tankar för dagen.

16 maj kl 22:25, 2012

Skrivet av bobhansson under kategorin Kärlek hur fan gör man | 0 Kommentarer | Permalink

Texten är en radiokrönika som finns att lyssna på här: 
http://korta.nu/feud4
 
 
  Är du lönsam min lilla vän?.” Är du mer värd idag än igår.
 Vad kostar du?
 Själv är jag nog mer värd idag än igår, jag har gjort tre föreläsningar på ett dygn, det har väll höjt mitt värde?  I förrgår däremot så sänkte jag det, jag nekade min flickvän en hjälp hon hade behövt, närmre bestämt hämta toapapper till henne. Det borde jag inte gjort. På kvällen tyckte jag nämligen att jag var värd lite mindre. Och hoppades på att hon inte skulle berätta det för någon.
  
  Om jag tror på en gud så tror jag på den gud som accepterar sin skapelse just så som han skapat den. Till skillnad från mig, som hela tiden, värderar mig.
   Fast gud finns ju inte för gud har vi avsatt. Guldkalven har vi dock kvar. Och guldkalven är vår egen läckra medvetna identitet. Som står och faller med min senaste handling, eller rättare sagt, min egen värdering av den…
Att vi värderar oss själva med en känslighet värdig en börsanalytiker på speed. Inte sant. Som om vi faktiskt trodde, att värdet av oss själva är lika föränderligt som en aktiebörs - i kristid.
  Nä, nu kom jag för sent igen, nu får jag nog huka lite på mötet, nu är jag nog lite mindre värd. Det får jag se till att fixa till innan lunch.
  Som om livet vore kris, att hitta lösningar på.  Som om livet vore en följdsjukdom till ens eget ego, världen bara en accessoar till vår egen självupptagenhet.
   Men det är ju inte världen som dömer oss, utan oss själva. Världen är nu fullt upptagen med att vara världen, inte sant, inte tusan hinner den rita upp eller ner vårt värde så fort vi vinner SM-guld eller välter ut en blomkruka.
  Vi sägs tänka 60 000 tankar om dagen och minst en tredjedel av dem sägs vara dömande.  
20 000 dömande tankar om dagen.
  Och är inte det en glädjande nyhet, att det är du som dömer dig. Glädjande eftersom det då också är du som kan sluta att hålla på och trötta ut dig själv med att värdera dig själv, och istället lägga ner kraften på att vara dig.
  Och nu tänker jag, det där lät ju som en ramsa. Sluta trötta ut dig själva med att värdera dig själv för att istället lägga ner kraften på att vara dig.
 Tja, vad säger ni, en tvärflöljt på det så blir allt jättebra.
  Eller kanske inte, för  man slutar ju inte dissa sig själv bara för att man har en dålig dag och behöver få vara ifred.
 
Men spöken sägs ju typ gå sönder i ljuset, monster sägs ju faktiskt krympa bara av att man tittar på dem.
 Så tänk, vad mirakulöst om man för varje dömande tanke man tänker om sig själv, skulle kunna lägga till ett kort konstaterande för sig själv: det där var ännu ett bortkastat värderande, lägga till detta appendix, detta korta attachment, det där var ännu ett bortkastat värderande.
  Åh, en sån vill jag bli….
  Och ännu bättre,
  Tänk om jag, alltså nu snackar vi tänk, om varje gång jag dömmer någon annan liten människa på jorden, åh vad hon pratar högt i mobilen, eller åh vilken långsam människa,
tänk om jag då kunde lägga till , det där var ju ännu en bortkastad värdering.
 
  För den andre är värd. Alltid.
  Och är värd. Alltid.  (alltid)
  Enligt sannolikhetsläran är du dessutom ett mirakel.
  Men det får i ta en annan gång.
  Så God morgon eller god morgon, i förskott.
 

tipsa? : 

hej

03 maj kl 02:11, 2012

Skrivet av bobhansson under kategorin Kärlek hur fan gör man | 3 Kommentarer | Permalink

gästblogg 4

09 apr kl 00:57, 2012

Skrivet av bobhansson under kategorin Dagsbok | 3 Kommentarer | Permalink

Blogginlägg 4

Jag sitter i ett hörn av cafeet på Ängsbacka och skriver mitt i en konsert och folk ösdansar, sjunger, diggar och njuter. Sista kvällen. Alla är nyktra. Ingen spelar spel.

