Filosofias Tripp

Sen sist. Jag har kommit lite längre och samtidigt lite kortare, in i vad som kallas en relation. Jag har en pojkvän nu, trots att det ibland känns väldigt konstigt att säga, framförallt till honom, och vi tassar på i rätt bra takt.

Förra veckan drog vi på en semester tillsammans. Den första faktiskt. Det var magiskt. Vi var precis sådär äckligt kära som man föreställer sig ett nyförälskat par på sin första semester.

Dock. Väl hemkomna så börjar jag undra igen. Hur ska det här gå? Vi bor i varsin stad, han har ett litet barn som tills vidare måste tas om hand i den staden där även hans ex bor. ad gör man då? Vardagen tränger sig på med sin äckliga andedräkt.

I dagsläget är det så att vi helt enkelt anpassar oss till denna verklighet, dvs träffas här när vi kan, där när vi kan och inte alls när vi inte kan. Vilket under hösten förmodligen blir rätt ofta.

Nu har vi trots allt fått två veckor tillsammans, utan jobb, som inneburit både semesterlyx (utan barn) och vardagsrealism (med barn) som båda varit riktigt bra.

Jag är väldigt kär tror jag.  Jag beundrar honom och jag blir både kåt och lycklig i hans närvaro. Jag tror att han också är det. Kär, kåt och lycklig.

På nåt sätt får vi lösa det här.

Nåja, det var en kortare sammanfattning av läget just nu. Mest för min egen goda räkning.

Hej så länge.