jag är inte fåfäng, men...

20 nov kl 14:45, 2009

Skrivet av bobhansson under kategorin kärlek hur fan gör man | 5 Kommentarer | Permalink

 

alla dessa fotomodeller

man inte vill ligga med

men så vet dom inte ens

att man finns.

jobbigt.

galapremiär stockholm filmfestival, och skam, (matblogg och modeblogg oxå)

18 nov kl 18:05, 2009

Skrivet av bobhansson under kategorin dagsbok | 9 Kommentarer | Permalink

 

    Jag räckte upp armen och frågade om han skämdes. Det gick som ett sus genom galasalongen, ”fan vilken märklig och dum fråga, typ… folk rosslade och kommenterade. Regissören ser oförstående ut, tystnaden ligger hangarfartygstung på mina axlar. ”vad menar du” frågar stjärnegisören där uppe i sin smoking…
 Platsen är galainvigningen av Stockholm filmfestival. Filmen hette Precious, handlade om en tjock närmast autistisk tonåring som tillsammans med sin far väntade sitt andra barn. En mörk historia, men berättad med sån enorm fingertoppskänsla och ödmjukhet, ja, som om den inte filmats genom en karmera så mycket som den filmats genom kärlek – att man smälte.
   Som choklad.
   Regissören var choklad sen födseln dvs afroamerikan.
   Nu stod han framme på scenen, i sin smoking framför niohundra uppklädda gäster, varav ena hälften var blivande, nuvarande eller före detta fotomodeller, (eller möjligen aktriser?) och andra hälften var michael nykvist.
   Frågestuden har pågått ett stund med frågor som ”hur fick du rättigheten” hur hittade du skådespelana…. Innan jag räcker upp min hand och ställer in fråga om skam som jag tvingas förtydliga, eftersom ingen jävel tycks förstå den och stämningen förvandlats till bråkande  fingrar som rycker i varenda organ de kan komma åt innanför min hud och min stämma hackar och min engelska värre än någonsin när jag försöker förtydliga; ja, kände du skam som man, svart man och som människa över att en sådan här histora är möjlig…
   Han är tyst, stirrar på mig, och svarar ett kort svar. Ja, han skäms…
   När vi går därifrån till festen träffar jag några bekanta, de tar upp den där ”märkliga frågan” om skam.  De undrar om den hade en rasistisk underton?  De har ingen aning om att det var jag som ställe den.
   Det var alltså det ordet. som suset genom den vita medeklasspubliken handlade om, ordet "svart"
   Det är charmigt när det första han sa till oss var Hallå alla snygga vitingar. I den snygga vitingrollen ingår då att skratta och känna sig avspända och absolut inte se en film från harlem som "svart". Hoho. vad vet jag....
    På festen anordad av Zebrastholm (: nöjesblogg) ångrar jag att jag ställde frågan. Men den kom liksom  från magen och jag begrep mig inte själv helt på varför jag skulle ställa den. Jag frågade mig själv innan jag räckte upp armen ”kan den här frågan göra något bra med det här rummet….” Men  jag hade ingen som helst lust att vara i fokus, bli bedömd, jag ville hellre bara äta lax.(maten var ekologisk och kom från Mossagården, (:matblogg) min kostym ´från svenskas stiliga L´ecole (:modeblogg)
   Men så blev det inte.
    Någon från regissörens antourage kommer och hämtar mig. Regissören har en fråga han vill ställa mig. Jag blir spänd som halsen på en gitarr och stövlar efter…
    Jag minns inte att han frågade något. Han sa, jag ger min själ när jag arbetar. Jag ger itne min själ till sådana här frågestunder. Jag står där och är ”superficial” men din fråga förstörde allt det där,efter den frågan  blev allt på riktigt. Så tack.
   Jag sa att det var jag som skulle tacka.
   Nej, sa han, det är jag.
   Nej jag.
   Efter en halvtimmes despyt om vem som skulle tacka och vem som var snyggast, Diana Ross eller Cindy Craford, så skildes vi åt varpå hans assistent sa att frågan hade fått honom att gråta.
   Jaha, tänkte jag, jag är en sån som får folk att gråta, till och med på galapremiärer, bara genom att räcka upp handen.
   Låt oss all räcka upp handen och dra ner varanra från det artifisella till det verkliga.Tänker jag ett tag, men sedan tänker jag; jobbigt….
  

med det här vädret behövs ingen jantelag.

