Filosofias Tripp

 - Man vet ju om det och ändå gör man det inte?!

De senaste två veckorna har jag vid lite för talande många tillfällen diskuterat det här med hållbar livsföring, prioriteringsproblem och ren och skär osund stress. Jag har, både i de här diskussionerna och, kanske framförallt för mig själv, börjat formulera någonting inombords.

Den inledande tanken låter något i stil med ”vad fan håller du på med”? och som kanske av den raden framgår, följs av formande av framtidsplaner.  Se det som ett litet livsförändringsembryo.

Så här på ett spårpar på väg mot min blivande hemstad, gör jag en klassiker och filosoferar lite djupare.  

Häromkvällen satt jag med en kompis jag inte träffat på länge. Vi pratade om att vara modiga, om att våga hoppa av/byta spår/bryta upp och annat.

Hon hade träffat en utländsk kille vid nåt tillfälle och han hade gjort ett modigt val och givit henne några kloka ord angående att göra vad man vill, ord hon tagit med sig.

Men, hon hade också funderat några varv till.

Hur i hela friden skulle världen se ut om alla gjorde vad de ville? Om alla sket i plikt och eftersträvade en slags evig radda av lyckliga ögonblick och så fort det blev lite tråkigt eller jobbigt, hoppade av/bytte spår/ bröt upp?

Hur många försäkringshandläggare skulle vi ha? Hur många undersköterskor? Hur många innesäljare skulle rotera säljverksamheten?

Jag inser att det finns begränsningar här. Kanske är det åldern, kanske är det en ökande realism på bekostnad av den ungdomliga, härligt begränsningsbefriade galenskapen som gått ur kroppen, till förmån för en självinsikt, och ett visst mått av självbegränsning och bekvämlighet.

 Nåja, vad jag ska komma till är väl att det, som alltid i detta land, bör och måste finnas en gyllene medelväg för att vi ska kunna acceptera något.

Ska jag slita sönder mig för att hjälpa till att hålla samhället igång med min lilla del? Hur långt ska jag kompromissa med vad jag egentligen går igång på för att ha ett jobb, vara lojal mot min arbetsgivare, ha ett trovärdigt CV och så vidare och så vidare.

 De senaste tre veckorna (egentligen månaderna) har inte varit hållbara för min del. När jag började såg min rollbeskrivning radikalt annorlunda ut. Det var mitt drömjobb. Nu jobbar jag ungefär 0,1% med det jag ville, och skulle, göra från början.

 Är det rätt att tänka att jag borde nog hoppa av, söka annat och ”ge upp”? Kanske till och med gå tillbaks till skolbänken ett tag och leva på bidrag?

Eller sviker jag kollegor och chef då?

Fast är det bättre att svika sig själv? Som den inledande meningen antyder – alltför många vet vad man borde göra för att må bättre, och nästan lika många skiter i det. Man stressar, har för lite tid med barnen, för mycket med jobbet, äter dåligt, dricker, röker, snusar för mycket, ligger för lite och tränar ingenting. Men det står inte på facebook.

Men om alla gjorde som jag funderar på att göra, skulle det här landet gå runt då?

Jag tror de kommande åren och decennierna kommer ställa den här frågan på sin spets. För min del lutar det åt ett egoistiskt år, med nya spår.

Jag har skitit i de där valen lite för länge. Och om det bara gäller lilla jag så tror jag Moder Svea överlever en liten stund till…