Filosofias Tripp

 - Man vet ju om det och ändå gör man det inte?!

De senaste två veckorna har jag vid lite för talande många tillfällen diskuterat det här med hållbar livsföring, prioriteringsproblem och ren och skär osund stress. Jag har, både i de här diskussionerna och, kanske framförallt för mig själv, börjat formulera någonting inombords.

Den inledande tanken låter något i stil med ”vad fan håller du på med”? och som kanske av den raden framgår, följs av formande av framtidsplaner.  Se det som ett litet livsförändringsembryo.

Så här på ett spårpar på väg mot min blivande hemstad, gör jag en klassiker och filosoferar lite djupare.  

Häromkvällen satt jag med en kompis jag inte träffat på länge. Vi pratade om att vara modiga, om att våga hoppa av/byta spår/bryta upp och annat.

Hon hade träffat en utländsk kille vid nåt tillfälle och han hade gjort ett modigt val och givit henne några kloka ord angående att göra vad man vill, ord hon tagit med sig.

Men, hon hade också funderat några varv till.

Hur i hela friden skulle världen se ut om alla gjorde vad de ville? Om alla sket i plikt och eftersträvade en slags evig radda av lyckliga ögonblick och så fort det blev lite tråkigt eller jobbigt, hoppade av/bytte spår/ bröt upp?

Hur många försäkringshandläggare skulle vi ha? Hur många undersköterskor? Hur många innesäljare skulle rotera säljverksamheten?

Jag inser att det finns begränsningar här. Kanske är det åldern, kanske är det en ökande realism på bekostnad av den ungdomliga, härligt begränsningsbefriade galenskapen som gått ur kroppen, till förmån för en självinsikt, och ett visst mått av självbegränsning och bekvämlighet.

 Nåja, vad jag ska komma till är väl att det, som alltid i detta land, bör och måste finnas en gyllene medelväg för att vi ska kunna acceptera något.

Ska jag slita sönder mig för att hjälpa till att hålla samhället igång med min lilla del? Hur långt ska jag kompromissa med vad jag egentligen går igång på för att ha ett jobb, vara lojal mot min arbetsgivare, ha ett trovärdigt CV och så vidare och så vidare.

 De senaste tre veckorna (egentligen månaderna) har inte varit hållbara för min del. När jag började såg min rollbeskrivning radikalt annorlunda ut. Det var mitt drömjobb. Nu jobbar jag ungefär 0,1% med det jag ville, och skulle, göra från början.

 Är det rätt att tänka att jag borde nog hoppa av, söka annat och ”ge upp”? Kanske till och med gå tillbaks till skolbänken ett tag och leva på bidrag?

Eller sviker jag kollegor och chef då?

Fast är det bättre att svika sig själv? Som den inledande meningen antyder – alltför många vet vad man borde göra för att må bättre, och nästan lika många skiter i det. Man stressar, har för lite tid med barnen, för mycket med jobbet, äter dåligt, dricker, röker, snusar för mycket, ligger för lite och tränar ingenting. Men det står inte på facebook.

Men om alla gjorde som jag funderar på att göra, skulle det här landet gå runt då?

Jag tror de kommande åren och decennierna kommer ställa den här frågan på sin spets. För min del lutar det åt ett egoistiskt år, med nya spår.

Jag har skitit i de där valen lite för länge. Och om det bara gäller lilla jag så tror jag Moder Svea överlever en liten stund till…

 Hej Filosofia, ett år äldre och du bara måste vara klokare!

Jag sitter här och summerar ett år som verkligen varit upp och ner. Och därför blir min uppmaning till dig för kommande år ganska kort och koncis;

Hävda din rätt! Ta hand om dig och sätt värde på dig själv. Du är faktiskt ganska bra när du bara tror på det själv. 

Ta hand om de du har omkring dig. Njut av tillskotten och umgås med alla du tycker om - det ger dig så mycket tillbaks!