16 nov kl 19:01, 2009

Skrivet av bobhansson under kategorin kärlek hur fan gör man | 13 Kommentarer | Permalink

 

Igår TITTADE Jag på väderläksrapporten. På tvn. Det var ingen munter tittning. Neråtittning så det hette duga. I HELA NORRA EUROPA befann sig ett enda tungt molntäcke. Ett täcke av gråhet lagd rakt ovanför våra hjässor.
 Men sånt väder behövs ingen jantelag.
 Men idag sa dom, att det imorgon ska komma lite sol. I skåne.
 Bra för Skåne.
 Och bra för oss andra att veta att det i alla fall nånstanns finns en glipa. En reva för ljuset där ute nånstanns. Över Rosengård och Vellinge.
   Må de mjukna av denna gemensamma sol.
 Jag har lite paus i skrivandet i min stuga. Kör lite stugdisco. Lite vicka höft och lite arm i luften. Tinga exsesser. Bara i stereon. Beyonce.  HALO HALO HALO, discoreligöst, armarna i luften HALO HALO HALO. Ah! Det finns röster som är raka motsatsen till lågtryck, röster som upphäver gravitationen, skickar stänk av maj över november och ger vissa promenerande grannar utanför vissa stugor en syn att äta.
   Jag är nu nästan frisk.
   I morgon ska jag på invigning av filmfestival i staden där uppe.
  Utan rymdsondskostym.
   Tror jag.
   Undrar om mitt ex någonsin kommer svara på brevet. Och i så fall vad. Hoppas lite att hon inte gör det. Det finns andra saker jag hellre får höjt blodtryck av.
   Men det kommit små textremsor i mig de senaste dagarna, en katalog av minnen, om detta våld en människa som tror sig vara offer - kan slå in i små oskyldiga paket och dela ut.
 Bräckligheten i att behöva. Att vilja. Att vara kvar. Att försöka.
   Och nu längtan efter den andra sidan. Och tilliten till att saker får ta tid. Man blir inte fri bara för att man låtsas det. Folk har så jävla bråttom. Jag med. Som om seperation, som om denna död och pånyttfödelse saluförs på ex McDonald’s. Som om bråttom. Som om snabbast vinner. Som om skam för den som sörjer, skam för den som inte är färdig.
   Jag är färdig. Jag ropar färdi, färdi, färdi.
   Men Beppe Wolgers kommer inte till pottan och torkar i alla fall.
 Jag vill att ni ska älska mig. Jag behöver det.
 Ah, nu känner jag det. Jag älskad. Och jag är inte den ende på den här jorden som är det.
Det finns hopp!
   Så det kanske får bli rymdsondskostym i alla fall.

en dålig dag på jobbet är en dålig dag

15 nov kl 15:12, 2009

Skrivet av bobhansson under kategorin dagsbok | 8 Kommentarer | Permalink

 

Det är så mycket november utanför fönstret, så mycket gult - kastat som ett slags dovt marsipantäcke över solberga. Jag längtar inte bort. Vaknade och kände mig ensam, ringde. Det fanns någon i andra ändan, en röst som blev den här dagens startmotor.
 Är sjuk.
   Uppträdde i fredags i Kalmar på en fest och ingen lyssnade. En mikrofon som inte riktigt var en migrofon, några hundra skramlande människor och jag är sannerligen glad att det händer så sällan. Stå där på scen och den främsta tanken i huvudet är ”det här funkar inte, jag måste verkligen dra….”
    Och man ler och försöker höja tempot istället för att bara stanna upp och säga, ”Ni lyssnar inte, jag blir helt svag, jag vet inte vad jag ska göra, jag måste nog gå….”
    Men jag hade en ny fin vit kostym på mig. Av plast. Den glittrar som en rymdsond.

