Bob Hansson

DEL TVÅ

Irak 1959

I över fyra veckor låg han kvar på sjukhuset utan att någon hade en aning om vad som skulle hända. Han hölls visserligen vid liv, men dörren till hans rum längst ner i korridoren hölls stängd. Läkaren var betald och informerad, men ingen annan. Det enda sjuksystrarna visste var vad de blivit tillsagda: att ge mjölkersättning och kontrollera hans världen, men att göra det både så diskret och skyndsamt som möjligt.

Det nyfödda liv som borde mottagits med glädje hade istället blivit ett privatsjukhus praktiska problem. Ett problem att bli av med.

Veckorna gick och runt det stängda rummet längst ner i korridoren började en mystik sprida sig, sköterskorna kunde inte låta bli att göra sig ärenden: vem var denne pojke, vad var detta för hemlig prins eller paria som låg där i spjälsängen? Så fort någon gjorde sig besväret att se på honom, möttes de av ett leende som kunde göra självaste solen avundsjuk. Sköterskorna menade att varje gång de varit inne hos barnet blev de ofantligt törstiga. De måste dricka mängder av vatten, de hade blivit torra i halsen, ja, precis som av solen!

De var alla rädda för att han trots detta skulle dödas.

På nätterna hördes dock de oändligt gälla skriken från ett övergivet spädbarn i korridorens minsta rum.

I fyra veckor fick gossebarnet ligga mellan födselns och dödens båda trösklar innan han till sist räddades. Den patriark som gjort hans piga till mor gravid hade ännu inte förmått ta beslutet att sätta ut denna oäkting i skogen. Pojken var trots allt inte någon flicka.

Pigan skickades bort. En summa pengar och en ny piganställning i en annan stad. Somliga menar att hon inte ens överlevde. Andra menar att hon varken dog eller överlevde, eftersom hon aldrig funnits. Somliga menar att det var långt ifrån en piga patriarken råkat vara otrogen med.

Efter fyra veckor var det hur som helst två ogifta systrar från stadens andra rika familj, el Kelal, som förbarmade sig. I hemlighet lät de adoptera pojken och välkomnade honom in i det hus där han skulle komma att växa upp till man. Alla undrade varför dessa båda systrar gjorde något sådant. Skvallret ringlade som en skallerorm mellan människors munnar.

Eventuellt adopterade de honom som alibi, som en räddande mur mot alla de andra män som annars skulle ha gjort sig omöjliga… Det gick också andra rykten, men om systrarnas uppsåt vet vi intet. Det vi vet är att det var hos dessa båda systrar i ett enormt trevåningshus som han fick bo. De första nio åren hölls han nere hos pigorna. Där nere hörde han hur de båda mammorna rörde sig på övervåningen och på kvällen leddes han ibland upp för att äta middag med dem. De satt då tysta och vänliga vid bordet medan pigorna ställde fram skål efter skål på bordet.

Hos tjänstefolket pysslades han om som man tar hand om en främling. Pigornas värme var inte hans, den var bara där till låns.

Systrarna rörde honom aldrig, så vitt han mindes, och för detta skulle han aldrig förlåta dem. Detta skulle också bli hans framtida ursäkt. ”Hur ska den som aldrig älskats kunna lära sig att älska? Vem kan begära något sådant?”

Ibland cirkulerade rykten nere hos pigorna, att den eller den skulle vara hans mamma. Det väckte bilder av denna okända mamma inom honom, och eftersom den mäktige patriarken ville ha henne, måste hon ha varit mycket vacker… Pojken blev allt mer övertygad om sin enkla mammas skönhet: som en prinsessa måste hon vara!

Han gick omkring i detta hus, i denna stad och letade efter sin självklara plats, men som för så många unga män före honom tycktes den vara omöjlig att finna. Han hölls ständigt på ett respektfullt avstånd från sin far, här var hans båda mammor tydliga:

- Om du någonsin letar upp honom eller tilltalar honom kommer han att skicka bort dig.

Och ingen rörde vid honom. Ingen rörde vid honom!

Mosul, Irak 1968

Det satt en pojke vid ett bord. En pojke vars existens var en förutsättning.

Att påstå att vi alla väljer våra liv är enkelt gjort. Men att sedan i varje stund verkligen välja är näst intill omöjligt. Människan är inte en självständig enhet. Cellens membran är tunt, släpper hela tiden in. Detta måste vi förmå förlåta, i oss själva såväl som i den andre… Vi har inte full kontroll, inte ens över oss själva. Vi gör oss inte. Vi blir. Också.