Låt inte jobbet definiera dig. Det ÄR skillnad på roll och person. Om du inte trivs - gör något i tid - det om något har du väl lärt dig, det är inte alltid bra att hänga kvar och försöka bevisa sig i en miljö som inte riktigt ger möjlighet till det. Framförallt så vet du ju nu vad förutsättningarna är - så fundera ett varv på vad du vill och om det matchar...

Planera bättre och ta ansvar för saker, på jobbet och privat. Du har börjat bra nu - fortsätt med det! 

Framförallt - njut av livet, res, skratta och grubbla inte så mycket. Välmående och balans får bli årets ledord. Det må låter jävligt töntigt, men leeeev dem! 

Jo, och glöm inte träningen - du har ju blivit till åren, som naprapaten vänligt upplyste dig om; "du får ingenting gratis nu". Så det är bara att köra! 

Avslutningsvis önskar jag att alla dina nära och kära, inklusive du själv, har hälsan och lyckan i behåll under året och inte drabbas av olyckor. 

Nu ska jag kasta mig iväg på galej i den blivande hemstaden - med nymålade naglar och ett glatt humör! Ha en riktigt grym kväll du också, det ska jag ha! 

En sista utmaning: överraska dig själv i år. Gör något oväntat. Något du kan vara stolt över. Easy as!

Stor kram från Filosofia, lite yngre, men väldigt klok!

  Hej Filosofia, i slutet av 2011, ett år som jag tror kommer bli avgörande för dig på många sätt - bra hoppas jag! 

Tjenare! Jovars - ett år med förändringar blev det, i vanlig ordning! Såhär sista dagen på året så kan jag summera att det i slutändan känns bra, men det har varit en riktig jävla berg- och dalbana i år. 



Jag sitter i mitt kök, snön ligger tjock utanför (ännu en vargavinter) och jag sippar på en modifierad drink medan mannen gör sig i ordning. Strax ska vi gå till ena piraten på trerätters och efterföljande fest och jag är nysminkad och ska bara hoppa i stassen. 

Jag sitter i mannens kök (kommer till det), sippar på ett glas vin och ska snart lägga på ansiktet, hoppa ner i partystället och bege mig på middag i min blivande hemstad. Sug på den!



Den här dagen har jag promenerat (köldskadat rumpan) och varit på gymmet. Det hoppas jag du gjort om ett år också. Se till att ta hand om kroppen under året som kommer. Träna ofta och varierat, greja det där marathonloppet och överträffa dig själv och dina förväntningar - det kan du! 

Jag HAR faktiskt tränat idag - eloge! Ett svettigt löppass med efterföljande styrketräning på gymmet. Jag var väldigt bra på träningen det första halvåret, och tränade väldigt varierat med en lust som aldrig tog slut. Men under hösten har det barkat med stress, 7 veckors sjukdom och noll energi. Men nu är jag på rätt spår igen.  



Igår var jag på spa med piraterna och det vil jag också att du gör till en tradition - mellandagslyxmys. Överlag ska du ge dig själv återhämtning och balans. Du har ett stort behov av det så fortsätt så. 

Tyvärr blev årets julmys bara en frukost för mig. Jobbet kom ivägen...Men nästa år!

 Drömde inatt. Om distans, anklagelser och ånger. Om honom. 

Jag begriper faktiskt inte vad det är som skaver. Jag är så ledsen. Jag kan inte ta på känslan, jag vet ju att det är rätt det här, att vi nog inte var rätt men jag sörjer ändå. Efter att mamma dog (och följdes av halva släkten på några år) så har jag enormt svårt för avsked. 

Ena sekunden vill jag kasta mig tillbaks i hans famn, nästa sekund tänker jag "jo, men vad skulle hända sen". Och där tar det ju liksom stopp. 

Jag måste göra någonting. Jag vill bli glad och tillfreds igen, inte bara på dan utan hela natten.

Även om jag tror det enda som går att göra är att låta tiden gå. Jag tror ändå på att allt kommer bli jättebra till slut. Vilken dag som helst nu, vänder det. Heja mig. 

 ..men alltså. Buskis. 

