Tona upp sig! (Tankar f dagen...)

14 maj kl 00:12, 2013

Skrivet av bobhansson under kategorin Kärlek hur fan gör man | 1 Kommentarer | Permalink

Gomorgon å govkäll! .
 
Har ni tänkt på att när man är liten ska vi bli större, men när vi är stora, då ska vi plötsligt bli mindre igen.
  Som vuxna ställer vi ju artigt den storslagna frågan: hur mår du.
  Men av svenskans 150 000 ord är det naturligtvis bara tre som är tillåtna. ”Jag mår bra.”
Och så ler vi. .
 
Kanske är det därför vi misstror glädjen, vi har sett den delas ut som valuta.
Som vi betalar med. För att få vara med. Skrattets fattigdom. Själv gör jag det, ler hundra gånger i månaden, inte för att jag plötsligt blev glad, utan för att jag vill verka social kompetent så ja, nog finns det en sorg - i att ha blivit vuxen, en mild sorg att färdas mot döden i en kropp så full av nervösa ticks.
 
Det dumma är att om vi tar bort våra sk negativa känslor, så försvinner även de sk positiva. Barn skrattar 400 ggr om dagen. En vuxen nio.  Ett barn gråter förstås också mycket mer än vi vuxna.  Vill visa oss. Så här kan vi inte ha det! Jag är ledsen! Som om barnet inte förstår att det är en mycket opassande känsla att dela med främlingar.
 När en vuxen förståndig människa blir ledset, då, ler vi. Och om vi inte gör det, då blir det konstig stämning.
  Och konstig stämning är fan inte ens bra på bio.
 
Någon sa att gud och alla änglar gått i pension.
Någon sa, att nu för tiden, är det människan som är varandras änglar.
 
Men om vi är änglar, vad om inte vårt spektrum av känslor utgör våra vingar? 
Vi har blivit änglar som trycker in vingarna under våra tajta skjortor och klänningar – varför, jo hör och häpna, vi tror att inte de andra har några vingar eftersom vi inte ser några och då vill vi ta bort även våra egna.
Som om alla känslor utom lagom glädje, vore en illegal flykting och papperlöst måste gömmas undan.
 
Vi gör oss alltså inte längre större, utan mindre… och vi gör det för att vi inte vill ställa till besvär. Inte bara kilon, eller hur, utan också icke klädsamma känslor bantas bort för den catwalk vi tror att vi lever våra liv på.
 
 Men vissa trotsar vår rädsla för att vara vad vi ändå faktiskt är. Just nu, vid radio efter radio, så sitter ni nu, vardagshjältarna som vägrar säga säga, ja, jag vill gärna krympa ner mig så att ni inte ska sluta att tycka om mig. Vissa av er är klokare än så, eller hur, ni säger, jag vägrar att krympa ner mig, ni får ta emot mig i alla fall, det fixar ni.
Som säger som den fantastiska poeten Christene Falkenland ”Nu är jag trött på att tona ner mig, nu får de andra se till att tona upp sig”.
 
För det föreligger ett missförstånd. Att visa känslor är inte att visa sig underlängsen, utan att påminna varandra om hur spännande det faktiskt är att vara vid liv,
 
Som i den här enkla dikten som finns att läsa på poeter.se av signaturen tina-sol
 
Och samma sak med skratten
 
Hoppas att skratten i våra kroppar
ökar i takt med vår storlek.
 
1,70 cm skratt.
1,30 när jag var sex.
 
Som att skratten inte fick rum
och jag var tvungen att växa.
 
 
Är det inte en fantastisk alternativ berättelse, det var för att alla de nya skratten skulle rymmas, som vi människor behövde växa?
  Vi får alla försöka komma ihåg detta att skratt är något vackert, nästa gång vi sitter på bion just bakom haggan som skrattar högt som en jumbojett och dessutom på helt fel ställe, ni vet så att man inte längre kan koncentrera sig på sin egen humor, eftersom man är helt upptagen av hennes. Kom då ihåg, att den lätta irritation man då kan känna, är ett litet pris för en värld där vi inte längre härmar varandras krympande, utan varandras storslagenhet.
 
Så nästa gång någon frågar, hur vi mår, låt oss respektera den människa som frågar och svara på riktigt. För jävlar vad vi mår. Vi mår inte bra, inte bara.
  Vi är större än så, inte sant, oändligt mycket större.
  Gomorgon å govkäll!
 
 

jag vet bäst människor. tankar för dagen.

07 maj kl 07:59, 2013

Skrivet av bobhansson under kategorin Kärlek hur fan gör man | 0 Kommentarer | Permalink

 Tankar för dagen fel människor

 

 
Jag önskar att jag kunde tycka om alla människor. Inte för deras skull, utan för min egen, varje sekund som ägnas åt irritation, är ju en ganska bortkastad sekund.
   Önskar att jag vore fri från att jag ypplevde den som är olik, som ett hot. För varför skulle man annars irritera sig på någons beteende, om man inte på någon nivå upplevde det som ett hot.
 När jag tänker de här tankarna, sitter jag på ett berg i Spanien och märker att jag istället för att vara uppfylld av den nypressade juicen, (det är apelsinsäsong, träden fulla, så färskt att juicen nästan är aggressivt god där inne i munnen) – så upptäcker jag att jag istället för juice, är fylld av mina egna tankar. Inga färskpressade sådana, utan tankar på människor jag inte gillar.
  Först tänker jag på – vet bäst människor. Jag gillar dem inte. De skapar inte så mycket plats över. Förvandlar sin omgivning till berg att själv stå överst på. Ofta gubbar. Ofta Leif GW Persson.
  Och sen tänker jag på det här och sedan på något ännu värre. DU HAR FEL – människor. I jämförelse är Jag Vet Bäst Människorna nästan gulliga. Egentligen kan de i lugn och ro få gå runt och tycka att de vet, så kan ju jag i lugn och ro gå bredvid och veta något annat.
  Men Du Har Fel Människorna, de som ägnar åtskillig tid att för sig själv och andra poängtera, du har fel, du gör fel, du tycker fel, du har fel klänning, du har fel åsikt, du har fel energinivå – de är som att få sin juice spetsad med handgranat.
   Du Har Fel Människorna är lika vanliga i politiken som på en frisersalong. De kan lika gärna läsa Genusteori, som en skvallertidning.
    De tycks beroende av att poängtera andras fel - för att själva få känslan av att de överhuvudtaget vet något.
  Jag misstänker att Du Har Fel Människorna, egentligen är Jag Vet Bäst Människor,
Men med oändlig sämre självförtroende. Det där lite säkrare at tycka att någon annans
tanke är fel, än att själv tänka något.
  På detta sitter jag alltså och tänker i en grönskande glänta, högt upp på ett berg i Spanien med nypressad juice i ett glas jag fullständigt glömt bort.
 