förlåtelse kräver ryggrad i stereo

14 nov kl 17:39, 2009

Skrivet av bobhansson under kategorin kärlek hur fan gör man | 7 Kommentarer | Permalink

 

 

hemma i ålem från Istanbul, stearinljus och kents nya som är enorm.
har inte lyssnat på en platta på repeat sen jag var tonåring, förren nu. röd. tack.
har skickat ett brev idag som jag tänkt skicka i nog två månader
till mitt ex och det känns befriande att till sist trycka på detta "send"
handlar om att stå för sina brister, som en förutsättning för att ge den andra presentmöjligheten
att förlåta.
Hur svårt är det inte, att blotta sig, riskera krasad självbild, riskera utebliven kärlek,
för att kunna få den än större kärleken som förlåtelsen innebär. Hur svårt är det inte att
stå ut med att man inte är den man borde vara, att man inte bara är "god".
Hur svårt är det inte när ens ideal rasare ner över en som tusen vassa skärvor av skam.
Jag tänker att det är en av de skönaste känslor som finns, att förlåta, att få ge.
Och jag tänker att det finns så många fler variabler i livet än man kan hålla reda på.
Att den andre - sällan kan göra vad man själv, under olika förusättningar oxå kunnat göra och
att allt annar är hyckleri. Att tro sig vara förmer.
Men vi är sällen
förmer.
Men vi är mer
                      alltid mer
                                      än vad vi tror.
Och världen är större än min egen hjärna. 

 

kärlek är ett stort ord men en liten händelse

11 nov kl 09:09, 2009

Skrivet av bobhansson under kategorin kärlek hur fan gör man | 8 Kommentarer | Permalink

Sitter just på ett tåg och ska till Istanbull. SKriver på en krönika till en tddning, kör lite fast, kommer på att jag kan be dig om hjälp. Här är första halvan, men hur ska den fortsätta?

 

KÄRLEK ÄR ETT STORT ORD MEN EN LITEN HÄNDELSE.
 
 Jag har gjort mitt bästa för att inte bara uppleva kärleken utan också ge den vidare. Man vill ju vara en sådan människa, en som ger det man själv helst av vill ha. Alla pratar om det, Dalia lama; om du ska vara självisk är vis själviskhet, bättre än ignorant självisk, om du får andra att må bra kommer du själv att må bra. Det du ger är det du får.
   Men det är såklart inte det lättaste, att i varje ögonblick, eller ens vartannat, vara den som lever upp till sin egen ide om kärlek.
   Det finns en man i Sverige som mer än någon annan fått symbolisera kärleken. Jag tänker inte på Zlatan, utan på en sjungande man i klänning. För ett tag sedan stod det i tidningen att han misshandlat sin flickvän. Han dementerade. Men ett skalv hade gått i många jag mötte. Det var ofattbart. För gohdet exluderar ondska. Tror man. Kärlek exluderar icke kärlek. Tror man.
 Vi har behov av att projisera idén om total godhet och det farligaste man kan göra, kan vara att försöka leva upp till den projektionen, som borde vara lite ur tiden. För allt är både och. Inte ens Jesus gick omkring och var hyvens för jämnan. Även vi haft två tusen år på oss att redigera bort hans avigsidor och därmed hans mänsklighet har det inte lyckats. Kvar i bibeln står det hur han svär och skäller och är allmänt otrevlig.
 Är Beregsprdikan då fejk?
 Skulle killen i klänning vara fejk om han i ena stunden pratar om hur viktigt det är att ällska, för att i nästa stund klippa till den som han gör just det med?
 Om vi vår reda på att hitler skänkte pengar till fattiga barn, skulle vi då betrakta hans ondska som fejk, börja gilla honom? Nä.
 Men våra tröga hjärnor skulle älska om det var fint uppdelat mellan svart och vitt, men det är det inte. Ibland lyckas vi tro det, ett tag, sen faller korthuset och vi ligger underst med sönderblåst världsbild.
   Själv har jag stått på scen hundratls gånger och ibland fått publiken att känna både kärlek, lust och mod. För att själv, en halvtime efteråt på hotellet, själv bara vara fylld av svartsjuka, rädsla och småsinthet.
 Är jag fejk?
 Utesluter det ena det andra?
 Bara om man är dum i huvudet. Och det är man inte.