Huset där pojken satt stod i den finare delen av Mosul i Irak. Året var 1968 och han var nio år gammal. Huset tillhörde den ena av stadens två mäktiga familjer, el Kelal. En släkt som gjort sig känd över hela arabvärlden för sin nötproduktion. Den andra av stadens rika familjer var el Anaar. En släkt vars existens också den var nödvändig för de ord jag just nu skriver ner.

Det var ett stort trevåningshus. Han bodde ännu på nedervåningen som han delade med sju tjänsteflickor. På övervåningen bodde hans två mammor, Heba och Maha. Runt omkring huset fanns en väl tilltagen trädgård, där inte mindre än tre fontäner porlade av vatten denna tidiga morgon då han snart skulle avsluta sin frukost.

Han satt vid ett stort fyrkantigt träbord. Han hade ännu inte helt växt in i det vuxna möblemanget, fick sträcka sig för att nå. Han satt ensam. På bordet framför honom stod skålar och tallrikar uppradade i en halvcirkel. Han skulle snart bli ivägskickad till skolan.

En av pigorna, en av dem han tyckte minst om, passade upp på honom. Hon verkade alltid ha bråttom, som om hon var på väg någonstans, måste skynda... vilket lille Walid tyckte var mycket märkligt. Vart var det hon hade bråttom, undrade han, hon var ju ändå alltid kvar?

Nu frågade hon om han ville ha mer baba ghanouj. Nej, det ville han inte. Han skakade långsamt på huvudet. Han hade lagt tjocka lager av denna röra på brödet, stoppat i sig sked efter sked och nu när den äntligen var slut ville han absolut inte ha mer. Han hade ju bara ätit upp för att under den kunna se bilden på sin favorittallrik, den enda av sitt slag i huset. Tyst satt han och tittade på siluetten av en beslöjad kvinna som dolts under aubergineröran. Kvinnan var halvt bortvänd och tittade mot himlen, hon stod med ryggen vänd mot betraktaren, men det såg ändå ut som om hon höll något i sin famn. Och detta något, tänkte Walid, var i så fall säkert ett barn.

Walid tänkte att han skulle kunna titta på tallriken tills morgonen blev dag och dagen blev till natt. Men det var omöjligt. Aldrig att han skulle kunna be om att få den, då skulle de bli tvära, de skulle förstå att han inte var nöjd med hur det var. Och än värre: de skulle då tycka synd om honom.

Det gick ibland veckor mellan tillfällena då denna tallrik dök upp på hans matbord. Och nu, just när han hade lyckats äta sig igenom det som täckte bilden, drogs den ifrån honom tillsammans med resten av tallrikarna: bort åkte salladslöken, bort åkte den kryddade yoghurten, hummusen, kikärtorna, bönröran och sedan ombads också han själv att lämna bordet.

Det var dag.

Ännu en dag i bastarden Walid el Kelals ömkliga liv.

Och när vi västerländska läsare såg pojken vid detta bord, skulle vi kunna välja att lägga märke till de handsnidade ornamenten i taket, vi skulle kunna förföras av den handmålade beslöjade kvinnan, den barska arabiska pigan, de välkryddade bönrörorna på bordet, vi skulle kanske till och med kunna ana doften av rökelse, höra en böneutropares gudshyllning på distans. Vi skulle alltså kunna välja att se denna bild som ännu ett porträtt av det främmande, eller se det klarare än så: att bilden av denna sittande pojke inte är det minsta främmande, utan en bild av vanlig mänsklig ensamhet.

Han bar den svarta ryggsäcken i handen. Han kom in i klassrummet och satte sig på sin stol längst fram. Efter bönen var det glosprov i engelska. Han hade lätt för orden, men svårt att sitta still. Vände sig åt både höger och vänster tills lärarinnan sa åt honom att koncentrera sig på papperet. Formerna av bed? Bed, bed, beds... Han skrev ner det han skulle, tvekade sällan. Han fantiserade att hans hand inte var en hand, utan en gul, smal orm! Det vita papperet var ett lejon som ormen gång på gång sprutade in sitt bläckblå gift i tills papperet vek sig och gav upp. När han var klar tittade han på flickan bredvid, såg att hon tvekade med svaren, såg hennes långa ögonfransar vända mot bordet.

Så plötsligt var ormen på bänken bredvid, hos Gabi, den sprutade ut sitt gift på hennes papper. Också denna gång träffade gadden rätt, fyllde i de tomma luckorna på papperet. Hon hade så långa ögonfransar att man inte kunde tro att det var sant. De var som vingar över ögonen, de var som Allahs parasoll. Han tänkte på rektorns ord: ”Se er omkring! Varje gång ni ser något vackert, ser ni beviset för att Gud existerar och att Gud vill er väl. Det vackraste han har skapat, det är er små barn. Och eftersom ni är beviset för Guds existens måste ni också uppföra er så.”