 
  När jag läser det här för min flickvän, säger hon ”oj, nu blev det sorgligt.” Och det slår mig, om det är onödigt att vara, Du Har Fel Människa, är det ännu mer onödigt att sitta på ett berg, och tänka på dem. De är ju inte ens här.
   Och nu blir det jobbigt.
  Eftersom jag just nu har något otäckt gemensamt med du har fel människorna.
      att vi fokuserar på de vi inte gillar.
        Istället för att njuta av det liv vi trots allt blev tilldelade.
  Återigen klingar budha i mitt huvud.
  VI ÄR ALLA ETT.
  Perkele.
  Perkele för jag vill såkalrt inte vara ETT med precis vem som helst.
  Jag önskar att jag vore lika vis som mina dikter: 
Att tycka om den andre, kan vara som att tycka om sig själv. Men i förskott.
  Min flickvän har suttit tyst, men tittar nu upp. Hon har vår son i knäet och säger: jag önskar att alla vore som honom.
  Hur är han då?
  Han är: jag vill ha mer människa – människa.
  Och så slår det mig återigen hur vacker han är, när han sex månader gammal blir glad så fort han ser en annan människa. Och hur ännu gladare han blir, när denna andra människa ser tillbaks. Hur han liksom inte kan få nog, hur han naivt nog verkar utgår från att precis varje människa som har vett nog att le, förtjänar hans total öppenhet.  Sedan slår det mig att min uppgift inte blir att uppfostara honom. Utan låta honom uppforsta mig.
  Forksing har visat att det vi vuxna säger till barn, till 80 procent har undertexten, nej, gör inte så, det är fel.
  Ett oehört våld mot det barn vars blick ännu är så fullt av ja, och hej, och vad fin du är välkommen.
  Så från och med nu ska jag betrakta min son som min far.
  Ska låta hans öppna blick bli en order. Som måste följas.
  Jag ska bli som honom.
  En jag vill ha mer människa – människa.
 
  Så vill jag bli.
  Så vill jag sannerligen bli!
 
 
från tankar för dagen i p1.

här kan du lyssna:

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1165

tankar för dagen.

30 apr kl 21:01, 2013

Skrivet av bobhansson under kategorin Kärlek hur fan gör man | 3 Kommentarer | Permalink

 

Go morgon och å gokväll du lilla vanedjur.
 
. Budhister skriver att vi vaknar som änglar men somnar som demoner, eftersom vi dagarna i ända – jagar trygghet. Claes Andersson: ”Se upp för den människa som bara vill leva sitt liv i lugn och ro, den skyr inge medel.”  Se upp för det i dig som utan någon som helst urskiljning väljer att upprepa gårdagen, oavsett hur denna gårdag såg ut.
  Vanans makt kan vara en förödande
   Behovet av upprepningens trygghet lurar oss.
  Den tycker exempelvis att det är en ypperlig ide att upprepa samma misstag två gånger. Aha, är det som om vi tänker, precis den här misstaget har jag gjort innan, tryggt!  Jag har valt en partner som bedrar mig. Igen. Utmärkt. Då vet jag precis hur jag ska reagera. Jag ska bli arg, rädd, kräva ursäkt, löften om att det upphör och sedan återigen hoppas på en tillit jag aldrig upplevt å därför tycks undvika.
Om det är sviken jag blivit, blir sveket min hemadress. Om det är osynliggjord jag blivit, blir osynligheten min hemmaplan.
 
  Och just därför, kan det största hotet mot upprepningen trygghet för den alltid oälskade, vara älskandet.
 
Någon sa, vi får den kärlek vi tror att vi förtjänar. Någon annan sa, vi väljer den kärlek som ser ut som den-  vi är vana vid. Så för den som inte vant sig vid kärlek, kan kärleken bli något jag inte känner igen och som därför skrämmer mig.  Någon som älskar å respekterar mig för den jag är, blir något främmande. Jag kan få svårare att lita på den. Den tittar på mig med en närvaro jag inte känner igen mig i. Blir nästan supspekt., för om jag skulle vara värd att älska som jag är, varför har jag då inte blivit det från början. Nä, ologiskt. Alltså blir älskandet otryggt.
  Vanans makt kan vara en oblyg makt, en makt som kräver allt.
 Jag har alltid varit lite uttråkad av mitt jobb, alltså väljer jag ett nytt jobb som är tråkigt. Jag brukar komma försent alltså kommer jag försent. Jag dras till självupptagna dryga människor och titta där, en till, vad bra ska vi bli kompisar?
   Vi älskar att känna igen.  Ska vi gifta oss?
   Människor med namnet Dennis är överrepresenterade som tandläkare i USA. Namnet Laura som advokat. Dennis dentist. Laura Layer. Vi är sannerligen några märkliga djur.  Åh det där yrket låter som mitt namn, det låter tryggt. Så väjer vi det.
Behovet av trygghet kan vara en oblyg makt, en makt som kräver allt
  Men det finns hopp. Det enda man behöver göra för bryta ett destruktivt mönster, det enda man måste offra, är ett av människans djupaste behov. Ge upp upprepningens trygghet för att darra sig i en trygghet långt värdigare. Det är en utmaning Men det händer, överallt händer det, att vanor bryts, risker tas och kistlock slås upp inifrån.
 
