Filosofias Tripp

Och så det som hände sen..

Jag fick vara kvar. Vi är ett fåtal tappra krigare. Vi ska genomföra ett enormt arbete. Vi har noll och inga ören till vårt förfogande.Easy as. Ungefär. Motivationen har märkligt nog gått från minus 35 till medelgod på en vecka. Nu ska jag verkligen få testa mig, min kapacitet. 6 månaders brutal assessment kanske är ett annat sätt att säga det på.

_____________________________________________________________________________________

Idag är ingen vanlig dag, idag är det Stockholms blodbad på jobbet. En efter en kommer kollegorna ut oc har blivit uppsagda. Väldigt märklig känsla som jag faktiskt inte varit med om tidigare. En sån total utblåsning.

Jag måste fundera nu. Jag ska tydligen få vara kvar. Men vad är det värt när alla jag lärt mig gilla här försvinner? Hur de ska få motivationen på topp hos de som är kvar, det skulle jag vilja veta.

Snart dags för mitt möte. Om jag nu får vara kvar så ska det bli intressant att få veta vad jag ska pyssla med. Just nu är det ju faktiskt ingenting.

 Jahapp. Fick ett besked idag som var något oväntat men ändå helt okej. Tänkte flytta mig från dagens roll och byta löneutbetalare och kom fram till mållinjen, men där tog det stopp. Tydligen fick inte den andra slutkandidaten heller spränga målsnöret, något märkligt men okej ändå. 

Det var en mycket prestigefull roll och jag har haft lite ont i magen hela helgen inför ett eventuellt positivt besked faktiskt. Ska jag räcka till, klara av det, leva upp till rekommendationer och förtroende osv. 

Nu blir det till att ladda om i den nuvarande, mycket flytande, rollen. Jag får vara kvar, till skillnad från många andra, vårt fina gamla gäng har splittrats för vinden, men jag kommer nog inte få pyssla riktigt med det jag vill. Det är med andra ord läge för reflektion. 

Till det tar jag ett (men bara ett) glas vin och masserar axlarna. Stora beslut kräfva detta...

Sitter jag nu, på jobbet, med mörkade, fria nikotinämnen under läppen. Sitter och funderar.

Hand i hand med sysslolöshet går sviktande tro på den egna förmågan. Jag har alltid blivit upplärd att om något är dåligt hade man alltid kunnat göra någonting för att förbättra det, det är alltid den egna insatsens fel. Detta leder, i situationer som min nuvarande där jag faktiskt inte råder över omständigheterna, alltid till självkritik och en känsla av att inte räcka till.

Mina närmsta veckor kan förändra läget och nu blir jag lite osäker på min förmåga, om jag har det som krävs. De runtomkring mig tror på det, men den där lilla jantelagarn inuti säger annat. I eftermiddag ska jag dock boosta mig själv och mitt ego, intala mig att jag är bäst i världen och sedan sätta mig med en omfattande uppgift. 

Helgen som gick innebar, förutom kvalitetsmys med en salig röra av bebisar, syskonbarn, familj och fina kompisar, även en sorglig bemärkelsedag. Tio år utan min mamma. Och saknaden river mer än någonsin. 

Helst av allt skulle jag vilja ta en bil (om jag hade en) och bränna upp till hemtrakterna, till skogen, stugan, den öppna spisen, och bara skriva och andas av den kalla, krispiga höstluften.  

Tills vidare får jag dock sitta här, med den gråa utsikten, Lykke Li i öronen och titta på skärmen i hopp om...ja, något.

Nu låter det här deppigt, men det är det inte. Jag har bara inte reflekterat på ett tag och det är en stor del av att vara mig. Reflektion är skönt och lite, lite värkande.

Idag känns allting sådär lagom segt. Eller nej, korrigering. Jävligt segt. Jobbet är som ett envist jävla tuggummi som håller fast mina fötter från att sväva med lätta steg. Har fått tråkiga, inofficiella besked gällande en del kära kollegor. Har ingenting att göra. Den känslan är alltför välbekant från det jobb som fick mig att skita i allt och dra ut i världen, för bara 2 år sedan. Jag måste ta reda på vad som är min morot nu. Min roliga jobbarkompisar, vårt tajta gäng, det är vad som hållit mig uppe det senaste halvåret, som kantats av oklara direktiv och en fladdrig färd framåt/bakåt/nedåt. 