Jag känner egentligen bara B här, men jag känner mig hemma med många fler än så. Och jag har haft så innerliga samtal och möten med främlingar. Främlingar som är precis som mig. Som brottas med acceptans av sig själva. Att läka sår. Förlåta sig själv och andra. Att låta sina erfarenheter bli redskap i den ständigt pågående processen av förståelse. För sig själv och sin omvärld. Att inte leva efter andras förväntningar utan hitta sin röst. Som har en önskan att låta glädjen ta större plats i deras liv.

Jag har berättat för min sharinggrupp och andra om min skeptisism mot flummarna som åker hit. Jag har fått ge av mig själv och min sårbarhet och jag har inte blivit dömd. Ni vet; när allt faller på plats. I hela kroppen. I livet. Då faller tårarna, då har jag varit så snäll mot mig själv och vågat ta in.

Dagens finaste ord: Självklart.

gästblogg 3

07 apr kl 23:42, 2012

Skrivet av bobhansson under kategorin Dagsbok | 1 Kommentarer | Permalink

Läs hela inlägget

gästblogg 2

06 apr kl 23:58, 2012

Skrivet av bobhansson under kategorin Dagsbok | 1 Kommentarer | Permalink

Läs hela inlägget

gästblogg!

06 apr kl 00:22, 2012

Skrivet av bobhansson under kategorin Dagsbok | 2 Kommentarer | Permalink

Första blogginlägget: Ofrivillig Yogi.

 

Gravida lämnar vi vårt hem som blev vårt för fem dagar sedan, för något som jag inte riktigt vet vad det är mer än en dans- och yoga festival på Ängsbacka. ”Coming alive” står det på hemsidan.

Jag är lite rädd för fria dans- och yoga festivaler. Alla verkar känna varandra och kramas länge när de ses. Jag har inga orangefärgade harembyxor och jag rör mig inte i böljande mjuka rörelser. Jag gillar mina svarta kläder och börjar väl få en lätt vaggande gång med min växande mage och en bäckenbotten som mjukas upp.

Och jag kan bli lite rädd för alla fria människor som dansar för sig själva. Inte i sitt eget vardagsrum till Vals för Satan (din vän pessimisten) utan i en lokal tillsammans med 30 främlingar efter instruktioner som; dansa fult. Det fulaste du kan!

Varför då lixom? Och hur gör man då?

Mina armar stelnar som Carl Bildt och min blick börjar leta efter dörren.

 

Kanske är det oansvarigt, att åka iväg en hel påskhelg som hade kunnat ägnas åt att planera, köpa in, måla och hemmet till ett hem istället för en flyttlåda. Och någon plats i mig hade helst hade velat stanna hemma; köpa dubbeltäcke och skötbord. Om 12 veckor kommer vår baby ligga, inte inuti mig, utan på mitt bröst. Samtidigt gillar jag att jag går emot den fixande sidan av mig, som vill måla, köpa möbler och åka på loppisar för att hitta de perfekt charmiga detaljerna till vårt nya hem.

Allt jag gör med min kropp nu påminner mig om att vi är två som delar den, och jag vill bara stanna kvar i den känslan. Så jag gör valet; att dansa och yoga med min baby i magen istället för att flytta runt möbler på 93 kvm.

Och jag vill lära mitt barn att ibland är det verkligen okej att bara ha roligt utan att vara nyttig. (kanske behöver jag lära mig själv det först.) Att man inte behöver förtjäna en stund eller varför inte en helg rentav av onyttigheter som dans, hjärtöppnande sång (det är jag nyfiken på) och inre mentala processer. Att inte möblera och hänga upp på kala väggar utan dekorera inuti mig.