Jag får allergiska utslag. Och nu är den överallt av någon jäkligt outgrundlig anledning. Ö&B går i bräschen med sina fullkomligt vidriga reklamfilmer helt baserade på dåliga ordvitsar. 

Har hela Sverige blivit Göteborg? Kommer Eva Rydberg och Stefan&Krister ligga på innelistan? Kommer Henrik Schyffert konvertera? 

2011 kan bli en riktig rysare. 

 Det har gått ett tag sen sist (för ovanlighetens skull) och det har väl hänt en hel del (för ovanlighetens skull). Ibland undrar jag när jag ska sluta leva så jäkla dramatiskt. Eller ja, allt är ju relativt, hade jag bott i Libyen tex så hade jag ju varit en svennebanan. Eller Libbebanan, eller ja, okej, point made. Min poäng är att det sällan går ett helt år utan en sån där stor förändring. Och jag verkar alltid vilja drämma i med två, gärna tre på en gång. 

Jag har fått ett nytt jobb. Så det är ju positivt. Har jobbat där ett tag och jag stortrivs. Trodde knappt jag skulle kunna återuppleva känslan av att vara precis där man vill och göra något skitkul och ha sköna kollegor. Men så har jag det nu. 

Så då var det ju tvunget att balanseras, det där. Relationen som varit min verklighet, glädje och magont i två år klarade inte av distansen längre. Återigen sitter jag här och tänker tanken att "jag ska aldrig bli ihop med nån igen". Det är så jävla jobbigt när det tar slut.

Jag gjorde valet, även om han gjort ett val innan kanske, men då hängde inte relationen på det. Jag är bödeln så att säga, men inte ett dugg råbarkad eller likgiltig. Det finns en massa känslor kvar men jag insåg också att det varit för mycket huvudbry för att jag skulle kunna fortsätta. 

Så, nu sitter jag här. Lyssnar på Septembers fantastiska version av pluras break-up-song. Det har gått en månad sedan det definitiva beslutet men det känns inte mycket lättare. "Det gör ont en stund på natten osv". 

En mailkonversation om ångest, avslut och med ett "jag vill nog inte höra ifrån dig" är ingen fredagshöjare. Och så är det den där söta lilla människan, som jag inte har någon rätt till. Men som litade på mig och alltid ville ha nagellack på sina små naglar  när jag målade mina. Sen försvann jag. 

Fy fan. Men beslutet känns ändå rätt. Fast jävligt fel. 

De där vårkänslorna det pratas om på passagen har i alla fall inget med den här bloggen att göra. Inte nu. 

 Hej Filosofia, i slutet av 2011, ett år som jag tror kommer bli avgörande för dig på många sätt - bra hoppas jag! 



Jag sitter i mitt kök, snön ligger tjock utanför (ännu en vargavinter) och jag sippar på en modifierad drink medan mannen gör sig i ordning. Strax ska vi gå till ena piraten på trerätters och efterföljande fest och jag är nysminkad och ska bara hoppa i stassen. 

Den här dagen har jag promenerat (köldskadat rumpan) och varit på gymmet. Det hoppas jag du gjort om ett år också. Se till att ta hand om kroppen under året som kommer. Träna ofta och varierat, greja det där marathonloppet och överträffa dig själv och dina förväntningar - det kan du! 

Igår var jag på spa med piraterna och det vil jag också att du gör till en tradition - mellandagslyxmys. Överlag ska du ge dig själv återhämtning och balans. Du har ett stort behov av det så fortsätt så. 

Vad gäller jobbet så har du ju nyligen fått sluta - jag hoppas verkligen att du sitter här nästa år och har ett superroligt jobb, att du tror på dig själv och att du ger allt. Ha ett skitkul jobbår, det behöver du efter den här resan! 

Kärleken vet jag inte vad du ska göra med Jag önskar det, men du sitter här och undrar om ni kan lösa det där och om du vill. Försök hitta din magkänsla och fatta ett beslut - för din egen skull framförallt men också för andra inblandades. 

I övrigt vill jag att du (när du fått ett jobb) ska fortsätta spara, men se också till att spara till unna-grejer - resor, behandlingar och annat som du vill göra. Se också till att få koll på bolånet inför nästa år - räntan lär inte sjunka! 