 

 

jag är rasist

10 nov kl 15:01, 2009

Skrivet av bobhansson under kategorin kärlek hur fan gör man | 3 Kommentarer | Permalink

Jag är på Yogafestival. På Öland. Det är första i juni och solen skiner. Det är mellan tre och fyra hundra människor här som böjer sig åt alla möjliga och omöjliga håll på, första passet börjar redan klockan fyra. I soluppgången på stranden såklart.) Resten av dagarna är fyllda av allt från massagekurser till indiska mästare som slutat att äta och leva på ljus.

    Jag lever inte på ljus.
    Jag äter.
     Och fast att jag varit på ett tjogtal liknande festivaler och kurser, kan jag omöjligt värja mig. Gång på gång kommer det tillbaka. Den idiotiska tanken ” jag passar inte in här”.
 För jag är ju inte tillräcklig. Inte tillräckligt andlig, inte tillräckligt lugn, inte tillräckligt glad - och då vill jag bara gömma mig.
    Och plötsligt gömmer jag mig i mitt tält, ligger kvar en kvart, en halvtimme för länge, samtidigt som jag fördömer mig för det; Jag borde inte ligga kvar, jag borde något annat. Jag är ju på yogaläger….
   Vems fel är detta?
   Jag vet inte varifrån den tanken kommer. Kanske är det barndomen, kanske är det kapitalismen,
 Dessa urbota tankar som man aldrig skulle beställa på postorder men ändå får mäkta med.
   Tanken: Jag är inte som dom. Jag passar inte in. De tycker jag är sämre än de.
   Och som min vän psykologen sa, vet du vad du kan göra om du tycker att du är dålig? Du kan projicera ut det på någon annan.
 Man kan, alltså istället för att fördöma sig själv, fördöma dom andra.
   Dom är konstiga. Dom tror att dom är något. Men dom är tillgjorda. Kort sagt; Jag tycker att de är sämre än mig.
    Hjälper det? Känner man sig mer välkommen om man klankar på de andra istället för sig själv. Gör man det?
 
