Bob Hansson

 Tack alla fina, tack alla fina ord här på bloggen. 

Livet är inte en följdsjukdom av ens eget ego. Livet är inte en konsekvens av din egen hjärna.

  Jo, precis så är livet ibland, också. Ibland är livet precis så litet, att ditt bara är en assesoar till din egen självupptagenhet.

  Ibland är en människas liv inte mer än en ängsligt ihopssydd spegelbild.

   Ett monument, över en människas ide om sig själv. Titta här, det är köket, det är så mycket mig. Titta här, mitt jobb, så mycket mig, titta här, strumporna på mina barns fötter, så mycket mig....

  Titta här, allt jag säger, allt jag tillåter mig tänka, allt jag tillåter mig känna, allt jag tillåter mig uppleva – så mycket mig. Och ja, jag har faktiskt styrt upp allt det här själv, man kan säga, att mitt liv är skräddarsytt, och det är jag som är skräddaren, Det finns inte en sömn i min existens som jag inte godkänt....

  Och nu, pratade jag naturligtvis, också om mig själv.

  Min egen fåfänga längtan efter koll.

  Men det är ju inte jag som är skräddaren. och vem som än sytt detta liv så inte fan är det sytt med raksömn.

  Men livet är som designat att då och då påminna om att, nä, livet är så mycket större och oförutsägbarare och besvärligare och mer magiskt än vilken liten människovävd idé som helst.

   Jag försöker bara säga, att det bredvid frustrationen, också finns en frihet i att det inte alltid blir som man vill.

  Nej, det visade sig, att efter KUBtestet gjorde vi ett fostervattensprov och efter julhelgen fick vi reda på att det inte fanns några kromosom avvikelser.

  Den människa vi ska föda fram, kommer alltså inte kallas mongo på grund av kromosomerna.

  Förmodligen kommer hen dock kallas mongo av helt andra anledningar.

  Eftersom vi människor är så förtjusta, i att kalla varandra de mest märkliga saker. Min morfar kallade mig Putte. Jag hette inte heller då Putte, Det sa jag till honom. han frustade obekymrat; kärt barn har många namn, sa han.

  Jaha tänkte jag, d är det kanske bara trevligt att bli kallad putte fast att man inte är en.

  Häromdagen när vänsten åkte safari till saltsjöbaden, var det flera där ute som blev upprörda, ägg kastades, märk väl helt vanliga ägg, från höns! Alltså varken vaktel eller gås. Kanske det har med lågkonjukturen att göra. Hur som så var en vanlig analys att vänstern var avundsjuka, och att de oxå ville bo där "i grönskan" men att de var för lata och borde kämpa och utbilda sig så att de oxå kunde flytta dit.

  Det tyckte jag var en synnerligen modern analys. Det finns inga klasskillnader, det finns bara lata människor. SJälv är jag på Bali. Skulle inte förvåna mig om det är fan så mycket grönare här än på solsidan just nu. Sen twittrade jag det här:

Har precis pratat med en liten pojke här på Bali. Jag försökte förklara för honom det storslagna i att tv4 in sweden har en ny nyhetskanal. han log, tårögd, innan han fortsatte att sopa amerikanens golv.

Jag fortsatte att utbilda honom, du förstår, om du sopar riktigt bra, så kan du en dag få bo i saltsjöbaden, med då får du inte lata dig, se så, sopa nu. Han sopade. Den där killen, tänkte jag, han kommer att gå långt.

Så har han avgått. Förmodligen ofrivilligt. Juholt är beläst, han vet vad som brukar hända i romaner just när allt verkar gå åt helvete, det vänder. Vilket ofta också är medias dramaturgi. Media skapar hjältar som de sedan avsätter för att sedan återigen kunna återupprätta. Detta tredje steg i berättelsen Juholt kommer att komma, men inte med honom kvar som ledare.

  Jag tänker, vem var det som miste förtroende, vilken slags personlighet var det vi inte tyckte höll måttet. Jag kan inte låta bli att jämföra med Bildt, som ju minst sagt har en del lik i garderoben, och detta dessutom bostavligare än klädsamt.

  Killen som sa förlåt fick gå. Killen som fnyser och förnekar och framförallt inte pratar så mycket, (maskulint behärskad) får sitta kvar.

  Jag tänker, det är den tradtionella mannen vi har förtroende för. Om Juholt hade varit kvinna hade många röster höjts som sagt, att tolkningen av honom skulle varit omöjligt om det vore en man.

  jag säger, om Juholt hade levt upp till ett tydligt maskulint ideal, om han inte skojat så där med en gång, inte plirat med blicken och framförallt inte sagt förlåt så jävla mycket, hade tolkningen skiftats och förtroendet ökat. När det kommer till kritan, är vi inte redo att lita på andra ledare än den traditionella myndiga och maskulina figuren.

  Vi litar mer på en ledare som citerar ekonomer än poeter. VI litar mer på en ledare som inte erkänner misstag än som säger förlåt. Vi litar mer på en ledare som inte visar svaghet, som ignorerar de frågor han inte kan svara på och istället fortsätter svara på de frågor de inte fått (men kan svaret på). När vi tittar på en ledare, vill vi fortfarande titta uppåt, vi vill inte titta diagonalt, på en medmänniska. Vi vill ha den ofelbara fadersfiguren som hellre utstrålar det milda nästan charmanta föraktet, än uppriktig nyfikenhet. Juholts plirande blick, kommer fortsättningsvis väljas bort för den stumme, men pålitliga vuxenblicken. Betongen har vunnit. Samt storstadens ängslighet. För Juholt var inte chick. Han var som folk är mest och är det något stockholmseliter inte litar på, eller är attraherade av, är det gubbar som är som folk är mest.

För det är också periferin som förlorat gentemot centrum. Kungsholmen-Oskarshamn 1-0.

   S tog en risk när de inte valde en ledare som redan tillhörde makteliten. S tog en risk när de vågade att vända sin demokratiska blick åt någon vars kvalitet inte låg i en redan etablerad maktposition. Troligen är inte S den enda organisation som framöver kommer att undvika en sådan chanstagning, som framöver kommer välja det säkra före det osäkra och välja en ledare som är en upprepning av de ledare vi är vana vid.

  Och de tillhör inte periferin, de tjatar inte om kulturens sktyrka utan ekonomins. Och kanske den viktigaste lektionen av dem alla, åk inte runt på nån ”löljlig” förlåt mig-turne. På turne åker man runt för att visa upp sina framgångar, heil framgång, heil styrka. Och här närmar vi oss det kanske tristaste budskapet av dem alla, samarbeta gärna med massmördare för din egen vinningsskull, som utrikesminister kan du sitta kvar så länge du behärskar maktspelet och lever upp till de omedvetna förväntningar vi har på makten, att den med rak rygg ska förneka varje brist. Vara en sann karl. Inte nödvändigtvis sympatisk - men stabil.

   Och till alla nyfödda säga vi detta, vi säger det motvilligt, vi säger det mot våra egenliga ideal, men helt krasst:det sista ord en människa med makt ska säga, är förlåt.

  För då hugger vi.

I sorg, Timmernabben, Småland. Den omtalade undergångens år 2012.

här om Bildt, killen som inte fifflade sig till 160 000 kr utan 20 mijjoner. Just, ja inte genom fiffel, bara genom att få chyssta optioner för lite härliga oljeaffärer med massmördare.

http://www.slideshare.net/AlliansfrittSverige/utrikesminister-mm-en-sammanstllning-av-saker-carl-bildt-har-haft-fr-sig-9829687

I slutet på dec, tolfte veckan:

   ”Det är en märklig dag, en märklig erfarenhet som nu har kommit in i mig för att, förmodligen, alltid ligga kvar.

 Jag har en enda erfarenhet av sjukhus, och det är att man går dit, orolig för något, och att det ganska snabbt resulterar i att läkaren halvt närvarande säger ”du kan vara lugn, allt är bra”.

  Idag var jag och Ida och gjorde ett KUB test. Vi gjorde det privat för att få reda på att vårt barn inte ligger i risken för Downs Syndrom.

  Testet består av blodprov och ultraljud och där ser vi den lilla krabaten, vid fullt liv, sträcker på sig, kliar sig i nacken, vänder sig, hoppar till och suger på handen.

  Jag får första gången känslan av att allt det här är på riktigt, att det faktiskt är någon där...

  Sedan får vi reda på det. Att nackspalten är inte är normala 2.9 mm utan 4.4.

   Att risken för att det ska vara DS, istället för 1 på 740 är 1 på 27.

  Jag blir så yr. Jag blir så väldigt yr.

  Vi går ut därifrån och Ida ställer in alla sina kunder. Då blir jag av någon anledning ännu mera yr.

 Jag räknar sedan ut att det är 4%risk att fostret har DS. Och i så fall, i sin tur, ökad risk för en mängd andra vajsing.

  Men det känns inte det minsta som bara 4% risk. Det känns som minst 80%.