Jobba på att hitta ditt gamla jag igen - det som sprudlar, mår bra och sprider glädje. Du har inte riktigt varit dig själv 2010 och det är inte bra. Återigen - kanske terapi för att hitta tillbaks och sänk kraven på dig själv så du får lite slack! 

Gör roliga saker med andra, för dig själv och utforska minst ett nytt intresse. Jag tycker tex att du ska lära dig fota på riktigt - det gillar du! 

Sammantaget - njut av året och se till att kärlek, jobb och relationer så mycket som möjligt bara ger dig energi och glädje - annars måste du ändra på det! 

Kör hårt, ha en skitrolig kväll - det ska jag ha nu! Stor kram från mig till mig! 

 Hej Filosofia i december 2010! TIll tonerna av "I gotta feeling" skickar jag dig denna hälsning!

Hej på dig snygging! Jag läser detta till ljudet av Gran Turismo på PS3 och sippar på en moddad drink. Ok!

 Skulle köra till min andra stad idag, men hindrades av ymnigt snöfall och en löjlig trötthet (som skulle kunna vara relaterad till gårdagens utgång och halvsena hemgång) som gjorde att jag allvarligt övervägde att gå och lägga mig klockan 19:06. 

Kollade två avsnitt av House och tänkte strax efter nio att äntligen, äntligen kan jag lägga mig. Och förblev snopet nog klarvaken. Att jag aldrig lär mig, att det där sömntåget tutar och drar (oavsett snöfall och växelfel) och sen blir man liggande med tankar om dugande och teoretiska kunskaper inför eventuella jobb man kanske får eller drömmen om a-kasselivet i den händelse man inte får dem. 

Nästa gång är det jag som packar ihop och knyter mig, oavsett vad stora visaren pekar på. 

Nu så, ska jag alldeles strax göra ett nytt försök och se om jag kan lura mig själv till sömns med lugnande tankar om stordåd och överkapacitet och pengar som rullar in som de ska. 

Funkar inte det kan jag ju alltid börja klura på brevet till mig själv som det börjar bli dags för nu igen, och väva samman det med ovan filosofiämnen. 

 Joråsatte. Nu är jag officiellt arbetslös, men vid gott mod att hitta ett nytt jobb ganska snart. Just nu 3 aktuella öppningar och idag har jag sökt ett jobb jag själv tycker jag är som klippt och skuren för. De MÅSTE ju ringa just mig givetvis... 

I övrigt kommer inte livet så mycket framåt. Jag tampas rätt mycket med självkänsla och magkänsla just nu. Vad vill jag, vad kan jag, vad är meningen med livet och andra småfrågor. Jag funderar fantastiskt mycket och med tanke på insatsen så är resultatet magert. Jag har hamnat i nåt läge där jag helt enkelt inte kan avgöra vad magen säger. 

Jag vet inte vad jag vill. Generellt alltså. Rätt trist i vardagen och ganska komplicerat i de större frågorna. Jag tror jag börjar inse att jag ganska mycket anpassat mig till vad andra vill och gjort det till mitt. Eller så är det inte så. Ja, ni förstår. 

Bäst jag tar en fika och bio på det. Endera dagen kommer nog en polett farandes rakt ner i pannbenet. 

 

 Jag var inne idag. Och det gick bra. Eller ja, vad kan gå snett i en process som handlar om att återlämna diverse IT-prylar, men jag menar att jag gick därifrån med glatt humör, en optimistisk känsla och en energi jag inte känt sedan..tja..mars-09? Typ. 

Efter tre veckors utfrysning* från div rekryterare så har en av dem den oerhört goda smaken att ringa och boka mig för en intervju på ett riktigt bra jobb just när jag står och pratar med (fd) chefen. Lovely. Samtidigt hade det klirrat till om en jobböppning i inboxen på fejan, Oavsett vad som sker med dessa så tänker jag sluta mina skogsgröna ikväll med en bra känsla.

Let's keep up the good work! 