Jag funderar också så mycket på min kärlek. Den som jag har givit mig in i med hull och hår och en liten andel skygglappar. Det tar energi att grubbla, att analysera. Kanske ska jag bara skita i det och leva med.

Jag tror jag ska sätta mig och läsa igenom min blogg och se hur resan har sett ut dit jag är idag. Kanske kommer lite klokskap till mig genom skärmen, lite distans?

Helgen utgjorde en vändning för mig. Jag gillar när det kan hända. Fortfarande är jag inte säker på hållbarheten och lycklighetsfaktorn men det kändes sådär som det gör ibland ni vet, när något klickar till och sätter sig på plats.

Det har varit en resa i den här relationen. Missförstånd, helt och hållet baserade på ömsesidiga osäkerheter. För första gången har jag upplevt att saker jag sagt, som absolut känts helt ofarliga och skämtsamma för mig, lite senare visar sig ha satt sig som en tagg i självkänslan hos den andre. Vi verkar trycka på varandras osäkra punkter med vårt sätt att vara och det har varit många, långa snack.

Men som sagt, nånting hände i helgen, det kanske är för tidigt att ropa hej, men det var en annan känsla. En tryggare och mer upplyftande känsla. Hoppas den håller i sig. 

I övrigt är det åter en höst med större förändringar runt hörnet och tioårsdagen av mammas bortgång närmar sig med stormsteg.

Livet är dynamiskt kan vi väl sammanfatta det som.

Dynamiskt och rätt så bra.

Det ligger möjligen några beslut och väntar på att fattas i den närmre framtiden. Positiva och spännande förhoppningsvis, men också lite lagom kittlande läskiga och möjligen för privatlivet försvårande.

Rörelse är vackert om än skrämmande, men det ska ju göra ont när knoppar brister som det heter.

Såhär 6-7 månader in i ett nytt förhållande har vi nog betat av de flesta fällor som finns. Osäkerhet, gamla vanor, struliga scheman och praktiska svårigheter är alla glada käppar i hjulet. Det har blivit många snack men också mycket dålig humor.

Mitt stora dilemma är väl min drömmarsida. Av någon outgrundlig anledning dras jag alltid till killar med precis motsatt talang. Jag charmas av det jordnära, det nöjda, attraheras av det som insekter till ljus. Och förmodligen är det vice versa också.

När vardagen slår till är det dock svåra kombinationer, det där med vardagslunk och drömmerier om roliga upptåg och romantiska påhitt. Jag börjar undra om det inte är så att jag måste landa i verkligheten, lära mig uppskatta en enkel vardag. Eller snarare lära mig uppskatta den mer. Jag älskar lugna kvällar hemma, men samtidigt vill jag ha ett roligt äventyr på lut, som kan ligga där i bakhuvudet och lugnt förvissa mig om att livet inte bara är en radda vardagar.

När veckorna består av pendlande pussel, helger som anpassas till barn och de "lediga" helgerna bokas in på annat - då känns det bara som en lång transportsträcka. Hur många par konstaterar i oktober att den första fria helgen för roliga aktiviteter på tumanhand ligger i fjärran i andra halvan av december? Eller är jag bara kräsen nu?

Hursomhelst - det är härligt att vara kär, men vilket jobb det är.

Sitter på jobbet. Eller vad man ska kalla det numera. Mitt område ligger nere just nu kan man säga. Jag vet inte vad planen är eller vad jag ska fylla min arbetsdag med riktigt. Jag har så otroligt svårt för att jobba så.

I morse fick jag en text på min mail. En text som min fantastiska syster skrivit. En text om mamma. Om den omöjliga dagen som vi faktiskt tog oss igenom, ärrade och saknandes vissa delar av oss, men ändå.

Den tog mig på sängen. Det var längesedan jag tänkte på de här sakerna, släppte fram känslorna, men nu, en tisdagmorgon i kontorslandskapet, slog bokstäverna emot mig med kraft.

Det är snart tio år sedan. Tio år och en hel evighet.

