

22 aug kl 12:04, 2010
Sitter på ett tåg igen. Funderar på vart jag är på väg, i sån där metaforiskt mening.
Jag är trött. Jättetrött. Det mesta känns som krav, magen krånglar, öronbruset är tillbaka, sömnron borta.
Jag måste lyssna på kroppen. Det är dags att förändra. Själv vill jag krypa in under en sten och gömma mig där ett tag. Eller kanske klippa allt på obestämd dit och bli skäggig eremit i sommarstugan. Om jag nu kunde gro skägg alltså.
Jobbet är föga motiverande, men ok, jag hankar mig fram. Precis som i relationen. Vi lever i någon slags parallellupplägg. Ett vardagsliv där vi låtsas som att vi är ett normalt par, ett annat på längre sikt där inga sjävklara saker finns med.
Jag längtar efter att inte känna tvekan. Det här håller på att bryta ner mig, att från dag till dag byta fokus och vilja. Jag orkar inte ha hela beslutet på mig, när jag inte har en aning om vad jag egentligen vill. Vad är jag, vad är rädsla, vad är förväntade förväntningar, och framförallt,
vad är rätt?
Nu ger jag mig själv en paus från beslutsfattandet. Jag fattar helt enkelt beslutet att jag inte kan fatta beslut just nu.
Sen tar jag en springtur på det och ikväll hoppas jag att jag känner mig som mitt vanliga, starka jag igen. För en liten stund i alla fall.
27 aug kl 13:29, 2007