 Kanske känner du igen det. Det är så nära mellan tankarna, ”JAG är annorlunda och det borde jag inte vara” till systertanken ” DOM är annorlunda det borde dom inte vara….”
Som om annorlunda är farligt. Som om annorlunda är sämre.
  Det kan till och med räcka med att man går förbi något på gatan vars kläder skiljer sig från en själv.
 Det händer när pälsdamen går förbi hippietjejen. ”Fy vilka kläder, det måste vara en dålig människa.
 Det händer när hippitjejen går förbi pälskvinnan ”fy vilka kläder, det måste vara en dålig människa”.
   Och det händer mig på den här festivalen..
   Jag får plötsligt för mig att jag tar för mycket plats... Tills just den jag tror fördömde mig mest av alla kommer fram och tackar för ett underbart uppträdande… Fan vad hjärnan håller på….
 Jag hoppas, att jag en dag ska sluta att jämföra mig med andra.
 Till dess hoppas jag, att jag ska bära mina brister i ödmjukhet. Jag är här på jorden för att lära mig. Också. Inte bara visa upp vad jag redan kan. Livet är ingen uppkörning. DU kommer inte kugga om du lägger i fel växel på motorvägen. Det finns så många stunder så att vissa av dem, kan man faktiskt unna sig att stå helt stilla.
    Livet är ingen uppkörning.
   Och pang bom så har jag glömt bort att jag inte passade in. Jag står och dansar med armarna i vädret och känner magkanonen laddas med ett LivsNjutarVrål.
 Och det skulle inte förvåna mig, om det står någon inte helt för långt bort som tänker, så där glad borde jag också vara. Jag passar inte in. Dumma mig. Och dumma den där krystade poeten som står och skriker med armarna i luften.
    Ja. Såna är vi.
    Rörande vackra och förvirrade och samtidigt så fulla av potential.
 Men hösten är hjärtats tid. Man duger.. Man kan bli som ett höstlöv. Ingen har hört ett sådant säga ” Gud vilket dåligt löv jag är som bara ligger här på marken och skräpar. Inte heller har vi hört dem säga ”De där barren som är gröna året om, fy vilka pretaiösa idioter…”
   Allt har sin tid. Hösten är hjärtats tid. Dansa går bra. Sitta tyst och stilla går också bra.
   Det hela är väldigt enkelt.
   Även om vi är tillräckliga bara genom att vara vad vi faktsikt är, tvivlar vi.
   Detta tvivel bär vi gemensamt.
   Och jorden är rund för att vi lättare ska halka in i varandras armar.
   Vi ses!

publ. i Amos.

Blir inte bättre.

05 nov kl 09:09, 2009

Skrivet av bobhansson under kategorin kärlek hur fan gör man | 7 Kommentarer | Permalink

 

DET BLIR INTE BÄTTRE  ÄN SÅ HÄR.
                  DETTA ÄR KLIMAX!
 
(Ovanstående sentens kan uppfattas negativt.
   men det är en grov missupfattning.)

Vi är alla latent dyra.

04 nov kl 18:05, 2009

Skrivet av bobhansson under kategorin kärlek hur fan gör man | 6 Kommentarer | Permalink

 

Det finns vackra saker.
 
Om en sak kan vara vacker
borde rimligtvis också jag kunna vara det.
 
 
 

ibland är det rätt skönt att leva.

03 nov kl 16:11, 2009

Skrivet av bobhansson under kategorin kärlek hur fan gör man | 9 Kommentarer | Permalink

Jag hr nu  återvänt från italien. dit jag åktek med en människa jag aldrig träffat och är nu en vänskap rikare.  Vi hamnade någonstans vid östkusten. En av alla bergsbyar. 900 människor. Två resturanger och en pub. En bagare, en kyrka en handfull gummor. Allt var tyst utom när fiskbilen första morgonen ställde sig nedanför vårt fönster och spelade en ompa ompa på repeat och högvolym.

   Så låter väckarklockan i helvetet.
   Som en uppknarkad glassbilslåt
 
Jag har två korta listor.
 
Saker jag gjort den här veckan som jag aldrig tidigare gjort.
   1)Varit på resa med någon jag aldrig träffat.
    2)Hyrt bil utomlands
   3)Varit på opera..
       
Saker jag kommit på som jag tidigare inte kommit på.
 1) Att Sverige är ett av de minst patriotiska och mest individualistiska länderna i världen har jag tänkt innan, men alltid som två tankar, inte som en, inte som att det hänger ihop.
 Där andra länder har Nationen! och Regionen! Har vi istället bara oss själva.
    Det är alltså inte nationen det är upp till, det är vi själva som ska fixa hela skiten?
 2) Hur slutet på min nästnästa roman ska te sig. Hemskt och melodramatikst blir det. Ett operaslut!

Rom. Blommornas torg. Fullt av sopor.

