Filosofias Tripp

 Drömde inatt. Om distans, anklagelser och ånger. Om honom. 

Jag begriper faktiskt inte vad det är som skaver. Jag är så ledsen. Jag kan inte ta på känslan, jag vet ju att det är rätt det här, att vi nog inte var rätt men jag sörjer ändå. Efter att mamma dog (och följdes av halva släkten på några år) så har jag enormt svårt för avsked. 

Ena sekunden vill jag kasta mig tillbaks i hans famn, nästa sekund tänker jag "jo, men vad skulle hända sen". Och där tar det ju liksom stopp. 

Jag måste göra någonting. Jag vill bli glad och tillfreds igen, inte bara på dan utan hela natten.

Även om jag tror det enda som går att göra är att låta tiden gå. Jag tror ändå på att allt kommer bli jättebra till slut. Vilken dag som helst nu, vänder det. Heja mig. 

 Det har gått ett tag sen sist (för ovanlighetens skull) och det har väl hänt en hel del (för ovanlighetens skull). Ibland undrar jag när jag ska sluta leva så jäkla dramatiskt. Eller ja, allt är ju relativt, hade jag bott i Libyen tex så hade jag ju varit en svennebanan. Eller Libbebanan, eller ja, okej, point made. Min poäng är att det sällan går ett helt år utan en sån där stor förändring. Och jag verkar alltid vilja drämma i med två, gärna tre på en gång. 

Jag har fått ett nytt jobb. Så det är ju positivt. Har jobbat där ett tag och jag stortrivs. Trodde knappt jag skulle kunna återuppleva känslan av att vara precis där man vill och göra något skitkul och ha sköna kollegor. Men så har jag det nu. 

Så då var det ju tvunget att balanseras, det där. Relationen som varit min verklighet, glädje och magont i två år klarade inte av distansen längre. Återigen sitter jag här och tänker tanken att "jag ska aldrig bli ihop med nån igen". Det är så jävla jobbigt när det tar slut.

Jag gjorde valet, även om han gjort ett val innan kanske, men då hängde inte relationen på det. Jag är bödeln så att säga, men inte ett dugg råbarkad eller likgiltig. Det finns en massa känslor kvar men jag insåg också att det varit för mycket huvudbry för att jag skulle kunna fortsätta. 

Så, nu sitter jag här. Lyssnar på Septembers fantastiska version av pluras break-up-song. Det har gått en månad sedan det definitiva beslutet men det känns inte mycket lättare. "Det gör ont en stund på natten osv". 

En mailkonversation om ångest, avslut och med ett "jag vill nog inte höra ifrån dig" är ingen fredagshöjare. Och så är det den där söta lilla människan, som jag inte har någon rätt till. Men som litade på mig och alltid ville ha nagellack på sina små naglar  när jag målade mina. Sen försvann jag. 

Fy fan. Men beslutet känns ändå rätt. Fast jävligt fel. 

De där vårkänslorna det pratas om på passagen har i alla fall inget med den här bloggen att göra. Inte nu. 

Jag sitter på ett tåg mellan orten som skulle kunna bli mitt nya hem och den nuvarande hemstaden. Återigen med ett litet snack i bagaget. Om långsiktighet, hållbarhet och prioriteringar. Låter nästan som ett debattämne inför valet och det är det ju också. Inför mitt och hans val.

Jag vet inte om jag är beredd att flytta ifrån allt jag har idag. Hela mitt liv utöver honom. Det är ett stort steg i sig och när man betänker konsekvenserna, ännu större på sikt. För även om det inte känns så nu så kommer jag kanske vilja ha barn nån gång. Och tanken på att då inte bo "hemma" med alla jag känner omkring mig, känns helt bisarr. Nästan otänkbar. Och vad gör jag då i detta?

Snart är det dags att göra ett aktivt val, med jobbiga konsekvenser oavsett åt vilket håll det blir.

Norr eller söder.

Jag eller vi.

 Varför blir man nostalgisk när det nykära gradvis övergår i en tryggare känsla? 