  Bara tanken, bara tanken på att välja en abort för sin egen bekvämlighets skull, gör mig ännu mer yr.”

@font-face { font-family: "Cambria"; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: "Times New Roman"; }div.Section1 { page: Section1; }

I slutet på nov säger hon att hon är helt säker. Men om jag vill, så kan hon så klart kissa. Jag bara: ”va, vi har ju knappt börjat...”

  Det blir kryss.

  Sedan går vi på teater.

  Sedan äter vi.

  Vi förstår plötsligt inte någonting.

  Vi ler.

Det är morgon. Det brukar inte vara morgon längre. Jag sitter på Fröken Anderssons café och äter smörrebröd. Bästa caféet i stan just nu men kom inte hit för lugnet är en del av skärmen jag är lycklig idag.

  Misstänker jag stavade fel skärm, men att ni ändå förstår vilken charm jag menar.

  Ni är ju så mycket smartare än man kan tro! Nu vinkar Kajsa och är inte det en härlig start på dagen! Efter många dar när jag inte kommit ut från lägenheten innan  mörkret,  när det tunga har ätit upp dagen, när vintern blir mer än en årstid, när man mest vill somna om.... Så blev det äntligen Idag..

  Idag som började med att jag hastade hit för att träffa Peter och så ropar härliga kvinnor NÄMEN! så fort man kommer.

  Det är min fasta övertygelse, att det ropas alldeles för lite NÄMEN när man kommer här i världen.

  Och jag är alltså glad. Det behövs så lite av en annan människas godmodighet för att man själv ska förvandlas.

  Jag älskar och behöver ensamheten, men faran är att den är för smeksam, för bekväm, att jag glömmer bort betydelsen av de andra. Och ju äldre jag blir, desto lättare gömmer jag er. Fan också.

  Och ju äldre jag blir desto mer spänd blir jag av att vara i främlingars blickfång när jag egentligen bara vill dricka kaffe.  Ni vet, det kanske inte alls är någon som känner igen mig, men bara min tanke på att någon kanske gör det och att någon kanske just nu när jag för kaffet till munnen bestämmer sig för om jag verkar vara en himla trevlig eller jäkligt dryg människa, ja, det förtar en del av det lugn en kaffekopp annars kan tillföra.

    Må hett vatten dränka de som dömer.

   Må jag aldrig googla mitt eget namn igen. Så korkat, det finns ju så många namn här i världen och så googlar man sitt eget. Dåligare fantasi kan man inte köpa för pengar.

  Ha en fin dag och glöm inte bort att då och då ropa högt när nån kommer!

  Det förvandlar.

DEL TVÅ

Irak 1959

I över fyra veckor låg han kvar på sjukhuset utan att någon hade en aning om vad som skulle hända. Han hölls visserligen vid liv, men dörren till hans rum längst ner i korridoren hölls stängd. Läkaren var betald och informerad, men ingen annan. Det enda sjuksystrarna visste var vad de blivit tillsagda: att ge mjölkersättning och kontrollera hans världen, men att göra det både så diskret och skyndsamt som möjligt.

Det nyfödda liv som borde mottagits med glädje hade istället blivit ett privatsjukhus praktiska problem. Ett problem att bli av med.

Veckorna gick och runt det stängda rummet längst ner i korridoren började en mystik sprida sig, sköterskorna kunde inte låta bli att göra sig ärenden: vem var denne pojke, vad var detta för hemlig prins eller paria som låg där i spjälsängen? Så fort någon gjorde sig besväret att se på honom, möttes de av ett leende som kunde göra självaste solen avundsjuk. Sköterskorna menade att varje gång de varit inne hos barnet blev de ofantligt törstiga. De måste dricka mängder av vatten, de hade blivit torra i halsen, ja, precis som av solen!

De var alla rädda för att han trots detta skulle dödas.

På nätterna hördes dock de oändligt gälla skriken från ett övergivet spädbarn i korridorens minsta rum.

I fyra veckor fick gossebarnet ligga mellan födselns och dödens båda trösklar innan han till sist räddades. Den patriark som gjort hans piga till mor gravid hade ännu inte förmått ta beslutet att sätta ut denna oäkting i skogen. Pojken var trots allt inte någon flicka.

Pigan skickades bort. En summa pengar och en ny piganställning i en annan stad. Somliga menar att hon inte ens överlevde. Andra menar att hon varken dog eller överlevde, eftersom hon aldrig funnits. Somliga menar att det var långt ifrån en piga patriarken råkat vara otrogen med.

Efter fyra veckor var det hur som helst två ogifta systrar från stadens andra rika familj, el Kelal, som förbarmade sig. I hemlighet lät de adoptera pojken och välkomnade honom in i det hus där han skulle komma att växa upp till man. Alla undrade varför dessa båda systrar gjorde något sådant. Skvallret ringlade som en skallerorm mellan människors munnar.

Eventuellt adopterade de honom som alibi, som en räddande mur mot alla de andra män som annars skulle ha gjort sig omöjliga… Det gick också andra rykten, men om systrarnas uppsåt vet vi intet. Det vi vet är att det var hos dessa båda systrar i ett enormt trevåningshus som han fick bo. De första nio åren hölls han nere hos pigorna. Där nere hörde han hur de båda mammorna rörde sig på övervåningen och på kvällen leddes han ibland upp för att äta middag med dem. De satt då tysta och vänliga vid bordet medan pigorna ställde fram skål efter skål på bordet.

Hos tjänstefolket pysslades han om som man tar hand om en främling. Pigornas värme var inte hans, den var bara där till låns.

Systrarna rörde honom aldrig, så vitt han mindes, och för detta skulle han aldrig förlåta dem. Detta skulle också bli hans framtida ursäkt. ”Hur ska den som aldrig älskats kunna lära sig att älska? Vem kan begära något sådant?”

Ibland cirkulerade rykten nere hos pigorna, att den eller den skulle vara hans mamma. Det väckte bilder av denna okända mamma inom honom, och eftersom den mäktige patriarken ville ha henne, måste hon ha varit mycket vacker… Pojken blev allt mer övertygad om sin enkla mammas skönhet: som en prinsessa måste hon vara!

Han gick omkring i detta hus, i denna stad och letade efter sin självklara plats, men som för så många unga män före honom tycktes den vara omöjlig att finna. Han hölls ständigt på ett respektfullt avstånd från sin far, här var hans båda mammor tydliga:

- Om du någonsin letar upp honom eller tilltalar honom kommer han att skicka bort dig.

Och ingen rörde vid honom. Ingen rörde vid honom!

Mosul, Irak 1968

Det satt en pojke vid ett bord. En pojke vars existens var en förutsättning.

Att påstå att vi alla väljer våra liv är enkelt gjort. Men att sedan i varje stund verkligen välja är näst intill omöjligt. Människan är inte en självständig enhet. Cellens membran är tunt, släpper hela tiden in. Detta måste vi förmå förlåta, i oss själva såväl som i den andre… Vi har inte full kontroll, inte ens över oss själva. Vi gör oss inte. Vi blir. Också.

Huset där pojken satt stod i den finare delen av Mosul i Irak. Året var 1968 och han var nio år gammal. Huset tillhörde den ena av stadens två mäktiga familjer, el Kelal. En släkt som gjort sig känd över hela arabvärlden för sin nötproduktion. Den andra av stadens rika familjer var el Anaar. En släkt vars existens också den var nödvändig för de ord jag just nu skriver ner.

Det var ett stort trevåningshus. Han bodde ännu på nedervåningen som han delade med sju tjänsteflickor. På övervåningen bodde hans två mammor, Heba och Maha. Runt omkring huset fanns en väl tilltagen trädgård, där inte mindre än tre fontäner porlade av vatten denna tidiga morgon då han snart skulle avsluta sin frukost.

Han satt vid ett stort fyrkantigt träbord. Han hade ännu inte helt växt in i det vuxna möblemanget, fick sträcka sig för att nå. Han satt ensam. På bordet framför honom stod skålar och tallrikar uppradade i en halvcirkel. Han skulle snart bli ivägskickad till skolan.

En av pigorna, en av dem han tyckte minst om, passade upp på honom. Hon verkade alltid ha bråttom, som om hon var på väg någonstans, måste skynda... vilket lille Walid tyckte var mycket märkligt. Vart var det hon hade bråttom, undrade han, hon var ju ändå alltid kvar?

Nu frågade hon om han ville ha mer baba ghanouj. Nej, det ville han inte. Han skakade långsamt på huvudet. Han hade lagt tjocka lager av denna röra på brödet, stoppat i sig sked efter sked och nu när den äntligen var slut ville han absolut inte ha mer. Han hade ju bara ätit upp för att under den kunna se bilden på sin favorittallrik, den enda av sitt slag i huset. Tyst satt han och tittade på siluetten av en beslöjad kvinna som dolts under aubergineröran. Kvinnan var halvt bortvänd och tittade mot himlen, hon stod med ryggen vänd mot betraktaren, men det såg ändå ut som om hon höll något i sin famn. Och detta något, tänkte Walid, var i så fall säkert ett barn.

