Filosofias Tripp

Sitter och kollar på Hitch på trean. Det verkar jävligt lätt att hitta kärleken om man är slipad och vass som Will the Smith.

Jag vet inte vad jag hade för förväntningar när jag blev singel, egentligen inga alls till en början, jag ville bara bli hel, utan den handra halvan liksom. Men hade någon frågat mig då vad jag trodde hade hänt om två år, dvs idag, så hade jag nog trott att jag åtminstone hade haft något som liknade ett förhållande. Träffat någon speciell.

Nu är det snart två år sedan vi gick åt varsitt håll, jag till livet i stan, han kvar i vår förort.

Jag har, förutom min temporära dykarpojkvän down under, inte haft eller varit i närheten av att bli tillsammans med någon. Har inte haft någon söndagskompis eller en seriösare dejt, som jag varit intresserad av.

Jag har blivit knepig. Jag backar hellre än kastar mig framåt, jag kritiserar hellre än blundar, jag är hellre själv framför att behöva krångla mig ur något.

Och jag verkar falla för lost cases när jag faller. Finns en speciell nu, men denne är så upptagen som det går att bli utan ring på fingret. Kanske därför, det är tryggt på något sätt, för jag kommer inte behöva agera.

Ibland flyger en tanke genom huvudet - kan jag bli kär igen? Kan jag öppna upp? Kan jag attrahera annat än weirdos?

Vi får väl se. Frågar någon mig vart jag är om två år så svarar jag nog idag, att jag sitter precis här. I min soffa, framför datorn och tittar på romkom, som en glad men grubblande singeltjej.

Men jag har i alla fall snygga naglar. Ifall nu någon skulle ringa på dörren.