   Hjärnan är ett långsamt djur men ett djur som hela tiden förändras. Hjärnan lär sig av upprepningar.. För varje gång jag tar mitt mod, bryter en vana, väljer svindel, väljer en privat revolution i minatyr, för varje gång jag gör det, ökar sannolikheten för att jag kommer göra det igen. Hjärnan är ett vanedjur, men ett som hela tiden förändras. Lär sig nytt, om man väljer nytt.
 
 
  Gud uppfann inte morgondagen av en slump. Människan lever inte tiotusentals dagar i onödan. Vi gör det, för att vi är tröga, vi behöver tid att inse att vi förtjänar långt mer än det vi fick och får. Vi behöver tid för att bli fria. Och vilken tur är inte det. För det är ju det enda vi har, som idag, som imorgon ja titta där, en hel dag, ännu en!
  
  Idag en dag för att öva – på otrygghet.
 
  (lyssna kan du göra här http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1165)

Heberlein och det goda livet eller nått...

27 apr kl 20:49, 2013

Skrivet av bobhansson under kategorin Kärlek hur fan gör man | 1 Kommentarer | Permalink

  Läser Ann Heberlein. Jag gör det ibland. Det behövs. Vid en strand i Mexico, efter att ha mediterat, simmat och tagit min första frukosttugga slår jag upp ”Ett gott liv.”

   De två första orden i denna bok om det goda livet är ”Min, psykatiker”.
  Det är som den perfekt Heberlinska öppningen på om bok om det goda livet. För Heberlins ”goda livs” själva utgångspunkt, är som kontrast till det andra. Det trasiga. Det sjuka. Det dödslängtande.
   Hennes språk flyter med en lätt snabbhet. Täthet uppstår. Ett täthetens flöde.
 
 I henens återkommande parenteser blir som att hon sitter bredvid och läser boken tillsammans med mig, att hon då och då böjer sig fram och kommenterar något vi just läst.
  Intelligensen tydlig, belästheten, det kryllar av citat från andra som tänkt det hon själv tycks tänka, men i förskott. Blir upplivad av texten eftersom den känns icke-ängslig. Jag tänker att nästan ingen text är icke-ängslig. Litterärara människor är nog inte mer ängsliga än andra, skillnaden är att de försörjer sig på den. Ibland får jag för mig att exakt 81% procent av all svensk litteratur är änsglig. Ängsligheten som minsta gemensamma nämnare. Längtan efter ryggdunk, efter tillåtelse, en längtan som kidnappat en hel litterär samtid. Jag vet att jag inbillar mig, att det till stor del är en projektion, att ängsligheten dess värre sitter i mitt eget öga, men ändå, även om jag vet detta, så känns det ändå precis så.
  Högst deprimerande.
  Att det är möjligt och känna något man vet inte är sant.
   Och det är där Heberlein bok börjar, som i en sorg, att hon nu är frisk, att träden nu har tystnat, och hon vet att det är bra, att träd ska vara tysta, men ändå blir det ”tyst och ensamt” .
   Jag har bar läst bokens början men kan konstatera att Heberliens ”goda liv” presenteras som frånvaron av sjukdom, men sedan verkar peka mot det där rätt trista vuxenlivet där man förväxlar lugn och ro med nybakta bullar och pengar på baken som ”gott”. Det är ju inte alls ”gott” tänker jag. Gott är ju nämligen en känsla. Det där en kuliss, en förutsättning, möjligen för ”gott”. Men lika gärna dörren till platsen:  ”varför i helvete plockar du inte bort din kopp, det var ju jag som bakade. Hur kan du alltid göra så här mot mig…?
  Misstänker  att det är just denna illusion, att det yttre formar det inre, som Heberlin kommer ifrågasätta.
  Och nu tänker jag på en historia. Igår berättade Sergio, min mexikanska översättare att en polsk väninna till honom pratade i telefon med sin partner. Han hörde hur hon hela tiden sa tack, tack, tack och efter frågade han henne, hur hon blivit så tacksam.” Hon såg oförstående på honom, eftersom polskans ”tak” inte alls betyder tack, utan ja.
  Men vore inte det något helt fantastiskt, två partners vars telefonsamtal enbart består av att ge varandra komplimanger? Typ, ”när jag reser, ringer vi varje dag upp varandra exakt klockan tolv och överöser varandra med komplimanger om hur underbara vi faktiskt är.”
  Men det, tänker jag sedan, kräver att vi omdefinierar vår syn på kärleksrelationen till att faktiskt handla om kärlek.
 
 
  Nu ska jag läsa vidare innan jag och min vän och musiker Kalle Bäckman ska klippa ihop en ohygglig film om det syrianska våldet. Som en liten present till kvällens uppklädda poesifestivalsbesökare.

ett förslag

20 apr kl 15:34, 2013

Skrivet av bobhansson under kategorin Kärlek hur fan gör man | 2 Kommentarer | Permalink

 

POESIN KAN VARA SOM EN STÖRNINGSJOUR. 

DEN MAN RINGER FÖR ATT GRANNARNA ÄR FÖR TYSTA, DEN MAN RINGER FÖR ATT ÄNTLIGEN 

SOVA SÄMRE.

 

"

- Stör jag.