Walid tänkte att han skulle kunna titta på tallriken tills morgonen blev dag och dagen blev till natt. Men det var omöjligt. Aldrig att han skulle kunna be om att få den, då skulle de bli tvära, de skulle förstå att han inte var nöjd med hur det var. Och än värre: de skulle då tycka synd om honom.

Det gick ibland veckor mellan tillfällena då denna tallrik dök upp på hans matbord. Och nu, just när han hade lyckats äta sig igenom det som täckte bilden, drogs den ifrån honom tillsammans med resten av tallrikarna: bort åkte salladslöken, bort åkte den kryddade yoghurten, hummusen, kikärtorna, bönröran och sedan ombads också han själv att lämna bordet.

Det var dag.

Ännu en dag i bastarden Walid el Kelals ömkliga liv.

Och när vi västerländska läsare såg pojken vid detta bord, skulle vi kunna välja att lägga märke till de handsnidade ornamenten i taket, vi skulle kunna förföras av den handmålade beslöjade kvinnan, den barska arabiska pigan, de välkryddade bönrörorna på bordet, vi skulle kanske till och med kunna ana doften av rökelse, höra en böneutropares gudshyllning på distans. Vi skulle alltså kunna välja att se denna bild som ännu ett porträtt av det främmande, eller se det klarare än så: att bilden av denna sittande pojke inte är det minsta främmande, utan en bild av vanlig mänsklig ensamhet.

Han bar den svarta ryggsäcken i handen. Han kom in i klassrummet och satte sig på sin stol längst fram. Efter bönen var det glosprov i engelska. Han hade lätt för orden, men svårt att sitta still. Vände sig åt både höger och vänster tills lärarinnan sa åt honom att koncentrera sig på papperet. Formerna av bed? Bed, bed, beds... Han skrev ner det han skulle, tvekade sällan. Han fantiserade att hans hand inte var en hand, utan en gul, smal orm! Det vita papperet var ett lejon som ormen gång på gång sprutade in sitt bläckblå gift i tills papperet vek sig och gav upp. När han var klar tittade han på flickan bredvid, såg att hon tvekade med svaren, såg hennes långa ögonfransar vända mot bordet.

Så plötsligt var ormen på bänken bredvid, hos Gabi, den sprutade ut sitt gift på hennes papper. Också denna gång träffade gadden rätt, fyllde i de tomma luckorna på papperet. Hon hade så långa ögonfransar att man inte kunde tro att det var sant. De var som vingar över ögonen, de var som Allahs parasoll. Han tänkte på rektorns ord: ”Se er omkring! Varje gång ni ser något vackert, ser ni beviset för att Gud existerar och att Gud vill er väl. Det vackraste han har skapat, det är er små barn. Och eftersom ni är beviset för Guds existens måste ni också uppföra er så.”

De orden klingade ofta i hans öron och han visste inte vad han skulle göra av dem. Han tyckte att det lät vackert, men hur skulle han någonsin kunna uppföra sig som så som Gud förtjänade? Kanske var det lika bra att ge upp hela tanken, ta straffet i himlen när det kom.

Efter skolan satt Walid på baksidan av huset under ett stort, runt träd. Han grävde förstrött med handen i den torra jorden, hade han tur dök det fram någon mask eller skalbagge han kunde plocka isär. Men det var inte grävandet han var fokuserad på, utan ett minne: En gång, när de skulle äta och han egentligen skulle gå in, klättrade han istället upp i trädet för att gömma sig.

Han var tvungen att kontrollera en sak.

När det var dags för honom att gå in brukade en av de sju pigorna ropa på honom och han hade alltid undrat vad som skulle hända om han inte kom. Skulle de bli ledsna? Eller tänk om de då bara skulle strunta i honom?

Han satt kvar när pigan för andra gången kom ut på verandan och nu ropade lite högre. Efter en halvtimme gick flera pigor runt i trädgården och ropade, letade. Walid satt tyst som en fladdermus, kramade om grenen för att inte halka ner. Pigorna såg skrämda ut, och det gjorde honom på något vis förtjust. Mest uppskrämd såg den bryskaste av dem ut, hon som alltid hade bråttom. Hon skyndade också nu, runt runt i parken, och lyfte på varenda buske. Walid kanske inbillade sig, men på långt håll såg det faktiskt ut som om hon grät.

Tårar är änglar som andas på dina kinder. Han förde handen över sitt ansikte och lät sedan den våta handflatan stryka över munnen. Tårar är änglar som andas på dina kinder och inget att skämmas över.

Han tittade upp mot övervåningen.

Han undrade hur mamma och mamma skulle reagera nu när han inte kom, om de också skulle komma ut i parken och leta, eller om de skulle glömma bort honom, kanske skaffa en ny pojke istället, någon som var bättre på att uppföra sig?

Vid ett tillfälle såg han hur en av dem öppnade en balkongdörr och när han såg det ryckte det till i hela hans kropp. Där stod en av hans båda mammor och skakade en filt. Hon såg i högst fem sekunder ut över parken, rakt mot det träd där han satt, innan hon skakat färdigt och gick in igen.

Kinderna torra som sand!

Han kramade grenen där han satt, kramade hårt. Den kändes tunn, och mycket riktigt knakade den till. Ja, den skulle säkert gå av när som helst. Lika bra att klättra ner, lika bra att gå in i huset och sätta sig framför tallrikarna.

Walid klättrade ner och gick in i huset, tog emot sitt skäll, åt sin mat och gick in på sitt rum. Pigorna visade inte några som helst tecken på att de varit oroliga, bara arga. Han undrade om de inte förstod hur lätt det gick att genomskåda dem. Visst hade de varit oroliga, visst var de egentligen inte arga utan lättade? Han hade sett deras tårar, eller hur?

Kanske skulle han aldrig kunna bli som Gud önskade.

Han knöt händerna under sin kudde och undrade vad det egentligen var för fel på honom. Och han lyssnade efter ljud, efter ljudet av fötter mot spruckna brädor i trappan, fötter mot det hårda golvet av solblekt marmor, fötter på väg med förlåtelse.

Någon vecka efter att han suttit i trädet kallades han upp till sina båda mammor. Det var en av de varmare dagarna. Walid hade gått direkt hem från skolan, struntat i att bada nere vid floden med de andra. Hela dagen hade han känt sig trött och spänd, han visste att något skulle hända  denna kväll, hans nionde födelsedag. När han kom upp till mammornas våning satt de tätt intill varandra, raka i ryggen med händerna vilande i knäet. Walid såg på deras ansikten, kunde inte avgöra om de såg arga eller förväntansfulla ut. Han tyckte egentligen att de alltid såg likadana ut. Som om de bestämt sig för vilken min de tyckte bäst om och sedan hållit sig till den.

- Vet du varför vi kallat upp dig?

- Nej, svarade han. Men hans huvud höll på att spricka. Nog visste han:

- Är det för att jag välte ut er tekanna under middagen igår?

Systrarna skruvade på sig.

- Nej. Inte för det… Det är något annat vi måste berätta!

p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: "Times New Roman"; }div.Section1 { page: Section1; }

Hos fåren, Solberga, Sverige 2010

Alla dessa paradoxer. All denna bräcklighet.

Om cyanobakterien inte lyckats dra in ljuset i sin tunna kropp, om den inte hade lyckats klyva vattnet…

Eller om fri abort hade införts tre år tidigare, eller möjligen om en kvinnlig istället för en manlig tjänsteman på länsrätten fått ta emot ärendet…

Om rysskulan träffat en centimeter åt höger, om den unge organisten i Köpenhamn följt sina blyga vänners råd och aldrig tilltalat en engelsman…

På inte en, utan oräkneliga tunna trådar hänger vår existens.

Det är inte märkligt att vårt självförtroende vacklar när livet verkar vara som en sådan där sugproppskrok av plast på toaletten, en sån som hela tiden ramlar ner…

Jag tittar på henne, hennes olivformade läpphalvor som alltid ser nyskördade ut, och tänker på hur många gånger jag anklagat henne för att inte älska mig. Aldrig på ett så uppenbart vis att jag sagt just de orden, men tydligt nog för att håna den kärlek som trots allt hela tiden funnits där.

- Du måste förlåta att jag inte kan ge dig allt du behöver. Hon ser på mig.

- Ja, jag förlåter dig.

Jag håller om henne och tycker mig känna doften av vårt nyfödda barn i hennes hår, men tänker att jag säkert inbillar mig… Jag håller henne så hårt jag kan och nej, det är ingen inbillning, hon luktar nyfött.

Sannolikhetsforskare har räknat på möjligheten för att intelligent liv ska uppstå. Enligt den mest positiva rapport jag sett, skriven av Marcel E. Golay är det en chans på 10 00000000000000000000000000000000000000000000000000 0000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000 00000000000000000000000000000000000000000000000000 000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000 0000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000 (450).