* ja, det är något förmätet att tro att de ens vet att jag finns, men jag har upplevt det så. Ring mig för fasen, jag är bäst! 

Där fick jag. Jag använder rätt frekvent termen "careful what you wish for" och här sitter jag nu och vet precis vad som åsyftas.

I morgon ska jag in till jobbet, lämna in ett stycke laptop, passerkort samt telefon inklusive sim-kort. I'm checking out. Jag blev utröstad i ö-rådet, eller nåt.



För att göra en lång historia kort: jag har blivit uppsagd pga arbetsbrist och trots att jag velat lämna detta gudsförgätna ställe intensivt ungefär varje dag sedan ett år tillbaks så känns det nu lite snopet. Lite deppigt och framförallt jävligt skumt.

Efter sommaren insåg jag att min "kollega" helt sonika tagit mitt ansvarsområde och gjort det till sitt typ. Till en början inte på eget initiativ trodde jag, men numera vet jag att det är denne som ligger bakom allt.



Hursomhelst, utan detta så fanns egentligen bara en roll för mig och den hade jag själv sagt att jag inte var intresserad av, i ett försök av mig menat att visa mina ambitioner och få igång en ny satsning på det som var mitt område, med mig vid rodret.

It did not work.

Så, i två månader har jag nu sökt jobb betydligt mer frenetiskt än innan. Det är lite som i en dålig relation man själv tänkt avsluta hur många gånger som helst, och så hinner den andra före. Typ "det är fan inte du som ska göra slut med mig, det är JAG som ska LÄMNA DIG!". Nåt åt det hållet.

Hoppades på att landa ett jobb och att komma till B utan att passera A(-kassan) men så verkar det inte bli. Tack mitt tidigare jag för att du tecknade inkomstförsäkringen. From om några dagar är jag en free agent. Jag har en bra CV, är bra på intervjuer men eftersom jag försöker byta bransch har det hittills varit stopp efter 1:a eller 2:a intervjun.

Samtidigt pågår de fruktlösa försöken att bestämma vart jag ska bo framöver. Två ostadiga ben av tre alltså. Relation och jobb osäkert och boende tryggat i fyra månader framåt, tror inte normal a-kassa ser till att den stigande räntan betalas. Kanske onödigt att säga att jag inte sover så bra.



Det konstiga är att det inte är ekonomin eller boendet eller relationen som framförallt håller mig vaken, nej det är kniven i ryggen från den kollega jag faktiskt trodde gillade mig. Hon spelade ut mig totalt, för egen vinning. Och tröstade mig med världens teatershow efter. Tänk så det kan bli när man tror på människor. Jag har dock bestämt mig för att inte bli en cynisk konspirationsteoretiker pga detta, jag vidhåller att de flesta människor är normala och att jag bara råkade hamna på fel plats vid fel tillfälle.

Nåja.

Trots två månaders arbetsbefriad tid att vänja mig så känns det nu väldigt konstigt att rensa mail från glansens dagar, att slänga alla viktiga filer (efter copy-paste såklart) och att fila på det där hejdå-mailet. Tidigare har jag alltid valt det själv och jag trodde inte att det skulle vara så jobbigt att bli bortvald. Jag har ändå jobbat på ett företag  i kris som sagt upp mer än hälften av sin personalstyrka på 2 år och folk har sparkats till höger och vänster i korridorerna. Men nu, när det är jag, så inser jag vad de andra känt på riktigt. oavsett hur många som än blir uppsagda i ett svep, så känns det personligt. Ett ratande.



I morgon kastar jag in handduken och plockar fram den glammiga scarfen istället. I will survive osv. Även om det blir på A-kassa till en början. Jag vet att detta kommer leda till något fantastiskt mycket bättre i slutändan.

Wish me luck..

Sitter på ett tåg igen. Funderar på vart jag är på väg, i sån där metaforiskt mening.

Jag är trött. Jättetrött. Det mesta känns som krav, magen krånglar, öronbruset är tillbaka, sömnron borta.