-  Du inte bara stör, du rubbar hela min existens. Välkommen in.

Skrev Poeten Eva Kilipi. 

 

Det gjorde hon rätt i.

present

09 apr kl 03:07, 2013

Skrivet av bobhansson under kategorin Övningar | 1 Kommentarer | Permalink

 Gud, evolutionen eller om det eventuellt är blågrönalgen - ger dig 365 presenter om året. Hur många av dessa ger vi till oss själva? Hur många ger vi frivilligt bort till måsten?
  Som om vuxen var ett annat ord för "jag skjuter upp det jag vill för att först ta itu med det andra vill.
  Som att klia sig på axeln, inte för att det kliar på sin egen, utan på sin pappas.
   Gud, evolutionen och blågrönalgen sitter och tröstar varandra? Så som de kämpade... Och så blev det inte mer än så här?
 
  Övning: ta minst en dag/halvdag per månad då du gör vad du verkligen vill göra. Bara för precid din egen skull. Varför? för att du ska hålla länge. Det behövs. 

Folkpartister vill inte bara ha strängare straff, de vill ha kanon oxå.

27 mar kl 23:01, 2013

Skrivet av bobhansson under kategorin Politik | 1 Kommentarer | Permalink

 

Hoho! Ibland är det roligt att googla.

   För några år sedan gick debatten om en litterär Kanon runt på kultursidorna och nu när jag läst igenom en gammal artikel, av Cecilia Wikström (fp), så kan jag liksom inte låta bli att vilja bli full. Jättefull. Så här definierar hon problemet:

 

"

på skolans område ser vi en tråkig utveckling vad gäller kärnämnet svenska. Var femte niondeklassare lämnar grundskolan utan att riktigt förstå en text på svenska och saknar förutsättningar att uttrycka sig i skrift. Det är djupt orättvist att konstatera att i dagens skola klarar sig barn med svenska föräldrar bättre än invandrarbarn eller barn i hem utan studietradition.

 

Jojo. Den här problemformuleringen är aldelles lysande. Och allvarlig. Så förutom den tråkiga svenska hon själv använder sig av, som bara den får det att rycka i absintarmen, är det inte förrän man läser hennes lösning på problemet som man verkligen vill supa sig själv under bordet. Ni vet, inte supa för att man är glad, utan för att man vill glömma. Glömma vad? Det här:

"

En offensiv satsning på att alla skall få del av den svenska litteraturen skulle kunna innebära att en ”kanon” av de viktigaste verken inom svensk litteratur tas fram. En sådan kanon skulle innehålla exempelvis Bellmans epistlar, Lagerlöfs Nils Holgersson, Mobergs emigrantepos, Tomas Tranströmers dikter eller delar ur Kerstin Ekmansskönlitterära produktion.

"

Många tror ju att den bok  som kan bli den som till sist intresserar någon som är helt  av ointresserad av littertur, och knapp behärskar språket, skulle vara en bok som angår, och då  väldigt tydligt, dess eget liv. Alternativ förståss, en bok med mycket mord. Eller naket. Eller Zlatan. Men enligt riksdagsledamot Wikström är den bok som bäst konkurrrerar med sånt som poplärkultur, spel, knark och annat fanstyg: Bellmans Apistlar!    Underbart. Så himla underbart att hon fortsätter med att hålla med sig själv:

”Denna litteraturkanon skulle sända en klar signal om vikten av att ta del av det gemensamma språket och litteraturen. ”

Nu förbehåller jag mig räten till att tro, att det som väcker läslusten, inte är maktens klara signaler om vikten av litteratur, utan litteraturen själv. Vad Wikström gör är att betrakta den littertur hon själv föredrar, som den i alla lägen mest kvalitativa. De som allra minst läser romaner är unga killar. Och de ska frälsas med Kerstin Ekman. 

  Sorg. Sorg som knottrar sig i struphuvudet. 

När folkpartiet vill sända en klar signal - det är då man vill låsa in dem, med sina apistlar och stängare straff i ett avlägset fyrtorn. Så kan de sitta där, sända klara signaler som för en gångs skull -  kan göra lite nytta.

    

 

all dikt är politisk

20 mar kl 18:22, 2013

Skrivet av bobhansson under kategorin Politik | 0 Kommentarer | Permalink

 

Varit på Akademibokhandeln och tolkat LIAO YIWUs enorma dikt MASSAKERN.
Själv kunde han inte läsa, efter att ha skrikit sönder sin röst igår då han läste just den här dikten på sergels torg. Hans röst håller inte för att läsa dikten två dagar i rad. Bara det, anmärkningsvärt. Ord är större än människan. Då han först skrev den, fängslades han i fyra år av den kinesiska regimen. Som alltså ville skydda sig, mot just denna dikt, jag nyss läste upp.
  Dikten skrevs efter massakern på himmelska fridens torg, dikten är så stor att jag bara behövde låta den strömma igenom mig, som en svepning av en hand långt större än ett jordklot. Även det tyngsta våld, även det största av förtryck, kan leda till ord långt väldigare än den makt som inget annat ville, än att tysta dessa ord.
Kristian Lundberg skriver, att den politiska dikten är nödvändig. Och jag håller inte bara med, utan hör mig själv tänka tanken, att den i en värld som regerar genom att krympa den regerade, inte bara är nödvändig, utan ofrånkomlig. Pressa ner ett visst antal människor, och någon av dem kommer ofelbart resa sig upp med kroppen bestyckad med ord större än makten.
 