De orden klingade ofta i hans öron och han visste inte vad han skulle göra av dem. Han tyckte att det lät vackert, men hur skulle han någonsin kunna uppföra sig som så som Gud förtjänade? Kanske var det lika bra att ge upp hela tanken, ta straffet i himlen när det kom.

Efter skolan satt Walid på baksidan av huset under ett stort, runt träd. Han grävde förstrött med handen i den torra jorden, hade han tur dök det fram någon mask eller skalbagge han kunde plocka isär. Men det var inte grävandet han var fokuserad på, utan ett minne: En gång, när de skulle äta och han egentligen skulle gå in, klättrade han istället upp i trädet för att gömma sig.

Han var tvungen att kontrollera en sak.

När det var dags för honom att gå in brukade en av de sju pigorna ropa på honom och han hade alltid undrat vad som skulle hända om han inte kom. Skulle de bli ledsna? Eller tänk om de då bara skulle strunta i honom?

Han satt kvar när pigan för andra gången kom ut på verandan och nu ropade lite högre. Efter en halvtimme gick flera pigor runt i trädgården och ropade, letade. Walid satt tyst som en fladdermus, kramade om grenen för att inte halka ner. Pigorna såg skrämda ut, och det gjorde honom på något vis förtjust. Mest uppskrämd såg den bryskaste av dem ut, hon som alltid hade bråttom. Hon skyndade också nu, runt runt i parken, och lyfte på varenda buske. Walid kanske inbillade sig, men på långt håll såg det faktiskt ut som om hon grät.

Tårar är änglar som andas på dina kinder. Han förde handen över sitt ansikte och lät sedan den våta handflatan stryka över munnen. Tårar är änglar som andas på dina kinder och inget att skämmas över.

Han tittade upp mot övervåningen.

Han undrade hur mamma och mamma skulle reagera nu när han inte kom, om de också skulle komma ut i parken och leta, eller om de skulle glömma bort honom, kanske skaffa en ny pojke istället, någon som var bättre på att uppföra sig?

Vid ett tillfälle såg han hur en av dem öppnade en balkongdörr och när han såg det ryckte det till i hela hans kropp. Där stod en av hans båda mammor och skakade en filt. Hon såg i högst fem sekunder ut över parken, rakt mot det träd där han satt, innan hon skakat färdigt och gick in igen.

Kinderna torra som sand!

Han kramade grenen där han satt, kramade hårt. Den kändes tunn, och mycket riktigt knakade den till. Ja, den skulle säkert gå av när som helst. Lika bra att klättra ner, lika bra att gå in i huset och sätta sig framför tallrikarna.

Walid klättrade ner och gick in i huset, tog emot sitt skäll, åt sin mat och gick in på sitt rum. Pigorna visade inte några som helst tecken på att de varit oroliga, bara arga. Han undrade om de inte förstod hur lätt det gick att genomskåda dem. Visst hade de varit oroliga, visst var de egentligen inte arga utan lättade? Han hade sett deras tårar, eller hur?

Kanske skulle han aldrig kunna bli som Gud önskade.

Han knöt händerna under sin kudde och undrade vad det egentligen var för fel på honom. Och han lyssnade efter ljud, efter ljudet av fötter mot spruckna brädor i trappan, fötter mot det hårda golvet av solblekt marmor, fötter på väg med förlåtelse.

Någon vecka efter att han suttit i trädet kallades han upp till sina båda mammor. Det var en av de varmare dagarna. Walid hade gått direkt hem från skolan, struntat i att bada nere vid floden med de andra. Hela dagen hade han känt sig trött och spänd, han visste att något skulle hända  denna kväll, hans nionde födelsedag. När han kom upp till mammornas våning satt de tätt intill varandra, raka i ryggen med händerna vilande i knäet. Walid såg på deras ansikten, kunde inte avgöra om de såg arga eller förväntansfulla ut. Han tyckte egentligen att de alltid såg likadana ut. Som om de bestämt sig för vilken min de tyckte bäst om och sedan hållit sig till den.

- Vet du varför vi kallat upp dig?

- Nej, svarade han. Men hans huvud höll på att spricka. Nog visste han:

- Är det för att jag välte ut er tekanna under middagen igår?

Systrarna skruvade på sig.

