Filosofias Tripp

Jag är hemma igen. Jag sitter verkligen i min fina lägenhet, efter nästan fem månader med ryggsäcken som hem. Det är fantastiskt. Overkligt. Stort. Vemodigt. Och alldeles alldeles jättebekant.

Hemkomsten var något i hästväg känslomässigt. Att få träffa trollet och bli fullkomligt attackerad av en liten lintott som krånglat sig ur pappas famn och skriker mitt namn, som om hon verkligen saknat mig. Mina kompisar piraterna som stod på Arlanda, när jag trodde att jag skulle se pappa stå där ensam. Men där stod de, med blommor, lösgodis och piratvimplar. Ojojoj.

Känslan när jag steg in genom dörren till min lilla kvart. Som att kliva in i en tidsmaskin. Precis som när jag lämnade den den 1:a september. Och när jag sen gick upp på vinden för att hämta ner kartongerna kändes det som att ingen tid förflutit sen jag stoppade ner sakerna där. Jag mindes precis vad jag tänkte när jag stängde locket på den sista kartongen. Det stora äventyret hägrade.

Och nu är det över. Även om det kommer leva kvar länge i mig, jag har så många underbara minnen och nya vänner och förhoppningsvis ett nytt sätt att se på livet härhemma.

Kan inte riktigt summera ännu. Det är för stort. När jag vaknar på morgnarna så tar det lång tid att förstå vart jag är, jag går igenom hostels, bungalows, platser och öar innan det går upp för mig att jag är hemma i min säng.

Men en sak kan jag säga - om någon funderar på det - ÅK!!!

Idag har jag som tur är haft en jobbintervju. Har två jobb på gång, det är en fråga om att chansa och välja smart. Men en sak är säker. Såhär utblottad har jag inte varit sen gymnasiet tror jag. Och då hade jag ingen lägenhet att betala för!

Näpp. Jag är sådär exotiskt jetlaggad och måste krypa i säng. I morrn ska jag upp och tvätta mina sunkiga ryggsäckskläder. Och försöka lokalisera större delen av vinterkläderna uppe på vinden.

Sen är det kramkalas med tjejerna över middag och utgång!

Stockholm - brace yourself. Nu är jag tillbaks!!

Nya Zealand, Lake Tekapo