Fy fan. Nu är det rätt motigt alltså.

Jobbet går djävulskt segt - läget är i det närmsta katastrofalt och jag kan bara se mig i stjärnorna efter resurser till det jag pysslar med. Ändå ska området vara kvar. Hur de tänkt den ekvationen begriper jag inte.

Dessutom har det seglat upp en jävla härva privat, som har sina rötter mer än tre år tillbaks. En idiot som helt plötsligt dykt upp o kräver mig på väldigt mycket pengar på ett helt makalöst fräckt sätt. Egentligen är jag i juridisk mening inte orolig men vem denna person känner på en mer illegal nivå är mer oroande.

Utan att jinxa så är det enda som förorsakar glädjeskutt nu att jag har en jättefin kille som jag är jättekär i och i helgen ska vi äntligen ha en hel helg själva - första på 7 veckor.

Innan dess ska jag bara trixa mig ur härvan med idioten, få en riktning på jobbet (alternativ skaffa ett nytt) och få ihop den där jäkla sociala kalendern.

Skål!

Jag funderar mycket men skriver för lite. Jag borde använda den där dagboken som ligger och skräpar, eller skriva lite mer här. 

Just nu funderar jag mycket på min riktning i livet. Jag verkar återigen ha hamnat på en position där man ska satsa på något nytt utan att satsa. Det känns igen alltför väl från mitt förra jobb och jag ser tecknen och tänker inte låta det hända igen - att jag blir sittande med sviktande tro på min egen förmåga, tappad motivation och att hänga kvar för länge. 

Jag har börjat komma till ett läge där jag tappat lusten och förtroendet för företaget i sig, även om jag brinner för mitt koncept och har kvar tron på det. 

Vad göra. Ett år under bältet på cv:t ser inte toppen ut - samtidigt som jag behöver få en kick någonstans i från och här går förändringarna långsamt. 

Tur att jag är kär i alla fall, annars hade hösten känts som en väldigt lågintensiv transportsträcka. 

Men det är ju inte helt okomplicerat heller - jag har fått vänja mig vid att vara med någon av motsatta könet som ibland är känsligare än jag - en inte helt bekant situation för mig. Vi kan dock prata jäkligt bra och i grunden finns en sån kemi att svårigheterna vi har - de praktiska förutsättningarna och de olikheter som finns -  ändå känns överkomliga. 

Nu väntar en förändring som kan försvåra läget något - men jag är säker på att vi grejar det. 

Det här är ett satsningsområde som det faktiskt satsas på, med kanoner och trumpeter och hela h*lvetet!

Sen sist. Jag har kommit lite längre och samtidigt lite kortare, in i vad som kallas en relation. Jag har en pojkvän nu, trots att det ibland känns väldigt konstigt att säga, framförallt till honom, och vi tassar på i rätt bra takt.

Förra veckan drog vi på en semester tillsammans. Den första faktiskt. Det var magiskt. Vi var precis sådär äckligt kära som man föreställer sig ett nyförälskat par på sin första semester.

Dock. Väl hemkomna så börjar jag undra igen. Hur ska det här gå? Vi bor i varsin stad, han har ett litet barn som tills vidare måste tas om hand i den staden där även hans ex bor. ad gör man då? Vardagen tränger sig på med sin äckliga andedräkt.

I dagsläget är det så att vi helt enkelt anpassar oss till denna verklighet, dvs träffas här när vi kan, där när vi kan och inte alls när vi inte kan. Vilket under hösten förmodligen blir rätt ofta.

Nu har vi trots allt fått två veckor tillsammans, utan jobb, som inneburit både semesterlyx (utan barn) och vardagsrealism (med barn) som båda varit riktigt bra.

Jag är väldigt kär tror jag.  Jag beundrar honom och jag blir både kåt och lycklig i hans närvaro. Jag tror att han också är det. Kär, kåt och lycklig.

På nåt sätt får vi lösa det här.

Nåja, det var en kortare sammanfattning av läget just nu. Mest för min egen goda räkning.

Hej så länge.

 Nu är den då här. Dagen då jag och min, öh, pojkvän* tar ett rätt stort kliv framåt och kanske cementerar en relation som hittills varit förvånansvärt djup med tanke på dess längd. 

