Filosofias Tripp

Kvällen har varit en laddning för morgondagen. En mysig middag med tjejerna, ger alltid energi.

Börjar bli nervös för att vad vi får se i morgon. Hon har tydligen åldrats väldigt mycket, gått ner i vikt och inte tagit hand om sig. Och huset. Ja. Jag vet inte hur det kommer kännas. Och trots att jag kan ha synpunkter på pappa så känns det jobbigt att inte han följer med i morrn. Det blir jag och syrran som åker för att ta hand om allt. Men det är klart. Vi är ju vuxna nu. Men fortfarande barnbarn i det här. Vår goa, trygga, underfundiga mormor ska tas om hand. Vår trasiga morbror ska fixas.

Trots att mamma inte finns så känns det som att hon är med. Och är förtvivlad över hur det kunnat bli såhär. Att vi inte tagit bättre hand om hennes lilla mamma.

Men vi har pratat med pappa om det här. De båda har gjort ett passivt men ändå någonstans aktivt val att låta allt gå åt helvete. Att bara släppa och se hur långt det kan gå. En lång omväg till ett rop på hjälp. Låt oss se hur jävligt det kan bli innan någon gör något, för vi orkar inte ta tag i det själva. Och nånstans har vi givit den hjälp vi kunnat, men det vi inte visste gjorde den inaktuell ganska snabbt. Det var bara en hjälp till självdestruktion, lite mer medel på vägen för honom.

Ändå. Förlåt mamma, tänker jag för mig själv. Förlåt att vi inte ringt varje dag, åkt dit, dragit henne hit. Det är svårt att tvinga någon men ibland måste man. När telefonen är avstängd i månader får man skicka brev.

I morgon ska vi försöka gottgöra allt det där. Göra någonting bra av det som är kvar.

Men jag bävar.