 

Igår när jag stod och klippte och färgade i min hårstudio försökte jag, hormonig och trött hitta styrka i mig och argument för att inte behöva åka. Bara få sova och gå och plocka hemma hela helgen. Då ringde det; Jag har beställt tågbiljetter, sa B. Jag vill nog inte, sa jag och kämpade mot tårarna. Tills jag kom hem och han köpt det efterlängtade dubbeltäcket. Och efter en underbar natts sömn verkar hormonerna gått och lagt sig de med. Ett litet tag i alla fall.

Med ena handen bär jag med mig täcket och den andra låser jag vår dörr med en nyckel jag ännu måste pröva mig fram till.

Att vänta med att boa in sig.

Att låta kartonger stå och de rymliga rummen eka tomt.

Att istället åka från boandets plats för att låta vårt inre bo in sig.

 

 

 

 

http://www.angsbacka.se/festivaler/yoga-danspask/

gästbloggare!

06 apr kl 00:18, 2012

Skrivet av bobhansson under kategorin Dagsbok | 1 Kommentarer | Permalink

 

Läs hela inlägget

NIEPI

22 mar kl 03:44, 2012

Skrivet av bobhansson under kategorin Dagsbok | 11 Kommentarer | Permalink

  Det var tidig morgon jag simmade i poolen och i väggen av grönska skymtade en stor inkarvad figur i bergssidan som spottade ur sig en ström av vatten.
  Och jag tänkte,
  Just som detta vatten är vi alla, framspottade ur något så mycket äldre än oss själva, och vi faller ner mot marken, ner mot grundvattnet, ut mot havet, upp mot himlen.
  Jag tänkte, att vi alla ingår, att känslan av ensamhet är en onödig biologisk felkoppling.
  Att bära ditt barn som om det vore den sista droppe vatten, är Ranelids vackraste titel , men det finns inga sista droppar, den begränsningen, är en illusion.
   Jag vill skriva mig fram till en slutsats.
   Jag känner att du kräver det, att du efter du här läst den här texten, köpt den med din tid, vill kunna säga, jaja, det där poängen håller jag med om, eller inte.
 Att bära sin död som om det vore den första droppe vatten.
 
Imorgon är det Niepi. Silent Day. Imorgon kommer demonerna till Bali och därför måste vi alla stanna inne i våra hem, så att demonerna tycker det är så tråkigt här, att de ger sig av igen. Smart.
  Allt är stängt och det är helt olagligt att vara ute på gatorna.
  Jag tycker det låter fantastiskt!
  Kan ni tänka er det, ett helt land, så stilla, så tyst….
 
   Ibland vill jag att varje ord jag skriver ska vara den utsträckta hand som du i hela ditt liv längtat efter, eftersom det i denna hand ska ligga en slutgiltig känsla av att; ja, jag är älskad, allt har en mening, allt på jorden är en del av mitt porträtt, målat i dur, målat i sol och mörkret är till sitt innersta väsen bara en ytterligare nyans av ljus.
   Kärleken är ett verb eftersom kärleken bara existerar i sin givande form.
   Ibland vill jag tystna, och nu citerar jag Paul Auster som citerar några rader av Maurice Blanchot: ”En sak måste förstås: jag har inte sagt något märkvärdigt eller ens överraskande. Det märkvärdiga börjar i det ögonblick jag slutar. Men jag kan inte längre tala om det.”
 
Att bära sin död som om det vore den första droppe vatten.
 
 
 

 

sorg

10 mar kl 06:54, 2012

Skrivet av bobhansson under kategorin Kärlek hur fan gör man | 12 Kommentarer | Permalink

Hur överlever man död?

Överlevandet sker av sig själv, det enda det kostar är tid.

Sorg? Ilska? Ensamhet? Saknad? Rädsla?
Känslor är något man har, de fyller en, sedan försvinner de,bytts ut,
ungefär som tvprogram
man ÄR inte sitt t-program,
man bara tittar på det
 

En liten tanke om att redigera sin text med ”hjärtat”.