Jag kan sakna, och lite sörja, det. 

Jag gillar den där initiala galenskapen. Den som gör att man är vaken alldeles för länge, tar långa omvägar för en extra timme ihop, ringer upp sekunden efter man lagt på bara för att säga att man saknar personen. 

Men förändringar är inte alltid av ondo.

Så varför vill jag att det bara ska fortsätta, ett litet tag till?

Jag gillar ju galenskapen.  

Helgen utgjorde en vändning för mig. Jag gillar när det kan hända. Fortfarande är jag inte säker på hållbarheten och lycklighetsfaktorn men det kändes sådär som det gör ibland ni vet, när något klickar till och sätter sig på plats.

Det har varit en resa i den här relationen. Missförstånd, helt och hållet baserade på ömsesidiga osäkerheter. För första gången har jag upplevt att saker jag sagt, som absolut känts helt ofarliga och skämtsamma för mig, lite senare visar sig ha satt sig som en tagg i självkänslan hos den andre. Vi verkar trycka på varandras osäkra punkter med vårt sätt att vara och det har varit många, långa snack.

Men som sagt, nånting hände i helgen, det kanske är för tidigt att ropa hej, men det var en annan känsla. En tryggare och mer upplyftande känsla. Hoppas den håller i sig. 

I övrigt är det åter en höst med större förändringar runt hörnet och tioårsdagen av mammas bortgång närmar sig med stormsteg.

Livet är dynamiskt kan vi väl sammanfatta det som.

Dynamiskt och rätt så bra.

Såhär 6-7 månader in i ett nytt förhållande har vi nog betat av de flesta fällor som finns. Osäkerhet, gamla vanor, struliga scheman och praktiska svårigheter är alla glada käppar i hjulet. Det har blivit många snack men också mycket dålig humor.

Mitt stora dilemma är väl min drömmarsida. Av någon outgrundlig anledning dras jag alltid till killar med precis motsatt talang. Jag charmas av det jordnära, det nöjda, attraheras av det som insekter till ljus. Och förmodligen är det vice versa också.

När vardagen slår till är det dock svåra kombinationer, det där med vardagslunk och drömmerier om roliga upptåg och romantiska påhitt. Jag börjar undra om det inte är så att jag måste landa i verkligheten, lära mig uppskatta en enkel vardag. Eller snarare lära mig uppskatta den mer. Jag älskar lugna kvällar hemma, men samtidigt vill jag ha ett roligt äventyr på lut, som kan ligga där i bakhuvudet och lugnt förvissa mig om att livet inte bara är en radda vardagar.

När veckorna består av pendlande pussel, helger som anpassas till barn och de "lediga" helgerna bokas in på annat - då känns det bara som en lång transportsträcka. Hur många par konstaterar i oktober att den första fria helgen för roliga aktiviteter på tumanhand ligger i fjärran i andra halvan av december? Eller är jag bara kräsen nu?

Hursomhelst - det är härligt att vara kär, men vilket jobb det är.

Sen sist. Jag har kommit lite längre och samtidigt lite kortare, in i vad som kallas en relation. Jag har en pojkvän nu, trots att det ibland känns väldigt konstigt att säga, framförallt till honom, och vi tassar på i rätt bra takt.

Förra veckan drog vi på en semester tillsammans. Den första faktiskt. Det var magiskt. Vi var precis sådär äckligt kära som man föreställer sig ett nyförälskat par på sin första semester.

Dock. Väl hemkomna så börjar jag undra igen. Hur ska det här gå? Vi bor i varsin stad, han har ett litet barn som tills vidare måste tas om hand i den staden där även hans ex bor. ad gör man då? Vardagen tränger sig på med sin äckliga andedräkt.

I dagsläget är det så att vi helt enkelt anpassar oss till denna verklighet, dvs träffas här när vi kan, där när vi kan och inte alls när vi inte kan. Vilket under hösten förmodligen blir rätt ofta.

Nu har vi trots allt fått två veckor tillsammans, utan jobb, som inneburit både semesterlyx (utan barn) och vardagsrealism (med barn) som båda varit riktigt bra.