Enligt en senare undersökning gjord av Hoyle & Wickramasinghe, 1981, ska man istället för att lägga till 450 nollor lägga till 40 000!

Och följande mening kan antingen tyckas vara romantisk eller som en rent kausal och logisk slutsats:

Det Verkar Fan I Mig Som Om Vi Är Mirakel.

Helsingborg 1968–1969

Anne-Marie Hansson stod och vinkade av dem på kajen. Egentligen helt överdrivet, det var ju bara färjan till Helsingör, inte nån Amerikabåt precis och inte fan stod grabbarna på däck. Syntes överhuvudtaget inte till. Satt väl redan och pimplade Grön Tuborg i baren. Men ändå, både hon och Charlotte som blivit ihop med Mike ville stå där med vita näsdukar och filmvinka. De skrattade och grät så att de sedan kunde skratta åt att de grät. De låtsades att det hela bara var ett lättsamt upptåg och sedan gick de hem och undrade varför de jävlarna inte hörde av sig.

Anne-Marie blev först ledsen och sedan irriterad. Inget brev? Inte ett telefonsamtal?

Veckorna gick och det första hon frågade när hon kom hem på kvällarna var om hon hade fått post. Mor Britta skakade på huvudet.

- Nej, ingen post.

- Inte ens ett vykort?

- Nej sa jag ju, ingen post.

Hon bestämde sig för att den odågan till karl fick klara sig utan henne. Han fick skylla sig själv! Hon tackade ja till att bli utbjuden av Torsten, en dansk flygkapten med tunn, stilig mustasch som hängt på låset i veckor nu. De gick på dans och sedan gick hon på dans med ytterligare någon annan. Hon märkte, för första gången i sitt liv, att det var många som ville uppvakta henne, och hon lät dem göra det, och hon njöt!

Hon var trots allt bara arton år och jorden var rund och som gjord för att halka runt på.

  Till sist kom det förbannade telefonsamtalet. Efter flera månader var han nu på väg hem. Till henne. Sa han.

Anne stod i rummet bakom hallen i föräldrahemmet och la på luren. Visste inte vad hon skulle tro. Jävla göteborgare.

Göran la på luren inne på den tyska bensinstationen och förbannade sig själv. I början hade det varit som en piska i bakhuvudet att hitta en telefon, ringa och säga hur mycket han tänkte på henne. Men ju längre tiden gick, desto större blev kravet på det där samtalet och desto besvärligare blev det…

Plötsligt hade det gått en vecka.

Plötsligt hade det gått sju månader.

Nu körde han i land i Helsingborg. Och nu såg han henne stå vid torget som de bestämt. Och nu såg han hur vacker hon var.

Och nu såg hon att han hade blivit skäggigare och att det definitivt inte klädde honom. Och nu klev hon in i hans bil och han la armen om henne men hon kände hans tvekan, ett lätt famlande... Och hon tyckte att det var jobbigt, hon visste inte hur hon skulle säga det. Trodde han verkligen att hon väntat på honom under hela den här tiden, det kunde ju för fan katten räkna ut vad han hållit på med?

Hennes blonda självlockiga hår, den ljusbruna koftan över hennes axlar och han böjde sig fram för att kyssa henne men det blev bara en lätt puss och hon kände hans sträva skägg och  hans doft och hon kände igen och tyckte om och sedan hörde hon honom säga: ”Jag måste åka och lämna tillbaka bilen till Bank.”

Bank, den filuren. Hade det inte varit för honom, hade de ju aldrig träffats…

Medan de sedan promenerade genom duggregnet mot hennes rum, berättade hon att det var slut.

- Du har ju inte hört av dig. Och det är nog bäst så, tror du inte det? Kanske hoppades hon att han skulle stampa hårt i marken och lyfta upp henne mot himlen och säga att han aldrig någonsin skulle släppa henne.

Men det gjorde han inte. Han blev mest tyst, sa att han förstod. Hon bet sig i underläppen och han måste hela tiden ta upp handen ur fickan där den drog ihop sig. De kom överens om att han skulle ta kvällståget hem.

Men det var hösten 1969.

Och vad de inte visste, var att en storm var på väg.

Träd skulle fällas av den starka vinden, hustak skulle blåsa av och bilar vältas på rygg och sedan likt sprattlande skalbaggar blåsa runt mellan husen. Dessa stormar skulle rasa över hela vårt land, men vara värst i Skåne. Göran hade glömt sin biljett på en restaurang. Utanför var det regn och storm och förmodligen var tåget inställt och varför bli blöt i onödan? Anne lät honom sova kvar.

Utan denna natt, utan denna velighet och glömda biljett, utan denna storm, hade man kunnat tacka grönalgerna för mycket men inte för någon Robert Hansson. På morgonen efter tog min ovetande far tåget till Göteborg.

Själv hade jag redan börjat gro.

Livmodergro.

En del av mig hade sprutats ut tillsammans med 400 miljoner andra sädesceller för att påbörja ett första race. Bara det är anmärkningsvärt. Oddsen har inte varit höga för någon av oss. Livet är en parentes mellan två rejäla osannolikheter. Ändå finns vi. Ingen av oss kom tvåa, ingen av oss simmade runt på en mage eller i en handflata. Mycket få av världens utlösningar riktas mot ett simmande ägg. Mycket få sädesceller får överhuvudtaget uppleva någon utlösning. De flesta uppstår i pungen och dör i pungen. Av pung ska du varda och sedan intet.

Men för alla oss som går omkring i tunnelbanesystem och regnskogar vidgades horisonten. Vi är alla de som vann racet och vi är alla också just det ägg som släppte in.

Några miljarder år efter att grönalgen lärt sig att klyva vatten forsade ett annat vatten ut genom ett kön genom vilket jag snart skulle nå världen i en kaptenshytt på ett skepp på ett hav, och hur litet är inte ett klassrum efter det?

Vi är alla mirakel som låtsas som om mirakel bara finns på filmer från USA.

Vi är alla högresta guldmedaljörer som låtsas att vi borde gå ner i vikt.

Vi är alla del av ett sammanhang så stort att våra till största delen nersläckta hjärnor hellre ser ner i jorden än upp mot himlen.

Möjligen har vi nått halvvägs.

Möjligen kommer vi aldrig nå längre än så.

Möjligen har vi trots det inget att klaga på, inget att sakna, förutom självinsikten om vår egen storhet förstås.

så här till jul

får vi meddela att många fortfarande svälter

men att minst en i alla fått nya kläder!

p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: "Times New Roman"; }div.Section1 { page: Section1; }

Hos fåren, Solberga, Sverige 2010

Det finns så många minnen i ett litet huvud.

Hon rusade ut från toaletten:

- Har jag berättat om min väninna? Hennes kille skulle ge henne en ring och smög in i hennes lägenhet. Men där satt hon på toaletten med öppen dörr och diarré, och precis efter att hon släppt sig tittade hon upp och såg honom stå där med en liten presentask. Vet du vad han gjorde? Jag skakade på huvudet.

- Han drog. Sedan sågs de aldrig mer. Vad fan är det med er svennekillar? Har ni fortfarande inte fattat att tjejer bajsar?

- Men det var ju hon som blev så förbannad över att han bara stövlade in att hon bad honom dra, och sedan undrade varför han inte hörde av sig. Har ni brudar fortfarande inte fattat att era telefoner också har uppringningsfunktion?

Då rusade hon argt tillbaka in på toaletten och efter ett tag ringde min telefon.

- Tack för tipset, vill du komma in och se mig bajsa?

Det ville jag.

Ljuset lämnar solen för att träffa min kind: bland fåren, i en sandlåda i Helsingborg och på en tågperrong utanför Bombay.

Allt är förgängligt.

Jag andas in syre som är så långt från självklart.

Cellens tunna membran är en förutsättning för cellens autonomi.

Allt är en väv och det är i denna väv vi sitter som små flugor och andas.

Min frihet är omöjlig utan beroende.

Det är så mycket mer än hennes hud jag behöver. Hur burdust det än kan låta är jag till exempel beroende av att plankton bajsar…

Bajs binder koldioxid och drar det med sig ner i jorden och i havsbotten. Det viktigaste av allt är planktonbajset. De bajsar och ser därmed till att en massa koldioxid begravs i havsbotten. Haven är alltså fulla av små bajsande organismer vars frånvaro också skulle innebära min egen.

Vi är sannerligen beroende.

Ett plagg som fått människor att lida kan aldrig vara ett vackert plagg.

/ Mahatma Gandhi

Indien

- Sir, I think it’s factory time.

Betjänten log och förde huvudet åt sidan som en fågel. Genom fönstret hördes radioskval och någon gata bort skällde hundar.

På vägen åkte vi förbi ett landskap med torkande tyger i alla möjliga färger. Fotbollsplansstora områden täckta av orange och rosa tyger. Kilometerlånga ställningar med röda och ljusblå sjok som fladdrade i vinden. Som en oändlig åker där det enda som växte var färg.

