Filosofias Tripp

Hej Filosofia i december 2010! TIll tonerna av "I gotta feeling" skickar jag dig denna hälsning!

Hoppas att ditt år har varit roligt, med massa kärlekskänslor*, roliga händelser och spännande förändringar. Jag hoppas framförallt att det varit mindre kantat av vänner i stor sorg. Detta år har varit hemskt ur den aspekten, en nära kompis förlorade båda sina föräldrar inom en 5 veckors-period, en annan har en tapper mamma som kämpar mot samma skitsjukdom och en timme innan tolvslaget somnade en tredje kompis mamma in - alla hade cancer. 

Därför beslutade jag mig för att bli månadsgivare till cancerfonden, för deras och för mammas skull. Det vill jag att du fortsätter med. 

Relationer är således vktiga detta år - stötta vänner som har det tungt, ha mycket roligt med alla andra och så ska du få en alldeles speciell utmaning på den fronten...Se till att överkomma bryggan med pappas kidnapper - så att ni alla kan umgås som en vanlig familj och framförallt så att småtrollen kan få hänga med sin morfar lite mer. 

Vad gäller kärleken så vill jag att du fortsätter vara lycklig - just nu är du det, men det har varit en rätt snårig väg dit. Om den fortsätter ge dig ont i magen lite för ofta och orsakar för stora kompromisser så måste du våga göra något åt det. Men jag hoppas verkligen att det går bra! Innan året är slut tycker jag att du ska ha gjort något slags arrangemang som leder till någon form av samboskap, om inte annat så för miljöns och tidsoptimismens skull!

Du får också i utmaning att börja på antingen kampsportsträning eller dansträning - det har du tjatat om så jävla länge, så till verkstan nu! I övrigt ska du ta han dom din kropp bättre än du gjort de senaste två månaderna - i år blir du inte yngre! 

Du ska också, på inrådan av en kompis, sänka dina krav på din egen tillgänglighet och ditt presentköpande - det ruinerar både din stress- och pengabank! 

Hmm..vi har ju också det här med jobbet...se för fan till att antingen köra helhjärtat på det sjunkande skeppet eller hoppa över till en roligare båt. Jag föredrar det senare..

Du ska också bättra din förmåga att ta itu med jobbiga praktiska saker och inte sticka huvudet i sanden. 

Framförallt ska du i år återuppta terapin i någon form. Du MÅSTE tro på dig själv och det här året har visat att du inte kommit lika långt som du trodde. Fet spark i baken! 

Just det - glöm inte att resa som fan - det behöööver du!

Som vanligt hoppas jag att du och alla runtomkring dig undantas från sjukdomar, död och annat elände. I år får bli ett lyckligare år än förra tycker jag.

Stor kram från Filosofia, alldeles i de första skälvande andetagen på 2010...

* internt uttryck som du slänger dig mycket med just nu

 Hej Filosofia ett år senare och förhoppningsvis ett år klokare!

Hej du! Det vete fan, det här året har snurrat upp huvudet lite, men alltid lär man sig väl nåt i slutändan?

Jag hoppas att året varit ett roligt, soligt och positivt år. Jag hoppas att du sitter och njuter av att vara lyckligt kär, för det är min första utmaning till dig för 2009. Om det inte fungerar med en viss person så hoppas jag att du kan hitta någon som allt stämmer med och faktiskt våga och vilja satsa.

Ja, i stort har det varit just det, roligt, soligt och positivt. Men med det positiva följde en del grävande i gamla outredda saker, och just precis nu har jag fattat ett beslut för nästa år. Men, jag blev stormkär, i en viss person ovan och vi blev tillsammans. Det har varit en berg- och dalbana, men nu känns det bra. Dessutom fick jag en liten bonusperson på köpet som jag är väldigt glad att ha fått lära känna. 

Jag hoppas också att satsningen på jobbet som vi står inför nu går mycket bra och att du hinner med och framförallt, prioriterar.

Det gick åt helvete och nu är vi väl inne på den tredje omstarten i år. Minst. Fina kollegor har blivit uppsagda, själv har jag fått en delvis ny roll som jag inte är helt entusiastisk inför. Eller snarare inför förutsättningarna. Jag har därför prioriterat ner jobbet just nu. Dock inte jobbsökandet...

Det ska vara balans mellan bisniss och pleasure. Se till att hinna träna, umgås med vänner och familj, för i år utäkas den här skaran med inte mindre än tre nya små personer och den är redan stor. Bara att planera!

Jag har varit duktig med träningen i år, tyvärr har jag på sista biten i mål drabbats av knäskador och förkylningar och ett intensivt pendlande, vilket sabbade totalbilden något. Men PT är bokad igen inför nästa år. 

