Filosofias Tripp

 Jag var inne idag. Och det gick bra. Eller ja, vad kan gå snett i en process som handlar om att återlämna diverse IT-prylar, men jag menar att jag gick därifrån med glatt humör, en optimistisk känsla och en energi jag inte känt sedan..tja..mars-09? Typ. 

Efter tre veckors utfrysning* från div rekryterare så har en av dem den oerhört goda smaken att ringa och boka mig för en intervju på ett riktigt bra jobb just när jag står och pratar med (fd) chefen. Lovely. Samtidigt hade det klirrat till om en jobböppning i inboxen på fejan, Oavsett vad som sker med dessa så tänker jag sluta mina skogsgröna ikväll med en bra känsla.

Let's keep up the good work! 

* ja, det är något förmätet att tro att de ens vet att jag finns, men jag har upplevt det så. Ring mig för fasen, jag är bäst! 

Där fick jag. Jag använder rätt frekvent termen "careful what you wish for" och här sitter jag nu och vet precis vad som åsyftas.

I morgon ska jag in till jobbet, lämna in ett stycke laptop, passerkort samt telefon inklusive sim-kort. I'm checking out. Jag blev utröstad i ö-rådet, eller nåt.



För att göra en lång historia kort: jag har blivit uppsagd pga arbetsbrist och trots att jag velat lämna detta gudsförgätna ställe intensivt ungefär varje dag sedan ett år tillbaks så känns det nu lite snopet. Lite deppigt och framförallt jävligt skumt.

Efter sommaren insåg jag att min "kollega" helt sonika tagit mitt ansvarsområde och gjort det till sitt typ. Till en början inte på eget initiativ trodde jag, men numera vet jag att det är denne som ligger bakom allt.



Hursomhelst, utan detta så fanns egentligen bara en roll för mig och den hade jag själv sagt att jag inte var intresserad av, i ett försök av mig menat att visa mina ambitioner och få igång en ny satsning på det som var mitt område, med mig vid rodret.

It did not work.

Så, i två månader har jag nu sökt jobb betydligt mer frenetiskt än innan. Det är lite som i en dålig relation man själv tänkt avsluta hur många gånger som helst, och så hinner den andra före. Typ "det är fan inte du som ska göra slut med mig, det är JAG som ska LÄMNA DIG!". Nåt åt det hållet.

Hoppades på att landa ett jobb och att komma till B utan att passera A(-kassan) men så verkar det inte bli. Tack mitt tidigare jag för att du tecknade inkomstförsäkringen. From om några dagar är jag en free agent. Jag har en bra CV, är bra på intervjuer men eftersom jag försöker byta bransch har det hittills varit stopp efter 1:a eller 2:a intervjun.

Samtidigt pågår de fruktlösa försöken att bestämma vart jag ska bo framöver. Två ostadiga ben av tre alltså. Relation och jobb osäkert och boende tryggat i fyra månader framåt, tror inte normal a-kassa ser till att den stigande räntan betalas. Kanske onödigt att säga att jag inte sover så bra.



Det konstiga är att det inte är ekonomin eller boendet eller relationen som framförallt håller mig vaken, nej det är kniven i ryggen från den kollega jag faktiskt trodde gillade mig. Hon spelade ut mig totalt, för egen vinning. Och tröstade mig med världens teatershow efter. Tänk så det kan bli när man tror på människor. Jag har dock bestämt mig för att inte bli en cynisk konspirationsteoretiker pga detta, jag vidhåller att de flesta människor är normala och att jag bara råkade hamna på fel plats vid fel tillfälle.

Nåja.

Trots två månaders arbetsbefriad tid att vänja mig så känns det nu väldigt konstigt att rensa mail från glansens dagar, att slänga alla viktiga filer (efter copy-paste såklart) och att fila på det där hejdå-mailet. Tidigare har jag alltid valt det själv och jag trodde inte att det skulle vara så jobbigt att bli bortvald. Jag har ändå jobbat på ett företag  i kris som sagt upp mer än hälften av sin personalstyrka på 2 år och folk har sparkats till höger och vänster i korridorerna. Men nu, när det är jag, så inser jag vad de andra känt på riktigt. oavsett hur många som än blir uppsagda i ett svep, så känns det personligt. Ett ratande.