Jag ska träffa en för honom väldigt viktig person och jag är lite nervös. Samtidigt känns det helt rätt och kul att få ta del av den största delen av hans liv. 

Angående oss så har jag nog inte känt såhär förut. Det är en sliten klyscha, alla säger det i början förmodligen, men för mig är den sann just nu. Jag har varit stormförälskad ett bra tag nu, men det är också något annat som kommit på sistone. Inte bara attraktion och skoj, vi har blivit väldigt tajta snabbt även på andra plan. Det är häftigt med människor som bara växer och växer med tiden och inte tvärtom.

En jobbig situation i veckan gav mig en otroligt imponerande, annan sida av honom. Han är inte bara rolig och i mina ögon sexig, han är dessutom en väldigt bra och trygg person när det blåser. 

Av något som kan kallas ren princip så är jag inte snabb med de där tre stora orden, men det börjar fanimej närma sig. 

Vi måste bara få lite mer vardag ihop först. 

Så jag tänkte åka och jobba på det nu. 

* jag har fortfarande lite svårt att på ett helt naturligt sätt säga att jag har en pojkvän. Det har ingenting med känslorna att göra, men att fasa över från en självbild till en annan och landa i den tar nog lite tid.

Jag har halvlandat efter en period av otroligt intensivt schema - på jobb och vid sidan av. Jag har flyttat ut men inte in, så jag bor nu i kappsäck. Flackande.

Nu sitter jag i min kompis lägenhet och försöker få någonting gjort. Men jag känner mig liksom tom. Fantasin är uttömd, kreativiteten har nog försvunnit till förmån för prestationsångesten och min förmåga att planera och följa upp är inte på topp just nu. Jag orkar inte hålla alla lösa trådar.

Nu behöver jag flytta in. Vara ledig. Ha tid att fundera och umgås.

Plötsligt känns det helt underbart med fyra veckors sammanhängande semester - hur kunde jag tycka att det var onödigt? Men först är det 3 veckors sammanhängande jobb och flytt.

Jag ska sätta mig ner nu och tänka på hur bra jag ändå har det. Jag är nykär, jag har ett jobb, jag har köpt ny lägenhet, jag fick vakna av Trollets sång på min födelsedag och jag har hälsan. När en av mina bästa vänner har förlorat båda sina föräldrar inom loppet av en månad kan jag inte annat än vara ödmjuk och tacksam. Och banne mig börja ta hand om mig själv och ta vara på allt.

Snap out of it med andra ord. Spark i baken på mig.

Jag försöker komma ihåg att skriva här, men dagarna går och det blir inte av.

Jag är återigen inne i en händelserik period, nu är det dock inte lika stor andel jobb som det varit tidigare, även om den delen håller sig på en konstant hög nivå, nej nu är det mitt privatliv som snurrar på.

Om mindre än två veckor flyttar jag härifrån. Sen väntar två veckor av lätt snyltande på bekantskapskretsen, följt av två veckor i en hyrd tvåa, innan jag slutligen får flytta in i min nya, i dubbel bemärkelse*, lägenhet...med balkong, tvättmaskin, diskmaskin och yta...

Det känns vemodigt men underbart - jag är redo för ett snäpp upp på vuxenskalan.

Jag är dessutom tokigt nykär, med allt vad det innebär. Efter en dust med gamla spöken** njuter jag nu fullt ut, så mycket jag kan eftersom vi inte kan ses väldigt ofta, och det känns jävligt bra såhär långt. Jag hade verkligen glömt bort hur det känns och inser att det koncept jag kört med, mer eller mindre medvetet, att inte våga släppa in någon eller fram känslor, var väldigt dumt.

Det här kan bli något väldigt bra, så känns det i magen. Och i kväll får jag träffa honom.

Så, nu är resumén avklarad. Om jag nu bara återgår till daglig uppdatering kan det här nog bli en blogg igen. Tamejfan.

 * helt nyproducerad, höööögt upp i luften. Gott!

** en viss pojkvän i utlandet gjorde visst mer skada på förtroendefronten än jag trodde. Men det är over and done with nu.