Filosofias Tripp

Sitter på jobbet. Eller vad man ska kalla det numera. Mitt område ligger nere just nu kan man säga. Jag vet inte vad planen är eller vad jag ska fylla min arbetsdag med riktigt. Jag har så otroligt svårt för att jobba så.

I morse fick jag en text på min mail. En text som min fantastiska syster skrivit. En text om mamma. Om den omöjliga dagen som vi faktiskt tog oss igenom, ärrade och saknandes vissa delar av oss, men ändå.

Den tog mig på sängen. Det var längesedan jag tänkte på de här sakerna, släppte fram känslorna, men nu, en tisdagmorgon i kontorslandskapet, slog bokstäverna emot mig med kraft.

Det är snart tio år sedan. Tio år och en hel evighet.

Fy fan. Nu är det rätt motigt alltså.

Jobbet går djävulskt segt - läget är i det närmsta katastrofalt och jag kan bara se mig i stjärnorna efter resurser till det jag pysslar med. Ändå ska området vara kvar. Hur de tänkt den ekvationen begriper jag inte.

Dessutom har det seglat upp en jävla härva privat, som har sina rötter mer än tre år tillbaks. En idiot som helt plötsligt dykt upp o kräver mig på väldigt mycket pengar på ett helt makalöst fräckt sätt. Egentligen är jag i juridisk mening inte orolig men vem denna person känner på en mer illegal nivå är mer oroande.

Utan att jinxa så är det enda som förorsakar glädjeskutt nu att jag har en jättefin kille som jag är jättekär i och i helgen ska vi äntligen ha en hel helg själva - första på 7 veckor.

Innan dess ska jag bara trixa mig ur härvan med idioten, få en riktning på jobbet (alternativ skaffa ett nytt) och få ihop den där jäkla sociala kalendern.

Skål!