I morgon kastar jag in handduken och plockar fram den glammiga scarfen istället. I will survive osv. Även om det blir på A-kassa till en början. Jag vet att detta kommer leda till något fantastiskt mycket bättre i slutändan.

Wish me luck..

 

 

 

Idag är ingen vanlig dag, idag är det Stockholms blodbad på jobbet. En efter en kommer kollegorna ut oc har blivit uppsagda. Väldigt märklig känsla som jag faktiskt inte varit med om tidigare. En sån total utblåsning.

Jag måste fundera nu. Jag ska tydligen få vara kvar. Men vad är det värt när alla jag lärt mig gilla här försvinner? Hur de ska få motivationen på topp hos de som är kvar, det skulle jag vilja veta.

Snart dags för mitt möte. Om jag nu får vara kvar så ska det bli intressant att få veta vad jag ska pyssla med. Just nu är det ju faktiskt ingenting.

 Jahapp. Fick ett besked idag som var något oväntat men ändå helt okej. Tänkte flytta mig från dagens roll och byta löneutbetalare och kom fram till mållinjen, men där tog det stopp. Tydligen fick inte den andra slutkandidaten heller spränga målsnöret, något märkligt men okej ändå. 

Det var en mycket prestigefull roll och jag har haft lite ont i magen hela helgen inför ett eventuellt positivt besked faktiskt. Ska jag räcka till, klara av det, leva upp till rekommendationer och förtroende osv. 

Nu blir det till att ladda om i den nuvarande, mycket flytande, rollen. Jag får vara kvar, till skillnad från många andra, vårt fina gamla gäng har splittrats för vinden, men jag kommer nog inte få pyssla riktigt med det jag vill. Det är med andra ord läge för reflektion. 

Till det tar jag ett (men bara ett) glas vin och masserar axlarna. Stora beslut kräfva detta...

Det ligger möjligen några beslut och väntar på att fattas i den närmre framtiden. Positiva och spännande förhoppningsvis, men också lite lagom kittlande läskiga och möjligen för privatlivet försvårande.

Rörelse är vackert om än skrämmande, men det ska ju göra ont när knoppar brister som det heter.

Jag funderar mycket men skriver för lite. Jag borde använda den där dagboken som ligger och skräpar, eller skriva lite mer här. 

Just nu funderar jag mycket på min riktning i livet. Jag verkar återigen ha hamnat på en position där man ska satsa på något nytt utan att satsa. Det känns igen alltför väl från mitt förra jobb och jag ser tecknen och tänker inte låta det hända igen - att jag blir sittande med sviktande tro på min egen förmåga, tappad motivation och att hänga kvar för länge. 

Jag har börjat komma till ett läge där jag tappat lusten och förtroendet för företaget i sig, även om jag brinner för mitt koncept och har kvar tron på det. 

Vad göra. Ett år under bältet på cv:t ser inte toppen ut - samtidigt som jag behöver få en kick någonstans i från och här går förändringarna långsamt. 

Tur att jag är kär i alla fall, annars hade hösten känts som en väldigt lågintensiv transportsträcka. 

Men det är ju inte helt okomplicerat heller - jag har fått vänja mig vid att vara med någon av motsatta könet som ibland är känsligare än jag - en inte helt bekant situation för mig. Vi kan dock prata jäkligt bra och i grunden finns en sån kemi att svårigheterna vi har - de praktiska förutsättningarna och de olikheter som finns -  ändå känns överkomliga. 

Nu väntar en förändring som kan försvåra läget något - men jag är säker på att vi grejar det. 

Det här är ett satsningsområde som det faktiskt satsas på, med kanoner och trumpeter och hela h*lvetet!

 

 

Idiot. 

Har råkat ut för en tvättäkta idiot i mitt jobb (som tur är utanför väggarna) och det har drabbat mig och vårt hårda arbete. 

Jag ser det som en lesson learned och ytterligare en skolning på vägen i min bana som person och som yrkesmänniska. 

För mig är dessa två tätt sammanslingrade. 

Jag måste nog lära mig att distansiera mig från det ena i det andra. 

Men, nu går jag vidare. 

Mot väldigt spännande tider. 

Framförallt utanför jobbets väggar.

Jakten på årets AP-lista har rivstartat... 

Nu har det smällt till igen på jobbet. Någon som vet hur man blir så jäkla tidseffektiv som det bara går? 

Alternativt klonar sig själv? 