När vi kom fram låg ångorna täta över fabriken. Jag visades runt. Blekning, färgning och tillskärning och till sist en stor sal full av tunna bruna människor som sydde. Allt Neendi tillverkade var export quality. Han sålde till Europa, mest Polen men också Schweiz.

- Do you know how to sew?

Jag skakade oroligt på huvudet.

- Ok. Then you can start with bleaching. It’s very important to know everything from the start.

Vad menade han? Skulle jag bleka kläder?

Vi gick ut på gården och längst bort intill staketet plaskade några män omkring i en pool med en tjock, dyig vätska. Blekningsmän. De stod där med kemikalier upp till knäna och kramade ur tygens färger. Det stank av svavelsyra och ammoniak. Instinktivt höll jag för näsan, men när Neendi skrattade åt mig tog jag bort fingrarna igen.

Neendi pekade åt mig att hoppa i.

- Va? Are you crazy? I will never do it.

- So you don’t like sister? It’s important for my father to know that you’re not afraid to work. You can pretend it is a movie. Yes?

Kemikalierna slog emot mig som en vägg av ilska. Vems syster var värd det här?

Jag klev ner i det blanka vattnet och blev förvånad att det inte sved till. Inget fräsande eller frätande. Bara denna stickande stank i näsan. Jag tog på mig plasthandskarna, men plastförklädet jag fått som skydd flöt omkring och var i vägen. Snart gjorde jag som de andra och tog det av mig. Vi stod med stora träpinnar och rörde runt bland tygbitarna. När tyget var halvt blekt, började man bearbeta tygstycke efter tygstycke för hand, kramade dem och gnuggade dem mot en speciell stor tvättbräda. Vi var fyra i den rymliga bassängen. De andra hade vita bomullskalsonger och nakna, tunna överkroppar. Varför arbetade de här, istället för att förverkliga sig?

Jag mådde snart illa och efter en timme kom klådan. Det började sticka på benen och på armarna. Jag försökte hålla ut, låtsas som ingenting. Men efter ett tag drog jag upp armarna ur dammen och stirrade på dem. Var det inte små bubblor på huden?

Nej. Inbillning. Bara klåda.

Jag fortsatte jobba. De som stod bredvid jobbade ju här dagligen. Tolv timmar om dagen, sex dagar i veckan och de såg ut att må nästan hur bra som helst. Förmodligen blev man immun mot stanken efter ett tag. Mannen bredvid kunde lite engelska. Det var hans tredje år i bassängen. Innan dess hade han haft ett litet jordbruk, men så hade jorden och växterna förstörts.

Vi fortsatte köra runt kläderna i de effektiva kemikalierna. Jag började få in rätt rytm i armarna.

Det här skulle gå bra.

I andra änden av bassängen stod en man med sin son som var i fjortonårsåldern. Jag förstod snart att pojken inte var van att vara här, att han var nyanställd. Pojkens engelska var hyfsad och han berättade med stor stolthet att det här var hans första dag. Han hade äntligen slutat skolan och kunnat börja arbeta!

Det blev paus. Skönt. Jag var hungrig och såg fram emot lunchen. Men det blev ingen lunch. Efter tio minuter liggande totalt utslagen på gräset var jag nere i badet igen. Tempot var högt. Efterfrågan på färgglada kläder var tydligen stor.

Jag såg pojkens bruna tunna armar krama de tunga tygerna, han gick in för det hela med en sådan iver att jag mindes mitt eget första jobb som lastare nere i den skånska hamnen. Jag hade varit så upptagen av att lyckas hålla samma tempo som de grova finländarna, så upptagen av att inte göra någon besviken, att all känsla för sans var borta. Som om arbetet var en slags lek, men en lek man till varje pris skulle klara av. Jag mindes att jag slet med de där säckarna tills jag blev spyfärdig – först när jag blev för yr för att stå satte jag mig ner bredvid säckarna. De alkoholiserade daglönefinländarna slog knytnävarna i min lilla överarm och jag minns att det kändes som en slags hedersgest, små överarmsslag som gjorde mig till en av dem – den första gesten av respekt från någon vuxen.

Jag trodde att jag förändrat mig sedan dess; nu var jag emellertid inte lika säker. Träningsvärken hade börjat sätta sig i mina axelmuskler, jag var sömnig, men det värsta av allt var klådan i ögonen. Jag fick svårt att se, det rann och stack i ögonvitorna, men jag kunde inte ta upp fingrarna och klia – det var knappast ögondroppar i bassängen.

Men jag ville inte sjåpa mig, det skulle kännas pinsamt att bara gå därifrån. Det kändes respektlöst mot de här människorna som levde hela sina liv i bassängen om jag bara skulle resa mig upp och gå… Antagligen skulle de föda ammoniakbarn. Hemska tanke. Barn som krävde att få borsta tänderna i bensin och få en matsked fotogen i müslin för smakens skull. Jag flinade för mig själv. Sedan insåg jag att jag flinade och fick skuldkänslor och försökte låta bli. Sedan tänkte jag, att om jag istället behöll flinet kanske tänderna skulle blekas av ångorna. Haha. Det finns inga dåliga arbeten. Bara dåliga tankar.

Mitt goda humör försvann snabbt när klådan blev starkare. Förutom ögonen var knävecken värst. Det kändes som om de bestod av varsitt gigantiskt myggbett, och att det innanför detta myggbett fanns hundra krälande mygglarver som gned sig mot huden.

Det var högst fem timmar till skymningen nu. Solen gassade och ångorna stack i näsan. Men det hela var inte förgäves. Det var viktigt att tygen blektes så att färgerna blev klara. Jag är själv en sådan som köpt inte bara ett utan åtskilliga plagg i diverse klädbutiker med just sådana klara och starka färger. Ja, jag gillar färger, för det sprider en sådan positiv stämning omkring sig.

Jag frågade mannen bredvid vad han tjänade. Jag antog att det var relativt bra betalt och att det var därför han lämnat gården. Han höll upp fyra fingrar. Det var ju ganska bra! Jag räknade i huvudet: fyra tusen rupies i månaden var åtta hundra svenska. Nåja. Det klarar du dig väl bra på här nere? Han skrattade till svar. Fyra tusen? Nej, nej. Four hundred!

Där ser man…

Timmarna gick. Efter lunch kom en lång och pinnsmal förman och gav oss beskedet att vi fick jobba över. Det var en stororder på gång och fabriken fick böter om den blev försenad. Jag såg mig om, alla arbetade tyst och sammanbitet och krängde upp färdigblekta tyger ur bassängen. Jag frågade mannen bredvid mig om han inte var trött, behövde han aldrig vila? Jo, sa han, han var trött, men han hade tur, han kunde i alla fall gå hem till sin säng. Många som jobbade här bodde så långt bort att de aldrig hann hem mellan skiften, de sov på några säckar inne på fabriksgolvet. Det var som fan, sa jag, det är ju inte mänskligt.

Som tur var hörde han inte det där sista.

Det blev dags för en ny rast. Jag såg på den unge killen. Han var dock inget barn. I efterhand har jag kontrollerat det hela. Barnarbete är förbjudet. I rika länder är man barn tills man är femton. I fattiga tills man fyller fjorton och eftersom pojken nyss fyllt just det så var han alltså inget barn.

Ändå såg han gulare ut för varje gång jag såg honom. När vi skulle kliva upp ur bassängen stod han först bara kvar vid kanten, sedan försökte han häva sig upp men halkade hela tiden tillbaka. Hans ögon var halvslutna och pappan hade redan gått iväg för att hämta matlådan. Just när lillkillen lyckats ta sig upp såg jag hur han halkade tillbaka ner i det stinkande vattnet. Den här gången försvann han under ytan. Jag såg mig om. Vad hände nu? Varför kom han inte upp igen? Det blev om möjligt ännu tommare i mitt huvud medan jag försiktigt klev fram mot kanten. Skulle han dö? Borde jag hoppa i och rädda honom? Jag såg honom inte någonstans. Jo, där var han, han hade lyckats ta sig upp på andra sidan, han låg och spydde.

Pappan kom springande och kastade sig ner vid hans sida; pojken slutade spy och låg istället helt orörlig och när hans kropp till sist skälvde till, var det bara av slagen från hans fars händer. Pappan slog med öppna handflator över hans mage och bröstkorg. Pojken var nu inte gul i ansiktet, snarare blå, fadern var våt av svett. Jag stod blickstilla tills pojken hoppade till och plötsligt satt rakt upp och stirrade ut i den tjocka luften. Efter någon minut stod han svajande på benen, vände sig om mot mig och gav mig ett leende. Som om han nu var redo att kliva ner i bassängen och jobba vidare – och att detta var en stor bragd.

Pappan sprang och hämtade förmannen och bad om att få gå hem. Förmannen såg bekymrad ut, skakade på huvudet och eftersom han var från Delhi och inte verkade kunna ett ord Keraladialekt, förklarade han på engelska att han gärna skulle vilja ge tillåtelse, men det var omöjligt. Beställningen var inte klar, alltså kunde han inte släppa iväg dem. Pappan bönade och förmannen skrynklade förtvivlat ihop ansiktet och sa att han skulle prata med ”the boss”.