 

  Några minuter efter dikten, gick jag på Biblioteksgatan. Jag såg en man i konstig uniform vars arbete bestod i att öppna en dörr till ett köpcenter. Och jag undrar, är hans jobb verkligen att öppna dörrar, eller att stänga dem? Jag ser skyltfönster efter skyltfönster och känner människans väldiga längtan efter att fyllas. Kostymer, guldklockor, skor, skärp, klänningar... skyltfönster vars existens grundas i denna längtan hos människan, och bibehålls genom sina falska löften att fylla den.
   Också dessa skyltfönster ett milt våld, från en makt svår att spåra. En makt son inte berövar värdighet genom att fängsla, slå, mörda, utan genom att få oss att titta på helt fel håll.
 

 
  Dikten, det är dikten som borde fylla dessa skyltfönster, det är dikten som förmår att röra oss, fylla oss, förvandla oss.
  Prylarna är snygga älvdesignade giljotiner för själen i våra kroppar.Ja, du läste rätt, jag skrev ordet själen och nu skriver jag det igen: SJÄLEN SJÄLEN SJÄLEN.
  Våra ögon är stulna. Våra händer är stulna. Våra hjärtan lämnade ensamma.
  Kontentan är möjligen den här, inte viss dikt, utan all välskriven dikt -  är politisk
  och i min kropp darrar ännu LIAOS ord” gråt, gråt, gråt”.

Min flickvän är svartsjuk. Underbart!!!!

11 mar kl 19:03, 2013

Skrivet av bobhansson under kategorin Kärlek hur fan gör man | 4 Kommentarer | Permalink

 

Jag har en flickvän. Jag skulle kunna berätta för er i timmar om hur fantastisk hon är. Men jag är så tacksam att hon gång på gång visar sina små svagheter, och en av de mest fantastiska sakerna med henne, är det där som skulle kunna kallas, hennes brister.

 

 Hon kan vara löjlig och sur och anklagande och helt orationell och naturligtvis lite korkad. Och hon kan vara svartsjuk, ni vet inte hur tacksam jag är över att hon är det. För jag är det. Innan har jag varit tillsammans med människor som vägrat att erkänna någon svartsjuka, för svartsjuka har varit ngt fult, ngt som bara jag har haft.

  Jag har haft relationer där jag varit sämst på att gömma undan och därför på allvar trott att ja, jag är den dåliga, jag måste säga förlåt och sedan måste jag skärpa mig och inte vara den jag är utan någon annan som är bättre, ja, jag måste genast bli en bob.2.0. Och ja, det är underbart att förändras. Det är underbart att se på sina misstag och lära sig något av dem, det är underbart att upptäcka att man har verktyg i sina händer man tidigare inte ens visste fanns, det är underbart att se vägar genom sin bröstkorg som man inte hade en aning om, det är underbart att bli bättre på att hantera sin rädsla, det är vackert att vilja förändras eftersom förändringen är möjlig men det är inte så vackert, när vi vill förändras utifrån rädsla, utifrån den jobbiga känslan av att, jag duger inte som den jag är, jag måsta skynda mig och bli någon annan.

 Det är inte kul att förändras av tanken; om jag inte ändrar mig, förtjänar jag inte kärlek och kommer att förlora den.

  För vet du vad, du förtjänar kärlek. Långt före du gjort upp med alla dina brister, rädslor, idiotier, så förtjänar du att bli älskad.

  Det är hemskt när vi glömmer bort en sådan enkel sanning, det är hemskt när vi gör oss så ensamma så att vi på allvar tror, att de andra förtjänar kärlek, men inte jag, det är hemskt när vi på allvar försöker intala oss själva, att vi är sämre… 

 

 

  Så när min flickvän blir lite svartsjuk och så, blir jag förstås också arg och kan känna mig förorättad när hon inte litar å mig osv osv men bredvid det här, känner jag också tacksamhet, tack för att du visar mig vad det är, att vara människa, och om jag bara låter bli, att banna dig för att du är människa, kan jag kanske okcså sluta banna mig själv, för att jag är det….

 

Ni kanske tycker att det här låter för bra för att vara sant, att bob, så fort hans partner blir arg rädd eller svartsjuk sätter sig ner med ett leende på läpparna och säger, åh tack älskling för att du påminner mig om att jag inte är den enda av oss som är människa, underbart! Ja, det är såklart för bra att vara san. Jag går in i fåniga reaktioner, tro mig, det första som händer efter att jag tänkt att min flickvän agerar som ett barn, är att jag själv gör det. Men, när reaktionerna har lagt sig, så behöver inte min slutsats vara, hon är dum hon har fel, eller jag är dum jag har fel utan istället:

 Ja, det är stort att vara människa, större än vad någon förmodligen kan ha en aning om.

Och ingen är liten, alla är stora. 

grafitti barnskrik och annan smärta.

02 mar kl 20:13, 2013

Skrivet av bobhansson under kategorin Dagsbok | 0 Kommentarer | Permalink

 
 
Det är lördagskväll, Kustpilen norrifrån. Ett barn skriker och jag byter vagn i Halmstad. Nya vagnen helt tom. Jag slår upp min bok och andas ut. I en halv minut. Andra barn kliver på. Glada barn med likadana halsdukar. De sjunger och skriker. De är runt åtta stycken och någonstans mellan 25-50. De sätter sig naturligtvis i sätena bakom mitt.
  Återigen byter jag vagn. Den här gången sitter jag i tre minuter innan en långhårig ung man tror att jag är ernst billgren. Han blir arg när jag förnekar. Vill veta saker om E-type.
  I Ängelholm går jag tillbaks till den första vagnen. Barnet har somnat. Tar en cigarett på perrongen, vagnen täckt av graffitti. Jag frågar tågmästaren om det är en olaglig vandalisering eller ett inköpt verk. ”För det är ju så fint”. Tågmästaren skakar skeptiskt på sitt huvud. Näe, jag har sett bra mycket bättre. – Men titta på den där figuren, är den inte lite fin, lite hällristninglik? – Jo, men då ska du titta där framme, där är en ännu finare figur faktiskt.
  Jag frågar om man blir lite graffitikännare av att jobba som tågmästare. Han skrattar. ”ja, man blir ju det”.