Den här veckan innebar tre dagar på annan ort, en snabb mellanlandning där jag i princip bara hann sova, imorrn har jag lovat bort mig ett dygn till trollet, vilket innebär ännu en övernattning, mysigt men något otajmat just nu, och nånstans ska jag hinna jobba ikapp. 

Jag måste börja rensa. I kalendern, i surdegshögen och i..jag vet inte. 

Men först ska jag sitta i min soffa, det var längesen. Sköönt.

I morrn väntar ett superviktigt möte och jag måste vara taggad till tusen. 

Igår gick jag faktiskt på en aw. Känns som det var jättelängesen och jag hade äran att få hänga med fröken W och fånga upp efter an alltför lång tid. Supermysigt var det. Var hemma ganska tidigt och var trött. Köpte med mig porr från 7-11, i form av inrednings- och teknikmagasin, som ska användas i jobbet. Vaknade av att hjärnan var i full gång. Kl 0451. Precis som natten innan. Fysiskt jättetrött men full aktivitet på loftet. Det här är inte kul. Hjärtat slår och hur jag än försökte så kommer planer för jobbet upp. Igår fick jag nys om att vi ska göra ett stort projekt. Om vi lyckas så kommer vi få stora resurser till nästa år. Och det hänger på mig och en kollega att dra ihop det. SKitkul och skitmycket att göra. Samtidigt sa min boss att hon vill lyfta fram mig mer, då en annan slutar. Vilket innebär fler projekt och mer synlighet. Såklart kul, men just nu kan jag inte ta mer. Vet inte hur jag ska lyckas med alla bitar. Framförallt den egna biten. Jag och fritiden. Kompisar. Just känns det som jag lever i en temporär lösning. Nåja. Idag är det dags för en utmaning. Ska försöka samla energi till det nu.

Hade en helt fantastiskt mysig helg med mitt lilla troll. Vilket har lett till inre monologer för respektive mot hela barngrejen. 

Hon är väldigt belönande och jag älskar henne så mycket som man kan när man inte är förälder. Det blir ju inte närmare föräldraskap än när ens syster får en lite pillemarisk trollunge. Ändå inser jag ätt föräldrakärlek är ännu en dimension uppåt, även om jag har svårt att se hur det går att tycka om henne mer.

Nåväl. TIllbaks till ämnet. Jag satt på bussen hem och funderade. Och jag vet faktiskt inte om jag vill ha barn. Det är inte självklart för mig som det är för vissa. Pratade med ena piraten om det idag och vi båda konstaterade att suget liksom uteblivit. Jag får stora doser när jag vill och däremellan kan jag ha min frihet. Jag måste inte förlägga allt jag vill göra själv mellan 8 och 11 på kvällen. 

Jag förstår inte hur föräldrar hinner göra någonting överhuvudtaget, förutom att jobba (men bara fram till fyra) och leka och sedan sitta trött i soffan. 

Visserligen har jag inte varit så aktiv på en helg som jag var under denna. Skansen, bakning, dockteater, lekparker, fika. Men knappt någon "egentid" alls och när helgen var slut så kändes det som om jag hade missat helgen. Såsom jag känner den alltså. Slapp isoffan, fika med kompisar, kanske en utgång. 

Såg dessutom en nybliven trebarnsmamma på dockteatern, som lät bröstet hänga fritt utanför tröjan när bebisen tog en paus i ätandet. Som om hon helt slutat se på sig själv som en kvinna, på brösten som något annat än en mjölkkanna. Jag vet att inte alla blir så, de nära mig har inte blivit sådana "bara mammor" men lite skrämmer det mig. Att man börjar se på sig själv och sin kropp som någon som bara är till för barnen. 

Trots att det här låter negativt gentemot barngrejen så sitter jag ändå och saknar mitt lilla troll. Hon är obetalbar. 

Men vill jag ha ett eget? 

VI får se hur den där klockan funkar den dagen jag träffar en pojke som skulle kunna hjälpa mig göra den.

Kanske sätter den in med stor kraft, men just nu är jag ganska nöjd som det är.

I soffan, framför datorn i min lilla etta. 

Dagen är avklarad!

Sen i juni har jag varit lite smånervös över pressen inför dagen. En chef som gärna ser att alla adepter går vidare, och jag har iaf gjort mitt allra bästa idag. Sen får vi se om det räcker till att betraktas som en potentiell ledare i framtiden.