- Nej. Inte för det… Det är något annat vi måste berätta!

p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: "Times New Roman"; }div.Section1 { page: Section1; }

Hos fåren, Solberga, Sverige 2010

Alla dessa paradoxer. All denna bräcklighet.

Om cyanobakterien inte lyckats dra in ljuset i sin tunna kropp, om den inte hade lyckats klyva vattnet…

Eller om fri abort hade införts tre år tidigare, eller möjligen om en kvinnlig istället för en manlig tjänsteman på länsrätten fått ta emot ärendet…

Om rysskulan träffat en centimeter åt höger, om den unge organisten i Köpenhamn följt sina blyga vänners råd och aldrig tilltalat en engelsman…

På inte en, utan oräkneliga tunna trådar hänger vår existens.

Det är inte märkligt att vårt självförtroende vacklar när livet verkar vara som en sådan där sugproppskrok av plast på toaletten, en sån som hela tiden ramlar ner…

Jag tittar på henne, hennes olivformade läpphalvor som alltid ser nyskördade ut, och tänker på hur många gånger jag anklagat henne för att inte älska mig. Aldrig på ett så uppenbart vis att jag sagt just de orden, men tydligt nog för att håna den kärlek som trots allt hela tiden funnits där.

- Du måste förlåta att jag inte kan ge dig allt du behöver. Hon ser på mig.

- Ja, jag förlåter dig.

Jag håller om henne och tycker mig känna doften av vårt nyfödda barn i hennes hår, men tänker att jag säkert inbillar mig… Jag håller henne så hårt jag kan och nej, det är ingen inbillning, hon luktar nyfött.

Sannolikhetsforskare har räknat på möjligheten för att intelligent liv ska uppstå. Enligt den mest positiva rapport jag sett, skriven av Marcel E. Golay är det en chans på 10 00000000000000000000000000000000000000000000000000 0000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000 00000000000000000000000000000000000000000000000000 000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000 0000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000 (450).

Enligt en senare undersökning gjord av Hoyle & Wickramasinghe, 1981, ska man istället för att lägga till 450 nollor lägga till 40 000!

Och följande mening kan antingen tyckas vara romantisk eller som en rent kausal och logisk slutsats:

Det Verkar Fan I Mig Som Om Vi Är Mirakel.

Helsingborg 1968–1969

Anne-Marie Hansson stod och vinkade av dem på kajen. Egentligen helt överdrivet, det var ju bara färjan till Helsingör, inte nån Amerikabåt precis och inte fan stod grabbarna på däck. Syntes överhuvudtaget inte till. Satt väl redan och pimplade Grön Tuborg i baren. Men ändå, både hon och Charlotte som blivit ihop med Mike ville stå där med vita näsdukar och filmvinka. De skrattade och grät så att de sedan kunde skratta åt att de grät. De låtsades att det hela bara var ett lättsamt upptåg och sedan gick de hem och undrade varför de jävlarna inte hörde av sig.

Anne-Marie blev först ledsen och sedan irriterad. Inget brev? Inte ett telefonsamtal?

Veckorna gick och det första hon frågade när hon kom hem på kvällarna var om hon hade fått post. Mor Britta skakade på huvudet.

- Nej, ingen post.

- Inte ens ett vykort?

- Nej sa jag ju, ingen post.

Hon bestämde sig för att den odågan till karl fick klara sig utan henne. Han fick skylla sig själv! Hon tackade ja till att bli utbjuden av Torsten, en dansk flygkapten med tunn, stilig mustasch som hängt på låset i veckor nu. De gick på dans och sedan gick hon på dans med ytterligare någon annan. Hon märkte, för första gången i sitt liv, att det var många som ville uppvakta henne, och hon lät dem göra det, och hon njöt!

Hon var trots allt bara arton år och jorden var rund och som gjord för att halka runt på.

  Till sist kom det förbannade telefonsamtalet. Efter flera månader var han nu på väg hem. Till henne. Sa han.

Anne stod i rummet bakom hallen i föräldrahemmet och la på luren. Visste inte vad hon skulle tro. Jävla göteborgare.

Göran la på luren inne på den tyska bensinstationen och förbannade sig själv. I början hade det varit som en piska i bakhuvudet att hitta en telefon, ringa och säga hur mycket han tänkte på henne. Men ju längre tiden gick, desto större blev kravet på det där samtalet och desto besvärligare blev det…

Plötsligt hade det gått en vecka.

Plötsligt hade det gått sju månader.

Nu körde han i land i Helsingborg. Och nu såg han henne stå vid torget som de bestämt. Och nu såg han hur vacker hon var.

