god matsäck till den långa resan, skjutsa till stationen, krama honom adjö, känna stoltheten inför hans äventyr och dem fina kompisarna.

På stationen slöt dem andra kompisarna upp. Bara en anna pojke hade sina föräldrar med. Självklart, hade dem "föräldralösa" glömt, matsäcken, inte kollat biljetten, inte tänkt på frukost till imorgon,  en hade ringt i sista minuten för att höra om han kunde låna liggunderlag.

Till slut kom dem iväg, en med tårar i ögonen för hon hade blivit så stressad av att glömma matsäcken, trots att alla andra lovade att dela med sig.

När tåget väl hade tuffat iväg och lugnet hade lägrat sig på perrongen kom min ilska. Ilska och besvikelse över dem andra föräldrarna, samma föräldrar som sen kommer och beklagar sig för mig om att deras barn inte hjälper till, inte lyssna, inte vill åka med dem på semester eller till dessa förbannade sommarstugor.

Det är väl knappast konstigt! Först curlar dem sina ungar i 12 år, slutar med parlivet och fritid för att ungarna ska skjutsas hit och dit och inte behöver skjuta upp något, ungarna tar inte ansvar, deltar inte i sysslor. Sen tröttnar föräldrarna på detta och deklarerar i samband med tonåren att dem får klara sig själva. Punkt slut, föräldrarna sticker till stugan och ungarna lämnas vind för våg...Men dem får pengar "sponsras" heter det numera.

Sen blir föräldrarna förvånade över eventuella ungdomsrevolter, utanförskap, dålig dialog, att dem inte vet länge vad barnen hittar på.

Fan, så förbannad jag blev!

Hur kommer det sig att jag vet vad mina ungar hittar på? Och deras kamrater?? Hur kommer det sig att jag kan ha 10 tonårspojkar på middag för att fira skolavslutning, där alla hjälper till skojar vid bordet, är snälla och trevliga, berättar om sina drömmar...

Hur kommer det sig att ingen av dem andra föräldrarna hade fått för sig att ordna något liknande... Dem vet knappt vad deras barns kompisar heter!

Skärpning föräldrar! Curla mindre i början så orkar ni njuta av era barns uppväxt och mognad lite längre.

Ni går miste om fantastiska upplevelser med era tonåringar.