De tre personerna kom minsann - plus en till som inte var påtänkt när jag skrev detta.  En fantastiskt liten systerdotter, och inte mindre än tre fantastiskt söta pojkar (2009 var verkligen killarnas år) i kompisgänget. Den senast anlända ska jag hälsa på på måndag!

Såhär i de sista timmarna av 2008 så har jag många funderingar och förväntningar och kanske någon oro inför det kommande året. Jag ska strax gå och träna och det vill jag att du fortsätter med - ta hand om din kropp och utöver träning så ger jag dig utmaningen att vårda huden. Använd solskyddsfaktor, gå på ansiktsbehandlingar med jämna mellanrum och hitta en bra frisör. Sånt får dig att må bra! Ta itu med stresshyn också!

SOM jag har gått på ansiktsbehandlingar...två superdyra kurer och ännu fler rätt dyra krämer. Hjälpte finfint då och då, men såhär ett år senare har jag fortfarande problem och undrar om jag någonsin ska komma ur tonåren? Håret har jag skött bättre än förra året, det har nästan börjat se ut som hår med frisyr igen faktiskt. 

Se till att gå ut och ha roligt, hitta lite nya vänner som delar din situation så att du inte bara lever familjeliv - du behöver leva singelliv också - se utmaning nr 1!

Hmm..blev inte så mycket med det, men jag var ju en "upptagen singel" fram till april. Sen blev det mest familjeliv faktiskt, men det har varit jättemysigt, även om partynerven ibland rycker lite ängsligt..

Vad gäller de praktiska grejerna så hoppas jag att det blir läge för lägenhetsbyte - att du kan sälja med vinst och köpa en större lägenhet - det är dags nu! Spara skatteåterbäringen till handpenning och håll koll på småutgifterna!

SJälvklart tog jag dig på orden!!! Nu blev det inte jättemycket större, men jättemycket bättre ändå - och ikväll ska jag faktiskt ha nyårsmiddag här för fyra vuxna och två barn. Det hade varit inte mindre än en utopi i min förra lägenhet!

Framförallt - se till att ha bra planering 2009 för att undvika stress och tro på dig själv!

Har väl lyckats hyfsat med det, men visst har det periodvis varit galet och jag har inte blivit bättre på att hantera detta genom att aaaandas.. Jag har tyvärr fått inse att den där tron på mig själv inte riktigt finns där i alla lägen, men jag jobbar på det...

Nu ska jag ge mig av till gymmet, fika, festförberedelser och slutligen, en förhoppningsvis rolig festkväll med tremänningen! (och ett speciellt samtal förresten) (Det speciella samtalet resulterade till slut i ett speciellt besök som ringer på dörren nu, med sin mini-me

Ha det gott 2009, jag önskar att alla nära och kära får vara/bli friska och lyckliga!

Snart kommer brevet till mig själv nästa år..funderar en stund på utmaningarna bara...

 Tar in spektaklet med Idol-finalen som så många andra ikväll. 

Har städat, tänt ljus, hällt upp ett glas vin. 

Som Bagge sa - det bästa med den här kvällen är att den inte är över. Snart* kommer en stor och en liten människa som jag tycker väldigt mycket om, och det blir alltså ännu bättre. 

Bäst att värma tevattnet och fixa fram smörgåsbrickan. 

Ikväll maxar jag klyschan i rubriken.

*om Gud och bilen vill (ja, jag är skrockfull och vill gärna unjinxa när jag kan)

 Varför blir man nostalgisk när det nykära gradvis övergår i en tryggare känsla? 

Jag kan sakna, och lite sörja, det. 

Jag gillar den där initiala galenskapen. Den som gör att man är vaken alldeles för länge, tar långa omvägar för en extra timme ihop, ringer upp sekunden efter man lagt på bara för att säga att man saknar personen. 

Men förändringar är inte alltid av ondo.

Så varför vill jag att det bara ska fortsätta, ett litet tag till?

Jag gillar ju galenskapen.  

Efter helgen: 

• 20% av klappar inköpta. 


• Noll nya varor i kylskåpet efter en lång bortamatch och sen hemkomst


• Ett stycke plastbarnkalas avklarat med bravur


• Ett stycke välförtjänt helkväll i småstaden efter ovan barnkalas


• Två omgångar lussebak och noll lärdom gällande grundstorlek vs slutstorlek på katterna


• En omgång Donkey Congas på whiskey. Taktlöst men kul. 


• Ett stycke krasat whiskeyglas med affektionsvärde  i diskolycka och en mycket ledsen pojkvän. Minst fem följdtankar gällande tröstresa till distilleriet för inköp av nya. 


• En mycket trött filosofia som ska nanna nu. 