09 mar kl 14:56, 2012

Skrivet av bobhansson under kategorin Övningar | 4 Kommentarer | Permalink

 den 9 mars 
  När jag nu sitter och redigerar en roman så märker jag, hur jag lätt blir uttråkad, tappar inspiration och börjar tvivla på en text jag tidigare litat på.
  Ofta är det så, roligare att föda fram texten, än att styra upp den.
  Jag tror att kommit på EN anledning.
  Redigera text handlar ju om att fokusera på de bitar som funkar minst bra, och som vi därför kan kalla ”problemet”, som ska lösas. En passage som inte flyter, som inte känns exakt - vad ska jag göra, vilka ord ska jag ta bort, ändra, vad ska jag skriva till.
  Det som händer med mig då, är att jag åker upp till min ”problemfixande” väldigt rationella del av hjärnan. Ibland kan den hjälpa och säga, ex styk den där upprepningen. Lätt gjort, man kan gå vidare. Men ibland fastar jag, och ju mindre den rationella delen av hjärnan räcker till, ju större blir problemet, och ju mer aktiv blir denna ”problemlösande” rationalitet.
  Det blir en loop som inte leder nån vart och plötsligt har jag loggat in på facebook.
   Men det jag tror att jag måste göra då, är att släppa den rationella redigerande fokuset, blunda, lägga handen på  hjärtat, läsa om texten och var uppmärksam på vid exakt vilket ord min energi dalar. Då har jag troligen ett ord som inte är sant. Det kan vara rationellt, snyggt, innovativt, ”poetiskt” osv  men inte helt sant. Och vad sant egentligen betyder i det här fallet, lämnar jag åt sidan. Men det har nog att göra med, att man helt enkelt skrivit ett ord som passar in, men som inte är det som ska vara där. Man har alltså ännu inte hittat det ord som djupast beskriver det man vill gestalta.
För mig beror det oftst på att jag antingen latat mig eller velat göra mig till. Att lata sig är att dissrespektera texten, att göra sig till är att diksrespektera sig själv.
   Att skriva med hjärtat, är en helt orationell formulering men för mig svaret på vika av mina texter som väcker mig. Att skriva med öppet hjärta, att skriva med sina egna sår och den visdomen som bor i dessa, ett befriande verktyg.
  En text som inte för mig själv ut ur min trygghetsson, som inte i viss mån skrämmer mig, är inte den text som kommer göra skillnad.
  Kanske.

 

  Övning vid redigering av text:

 

  Läs igenom din text och stryk under de ord som inte känns HELT exakta, gå sedan tillbkas och försök byta ut ord för ord. De ord som du fastnar vid, släpp dem för tillfället och gå vidare. Blunda och använd ditt långt mer intelligenta undermedvetna, låt tystnaden föda fram det din intelligens inte lyckades med.

 

  Övning om du inte vill göra den förra övningen.

 

 Logga in på facebook. Eller kolla in den här videon med Eckhart Tolle, där han pratar om just detta om från vilken del av dig själv du tar beslut....

 

 

 

 

http://youtu.be/Lx526pO9UV0

den som svarar rätt vinner precis allt!

04 mar kl 09:06, 2012

Skrivet av bobhansson under kategorin Kärlek hur fan gör man | 11 Kommentarer | Permalink


Hallå.

Om man ska leta efter "sig själv", vem fan är det då som står för själva letandet?

Förvirring.

 

mansgrupp på bali.

03 mar kl 15:20, 2012

Skrivet av bobhansson under kategorin Manlighet | 0 Kommentarer | Permalink

 

Har varit på mansgrupp på Bali. Märkligt hur mycket en förmiddag kan göra när man inte gör vad man brukar göra på en förmiddag. När man lämnar sin förbannade lathet, när man verkligen börjar prata med varandra.

  Kvalite, istället för tidsfördriv,

  Liksom.

 

http://youtu.be/7qgGuW8upsA 

dansövning för svenssons samt alla.

28 feb kl 09:28, 2012

Skrivet av bobhansson under kategorin Övningar | 2 Kommentarer | Permalink

 
 Ärligt talat, är inte dansgolv allt för ofta en blandning mellan catwalk, mausoleum och en vanlig busskö? Jo, helt för ofta. För det mesta när dansar, ägnar jag mig mest åt att SE UT som om jag dansar. SE UT som om jag är skön och avslappnad samt har tymteni blodet.
  Kort sagt, ännu en möjlig magi jag slarvar bort genom att LATA MIG.
 