Det här med livspusslet ja. Jag kommer allt närmre ett användande av klyschan "tänk om dygnet hade..." osv men jag är inte riktigt där ännu.

Ikväll har ena piraten svingat över, vi båda har lyckats tajma en infernalisk jobbsituation med planerandet av vår fest. Som bara är två veckor bort insåg vi med en hickning idag.

Nu är en AP-lista* upprättad, by the book, och vi vet precis vad vi ska sysselsätta oss med under eventuella håltimmar i schemat.

I morgon har jag tyvärr 30 minuter i icke-möten, dvs att ta igen två dagars jobb på. Idag kom den första missen, jag har bara väntat på den, att jag ska glömma något viktigt för att jag inte konstant har ett block och penna när jag förflyttar mig.

Det löste sig, men skapade nog en dålig bild av mig som pålitlig och leveransduglig.

Natt- och helgarbete och en prövande uttagning får ta den på sitt samvete.  Fucketifuck.

Men det är ändå svårt att ta kål på pirret.

Nu blir det tidig kvällning. För övrigt är jag nästan klar med lyan, tack vare lånad pojkvän.

Lagom till det sämsta bomarknadsläget på år. Tajming har jag alltid bara haft.

 * för riktiga jobbnördar. Står för Action Point-lista, vilket kan översättas som en lista med jävligt många punkter som är typ viktiga och som nån stackars sate ska ta ansvar för.

Det är mycket jobb för mig nu. På alla möjliga plan faktiskt.

I helgen drog jag ner och haussade våra lösningar i ett bra forum, och hade mycket roligt under tiden. Trots, och detta låter hjärntvättat, två nätters vak med telemöten till 2-tiden på natten för att sätta nästa års siffror på pränt.

I fredags kväll, efter en tidig morgonökrning och med torsdagens nattliga jobb i kroppen, var jag uppe och jobbade rakt in i deadlinen med mina siffror. Halv fyra skickade jag iväg mitt bidrag, ögonen gick i kors och då var bara att lägga väckarklockan långt bort, för dagen efter var det bara att kliva upp och sälja igen.

Var ganska skönt när min lyhörda chef beordrade sovmorgon på söndagen.

Helgen har även bjudit på känslor. Två övernattninar hos kexet av rena praktiska skäl, med mycket snack, men något pirr är inte där. Jag hoppas på en annan källa.

Nu är det bara att skjuta alla tankar åt sidan och fokusera på onsdagens läskiga prövning. Jag ska kämpa en hel dag för att bli uttagen till en riktigt karriärbyggande utbildning. Ska plocka fram min ganska underutvecklade dominanta ledarsida - jag vill ju oftast vara en i gänget och hålla de flesta glada men nu måste jag jobba på andra bitar. Lite nervöst är det faktiskt.

Nåja. Som sagt - jobbjobbjobb.

Ska klämma inte lite liv i denna vecka också, förra veckan hade jag inget överhuvudtaget. Har till och med börjat sakna mina kompisar som faktiskt ändå bor på samma gata, typ.

Dags att göra kväll, le lite åt fjärilarna och somna till en bra jävla bok.

So long suckers!

 

 

Jag har aldrig någonsin stött på en så in i märgen superjävla korkad gubbfan som jag nu gjort på jobbet.

Vi snackar alltså om en som inte ens får till ett yxskaft när man säger goddag.

Fatta frustrationen. Fatta!

För övrigt har jag idag fått veta att min boss ryckte tag i vår personalansvarige och att det nu ligger papper för min fasta anställning och ett nytt löneförslag på någons bord, 2 månader innan provanställningen egentligen går ut. Helt oväntat. Vilken skillnad från min förre chef. Grand Canyonisk faktiskt.

Jag är glad. Jätteglad!

Direkt från lunchpass på utbildning. Jag är trött. Lite snurrig i huvudet. Lite konfunderad över vad som menades med en kommentar gällande mötet. inte mot mig men om hur de där gubbarna hade agerat. Det var nog mer av en  markering än jag trodde. Att vuxna människor håller på så. Ge mig en chans liksom.

Nåja. Tillbaks in nu. Sen middag ikväll med kollegor från hela landet.

Idag är det lite segt faktiskt. Men jag ska berätta mer om det sen.