Filosofias Tripp

 Det här kan vara min sista singelfundering. Jag tror nämligen att jag är på väg över till något annat. Så sakteliga. 

Jävlar vad det känns konstigt att skriva. Jag provar igen. 

Jag är nog inte helt singel längre med allt vad det innebär. Det är faktiskt första gången jag ens tänker denna tanke insåg jag nu.

Dock är allt, som vanligt när det gäller mig och kärlek, lite komplicerat. Så för att ta udden av det så är jag inte officiellt i en "normal" relation heller. 

Men det har börjat. Det där härliga pirret är konstant. Längtan. Liv i kroppen som inte bara kommer från min egen sinnesstämning utan från en extern energikälla. En klockren faktiskt. 

Det är något som har växt fram under en längre tid och sakta brutit sig igenom alla hinder, som från början gjorde att jag inte ens i min vildaste fantasi trodde att jag skulle sitta här idag och knåpa ihop detta. Lite som om Mats WIlander skulle vinna Wimbledon nu OCH en grammis för bästa textförfattare (jag har ju kvar min böjelse för metaforer).

Hur det går får vi se men det tänker jag inte oroa mig för. Nu är nu och nu är härligt. Efter mitt uppbrott med kexet vet jag att jag klarar det mesta så det är ingen idé att oroa sig. 

Det här kommer inte bli lätt men det det känns ändå så rätt. 

Shit vad sjukt. 

Jag måste nog ta och klura lite till på det här. Ja jävlar. 

 Det händer så mycket nu. Så mycket att jag inte riktigt minns att uppdatera här, men om någon är kvar så är läget som följer. 

Min bästa vän fick en son igår. Det är stort och magiskt och han är fantastiskt söt. Nu längtar jag tills jag får träffa den lilla familjen och framförallt färskingen, nybörjarmänniskan, som ska bli en del av vår stora familj. Löjligt kul. 

Dessutom fick jag oväntat besök idag. Som var sådär myspirrigt. Ett steg framåt, fortfarande en bit kvar. Shit vad härligt det är att känna såhär. Jag hade, ärligt talat, glömt hur det kändes. Och i min ålder. Haha. 

On top of it väntar förändringar på jobbet och så kommer jag förhoppningsvis sälja min lägenhet närmsta veckan. 

Livet ser visst till att hålla oss vakna just nu. Det svänger!

Sitter och kollar på Hitch på trean. Det verkar jävligt lätt att hitta kärleken om man är slipad och vass som Will the Smith.

Jag vet inte vad jag hade för förväntningar när jag blev singel, egentligen inga alls till en början, jag ville bara bli hel, utan den handra halvan liksom. Men hade någon frågat mig då vad jag trodde hade hänt om två år, dvs idag, så hade jag nog trott att jag åtminstone hade haft något som liknade ett förhållande. Träffat någon speciell.

Nu är det snart två år sedan vi gick åt varsitt håll, jag till livet i stan, han kvar i vår förort.

Jag har, förutom min temporära dykarpojkvän down under, inte haft eller varit i närheten av att bli tillsammans med någon. Har inte haft någon söndagskompis eller en seriösare dejt, som jag varit intresserad av.

Jag har blivit knepig. Jag backar hellre än kastar mig framåt, jag kritiserar hellre än blundar, jag är hellre själv framför att behöva krångla mig ur något.

Och jag verkar falla för lost cases när jag faller. Finns en speciell nu, men denne är så upptagen som det går att bli utan ring på fingret. Kanske därför, det är tryggt på något sätt, för jag kommer inte behöva agera.

Ibland flyger en tanke genom huvudet - kan jag bli kär igen? Kan jag öppna upp? Kan jag attrahera annat än weirdos?

Vi får väl se. Frågar någon mig vart jag är om två år så svarar jag nog idag, att jag sitter precis här. I min soffa, framför datorn och tittar på romkom, som en glad men grubblande singeltjej.

Men jag har i alla fall snygga naglar. Ifall nu någon skulle ringa på dörren.

Jag ser ut som farfar brunfläck!

