Filosofias Tripp

Sitter jag nu, på jobbet, med mörkade, fria nikotinämnen under läppen. Sitter och funderar.

Hand i hand med sysslolöshet går sviktande tro på den egna förmågan. Jag har alltid blivit upplärd att om något är dåligt hade man alltid kunnat göra någonting för att förbättra det, det är alltid den egna insatsens fel. Detta leder, i situationer som min nuvarande där jag faktiskt inte råder över omständigheterna, alltid till självkritik och en känsla av att inte räcka till.

Mina närmsta veckor kan förändra läget och nu blir jag lite osäker på min förmåga, om jag har det som krävs. De runtomkring mig tror på det, men den där lilla jantelagarn inuti säger annat. I eftermiddag ska jag dock boosta mig själv och mitt ego, intala mig att jag är bäst i världen och sedan sätta mig med en omfattande uppgift. 

Helgen som gick innebar, förutom kvalitetsmys med en salig röra av bebisar, syskonbarn, familj och fina kompisar, även en sorglig bemärkelsedag. Tio år utan min mamma. Och saknaden river mer än någonsin. 

Helst av allt skulle jag vilja ta en bil (om jag hade en) och bränna upp till hemtrakterna, till skogen, stugan, den öppna spisen, och bara skriva och andas av den kalla, krispiga höstluften.  

Tills vidare får jag dock sitta här, med den gråa utsikten, Lykke Li i öronen och titta på skärmen i hopp om...ja, något.

Nu låter det här deppigt, men det är det inte. Jag har bara inte reflekterat på ett tag och det är en stor del av att vara mig. Reflektion är skönt och lite, lite värkande.

Idag känns allting sådär lagom segt. Eller nej, korrigering. Jävligt segt. Jobbet är som ett envist jävla tuggummi som håller fast mina fötter från att sväva med lätta steg. Har fått tråkiga, inofficiella besked gällande en del kära kollegor. Har ingenting att göra. Den känslan är alltför välbekant från det jobb som fick mig att skita i allt och dra ut i världen, för bara 2 år sedan. Jag måste ta reda på vad som är min morot nu. Min roliga jobbarkompisar, vårt tajta gäng, det är vad som hållit mig uppe det senaste halvåret, som kantats av oklara direktiv och en fladdrig färd framåt/bakåt/nedåt. 

Jag funderar också så mycket på min kärlek. Den som jag har givit mig in i med hull och hår och en liten andel skygglappar. Det tar energi att grubbla, att analysera. Kanske ska jag bara skita i det och leva med.

Jag tror jag ska sätta mig och läsa igenom min blogg och se hur resan har sett ut dit jag är idag. Kanske kommer lite klokskap till mig genom skärmen, lite distans?

Helgen utgjorde en vändning för mig. Jag gillar när det kan hända. Fortfarande är jag inte säker på hållbarheten och lycklighetsfaktorn men det kändes sådär som det gör ibland ni vet, när något klickar till och sätter sig på plats.

Det har varit en resa i den här relationen. Missförstånd, helt och hållet baserade på ömsesidiga osäkerheter. För första gången har jag upplevt att saker jag sagt, som absolut känts helt ofarliga och skämtsamma för mig, lite senare visar sig ha satt sig som en tagg i självkänslan hos den andre. Vi verkar trycka på varandras osäkra punkter med vårt sätt att vara och det har varit många, långa snack.

Men som sagt, nånting hände i helgen, det kanske är för tidigt att ropa hej, men det var en annan känsla. En tryggare och mer upplyftande känsla. Hoppas den håller i sig. 

I övrigt är det åter en höst med större förändringar runt hörnet och tioårsdagen av mammas bortgång närmar sig med stormsteg.

Livet är dynamiskt kan vi väl sammanfatta det som.

Dynamiskt och rätt så bra.

Det ligger möjligen några beslut och väntar på att fattas i den närmre framtiden. Positiva och spännande förhoppningsvis, men också lite lagom kittlande läskiga och möjligen för privatlivet försvårande.

Rörelse är vackert om än skrämmande, men det ska ju göra ont när knoppar brister som det heter.

Såhär 6-7 månader in i ett nytt förhållande har vi nog betat av de flesta fällor som finns. Osäkerhet, gamla vanor, struliga scheman och praktiska svårigheter är alla glada käppar i hjulet. Det har blivit många snack men också mycket dålig humor.

Mitt stora dilemma är väl min drömmarsida. Av någon outgrundlig anledning dras jag alltid till killar med precis motsatt talang. Jag charmas av det jordnära, det nöjda, attraheras av det som insekter till ljus. Och förmodligen är det vice versa också.

När vardagen slår till är det dock svåra kombinationer, det där med vardagslunk och drömmerier om roliga upptåg och romantiska påhitt. Jag börjar undra om det inte är så att jag måste landa i verkligheten, lära mig uppskatta en enkel vardag. Eller snarare lära mig uppskatta den mer. Jag älskar lugna kvällar hemma, men samtidigt vill jag ha ett roligt äventyr på lut, som kan ligga där i bakhuvudet och lugnt förvissa mig om att livet inte bara är en radda vardagar.

När veckorna består av pendlande pussel, helger som anpassas till barn och de "lediga" helgerna bokas in på annat - då känns det bara som en lång transportsträcka. Hur många par konstaterar i oktober att den första fria helgen för roliga aktiviteter på tumanhand ligger i fjärran i andra halvan av december? Eller är jag bara kräsen nu?

Hursomhelst - det är härligt att vara kär, men vilket jobb det är.