 
  Jag tror övningen handlar om att släppa mönster, släppa en hämmande upprepning. Handlar om att använda livet genom att utforska det, snarare än att bara upprätthålla det.
  Att bryta ett litet mönster, är också att luckra upp en liten bit av den bild du har av VEM DU ÄR.
  För jag är helt övertygad om, att ingen av oss, är de vi tror vi är. Absolut inte så små, absolut inte så förutägbara. Få av oss är lika tuktade som våra självbilder är.
  Det handar här om dans, men kan handla om precis vad som helt. När vi dansar, eller i alla fall jag, så härmar jag oftast min bild av dans, som om jag någon gång bestämt mig för ”så här dansar jag” och så upprepar jag de rörelserna hela kvällen ut, eller rentav hela livet ut.
   Oavsett hur jag mår, oavsett hur min kropp mår, oavsett vem jag för tillfället är, så upprepar jag de där rörelserna som jag fått för mig är ”mitt sätt att dansa”.
   Och med tanke på det är det inte konstigt att man gärna undviker dansgolv.
   Dansgolv, som för det mesta snarare skulle kunna kallas ”härmningsgolv”.
 
   Identifikationen sitter djupt. Är både stärkande och kastrerande.
   Vi bär hela tiden bilden av oss själva med oss, istället för bara oss själva.
   Många skulle vilja vara ”friare” än vi är. Men när vi någon gång får impulsen att dansa på bordet, slänga på huvudet som en galen hårdrockare eller dansa minimalt och osynligt som en ledsen sengångare,  så aktiveras föreställningen ”men jag är ju faktiskt inte en sån som dansar på bordet”.
   Men vet du vad!
   Vill du höra en fantastiskt nyhet?
   PRECIS samma ögonblick som du kliver upp på bordet och dansar ett enda litet steg, SÅ ÄR DU DEFINITIVT EN SÅN SOM DANSAR PÅ BORDET. Tada.
  Just så enkelt, och just så svårt, är det att bli det man nyss inte var.
  För människan är inte ett statiskt material, utan hela tiden föränderligt. Det är exempelvis därför vi har förmågan att dö, att försvinna. Men också därför förmågan att plötsligt uppstå av ett ägg, lite säd... Och det är därför vi har förmågan att krypa över ett golv vi aldrig har krupit över förut, därför vi efter hundra misslyckanden, äntligen  för första gången någonsin lyckas resa oss upp på våra små skakiga ben UTAN att hålla i mamma.
  Och det är därför helt vanliga collegeungdomar kan begå fruktansvärda övergrepp bara för att ett militärbefäl säger åt dem.
  Det är därför vi kan släppa allt för att hjälpa en annan människa på ett sätt vi verkligen inte trodde var möjligt.
  Vi är kort sagt, himla föränderliga.
  
 Här är övningen,
 
Variant ett: nästa gång du är på ett dansgolv, börja med att dansa som vanligt för att mjuka upp. Stå sedan helt still. blunda, och känn efter vad din kropp faktiskt har inom sig som vill ut. Exakt viken rörelse är din kropp  gravid med. hur minimal den än är, se vad som händer om du följer just den rörelsen.
  Om du innan du hinner göra rörelsen, hinner tänka, det här är meningslöst eller; är det verkligen en sån här rörelse jag vill jag kanske gör någon annan egentligen så har din rädsla stäckt fram sitt krokben, vilket man inte ska bli arg på rädslan för att den gör. Det är så den jobbar. Rädslan avskyr förändring och ibland kan det vara förträffligt. Men inte nu. SÅ ignorera tanken och följ den där impulsen.
 Låt kroppen leka. Istället för att stå och härma ”dans” alltså istället för att försöka leva upp till den bild av hur du dansar som du har, lek. Låt kroppen leka sexig, låt kroppen leka tung, låt kroppen leka flams, låt kroppen leka lätt. Låt kroppen leka precis vad som kommer.
  Eller hur, vad är det för jävla dansande vi håller på med när vi står och upprepar ungefär samma rörelser ett helt liv igenom? Kroppen kanske har spark i sig, som vill ut, yeah, dansa karatedans. Koppen kanske har sorg, inåtvänd ledsenhet som måste få vara med, yeah, dansa begravningsdansen!
Osv, osv.
 