26 okt kl 15:02, 2009

Skrivet av bobhansson under kategorin kärlek hur fan gör man | 10 Kommentarer | Permalink

 

Rom. Nyss anländ. Sitter på blommornas torg, med min bok, min dator. Jag kastar mig inte ut i Vatikaner och Coloseum. Det är typiskt mig att helt enkelt gå till närmsta fik och slå upp romanen jag för tillfället läser, kaffe. Landa. Kanske ett behov av att normalisera. Jag vet inget bättre än att sitta på ett främmande torg som om det vore mitt eget, cigaretter, kaffe, ord.
Imorgon väntar en bil till ett hus på östkusten.
Jag reser med en människa jag inte känner, aldrig har träffat. Men som jag alltså nu ska dela en vecka liv med. En spontan vågad inbjudan som nu sakta vecklas ut från ide till verklighet. Det är tjugofem grader varmt och just nu rör sig den främmande människan, mot den punkt jag sitter.

one day reatreat, reklam.

25 okt kl 13:47, 2009

Skrivet av bobhansson under kategorin kärlek hur fan gör man | 5 Kommentarer | Permalink

En present till dig själv!

                         ONE DAY REATREAT
                                        med Crazsy Buddha / Bob Hansson
 
En dag med mindfullness och humor.
En dag som  kommer ge dig lugn & kreativ lekfullhet.
Crasy Budha är utbildad zencoach som arbetar med mindfullness och self-investigation.
Bob Hansson är poet som utvecklat Kundalini Writing, (skriv dig fri)  ett lekfullt sett få igång det skapande flödet.
En dag som vill ge oss tid att andas, slappna av och kanske till och med skratta.
 

I stockholm, lörd 5 dec.  10-17

frågor på bloggen. anmälningar till: hejtillbob@hotmail.com

Susanne osten, klimatsamtal och sen planet till italien.

24 okt kl 17:01, 2009

Skrivet av bobhansson under kategorin dagsbok | 3 Kommentarer | Permalink

På tåg på väg hem från göteborg och premiären av PULIKEN av Susanne Osten. Pjäsen är skriven av Lorca och nästan ingen har satt upp den. Regisörer har ansett den var fulltsändigt obegriplig, omöjligt för scen.

 Ostens uppsättning var ett takgnuggande fyrverkeri, en fantasikula i hjärngloben som fick min hjärnhalvor att vakna ur slummern och genast börja hångla upp varandra, men bara en liten stund för att i nästa ögonblick istället vända sig ut mot världen för att kasta sig över den….
    Efter pjäsen sa Osten att den är ett försvar för teatern. Jag förstår inte, hur en konstform som möjliggör något sånt här överhuvudtaget behöver försvaras - kan vara hotat.
 Men det är det.
 Göteborgstatdsteater ska dra ner 5 miljoner i år osv osv….
 Nu ska jag på workchop. Om klimat.
 Och om två dagar ska till Italien.
 Jag tar planet…
 
 
 Och imorgon är jag interjuvad om Balans i svenskan.
 Journalisten var fantastistk. Han skrattatde högt som om vi var på fest, hela tiden.
  Men vi var alltså inte på fest.
  Utan på en rakst döende planet. Kan man säga.
 På nätet finns artikeln redan nu.
 

 

http://www.svd.se/mathalsa/mathalsa/balansintervjun/artikel_3697481.svd

pinsamt på ett äckligt vis

23 okt kl 13:55, 2009

Skrivet av bobhansson under kategorin kärlek hur fan gör man | 8 Kommentarer | Permalink

 

På måndag avslutas den här pinsamhetstävlingen. Tror jag. Det har varit fantastiska inlägg? Jag är djupt tacksam. Humorn ökar sannerligen i den här världen när vi klär av oss lite. Men vi har varit fega oxå, de flesta pinsamheter är way back. Nästan så att de inte handlar om de vi är, utan de vi var. Mig själv helt inräknad. Jag är en feg jävel som är bra på att verka vara motsatsen.