Efter en kvart kom han tillbaka, han kunde hälsa från ”the boss” att de kunde gå hem, inga problem. Pappan sken upp och tackade ihärdigt medan förmannen la till att de sedan inte ens behövde komma tillbaka.

Pappan stannade nu helt upp i sitt tackande.

- Inte tillbaka?

- Ingen av er behöver komma tillbaka. Vi måste kunna lita på våra arbetare, sa han och pekade på grinden. Gå nu härifrån.

Förmannens axlar och rygg såg väldigt stela ut, fötterna slog överdrivet hårt i marken och nacken stack upp som ett spett ur ryggen när han förde ut sonen och den protesterande fadern genom fabriksgrinden.

Istället för att reagera på vad jag nyss sett gjorde jag vad de andra gjorde: samlade mina krafter och tog mig tillbaka till bassängen. I min hjärna fanns det bara kraft nog för en enda tanke: Jag ska klara av det här…

Det var flera timmar kvar av arbetsdagen, men jag hade tur. Jag var ju trots allt nästan släkt med chefen. Han kom och hämtade upp mig.

- Nu ska vi hem och äta, här har jag inte lust att vara kvar längre. Jump out!

Jag jumpade ut, han räckte mig en spann så att jag kunde tvätta av mig.

- Vi måste vara rädda om klädseln i bilen. Den är nästan ny.

Jag nickade och tömde spannen över huvudet.

I bilen på väg hem spelade han högljudd Bollywoodmusik och verkade vara på gott humör.

Jag skulle precis fråga om pappan och pojken när han avbröt mig.

- Det klarade du av riktigt bra!

- Tack.

Vi åkte förbi en bassäng identisk med den jag nyss lämnat. Men i den här stod jobbarna i tättsittande vita overaller och något som liknade enkla gasmasker. Allt såg så rent och behagligt ut att jag svor till. Neendi nickade.

- Eller hur? För jävligt. Den här fabriken säljer till fel länder. De drunknar i krav, de stackarna… Det är bra att du kommer från Sverige. Mycket problem med Sverige, fler och fler inspektioner. Det får du hjälpa mig med.

Jag låtsades att jag inte hörde vad han sa och tänkte på svensken jag mött i Rumänien. Det var alltså det här han jobbade med, att se till att sådana bassänger jag stått i styrdes upp, en efter en. Det var en vacker tanke: att förändra den här världen en bassäng i taget.

På kvällen var det återigen hur trevlig stämning som helst. Betjänten ställde fram mängder av tallrikar och fat fyllda med välkryddade blandningar. Neendi tittade på mig och knep ihop ögonen. Till sist kunde jag inte hålla mig längre. Jag visste att jag var tvungen att säga något. Jag berättade om mannen och hans barn, om förmannen. Neendi tittade bekymrat på mig.

- Det är inte bra. Jag gör mitt bästa, tro mig. Jag blir mycket arg på förmannen när jag hör detta. Det är inte lätt att hitta bra folk, det är väldigt svårt… Jag vill inte vara en dålig chef, jag vill vara en bra. Tro mig. Efter helgen kommer jag att rätta till allting.

Jag blev glad. Neendi hade sett uppriktig ut. Han ville inte vara en dålig människa. Vem vill det? Jag såg ut genom fönstret på en natt som var full av stjärnor. Rahjmed skulle komma nästa dag och hämta mig. Testet var avklarat och jag hade en bra känsla i magen. Som snabbt gick över till något annat.

Före desserten var jag tvungen att ursäkta mig och tillbringade resten av kvällen på den rena och rymliga toaletten. Bredvid vasken fanns ett framställt fat där lotusblommor flöt i vatten. Jag tog upp en blomma i handen och luktade.

Den luktade frid.

När jag gick och la mig, med tömd mage och värkande lungor, satte klådan igång. Jag duschade. Sedan duschade jag en andra och en tredje gång medan naglarna lämnade vita streck i den röda huden.

Jag lyckades till sist somna, men efter några timmar vaknade jag igen, klådan var kvar och jag var extremt törstig. Inget vatten i rummet. Jag behövde komma ner till köket. Te! Det vore underbart med te. Jag drog på mig en morgonrock och började smyga nerför trapporna. Jag hade ingen aning om vad klockan var.

Han stod vid ett fönster i hallen och grät.

Jag stod kvar på min plats nedanför trappan i det stora välvda rummet. Jag kunde ju inte bara gå därifrån och låtsas att jag inget sett. Men jag kunde inte heller säga något klumpigt. Jag stelnade till och visste inte vart jag skulle ta vägen. Till sist tog jag ett stapplande steg mot honom, kom kanske en halvmeter närmare innan jag stannade och öppnade munnen.

- Har något hänt?

- Om något hänt? Jag gråter för mina barns skull, jag står inte ut när de blir ledsna. De har sett fram emot att åka till parken och spela cricket. Men deras mamma vill inte att de ska springa ute när det regnar, hon tror att de blir sjuka… Men de älskar cricket!

Han hulkade vidare. Jag såg på honom. Ljuset var dovt och det målade fönstret gav allt en ton av purpur. Jag borde lämna honom ifred, fortsätta ut i köket för att hämta den kopp te jag var ute efter. Samtidigt ville jag inte missa scenen: INDISK INDUSTRIMAN GRÅTER I PURPURFÄRGAT LJUS.

Han torkade bort några av tårarna och vände sig mot mig. Hans ögon var stora och röda. De var vända rakt mot mig.

- Jag gråter inte som ett barn, utan som en man, ser du! Jag skäms inte! Titta på min rygg. Den är fortfarande rak och stolt som en kobras. Jag är ledsen för mina barns skull. De älskar cricket och jag älskar dem! Förstår du det?

- Men varför tar du inte bara med dig dem ut i regnet och spelar cricket?

- Ja, sa han, varför gör jag inte det…

När Rahjmed kom och hämtade mig somnade jag som en stock i bilen. Efter ett par dagar då jag låg utmattad i sängen var det äntligen dags för de två yngsta bröderna. Tvillingar. De var bara nio år och satt konstant och kastade brända jordnötter, först på mig och sedan på min tallrik.

- Jag är allergisk mot jordnötter!

De ignorerade mig och fortsatte kasta. Jag vågade inte röra min mat. Jag skulle umgås med de här enerverande krabaterna i nästan två timmar. Jag kunde inte förstå varför småglin skulle blandas in.

- Det är tradition! sa Rahjmed. Far blir lugn om allt går rätt till. Och tro mig, du vill att han ska vara lugn den dagen du får träffa honom. Han skrattade och berättade sedan om andra familjer som hade mycket värre traditioner. En släkt uppe i bergen lät friarna bygga ett hus på deras tomt innan de ens fick tilltala brudens familj… sedan blev de oftast hemskickade. En annan släkt tillät brudgummen att gifta sig med en av deras döttrar, men vägrade berätta vem. Om han friade till den vackra, skulle det lika gärna kunna bli den fula, tjocka som han fick med sig. De resonerade som så, hävdade Rahjmed, att om en av deras döttrar var värdig var alla det. Vissa brudgummar utmanade ödet och plattades sedan till av hundra kilo systerfläsk… Rahjmed menade att jag i själva verket hade tur, att jag kom lindrigt undan.

Till sist gav jag upp, jag sa åt servitören att ge ungarna glass och se till att det hela tiden stod en tallrik glass framför dem. Det höll dem lugna. När jag frågade om de tyckte om sin syster tittade de bara oförstående på mig och fortsatte med glassen.

Förmodligen var glassen ett snilledrag, för dagen efter kom Rahjmed och knackade på min dörr.

- Du är välkommen hem till familjen på middag. Du är godkänd.

Jag kände hur mina mungipor drogs upp mot öronen och jag tog hans hand och skakade den. Jag var nu övertygad om att jag verkligen var kär. Men jag undrade om jag någonsin skulle få träffa Alak på tu man hand. Jag befarade att vi båda skulle hinna bli väldigt gamla innan det hände. Hon skulle sitta där med rynkor och själv skulle jag komma i rullstol med en filt över knäna och en personlig assistent bakom ryggen. Vi skulle skicka iväg assistenten. Vi skulle ha tårar i våra gamla ögon som skulle rinna längs fårorna som vår längtan plöjt i våra ansikten. Vi skulle resa oss upp för att försöka ta oss till sängen. Men det skulle vara för långt. Vi skulle bli tvugna att sätta oss och vila på vägen. Och det första ord vi skulle säga till varandra nakna mellan två lakan skulle vara ”aj”.

- Jag är ledsen att du fått stå ut med så här mycket. På middagen kommer du att få reda på varför. Det kommer att bli väldigt roligt och jag tror att Alak tar emot dig med öppen famn.