  Variant två, om du inte vill lyssna innåt men ändå bryta upp ett mönster, kolla in den som dy tycker dansar fulast av alla på hela dansgolvet. Härma sedan just dennes dansstil, men gör det inte ironiskt, utan på fullaste allvar.
  Dansa sedan fuldansen fulare än någon någonsin dansat den.
  Om du börjar skratta, men ändå fortsätter, då har du vunnit.
 
 
   Så kanske ska du börja hemma, nu med en gång, för säkerhets skull, sätt på nån jävla låt, och sätt igång.
   Imorgon kan det vara förbjudet.  
 
  INSTRUKTIONSVIDEO: http://t.co/w63p5YWH

how to bring in some poetry in to your dance, kind of. Lektion.

26 feb kl 14:54, 2012

Skrivet av bobhansson under kategorin Manlighet | 2 Kommentarer | Permalink

Från en gata, Ubud, Bali i morse. Jag ger er danslektion.

 

 http://youtu.be/rBNDIBGjAuY 

paradiset är inte en plats. inte ens på bali.

23 feb kl 04:06, 2012

Skrivet av bobhansson under kategorin Kärlek hur fan gör man | 4 Kommentarer | Permalink

Det är förmiddag, efter ett dopp i polen går jag upp på altanen överst i villan och äter frukost. Efter dagar av yoga och fruktsallad, består den idag av en rikligt skummad capuchino och ett litet vackert kermaikfat med två chokladbitar och jag undrar, vart gränsen mellan fototapet och verklighet går.
  Har varit i Ubud, Bali fyra veckor.
  De två första veckorna var ett stort misslyckande.
  Gravida var vi, lyxvillade var vi, och solande var vi…
  Och grälande.
  Explosioner av ilska och däremellan spänd gnagande tystnad.
  På sin högj ett eller annat pliktskyldigt leende.
  Ida och eventuellt hennes hormonor tyckte att jag var för mycket uppe i mitt.
  Jag och mitt ego, tyckte då genast det samma om henne.
  Och skammen. Skammen över att inte vara lyckliga.
  Och rädlsan. Rädslan att det skulle fortsätta så.
  Att vi skulle föda vårt barn till ett helvete.
 
  Förmodligen, var vi för snabba i våra förväntningar. Nu är vi här, i ett paradis, nu måste vi genast börja prestera kärlek, gemenkap och kreativitet.
  Nu måste vi genast kliva in i fantasin, göra oss förtjänta av den.
  Men som så ofta, visade det sig; att vi inte alls var här bara för att våra kroppar var det.
 
  Nu är vi det. Det har delvis med den här återkommande frukosten att göra. Att jag lägger yogan åt sidan, och äter choklad till frukost, röker ett par cigaretter som för att röka bort min egen inre andligt förklädda slavdrivare.
  Ja, det var nog den helgen som gjorde att det vände, jag åkte till Seminyak blev full, gick på strandfest, skrev inte en rad, först efter den helgen, kunde jag landa.
  Först efter en fylla kunde jag på allvar meditera.
 
   Jag har svårt för det där, att ge mig tid. Det har förmodligen du också.
 Det spelar ingen roll att vi ”vet” att vi inte kan vara framme på en gång. Vi är sura på oss själva för att vi inte är det – åndå.
  Jag skulle kunna avsluta med något fint och peppande nu.
  Men det gör jag inte. Avslutningen blir bara detta konstaterande, att det är så här vi, eller i alla fall jag, funkar.
  Gott så.
 
 
 
 

 

 

här är en fotoloänk, från gogglebiilen.gatuplåtning in mase. rörande och snyggt.Gatorna visade sig  innehålla människor. Samt djur. Samt lik.

http://9-eyes.com/

Hem | Nästa sida »