  Och det märkligaste av allt, är att alla dessa konstverk, ibland hur genialt utförda som helst, har en livslängd på högst ett dygn, ibland bara några timmar innan de lösts upp under en högtryckspruta tioch förvandlats till ett trafikbolags vandaliseringskostnad.

 
  Jag undrar, är graffitikonstnärer förgänglighetens sprayburksmunkar? Buddhistiska munkar gör enormt detaljerade konstverk av sand, sk. Mandahals, som sedan, enligt traditionen, skakas om, blandas ut, uppgår i världsalltet som en påminnelse om att också de skönaste av skönheter är byggd av samma förgänglighet som alt annat värdsligt.
  Eller drivs graffikonstnärer av ett inre klassbestämt självhat, en undermedveten tro att deras konst inte förtjänar någon annan plats än den illegala. Eller handlar det inte om konst, utan om uppror. Att konstens beständighet är underordnad dess funktion som motstånd.
  Sedan går jag på tåget igen. Vagnen är tyst. Men hur mycket jag än kan andas ut, kommer även denna utandning att övergå till något annat.
 Allt, inte bara graffitti, mandhalas och barnskrik är förgängligt. Utan allt.
   Så också den smärta som just ny fyller så många människor i både koja och slott. Också den kommer skakas om, blandas ut och slå ut som en helt annan slags blomma än skrikets.

att lösa konflikter genom sex, att leva som om människan är av ljus.

28 feb kl 19:29, 2013

Skrivet av bobhansson under kategorin Kärlek hur fan gör man | 2 Kommentarer | Permalink

 

Det är sen kväll. Jag har bakat smulpaj på marrängbotten. Det blev inte alls som jag tänkt mig. Jag sätter mig ner och läser i den bok som så många de senaste åren refererat till. Jämställdhetsanden. Boken som berättar: genom ord, siffror och en mängd diagram, att det jämlika samhället gagnar alla. Toppen så väl som botten. Som om vår gemensamma samhällskropp, bär ett DNA som gynnar kärlek.
  Det visar sig stämma. DNA är en bägare för närhet.
 
 
Jag läser att inget stressar oss så som konflikter i våra sociala relationer. Konflikter drabbar oss hårdare än all annan oro, den för pengar, karriär och framtid. Våra kroppar monteras bokstavligen sönder av kärlekslöshet, gräl, misstro.
 
Jag läser vidare: Inget vi vet, kan så mycket som en annan människa, både vara roten till rivalitet och stress. Vara källan till lidande såväl som till välmående, trygghet och tillförsikt. “Vår unika kapacitet för specialisering och arbetsdelning innebär också att vi har en potential som saknar motstycke när det gäller att dra fördel av samarbete”
 
Genetiskt kan man titta på schimpanser och bonoboer, både är våra genetiska förfäder, både bär vi i någon mån inom oss. Schimpanser lever I patriarkala hierkiska samhällen, där man löser det mesta genom att slåss och sedan ge den starkaste fördelar. Störst äter först.
bonoboerna lever betydligt mer jämställda, honorna är mindre, men får ändå äta först. Grunden för överlevnad och social stabilitet är samarbete,  de löser konflikter, inte genom våld, utan genom att – hör och häpna - ligga med varandra! De ligger jämt och ständigt, med alla kön som finns. Honorna bjuder in. Det första som händer när mat vankas, är att hanarna får stånd. Även om äta är viktigt, är det enligt bonoboerna inget man kan sätta igång med utan att först ligga loss.
  Det innebär, tänker jag mig, att när maten dyker upp, det tillfälle då de flesta stridigheterna bryter ut hos schimpanserna, så är bonoboerna istället  avspända. I lugn, ro, och knullruffs fördelar de maten rättvist.
  Schimpanserna löser sexuella konflikter genom våld.
Bonoboerna löser maktkonflikter genom att knulla runt, idka hårig närhet så det står härliga till.
 
  Och vilka är vi genetisk mest lika tror ni? De hierkiska våldsstyrda schimpanserna, eller sexdårarna till bonoboerna? På det stora hela, är vi faktiskt lika lika dem båda. Men i just de DNA-strängar, som handlar om sex och samarbete, är vi mer lika bonoboerna.
  Ett genetiskt indicium att vi hellre ligger än slåss. Ett genetiskt spår av att grunden för vår överlevnad – trots allt – är att vi har make lowe not war banderoller vajande och flaggande ända in i vårt genetiska arv. Hippisarna kom alltså inte med något nytt – inte ens när de själv var nya. Kärleken löper som en tunn men röd och uråldrig tråd genom vårt DNA, ringlat sig från stenåldern genom kropp efter kropp, för att via toppen av ditt finger, nå min kind som en rysning.
 
Och för varje fingertopp som når fram, förvandlas en kind till en ljum vind av tillsammans. För varje fingeropp som når fram, blir världen lite mera gibbon, lite mindre chimpans.

Björklund möter Bruno K Öijer

26 feb kl 01:58, 2013

Skrivet av bobhansson under kategorin Politik | 0 Kommentarer | Permalink

Ju lägre straff, desto mindre brott. Är det inte fantastiskt? Som framgår av forskarnas Wilkonson/Pickletts bok ”jämlikhetsanden” har ekonmiskt jämställda länder färre brott och lägre straff. (Orsakssambandet dock oklart.)

  I Sverige har jämställdheten minskat de senaste åren. Vi har idag nivåer som enligt SVTs dokumentär ”Lönesänkarna” inte funnits sen INNAN demokratin infördes. I denna tid av minskad jämlikhet, har Alliansen, som av en händelse, de senaste åren höjt straff för ex grova våldsbrott brott. Eftersom straffhöjningarna inte gett önskat resultat, (minskat brott) utreder nu folkpartiet möjligheten att höja dem ännu mer. Om en metod inte fungerar, gör man den ännu mer. I alla fall om man är flumhöger. 