Spanien 1969

Vakten räckte långsamt över passen. Göran försökte se lugn ut. Lugn och konservativ.

- Vart ska ni?

- Portugal. Vi har ett jobb. Vi spelar… han svalde det sista ordet.

Vakten backade ett par steg, såg skeptisk ut, synade folkabussen. Solen stod högt på himlen. I ryggen fanns ett några hundra mil långt Europa de inte ville tvingas tillbaka till. Framför dem låg soldränkta stränder med billig mat och luftiga scener där de skulle stå och blicka ut över den lättklädda publiken.

Om de blev insläppta.

Den trekantshattiga vakten hade dragit ihop sina ögonbryn och började mer och mer likna en hund. Kanske var det så det fungerade här? Vakterna hade inte hund, de blev det? Göran kisade med ögonen i backspegeln och såg hur vakten nu gick på huk med böjda knän runt bilen… Förde han inte ansiktet väldigt nära plåten, såg det inte ut som om han sniffade efter något? Jo, det gjorde det. Göran kände med handen på jeansfickan, där den lilla påsen låg. Han skulle just dra upp den för att pilla ner den i skon när vakten stirrade på honom genom vindrutan. Vaktens näsa rykte till, de buskiga ögonbrynen drogs återigen ihop och samtidigt som vakten lät blotta sina tänder började också hans hand röra sig. Fram och tillbaka på ett sätt Göran hade svårt att tyda. Vad gjorde han med handen? Herregud, han vinkade med handen.

Vinkade med handen! Vinkade med handen!

De höll på att bli insläppta! Det var alltså bara att åka igenom.

Vinkade med handen! Vinkade med handen!

Nu jävlar!

De var inne i landet! De skrek och bankade med sina händer i taket. De sjöng påhittade sånger på låtsasspanska och kastade persikor på varandra. Bank lekte orgel med munnen, Mike drog upp Tonys ben och tryckte dit ett g-moll medan Bernard formade munnen till en tratt och blåste ut en Milesdoftande läppslinga längs det blå folkvagnstaket.

När de dagen efter packade ur instrumenten, skrattade de när de såg hur fruktfläckade de var. Små fläckar av persika och sol och framtid på deras instrumentfodral.

Nu hade det börjat. Spanien, härliga Spanien!

Spanien 1969

”Det är precis så här livet ska levas! Precis så här underbart ska det fan i mig va…”

Han reste sig från trunken som han nyss suttit på vid vägkanten, en bil närmade sig och han sträckte upp tummen i luften. Den körde förbi.

”Det här är gött, det här är ta mig fan gött…”

Han kliade sig i skrevet och såg bort mot vägkröken, tom och ensam sträckte vägen sin grusiga tunga mot norr. Och han tänkte på varvet, där han stått men inte längre stod… Han såg sin far och sin farfar stå där böjda över allt detta tunga stål som sedan skulle flyta över haven. Men det var som om männen som svetsade fast detta stål också svetsade fast sig själva. Göran var den första grabb på generationer som lyckats dra.

”Nej, livet kan inte bli så mycket bättre än så här…”

Innan han satte sig gick han runt några steg på den grusiga, tomma vägen och såg bort mot hotellet de kastats ut från. Det var tredje dagen han stod här nu, och varje morgon förbarmade sig hotellägaren och kom ut med en halv flaska rödvin, ett stort runt bröd och en bit ost som Göran försökte få att räcka till kvällen. Nyss hade hotellägaren kommit ut med en skål tomater som han ställt bredvid trunken på den torra landsvägen.

- Det kommer inte så många bilar här nu va… Och de som kommer plockar inte upp dig va?

Göran log innan han svarade.

- Correcto, my friend! Men solen skiner fortfarande, regnet håller sig borta, solen är min compañero!

Göran skrattade. Hotellägaren gick tyst därifrån. Trots att han hade fått en stor dalahäst i present så hade han till sist fått nog: utan att betala kunde de inte bo kvar och efter många hot om att slänga ut dem från hotellet gjorde han slag i saken. De hade inte fått några jobb. Bernard hade varit den förste som packat sin sax och gett sig av och sedan hade en efter en följt efter. När till och med sångaren tog ett plan till London satt det en enda musiker kvar och fingrade på sitt basfodral.

Göran Svensson. Den mest lojala basisten i universum.

Det var då, och först då, som hotellägaren insett att bandet inte skulle få några fler spelningar, eftersom bandet inte ens fanns kvar. Och att det inte fanns en chans att han skulle få de pengar de var skyldiga honom.

Alltså hade han en tidig kväll bankat så bryskt som möjligt på Görans dörr och sedan stått en halv meter ifrån honom utan att säga ett ord. Väldigt tyst. Otäckt tyst. Tyst som lugnet före stormen-tyst.

Efter trettio kontinentalt tysta sekunder hade denne lurade hotellägare exploderat. Han skrek som ilsken katalansk flamenco. Det sprutade peppardränkta ord ur den vitlöksvita munnen, snart skulle fradgan komma, han skrek in skorpioner och skallerormar i öronen på Göran som i veckor skulle känna hur det högg i hörselgångarna.

Göran förstod att han inte kunde stå kvar. Han började packa ihop sina saker.

Ägaren fortsatte skrika, han ville aldrig se skymten av honom mer, inte en sekund, inte en enda svensk så länge han levde, han skulle kontakta Franco, gränserna skulle stängas, inget mer blågult, inga fler dalahästar, inga fler hästsvansar, inga fler folkabussar!

Nu stoppade Göran en tomat i käften och såg upp mot solen. Och som om saker och ting inte var bra som de var, hade han turligt nog en rejäl bit röka kvar i jeansfickan.

- Vi står pall, solajävel, det får man ändå ge oss, att vi står pall!

I fickan låg också en liten sedelbunt, tillräckligt med pengar för att räcka till en bussbiljett till gränsen. Och vid gränsen fanns det fullt av lastbilar med gott om plats. Men nej. De pengarna var märkta, det stod farsgubbe och taxfreeflaska i vartenda hörn på de där sedlarna, så de fick garanterat ligga kvar.

Göran satte sig ner och såg bort mot deras buss som stod havererad och död framför hotellet. Han undrade vad som skulle hända med den.

Och det var då som han såg den lilla pricken komma gående vid horisonten.

Nä, för helvete, tänkte Göran. Nä, för helvete, det är omöjligt.

Göran tyckte att den där pricken vaggade precis som… men nej, han kunde ju omöjligt vara där. Han slog bort tanken och la sig ner och blundade. Men rusade upp igen, för nog fan…

En stund stenare stod Erik Bank där och sträckte fram handen.

- Jag har gått hit från flygplatsen!

- Det var som fan!

- Det fanns inga bilar.

- Jasså.

- Bussen har gått sönder förstås.

- Ja.

Göran vickade på huvudet i riktning mot hotellet där bussen stod havererad på bakgården.

- Bra. Jag ska kolla upp det där. Vi ses.

Bank kom tillbaka efter någon timme. Sträckte fram handen igen.

- Tjenare.

- Hej.

- Så här ligger det till. En kolv är trasig. De har inga kolvar. Jag tar mitt plan och flyger upp till Tyskland. Skaffar en, kommer tillbaka ner hit och lämnar av den, så får du köra hem bussen. Bra eller?

- Bra.

- Behöver du något? Göran såg sig om på sina väskor, på vägen, på sin halva flaska vin.

- Nej.

- Då ses vi.

Så släntrade Erik Bank iväg igen och lämnade Göran med väskorna vid denna sydspanska vägren. Kom tillbaka först nästa dag vid lunchtid. Sträckte fram handen.

- Var tvungen att sova över i Köln. Hittade bara ett jävla lyxhotell, du hajar inte vad den här kolven har kostat.

Göran tog en tugga på dagens första tomat och skakade på huvudet. För det hade han ju inte, inte den blekaste vad den kostat. Så såg han upp på herr Bank. Pottklippt som sin far, fast han varit långhårig bara några veckor tidigare. Rederifamilj. Stenrik.

- Har du cigg?

- Javisst. Här, ta hela paketet.

- Schysst.

- De lovade sätta dit kolven idag. Så förmodligen gör de det redan i morgon. Jag fixade så att du kan ta in på hotellet igen inatt. Vi ses i Helsingborg!

Nästa kväll kastade Göran in basen i bagaget, satte sig bakom ratten, backade ut från den spanska verkstaden och började köra hemåt.

Mot Sverige.

Mot Helsingborg.

Mot Anne-Marie Hansson.

Spanien 1969

Gränsstationen låg på andra sidan om en kulle och de stannade till på krönet. Göran ville tända en pipa men de andra hindrade honom.

- För helvete, vi blir aldrig insläppta om det luktar röka i bilen…

De lättade på bromsen och lät bussen rulla nerför sluttningen. Gränsvakten kom ut från sitt bås i sin platta Francohatt och bad om passen. Göran samlade ihop dem och räckte över dem medan vakten frågade vad de hade för bagage.

- Instrument!