Jag är väldigt kär tror jag.  Jag beundrar honom och jag blir både kåt och lycklig i hans närvaro. Jag tror att han också är det. Kär, kåt och lycklig.

På nåt sätt får vi lösa det här.

Nåja, det var en kortare sammanfattning av läget just nu. Mest för min egen goda räkning.

Hej så länge.

 Nu är den då här. Dagen då jag och min, öh, pojkvän* tar ett rätt stort kliv framåt och kanske cementerar en relation som hittills varit förvånansvärt djup med tanke på dess längd. 

Jag ska träffa en för honom väldigt viktig person och jag är lite nervös. Samtidigt känns det helt rätt och kul att få ta del av den största delen av hans liv. 

Angående oss så har jag nog inte känt såhär förut. Det är en sliten klyscha, alla säger det i början förmodligen, men för mig är den sann just nu. Jag har varit stormförälskad ett bra tag nu, men det är också något annat som kommit på sistone. Inte bara attraktion och skoj, vi har blivit väldigt tajta snabbt även på andra plan. Det är häftigt med människor som bara växer och växer med tiden och inte tvärtom.

En jobbig situation i veckan gav mig en otroligt imponerande, annan sida av honom. Han är inte bara rolig och i mina ögon sexig, han är dessutom en väldigt bra och trygg person när det blåser. 

Av något som kan kallas ren princip så är jag inte snabb med de där tre stora orden, men det börjar fanimej närma sig. 

Vi måste bara få lite mer vardag ihop först. 

Så jag tänkte åka och jobba på det nu. 

* jag har fortfarande lite svårt att på ett helt naturligt sätt säga att jag har en pojkvän. Det har ingenting med känslorna att göra, men att fasa över från en självbild till en annan och landa i den tar nog lite tid.

Fan vad det är frustrerande att vänta. Känna och vänta. 

Men, det är härligt. Bittersweet eller nåt. Lyxproblem.  

Annars kör jag på en rätt så oplanerad helg. Väldigt skönt.

...men jag har firat jul, grubblat, alldeles tappat bort mig i ledigheten och blivit dagvill. Och jo, jag har ju varit ute och svirat lite också. 

Sen sist har väl, inget förändrats. Förutom att jag stängt ner mitt känsloregister några snäpp. Man kan säga att det ligger lite i träda fram till våren, sommaren?! 

Hursom - jag mår riktigt bra just idag faktiskt. Jar haft lite juldepp, sådär som man kan ha när man inser att förväntningarna på julen hör till barndomen och, nostalgiker och traditionsfascist som jag är, vill jag inte riktigt släppa det och inse att det faktiskt är en väldigt mysig dag med god mat men inte alls sådär magisk som när man var liten. 

Det och så känner jag ju lite att jag saknar en "egen" familj. Jag firar ju med syrran, och de är grymma på att skapa julmys, men jag är ju ändå liksom där som en singelspelare på nåt sätt. Nu tror jag att jag är redo att träffa någon som jag har med mig. Som vill ha en julafton med just mig. 

Men, för att återknyta till gladparten, så har jag spenderat kvällen i min soffa, under min pläd, tillsammans med kungar och drottningar av Narnia och tända ljus. Jag fick ett lyckopirr i magen. Jag kan läsa, skriva och slappa i soffan. Jag har lediga dagar, jag har mys med vänner. 

Nu ska jag hoppas upp och dyka vidare ner i Pluras äventyr. Sen väntar Ajvide och P-O Enqvist. Sen ska jag nog vara laddad för jobbet igen. Men inte just nu. 

Betald ledighet är ett så skönt koncept.

Nu är jag där. Vid en plats jag trodde låg längre fram i tiden, men det kom nu.

Jag kan inte skriva så mycket om det mer än att jag är omtumlad och inte riktigt vet hur jag ska agera. Jag är glad och rädd på samma gång. Jag är pirrig av olika anledningar. Kan nog inte säga mer än så nu, får se hur det blir.