Ingen forskning visar att höjda straff minskar brotten.  Som fd kriminell light blir jag inte förvånad Man begår inte brott som man tror att man kommer att åka dit för. Kriminell är inte synonymt med dum i huvudet.

   Björklund hyllar gång på gång det rationella, de mätbara resultaten, samtidig bedriver han en politik som ignorerar den. För precis som höjda straff inte minskar brott, finns det ingen forskning som visar att betyg i nedre åldern höjer prestationen. Däremot vet man, att de länder i Europa som av tradition har tidiga betyg, är de sämst presterande. (Återigen är orsakssammanhanget inte klarlagt.)

 

   Ibland, måste man söka sig bort från den politik som så gärna betraktar sig som rationell, och gå till den poesi som av den samme betraktas som flummig, för att slippa – just flummet.

  För att den här bloggtexten inte ska sluta i samma meningslöshet som Björklunds bristande känsla för stil, logik och konsekvens, citerar jag Bruno K Öijer. Fem människotrogna rader med en logik så skarp att utbildningsminister Björklund genast borde idka högläsning.  

mortelyne brukade säja att det inte finns nåt     

skydd, bara hopplöst skyddade.  

 

den som bryter itu ditt foto är alltid den som du lovat  

att aldrig skada.

 

 

 

 

 

att ge, är det egentligen egoistiskt?

18 feb kl 17:44, 2013

Skrivet av bobhansson under kategorin Dagsbok | 15 Kommentarer | Permalink

 

Jag gör en del pro-bono föreläsningar den här månaden. Föreläser utan arvode på platser som aldrig någonsin har en budget som tillåter avancerad personalvård. Skrivit mer om det nedan. Idag ringde en journalist och ville prata om det. Jag tackade nej. Men sen ångrade jag mig. Tror jag. Något slags dilemma har uppstått.
    Anledningen till att inte, är naturligtvis för att det som är ett givande, inte får förvandlas till ett självgynnande PR-jippo. Anledningen till att säga ja, är att nå ut till de platser som tycks svåra att nå fram till. Hittills är det enbart akademikeryrken, dvs medelklassplatser som hört av sig. Drömmen är att få kliva in på ett verkstadsgolv eller på en städfirma, de arbetarklassplatser som är möjligen är långt ifrån de mjuka idéernas vetenskap. För ja, det verkar bortom tvivel, att ett sätt att förändra ens eget liv, samt ”världen”  är att bli ännu duktigare på att se betydelsen av varandras arbete. En möjlighet inte förunnat ”chefen,” utan något vi alla kan sätta igång med: Att ge den feedback vi själva väntar på.
  Ju högre upp i den samhälliga hierarki, ju mer feedback får man. Det här projektet vill ändra på det.
  Nu till dilemmat.
 
  Jag satt på en middag med förläsaren Olof Röhlander och andra härom veckan. Olof är just på en föreläsningsturné där alla pengar går till välgörande ändamål. En gemensam kollega var skeptisk. Kollegan skänker en viss procent av sin inkomst till välgörenhet utan att säga det till någon. Olof menade att det var dumt, att man SKA berätta när man gör något gott.
  Vad tycker ni?
   Själv slog det mig, att det var just för att Jag fick reda på att Olof gjorde det här, som jag själv bestämde mig för att ställa mig till förfogande .
  Vad tycker du? Om man ”ger” och detta givande ger positiva bieffekter i form av nya jobb, eller ”ökat varumärkesvärde” eller en allmän personlig känsla av att vara ”god”, minskar då ”givandets” värde?
   Är ”givande handlingar” inte längre ”givande” om det gynnar den givande?
   Eller är det tvärtom ens plikt att berätta om ens givande, just för att påminna varandra om att de faktiskt existerar?

Om Anna Karenina men mest om skilsmässans historia.

15 feb kl 15:55, 2013

Skrivet av bobhansson under kategorin Kärlek hur fan gör man | 0 Kommentarer | Permalink

 

Idag har Anna Karenina premiär och jag kunde se den härom veckan.
En film om två människor som bryter norm för att välja kärlek. Och därmed straffas.
 Tydligt är att Anna Karenina straffas så mycket mer än sin greve Vronskij. ( I filmen som en blond söt liten pojkdocka) Visserligen är det hon och inte han som varit otrogen och lämnat sin familj. Men det hårdare straffet utgörs troligtvis för att hon är kvinna. (Det brukar vara så, att män som är otrogna betraktas som "vanliga manliga idioter", medan dito kvinor betraktas som obgripliga, nästan mentalsjuka. Fördomen mot män, skyddar dem på så sätt att det är bergipligt att en idiot beter sig som en idiot.)
 
  Historien utspelas 1870 i Ryssland. Långt borta? Kanske inte! I Sverige var det fram till 1920 mycket svårt att få skilsmässa. De hade ökat under 1800-talet men var i slutet av seklet ändå bara upp i ca 300 per år. (Sedan dess har det ökat konstant fram till 1980-talet då antalet stabiliserades runt 20 000 per år. Faktum är, att senare generationer gifter sig MER än tidigare. Hälften av alla svenska kvinnor mellan 21-24 är gifta eller sammanboende. Men bara var femte man i samma ålder.)
 