Aldrig med spray on, det ska vara kräm. Spray on BUS är som en falsk vän som smider backstabbande planer i lönndom.

Just nu fullt upptagen med att skrubba av bara satan på händer o fötter för att inte misstas för en gyttjedrottning som stått på alla fyra kroppsändar i leran.

Samt plocka ur kniven ur ryggen.

Update:

En GI-middag, några kakor, en halv bulle och en 33:a sprite zero senare är jag redo för sängen.

Men först ska jag fundera på hur jag ska svara på ett sms som trillade in tidigare. Indecision och jag jobbar bra ihop.

Back in the sofa. Förvånansvärt lite på TV så jag missade nog ingenting av värde, istället hade jag en trevlig dejt.

En sak jag funderat på. Ute på lokal kan ju folk, och ibland även jag, kyssa främlingar och liksom inte ens gå över en tröskel. Men, något jag har märkt är att efter en, två, tre dejter, så blir det liksom..lite awkward. Man känner personen litegrann, just på det första lära-känna-stadiet. Men inte såpass att det känns bekvämt att börja släta av varandra utan synbar anledning. Hur tar man det steget på ett smidigt sätt?`För efter säg fem dejter, och det inte har hänt nåt, så börjar det ju bli pinsamt för att de gått så lång tid utan att något hänt, kanske är man till och med på något slags kompisstadie och det blir märkligt att börja hångla mitt i diskussionerna om hur duktig man är på jobbet.

Hade ingen direkt lust att ta det här steget idag dock, men jag har funderat på detta sen jag gav mig ut i dejtingsvängen. Det är lättare att kyssa en komplett främling på lyset än en halvbekant i halvmörkret.

Nåja. Nu ska jag luta mig tillbaks, hoppa i säng efter den sedvanliga kvällsro-tekoppen och skutta upp till gymmet imorrn innan jag hämtar trollet på dagis och spenderar natten som ensamstående småbarnsförälder på söder. Ska till och med göra frukost och lämna på dagis fredag morgon.

Intressant, mysig fältstudie ska det bli.

Kanske säger jag som min kompis piraten skrev i ett sms tidigare ikväll efter en dygnslång sejour med systersonen:

"femåringen avlämnad efter ett dygns barnpassning. Den biologiska klockan har stannat och visarna ramlat av"

Sen ska jag tvätta bort fläckarna och bege mig till mötet där jag ska få veta exakt hur inkonsekvent jag är och om det går min väg, få ett jobb.

Har jag driv? Vad är det egentligen?

Ställer mig frågan efter gårdagens intervju, där jag fick en något överraskande analys av mitt intryck på en intervju.

Ska filosofera vidare på det och återkomma med en längre reflektion i ämnet.

Nu är 24 timmars rolig barnpassning över, jag har kastat av mig kläderna med barnkladd, mat, och bajs och förvandlats till innerstadssingel igen, på väg på galej. Vilka kontraster det här livet bjuder på.

Jag och ena piraten drog många lustiga paralleller över barnens radar igår, om singelfredagkvällar vs gårdagkvällen. Men roligt hade vi. Barn är sjukt roliga när man kliver ner (upp?) på deras nivå och verkligen umgås med dem.

Nu är det dags för min äldsta kompis att firas till sina 30 år. En mysig tjejmiddag. Ska bli riktigt kul.

Och vem vet - kanske slutar kvällen i en utgång på noll-kronorsbudget?

Inte så lyckat idag. Eller, trevligt var det, men inte en aha-upplevelse. Blir kanske ingen mer gång, möjligen en till. Är det så svårt att hitta killar med gränsöverskridande humor?

Annars kan jag inte riktigt lägga spöket på hyllan. Ska prata imorrn. Han har nog en radar som känner av när jag är på väg att skita i honom.

Ikväll blir det lite utgång, möjligen variant lugnare, sällskapligare. Större i morgon. Hursomhelst, det ska bli kul.

Vem vet vad en spontan ölkväll kan ha i beredskap?

Idag är jag lite trögstartad. Sitter framför datorn och har egentligen ingenting att göra som involverar den. Tänkte ta mig till gymet så småningom. Kanske en promenad.