Jag har gjort bort mig på ett ävldigt trist sätt. När man gör bort sig så att det inte bara går ut över sig själv, utan oxå andra. Jag är bokad till Borås på tisdag för ett stort arremang, och jag har hela tiden trott, att det var DEN HÄR veckan. Nästa vecka är jag i italien. SÅ jag måste ställa in. Förutom att jag förlorar massa pengar, som gör den där resan plötslig VÄLDIGT med "förlorad arbetsinkomst" så har jag fuckar upp som man inteborde fucka upp. Man borde kunna det här med datum, Läsa innantill i mail och sånt....

Men nånstanns med kalenderbyte eller nått har det blivit fel och nu har jag fuckat upp och nu får andra lida för det, Bland det tristaste som finns. Och så jävla pinsamt. Ett tag, en halvtimme eller så, funderade jag till och med på att ljuga och bara säga att jag var sjuk. Allt för att inte blotta hur dålig på kalender jag är. Och kanske, att de i borås kommer bli mindra arga, mindre besvikna om det blir en sjukskrivning istället för uppfuckning. Kanske kommer de nu tro att jag är dryg och skter i dom och att dom är helt ovikitiga. VIlket kommer göra de ännu argare och ännu argare är ju sällan bra. Tänkte jag, En halvtimme.

En gång kom det fram en ung tjej till mig och nästan grät. Hon hade gått i ens kola och de hade bokat mig tydligen och jag hade inte kommit. Det var för flera år sedan. Jag vet inte hur det blev fel, ibland glömmer arrangrerör att bekäfta uppdrag och tror att de bokat mig bara genom att fråga om jag är ledig och fått ett ja. Vad vet jag. MEn den där tjejen trodde jag sket i hennes lilla stad för att jag tycker små städer  och så är typ "skit samma". Som om jag vore en sån som bara tycker det är viktigt att uppträda typ i Los Angeles eller Götebrog eller så...  Den smärtan, "jag är oviktig" blev nu, på den där baren flera år senare nästan tårar i hennes ögon. 

Det var inte kul.

Alls.

En annan gång ville nån nästan slå mig för att jag inte pratat på en demonstration i Helsinborg mot rasism som det stårr på afficher att jag skulle göra. Problemet var att jag själv inte hade fått reda på det...

Men nu är det jag och ingen annan som gjort fel.

Och man vill inte göra fel.

Men det gör man, Ibland. 

Må gud förlåta mig och ge mig styrka till att läsa oxå siffror innantill. Herregud, hur svårt kan det vara?

Nu har jag skickat ett mail och väntar nervöst på reaktion. Kommer de svara typ "ingen fara, väräden går inte under, ingen är perfekt... ELler kommer du stämma mig för brutet kontrakt? 

 

Pinsamma ögonblick är ögonblick som håller länge. (Ungefär som Volvo Amason.)

21 okt kl 17:11, 2009

Skrivet av bobhansson under kategorin kärlek hur fan gör man | 2 Kommentarer | Permalink

    Författarmöte, långbord, fin resturang, ett 20 tal där. Det är unga författare som kritiserat författarförbundet för för hårda antagningsregler. Författarförbundets äldre författare är där för att lyssna. Jag ställer mig upp, pratar om vikten av föryngring, att det är innan vi får barn som vi har den mesta tiden att engagera oss. Jag pekar på en ung gravid kollega, titta där, här är det exempelvis redan på väg!

Problemet var såklart att inget som helst var på väg. Förutom min egen pinsamhet när hon säger

-         Menar du att jag är gravid?

-         Ja, säger jag, och det är ju fantastiskt! Grattis.

-         Men jag är ju inte gravid…

Långbordet är förmodligen inte lika långt som minen i mitt ansikte.

Fel. För det är ju det symtomatiska, med mig, jag blottar mig inte, jag döljer mig, och jag har lärt mig. Om man tycker något är pinsamt har jag lärt mig att inte visa det…

   Jag har egentligen ingen aning om varför. Har du?

   Till saken hör att fyra månader senare faktiskt blev det. Gravis alltså.

Hem | Nästa sida »