- Inte bra, inte alls bra.

- Då har du inte hört oss spela… Vakten blängde hårt på den skämtande basisten.

- Deposition! Som garanti för att ni inte ska sälja dem. Deposition!

Summan han begärde var enorm, mer än de hade kvar från Flensburg. De fick panik. De skulle ju in och spela, de skulle ju för fan få spanjorerna att dansa! Förstod inte de jävla paellakokarna? Vakten vägrade ge med sig, han gick runt bilen och skakade som en upprymd fågel på sitt Francohattshuvud. Såg nöjd ut. Det fanns inget annat att göra än att vända.

De körde in till vägkanten några kilometer in i Frankrike och nu hade ingen något emot att Göran tände pipan. Så många mil bara för att tvingas vända!

Erik Bank försökte tysta ner de andra. Det fanns en möjlighet kvar. De kunde prova att åka till en gränsstation några mil söderut och hävda att de var på väg till Portugal! Genialt! Om de bara skulle resa genom landet, skulle de kanske komma undan depositionen. I alla fall om de blev trodda.

Sagt och gjort.

Det var tidig skymning när de närmade sig gränsen igen. De knäppte sina skjortor och kammade bak sina frisyrer. Nu gällde det att de allihop sansade sig. Men bara några hundra meter från gränsstationen såg de plötsligt ut över en dal helt fylld av persikoträd. De tvärnitade. Färska solmogna persikor!

De kunde inte hålla sig.

De borde inte väcka uppmärksamhet, de borde ignorera de solmogna persikorna och så diskret som möjligt ta sig över gränsen. Bank sa åt Göran att starta bussen. Men det var försent. Mike hade redan öppnat dörren.

- För helvete, sa han, vi kan ju smyga.

- Ok, sa Bank. Vi smyger.

Sedan tog det ungefär en minut innan de alla sju skrattande flängde runt mellan träden. Persikor stora som handbollar, mjuka som kvinnokön, saftiga som… Göran stod med uppkavlade skjortärmar med händerna fulla av persika:

- Kan ni tänka er gubbar! På ingen annan planet i hela universum växer det persikor, men här jävlar är de! Är det inte perfekt?

Han slängde den första frukten genom luften mot Banks tjocka nacke och när de sedan nådde fram till gränsstationen så gjorde de det i prickiga kläder och med en instrumentbräda som bågnade under ett gult berg av kladdig sol. Vid den rödgula bommen vevade de ner rutan och återigen samlade Göran ihop passen och räckte över dem.

Den bistre vaktkonstapeln försvann in i vaktbåset. Bernard fingrade på en persika, Bank tog den ifrån honom och la tillbaka den i den stora frukthögen på instrumentbrädan. Göran försökte tänka på öl, kall, spansk öl. Vakten kom tillbaka med sin Francobistra min medan alla inne i bussen försökte se regimvänliga ut.

Kerala, Indien

Mitt i natten vaknade jag upp i en kramp: ”Jag andas inte, jag måste andas…” När lungorna försökte fyllas med luft var det som när en sedan länge fastklämd källardörr slits upp, men det var inte luft som kom ner i bröstet, utan bara ytterligare kramp.

Jag började minnas att Alak varit där, hos mig, nära, att hon andats på mig. Men jag var i stunden övertygad om att det bara varit en dröm. Hon kunde omöjligt ha varit där.

Jag lyckades resa mig och gå fram till fönstret, och ju tydligare minnena kom tillbaka, desto lättare gick det att andas. Hon hade faktiskt varit här, det var något bra, inte något dåligt, ångesten måste bero på något annat, någon mardröm, ingen fara, ingen fara…

Jag drack ett glas vatten.

Jag öppnade fönstret. Det var ovanligt tyst och jag hade svårt att förstå var jag egentligen befann mig.

Jag rökte en cigarett.

Jag försökte skriva en dikt men insåg att den skulle bli allt för dramatisk, så jag la pennan åt sidan och rökte ännu en cigarett i det öppna fönstret. Jag vet inte hur länge jag stod så. Jag vet att det blev ljust, att det varit ljust ett bra tag. Att det var morgon. Jag klädde på mig och gick ut i ljuset, ut i en karta av ljud och på denna karta kunde jag återigen rita in mig. Alak hade varit där, jag borde vara glad, inte få kramp…

Jag satte mig ner på en trottoar och koncentrerade mig på ljuden, lät ljuden bli armar som höll om mig.

Det var där jag satt när Rahjmed klev ur bilen för att hämta mig.

- Du är en morgonpigg människa idag ser jag! Otålig, haha, härligt att du är så ivrig!

Vi skulle åka söderut. Tilpur. Textilstaden. Ett sydindiskt Borås. Rahjmed verkade vara på ypperligt humör där han sicksackade fram mellan kor, mopeder och en eller annan skolklass.

- Neendi är min viktigaste bror, förutom jag själv förstås. Men det är sant, jag är ju inte min egen bror. Haha.

I bilen pratade han hurtigt på. Jag hörde inte ett ord.

Det händer sällan men när det händer är det tveklöst: man vill ha någon! Jag tänkte på Alaks läppar, på alla ord jag ville att de skulle säga till mig, hur de skulle kyssa mig livet ut. Till och med mina fingertoppar visste att jag var kär. Jag såg framför mig hur vi skulle gå omkring i mitt Stockholm, hur hon sakta lärde sig svenska, hur förvånade människor skulle bli över att jag åkt till Indien och kom hem med en fru! Jag kände mig stolt och uppsluppen av bara tanken. Alak på restaurang Kvarnen, fantastiskt! Alak vid mitt frukostbord, underbart! Och jag fantiserade vidare om vilken mat hon skulle laga när vi bjöd på middagar. Ytliga fantasier? Absolut. Jag kunde inte sticka under stol med att min fåfänga var inblandad. Men det struntade jag blankt i. Hon var makalös. Och jag var såld.

Rahjmed parkerade vid det stora vita huset som ägdes av den femte brodern. Där stod en vit Mercedes och två gamla Indientillverkade Ambassadors, buskar med gula blommor kantade uppfarten. Två brunlackerade dörrar öppnades mot den solblekta marmorverandan och broderns fru Mainur uppenbarade sig. Hon sken upp, omfamnade Rahjmed och pratade snabb intensiv hindi med honom innan hon gick över till någon slags engelska.

- Your are very much welcome!

- Thank you, sa jag och nuddkramade tillbaka. Hon var klädd i lila sari, var rund och vänlig och luktade timjan. I väntan på hennes man drack vi te och åt söta baklavas. Det fanns en kokerska och en alltiallo i huset. Efter ett tag rusade Neendi in genom dörren och med stora gester kramade han om sin äldre bror. Neendi var lite kortare än Rahjmed, kanske trettiofem år och med en oblyg kulmage. Blå skjorta, ljusare byxor, små runda ögon som plötsligt plirade mot mig och sträckte fram handen.

- You’re the Swede? Yes yes. So you want to be friend with my little sister?

- Oh yes, sa jag.

Neendi flinade:

- You like her very much?

Jag nickade.

- And also you have met some brothers?

Han stötte till sin äldre bror i sidan och de båda bröderna flinade och var inte äldre än tretton. Vi drack ännu mer te. Jag förstod först nu att jag skulle stanna kvar över natten[F1] . Det var tydligen viktigt att jag följde med till fabriken nästa dag. Neendi hade nämligen en textilfabrik, en inte helt obetydlig sådan. Men först skulle vi äta, och sedan äta lite till!

Neendi var rund och glad och slog ofta ut med armarna när han pratade, som en slags välkomnande gest till det som var han. Precis som ett uppfyllt barn var han bättre på att prata än att lyssna. När han pratade var det som om vi redan var släkt, men när han lyssnade sjönk han ihop, ögonbrynen slokade mot jorden och hans blick smalnade, som om han betraktade den främling som jag ju faktiskt var. När han tyckte att jag pratat klart pustade han ut, eller snarare pustade bort vad jag nyss sagt, slog ut med sina armar igen och klappade mig på benet.

- Tomorrow you will se factory, you will learn everything.

Jag nickade. Det kändes onödigt att han skulle få reda på att jag var poet. Jag önskade att jag var något mer handgripligt, något rejält som han skulle kunna förstå sig på.

- And maybe you later on can help to sell our products to your country where you belong.

- No, no, sa jag. Och det var möjligen lite klumpigt. Men jag berättade för honom att jag inte skulle sälja textilier här i livet utan bli…

- Jag ska bli skådespelare!

Skådespelare, jag ryckte till av mina egna ord. Var fick jag det ifrån? Tja, varför inte. Om jag inte dög som poet kunde jag ju bli skådespelare istället. En bra idé.

Han log förtjust.

- You will be actor. You like to sing and dance?

- Nej, fick jag ju då erkänna. Inte speciellt.

- Oh, then you will not be any good actor. And also you don’t look like an actor. Actors have to have very nice face. I think business is more suitable for you. I also know a very good man who can cut your hair.