Igår gick jag till gymet, tränade torson en sväng och sen traskade jag till mariatorget och åt god middag och drack vin. Jättemysigt. Vi kunde konstatera att enkel psykologi fortfarande är den dominerande plantan i dejtandets snårskog. Två kvinnliga och en manlig singel, som alla är på jakt efter killar. Därför hade vi en del att snacka om på den fronten.

Fast jag vill ju inte ha ett förhållande egentligen. bara någon som kramar mig i soffan och skickar söta sms.

Fast idag avspisade jag ju just en som gjorde det.

Kan inte vara lätt att dejta mig. Jag är ju helt snurrig. 

Framförallt vill jag skriva på ett anställningskontrakt typ nu! Intervjun i förrgår gick bra, besked nästa vecka. Möjligen är jag lite junior, men jag hoppas jag har en chans. Hoppas.

Hoppas hoppas.

Funderat på det här med dejtande.

Det är ju kul att träffa nya människor, men när övergår det egentligen från att vara "lite skoj" till att man ska säga ifrån om man känner att det inte riktigt klickat?

Efter första dejten? Kan man veta det då? Eller efter andra dejten?

Jag blir inte riktigt klok på det. Tycker det är småjobbigt att krångla sig ur, att säga att det inte slår några gnistor, inte ens något litet pyrande.

Skulle aldrig orka dejta mer frekvent faktiskt. Men, det är väl det här med många grodor?

Åhhhhh.....fan.

Kan jag få bli kär nu?

Tack!

Okej.

Där rök just mina chanser till ett lyckligt förhållande på hemmaplan.

Jävla härliga spöke.

Allt är kvar och allt är lika komplicerat.

Undrar hur lång tid jag blir emotionellt handikappad nu. Intressant.

Spöket hörde av sig igen. och ska ringa alldeles strax.

Och jag låter som en kraxande gammal rökhagga.

It figures..

Jag saknar lite flört. Lite fjärilar i magen. Det är en speciell person jag skulle vilja träffa. Se vad det egentligen var. Eller inte blir. Hursom. Så att jag kan släppa det.  Det hände ju aldrig något så allt kanske bara är tankeslott. Men den personen kommer inte till den här staden anytime soon.

Bäst att lägga det på hyllan så länge. Och kanske plocka fram ett nytt kort ur leken?

Men det verkar ju inte vara riktigt så jag jobbar.

Bäst att återgå till filmens enkla låtsasvärld.

Igår var det då dags att gå ut i Stockholmsnatten igen. Efter en lättsam och djupsinnig diskussion med piraterna runt middagsbordet, där missförstånd reddes ut (eller tja, de stöttes och blöttes i alla fall) och god mat intogs, så dansade vi iväg till stället med det opretentiösa dansgolvet där man måste vara full för att stå ut med hur fullt det är.

Nästan omgående kommer skägg-olle fram. Har har just stått framför oss i kön och hånglat med en tjej. Han vill bjuda på en öl och en shot. Sen vill han kyssas. Och ha mitt nummer. Sen frågar jag om inte hånglet hade gått bra, varpå han svarar att det är hans fru och att de får flirta med vilka de vill. Jag avböjer snällt.

Under hela kvällen kommer han sen tillbaka och försöker pussa/kyssa mig. Vid ett tillfälle säger jag "hade inte du flickvän?". Varpå han frågar om ett tuggummi och ber mig hålla käften. Jag säger att jag har hört nog och går därifrån och sen ignorerar jag och vännen som är kvar honom under återstående halvtimmen.

Varför, varför har jag återigen drabbats av ett psyko? Jag fattar inte vad det är jag utstrålar som får de här typerna att känna att de ska trakassera mig? Såvitt jag vet har jag inte mentalskötare tatuerat på någon synlig kroppsdel.

Det var ändå en rolig kväll, och att få dansa med fröknarna Träben igen var hur kul som helst.

Nu ska jag iväg till en kyrka i stan och bli gudmor, eller fadder som det heter, till en söt liten tjej.

Lite nervös är jag nog...