Filosofias Tripp

Sitter jag nu, på jobbet, med mörkade, fria nikotinämnen under läppen. Sitter och funderar.

Hand i hand med sysslolöshet går sviktande tro på den egna förmågan. Jag har alltid blivit upplärd att om något är dåligt hade man alltid kunnat göra någonting för att förbättra det, det är alltid den egna insatsens fel. Detta leder, i situationer som min nuvarande där jag faktiskt inte råder över omständigheterna, alltid till självkritik och en känsla av att inte räcka till.

Mina närmsta veckor kan förändra läget och nu blir jag lite osäker på min förmåga, om jag har det som krävs. De runtomkring mig tror på det, men den där lilla jantelagarn inuti säger annat. I eftermiddag ska jag dock boosta mig själv och mitt ego, intala mig att jag är bäst i världen och sedan sätta mig med en omfattande uppgift. 

Helgen som gick innebar, förutom kvalitetsmys med en salig röra av bebisar, syskonbarn, familj och fina kompisar, även en sorglig bemärkelsedag. Tio år utan min mamma. Och saknaden river mer än någonsin. 

Helst av allt skulle jag vilja ta en bil (om jag hade en) och bränna upp till hemtrakterna, till skogen, stugan, den öppna spisen, och bara skriva och andas av den kalla, krispiga höstluften.  

Tills vidare får jag dock sitta här, med den gråa utsikten, Lykke Li i öronen och titta på skärmen i hopp om...ja, något.

Nu låter det här deppigt, men det är det inte. Jag har bara inte reflekterat på ett tag och det är en stor del av att vara mig. Reflektion är skönt och lite, lite värkande.