Det känns i alla fall. Om det blir bra eller dåligt återstår att se.

Fick veta att en vän har fått värsta tänkbara besked den här veckan. Och jag är så jävla ledsen för dennes skull. 

För en gångs skull kan jag säga att jag vet hur det känns. Tyvärr. 

Jag vill bara krama om. Hjälpa till. 

Fanfanfan.

Kvällen har varit en laddning för morgondagen. En mysig middag med tjejerna, ger alltid energi.

Börjar bli nervös för att vad vi får se i morgon. Hon har tydligen åldrats väldigt mycket, gått ner i vikt och inte tagit hand om sig. Och huset. Ja. Jag vet inte hur det kommer kännas. Och trots att jag kan ha synpunkter på pappa så känns det jobbigt att inte han följer med i morrn. Det blir jag och syrran som åker för att ta hand om allt. Men det är klart. Vi är ju vuxna nu. Men fortfarande barnbarn i det här. Vår goa, trygga, underfundiga mormor ska tas om hand. Vår trasiga morbror ska fixas.

Trots att mamma inte finns så känns det som att hon är med. Och är förtvivlad över hur det kunnat bli såhär. Att vi inte tagit bättre hand om hennes lilla mamma.

Men vi har pratat med pappa om det här. De båda har gjort ett passivt men ändå någonstans aktivt val att låta allt gå åt helvete. Att bara släppa och se hur långt det kan gå. En lång omväg till ett rop på hjälp. Låt oss se hur jävligt det kan bli innan någon gör något, för vi orkar inte ta tag i det själva. Och nånstans har vi givit den hjälp vi kunnat, men det vi inte visste gjorde den inaktuell ganska snabbt. Det var bara en hjälp till självdestruktion, lite mer medel på vägen för honom.

Ändå. Förlåt mamma, tänker jag för mig själv. Förlåt att vi inte ringt varje dag, åkt dit, dragit henne hit. Det är svårt att tvinga någon men ibland måste man. När telefonen är avstängd i månader får man skicka brev.

I morgon ska vi försöka gottgöra allt det där. Göra någonting bra av det som är kvar.

Men jag bävar.

Vad skönt.

Sitter i soffan, har städat lite och slappar nu framför datorn/TV:n/tekoppen.

På onsdag är det dags att åka ner och träffa lite släktspöken. Försöker förbereda mig på en mindre chock. Mormor är tydligen inte sig lik och huset. Ja, det är inte vad det varit. Och det var inte bra. Så hur saker ligger till nu vågar jag knappt tänka på.

Det här låter nog konstigt för de som inte är insatta. Men saker och ting har pågått utan att vi vetat om det och pga av sakernas läge har vi inte kunnat åka dit. Det lämpar sig inte för barn att vara där. Så de har kommit hit istället.

Vi ska i alla fall reda upp i misären och förhoppningsvis lyckas övertyga en mycket orolig mormor om vad som är bäst att göra.

Här har jag inte ens nämnt en tiondel av allt som skett i min släkt och då har jag ändå nämnt ett kidnappat barn, dödsfall, sjukdomar och annat.

Som sagt. Det finns stoff i vår historia att skriva många böcker om.

Just nu är jag bara så trött på att se hur en förut så funktionell sammansättning människor bara glider iväg. Visst fanns problem förut, men vi var normala, de var normala och vi hade sådana fantastiska träffar förut. Nu är många borta och de som är kvar är inte vad de var.

Det gör mig ledsen.  

Och väldigt målmedveten. Från den här generationen och framåt ska vi släppa allt immateriellt arv.

Nu har det spårat igen. Dokusåpan om min släkt har tagits ett snäpp längre och nu är till och med jag förvånad.

Jag måste göra en verklighetskoll varje hel timme för att begripa att det verkligen har gått så långt. SLäktingar som sitter i ett hus utan värme, skitigt bortom förståelse, skumma saker som försiggått helt utan vår vetskap.

Jag är förstörd.

Nu är det dags för insatser igen. Och den här veckan fick en till stressfaktor.

Som om det behövdes.