   Äktenskapet verkar sprunget ur det patriarkat både kyrkan och staten så länge omhuldat. Fram till 1811 stipulerades kvinnan enligt vigselformuläret att vara ”undergiven” sin man. Efter 1811 behövde hon bara vara ”tillgiven”. Tjo!
Först i andra halvan av 1700-talet började man prata om romantisk ”kärlek” i samband med familjebildning. Innan dess var äktenskapet inte till för att befästa kärlek så mycket som att befästa två familjers ekonomi.)
  Men även efter att äktenskapet hade med kärlek att göra, dröjde det i Sverige fram till 1920, alltså 150 år, innan det i praktiken blev möjligt att skilja sig pg av Bristande Kärlek. Innan dess var de beviljade orsakerna, våld, övergivenhet (typ Strindberg som flyttade till Köpenhemn) otrohet eller stark osämja. Så även om kärelek börjat bli ett incitament för giffemål, var kärleksbrist var ett meningslöst argument när det kom till att upplösa det. Samtidigt var otrohet, förbjudet enligt lag fram till 1937. För att inte tala om homosexualitet, som i Sverige var förbjudet hela vägen fram till 1944. (Jag vet inte om det har med nazi-tyskland förluster i Stalingrad att göra. Men tanken kan slå en). Helt fri blev skillsmässan faktiskt inte helt fri förren 1973. 
  Hur som helst behöver man alltså bara gå tillbaks ett par generationer i vårt kära lilla moderna fosterland, för att upptäcka att vi vilar på något vi idag skulle kunna kalla talibansk idétradition.
 
  Anna Karenina trotsar allt detta. Hon väljer passionen och framförallt väljer hon bort något annat. Väninna till Anna som fryser ut henne säger en nyckereplik i filmen ”om hon ändå bara brutit mot lagen, mot har brutit mot den social normen…”
  Det händer ännu.
  Ännu straffas människor, som faktiskt väljer det hjärta och den romantiska ärlighet som vår kultur så ofta hyllar. Hyllar som dröm, men de som vill förverkliga denna dröm, de kan straffas. En jag känner som lämnade sitt för honom döda äktenskap, träffade en annan och förlorade omedelbart alla de han trott var vänner. Det lilla samhället har vänt sig bort från honom, vänner vänder bort blicken när de ser honom på Ica.
  Och hur mycket är kvar av en människa, när ens vänners HEJ, bytts ut mot ignoransens bestraffning?
  Anna Karenina kans ses som en storslagen och sorglig kärleksberättelse från ett fjärran Ryssland. Eller som en påminnelse om hur flocken i alla tider skrämts av den som föredrar kärlek framför norm.
  150 år senare skriv några nyskilda damer boken Happy Happy. De skrev den boken i ett land där skillmässorna är fler och mer socialt accepterade än någonsin under västerlandets historia.
Ändå blev de utskällda. Ungefär lika utskällda som Marcis Birro blev i dagens  Expressen där han betraktade skilsmässan som ett egoistiskt vuxenval som ALLTID slår mot barnen.  (http://www.expressen.se/kronikorer/marcus-birro/ar-inte-barn-den-enda-anledningen-vi-behover-for-att-stanna-hos-varandra/)
 
  Och plötsligt är det närmre mellan södermalm och 1800-talets ryska överklass än vad vi alla förmodligen önskar.  

Ingen tycker maskiner är viktigare än människor. Bara samhället?

12 feb kl 16:34, 2013

Skrivet av bobhansson under kategorin Kärlek hur fan gör man | 1 Kommentarer | Permalink

 Jag har trettio minuter på mig att dricka mitt kaffe. När de gått upptäcker jag att jag bara hunnit dricka en cm. Varför? För att något hände.
  Först fick jag ett brev. Från en läkare i Norrland. På en akutmottagning. Han och sköterskorna tar hand om de som svävar mellan liv och död. Kkan ni tänka er någon viktigare människa, än den som ska rädda dig och alla du känner, från de akut livshotande skadorna?
  De har naturligvis aldrig haft ngn insperationsförelsning på sitt arbete. Han vill att jag sk komma. Jag med. Pengar saknar. Igen. Killen som kommer för att laga kaffemaskinen i ders fikarum, visade sig ha högre lön än dessa sköterskor.
  Jag undrar; exakt vilken mänsklig ideoligi står bakom den här valideringen av arbete, där det är mer värt att laga en kaffamaskin, än en människa?
  Jag kan nämligen inte komma på någon.
  Blev det så här av en slump?
  Eller beror det på att ideolgin, alltså våra faktiska ställningstagande, fått träda tillbaks för ekonomi? Är det finanscheferna som råkat få rätten att definiera det som tidigare styrdes upp av ideologer? Jag tror inte att någon, oavsett ideolgi tycker att det är viktigare att reperera en kaffemaskin, än en människa.  Ingen tycker om maskinkaffe så mycket. Inte ens i Sverige.
 
  Sedan läser jag det här, Vattenfall hr fått sänkt KVARTALSINST, till enbart 3.7 miljarder i vinst. 400 000 kronor i vinst om dagen är en sådan katastrof att de nu måste avskeda så många MÄNNISKOR som möjligt.
I de här synergierna så innebär det att kunna få ut mer arbete med färre människor, säger Ingrid Bonde, ny finanschef och ställföreträdande koncernchef för Vattenfall sedan den 1 juli 2012.
" 
http://www.svd.se/naringsliv/branscher/energi-och-ravaror/vattenfall-drar-ned-i-sverige_7908512.svd
 
  Och ja, se där, finanschefen har blivit koncernchef.
  Kanske över hela världen?
 
 
  Exakt vem röstade för det? Är det så, att ideologin som sägs ha försvunnit, ersatts med ekonomi. Som i sin tur påstås vara icke-ideoligsk. Vilket leder till det här, att vi lever i ett samhälle som styrs av värderingar ingen har.
 
  Jag får ont i magen, ryckningar i ögat. Och jag får plötslgit lust att knyta något, kanske en hand,  i aggresiv sorg. 
  Och det enda hoppet må vila i följande: att jag inte är den ende.