 De kommer med jämna mellanrum, en långsam men säker regelbundenhet. Vaknätterna. 

De röda siffrorna på ugnen visar 1:41, jag har sträckläst de sista 150 sidorna ur "ett annat liv" och sömnen håller sig på andra sidan väggen, gardinen, fasaden. 

Det är säkert fullmåne, jag vet inte, har inte kollat, men jag kan inte sova. Jag är inte orolig, jag är lite trött, men den gäckar mig, den där sömnen. 

Jag tänker på allt jag inte gör. Allt jag inte får gjort och hur tiden och dagarna bara går utan att jag sätter igång. 

Det blandas friskt, från pretentiösa bokskrivarplaner och självförverkligande till vardagsrealism medelst privatekonomiska, ordningsbringande excelark och träningsdos ställt mot sofftid. En tvärsnittssmoothie. Lite söt, inte så bitter, men kanske lite passerad. 

Jag börjar här, kl 1:47 med datorn i knät. Med något så avgörande som årets julklappslista. 

1:48. Det blir en lång dag i morgon.

Och så det som hände sen..

Jag fick vara kvar. Vi är ett fåtal tappra krigare. Vi ska genomföra ett enormt arbete. Vi har noll och inga ören till vårt förfogande.Easy as. Ungefär. Motivationen har märkligt nog gått från minus 35 till medelgod på en vecka. Nu ska jag verkligen få testa mig, min kapacitet. 6 månaders brutal assessment kanske är ett annat sätt att säga det på.

_____________________________________________________________________________________

Idag är ingen vanlig dag, idag är det Stockholms blodbad på jobbet. En efter en kommer kollegorna ut oc har blivit uppsagda. Väldigt märklig känsla som jag faktiskt inte varit med om tidigare. En sån total utblåsning.

Jag måste fundera nu. Jag ska tydligen få vara kvar. Men vad är det värt när alla jag lärt mig gilla här försvinner? Hur de ska få motivationen på topp hos de som är kvar, det skulle jag vilja veta.

Snart dags för mitt möte. Om jag nu får vara kvar så ska det bli intressant att få veta vad jag ska pyssla med. Just nu är det ju faktiskt ingenting.

 Jahapp. Fick ett besked idag som var något oväntat men ändå helt okej. Tänkte flytta mig från dagens roll och byta löneutbetalare och kom fram till mållinjen, men där tog det stopp. Tydligen fick inte den andra slutkandidaten heller spränga målsnöret, något märkligt men okej ändå. 

Det var en mycket prestigefull roll och jag har haft lite ont i magen hela helgen inför ett eventuellt positivt besked faktiskt. Ska jag räcka till, klara av det, leva upp till rekommendationer och förtroende osv. 

Nu blir det till att ladda om i den nuvarande, mycket flytande, rollen. Jag får vara kvar, till skillnad från många andra, vårt fina gamla gäng har splittrats för vinden, men jag kommer nog inte få pyssla riktigt med det jag vill. Det är med andra ord läge för reflektion. 

Till det tar jag ett (men bara ett) glas vin och masserar axlarna. Stora beslut kräfva detta...

Sitter jag nu, på jobbet, med mörkade, fria nikotinämnen under läppen. Sitter och funderar.

Hand i hand med sysslolöshet går sviktande tro på den egna förmågan. Jag har alltid blivit upplärd att om något är dåligt hade man alltid kunnat göra någonting för att förbättra det, det är alltid den egna insatsens fel. Detta leder, i situationer som min nuvarande där jag faktiskt inte råder över omständigheterna, alltid till självkritik och en känsla av att inte räcka till.

Mina närmsta veckor kan förändra läget och nu blir jag lite osäker på min förmåga, om jag har det som krävs. De runtomkring mig tror på det, men den där lilla jantelagarn inuti säger annat. I eftermiddag ska jag dock boosta mig själv och mitt ego, intala mig att jag är bäst i världen och sedan sätta mig med en omfattande uppgift. 

Helgen som gick innebar, förutom kvalitetsmys med en salig röra av bebisar, syskonbarn, familj och fina kompisar, även en sorglig bemärkelsedag. Tio år utan min mamma. Och saknaden river mer än någonsin. 

Helst av allt skulle jag vilja ta en bil (om jag hade en) och bränna upp till hemtrakterna, till skogen, stugan, den öppna spisen, och bara skriva och andas av den kalla, krispiga höstluften.  

Tills vidare får jag dock sitta här, med den gråa utsikten, Lykke Li i öronen och titta på skärmen i hopp om...ja, något.

Nu låter det här deppigt, men det är det inte. Jag har bara inte reflekterat på ett tag och det är en stor del av att vara mig. Reflektion är skönt och lite, lite värkande.