Jag måste lyssna på kroppen. Det är dags att förändra. Själv vill jag krypa in under en sten och gömma mig där ett tag. Eller kanske klippa allt på obestämd dit och bli skäggig eremit i sommarstugan. Om jag nu kunde gro skägg alltså.

Jobbet är föga motiverande, men ok, jag hankar mig fram. Precis som i relationen. Vi lever i någon slags parallellupplägg. Ett vardagsliv där vi låtsas som att vi är ett normalt par, ett annat på längre  sikt där inga sjävklara saker finns med.

Jag längtar efter att inte känna tvekan. Det här håller på att bryta ner mig, att från dag till dag byta fokus och vilja. Jag orkar inte ha hela beslutet på mig, när jag inte har en aning om vad jag egentligen vill. Vad är jag, vad är rädsla, vad är förväntade förväntningar, och framförallt,

vad är rätt?  

Nu ger jag mig själv en paus från beslutsfattandet. Jag fattar helt enkelt beslutet att jag inte kan fatta beslut just nu.

Sen tar jag en springtur på det och ikväll hoppas jag att jag känner mig som mitt vanliga, starka jag igen. För en liten stund i alla fall.

Det kan ju omöjligt finnas en mer inaktiv blogg än min faktiskt, som ännu har lite livstecken ändå. Det klyschiga livspusslet och oviljan att röja anonymiteten på jobbet (och konstant frånvaro ac egen hemmatid) har gjort att denna blogg fått lida lite.

Vill ändå stanna kvar - det är ju snart fem år av mitt liv som ryms här. 5 år med väldigt många förändringar, stora val och små trivialiteter som lätt glöms bort. Jag kan bara inte ta bort den.

Sen sist har väl inget förändrats egentligen. Jag pendlar, trixar och fixar för att hinna med det och de jag vill ooch våndas över ett flyttbeslut som jag snart måste fatta. Oundvikligt - vi måste ta nästa steg eller lägga ned. Kan låta enkelt när man trivs ihop, är kära och landat i varandras olikheter. Men inte för mig. För mig innebär det att flytta ifrån min älskade hemstad, min fina lägenhet, att bli hemlös besökare i MIN STAD.

Alla mina vänner och min ovärderliga familj finns ju här.

Jag vet att det inte rör sig om en flytt till Australien eller ens långt bort i Sverige. Det är 16 mil. 1,5 timmar bort. Men avståndet i vardagen blir större än så.

Det innebär också ett liv med barn. Ett barn som jag älskar, men som inte är mitt. Det är inte okomplicerat och jag är ju inte ens säker på att jag vill ha egna. I alla fall inte nu och så ska jag helt plötsligt ha någon annans barn. Uppfostra sådär lite som jag tillåts. Leva med kompromisser. Att allt det där jag drömde om att göra med min potentiella pojkvän för några år sedan, kanske inte är genomförbart. Max 2 veckorsresor, med eller utan barn. Boendeort för evigt (ja, jag ser 15-18 år som en evighet just nu) någonstans där jag inte vill bo. Eventuell hemort för mina egna barn någonstans där jag inte tänkt.

Ändå fortsätter jag. För det känns bra när vi två är tillsammans. Jag blundar och kör på.

Hur länge kan man göra så?

Jag sitter på ett tåg mellan orten som skulle kunna bli mitt nya hem och den nuvarande hemstaden. Återigen med ett litet snack i bagaget. Om långsiktighet, hållbarhet och prioriteringar. Låter nästan som ett debattämne inför valet och det är det ju också. Inför mitt och hans val.

Jag vet inte om jag är beredd att flytta ifrån allt jag har idag. Hela mitt liv utöver honom. Det är ett stort steg i sig och när man betänker konsekvenserna, ännu större på sikt. För även om det inte känns så nu så kommer jag kanske vilja ha barn nån gång. Och tanken på att då inte bo "hemma" med alla jag känner omkring mig, känns helt bisarr. Nästan otänkbar. Och vad gör jag då i detta?

Snart är det dags att göra ett aktivt val, med jobbiga konsekvenser oavsett åt vilket håll det blir.

Norr eller söder.

Jag eller vi.