Idag känns allting sådär lagom segt. Eller nej, korrigering. Jävligt segt. Jobbet är som ett envist jävla tuggummi som håller fast mina fötter från att sväva med lätta steg. Har fått tråkiga, inofficiella besked gällande en del kära kollegor. Har ingenting att göra. Den känslan är alltför välbekant från det jobb som fick mig att skita i allt och dra ut i världen, för bara 2 år sedan. Jag måste ta reda på vad som är min morot nu. Min roliga jobbarkompisar, vårt tajta gäng, det är vad som hållit mig uppe det senaste halvåret, som kantats av oklara direktiv och en fladdrig färd framåt/bakåt/nedåt. 

Jag funderar också så mycket på min kärlek. Den som jag har givit mig in i med hull och hår och en liten andel skygglappar. Det tar energi att grubbla, att analysera. Kanske ska jag bara skita i det och leva med.

Jag tror jag ska sätta mig och läsa igenom min blogg och se hur resan har sett ut dit jag är idag. Kanske kommer lite klokskap till mig genom skärmen, lite distans?

Helgen utgjorde en vändning för mig. Jag gillar när det kan hända. Fortfarande är jag inte säker på hållbarheten och lycklighetsfaktorn men det kändes sådär som det gör ibland ni vet, när något klickar till och sätter sig på plats.

Det har varit en resa i den här relationen. Missförstånd, helt och hållet baserade på ömsesidiga osäkerheter. För första gången har jag upplevt att saker jag sagt, som absolut känts helt ofarliga och skämtsamma för mig, lite senare visar sig ha satt sig som en tagg i självkänslan hos den andre. Vi verkar trycka på varandras osäkra punkter med vårt sätt att vara och det har varit många, långa snack.

Men som sagt, nånting hände i helgen, det kanske är för tidigt att ropa hej, men det var en annan känsla. En tryggare och mer upplyftande känsla. Hoppas den håller i sig. 

I övrigt är det åter en höst med större förändringar runt hörnet och tioårsdagen av mammas bortgång närmar sig med stormsteg.

Livet är dynamiskt kan vi väl sammanfatta det som.

Dynamiskt och rätt så bra.

Det ligger möjligen några beslut och väntar på att fattas i den närmre framtiden. Positiva och spännande förhoppningsvis, men också lite lagom kittlande läskiga och möjligen för privatlivet försvårande.

Rörelse är vackert om än skrämmande, men det ska ju göra ont när knoppar brister som det heter.

Såhär 6-7 månader in i ett nytt förhållande har vi nog betat av de flesta fällor som finns. Osäkerhet, gamla vanor, struliga scheman och praktiska svårigheter är alla glada käppar i hjulet. Det har blivit många snack men också mycket dålig humor.

Mitt stora dilemma är väl min drömmarsida. Av någon outgrundlig anledning dras jag alltid till killar med precis motsatt talang. Jag charmas av det jordnära, det nöjda, attraheras av det som insekter till ljus. Och förmodligen är det vice versa också.

När vardagen slår till är det dock svåra kombinationer, det där med vardagslunk och drömmerier om roliga upptåg och romantiska påhitt. Jag börjar undra om det inte är så att jag måste landa i verkligheten, lära mig uppskatta en enkel vardag. Eller snarare lära mig uppskatta den mer. Jag älskar lugna kvällar hemma, men samtidigt vill jag ha ett roligt äventyr på lut, som kan ligga där i bakhuvudet och lugnt förvissa mig om att livet inte bara är en radda vardagar.

När veckorna består av pendlande pussel, helger som anpassas till barn och de "lediga" helgerna bokas in på annat - då känns det bara som en lång transportsträcka. Hur många par konstaterar i oktober att den första fria helgen för roliga aktiviteter på tumanhand ligger i fjärran i andra halvan av december? Eller är jag bara kräsen nu?

Hursomhelst - det är härligt att vara kär, men vilket jobb det är.

Sitter på jobbet. Eller vad man ska kalla det numera. Mitt område ligger nere just nu kan man säga. Jag vet inte vad planen är eller vad jag ska fylla min arbetsdag med riktigt. Jag har så otroligt svårt för att jobba så.

I morse fick jag en text på min mail. En text som min fantastiska syster skrivit. En text om mamma. Om den omöjliga dagen som vi faktiskt tog oss igenom, ärrade och saknandes vissa delar av oss, men ändå.

Den tog mig på sängen. Det var längesedan jag tänkte på de här sakerna, släppte fram känslorna, men nu, en tisdagmorgon i kontorslandskapet, slog bokstäverna emot mig med kraft.

Det är snart tio år sedan. Tio år och en hel evighet.