Och nu såg hon att han hade blivit skäggigare och att det definitivt inte klädde honom. Och nu klev hon in i hans bil och han la armen om henne men hon kände hans tvekan, ett lätt famlande... Och hon tyckte att det var jobbigt, hon visste inte hur hon skulle säga det. Trodde han verkligen att hon väntat på honom under hela den här tiden, det kunde ju för fan katten räkna ut vad han hållit på med?

Hennes blonda självlockiga hår, den ljusbruna koftan över hennes axlar och han böjde sig fram för att kyssa henne men det blev bara en lätt puss och hon kände hans sträva skägg och  hans doft och hon kände igen och tyckte om och sedan hörde hon honom säga: ”Jag måste åka och lämna tillbaka bilen till Bank.”

Bank, den filuren. Hade det inte varit för honom, hade de ju aldrig träffats…

Medan de sedan promenerade genom duggregnet mot hennes rum, berättade hon att det var slut.

- Du har ju inte hört av dig. Och det är nog bäst så, tror du inte det? Kanske hoppades hon att han skulle stampa hårt i marken och lyfta upp henne mot himlen och säga att han aldrig någonsin skulle släppa henne.

Men det gjorde han inte. Han blev mest tyst, sa att han förstod. Hon bet sig i underläppen och han måste hela tiden ta upp handen ur fickan där den drog ihop sig. De kom överens om att han skulle ta kvällståget hem.

Men det var hösten 1969.

Och vad de inte visste, var att en storm var på väg.

Träd skulle fällas av den starka vinden, hustak skulle blåsa av och bilar vältas på rygg och sedan likt sprattlande skalbaggar blåsa runt mellan husen. Dessa stormar skulle rasa över hela vårt land, men vara värst i Skåne. Göran hade glömt sin biljett på en restaurang. Utanför var det regn och storm och förmodligen var tåget inställt och varför bli blöt i onödan? Anne lät honom sova kvar.

Utan denna natt, utan denna velighet och glömda biljett, utan denna storm, hade man kunnat tacka grönalgerna för mycket men inte för någon Robert Hansson. På morgonen efter tog min ovetande far tåget till Göteborg.

Själv hade jag redan börjat gro.

Livmodergro.

En del av mig hade sprutats ut tillsammans med 400 miljoner andra sädesceller för att påbörja ett första race. Bara det är anmärkningsvärt. Oddsen har inte varit höga för någon av oss. Livet är en parentes mellan två rejäla osannolikheter. Ändå finns vi. Ingen av oss kom tvåa, ingen av oss simmade runt på en mage eller i en handflata. Mycket få av världens utlösningar riktas mot ett simmande ägg. Mycket få sädesceller får överhuvudtaget uppleva någon utlösning. De flesta uppstår i pungen och dör i pungen. Av pung ska du varda och sedan intet.

Men för alla oss som går omkring i tunnelbanesystem och regnskogar vidgades horisonten. Vi är alla de som vann racet och vi är alla också just det ägg som släppte in.

Några miljarder år efter att grönalgen lärt sig att klyva vatten forsade ett annat vatten ut genom ett kön genom vilket jag snart skulle nå världen i en kaptenshytt på ett skepp på ett hav, och hur litet är inte ett klassrum efter det?

Vi är alla mirakel som låtsas som om mirakel bara finns på filmer från USA.

Vi är alla högresta guldmedaljörer som låtsas att vi borde gå ner i vikt.

Vi är alla del av ett sammanhang så stort att våra till största delen nersläckta hjärnor hellre ser ner i jorden än upp mot himlen.

Möjligen har vi nått halvvägs.

Möjligen kommer vi aldrig nå längre än så.

Möjligen har vi trots det inget att klaga på, inget att sakna, förutom självinsikten om vår egen storhet förstås.

p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: "Times New Roman"; }div.Section1 { page: Section1; }

Hos fåren, Solberga, Sverige 2010

Det finns så många minnen i ett litet huvud.

Hon rusade ut från toaletten:

- Har jag berättat om min väninna? Hennes kille skulle ge henne en ring och smög in i hennes lägenhet. Men där satt hon på toaletten med öppen dörr och diarré, och precis efter att hon släppt sig tittade hon upp och såg honom stå där med en liten presentask. Vet du vad han gjorde? Jag skakade på huvudet.

- Han drog. Sedan sågs de aldrig mer. Vad fan är det med er svennekillar? Har ni fortfarande inte fattat att tjejer bajsar?

- Men det var ju hon som blev så förbannad över att han bara stövlade in att hon bad honom dra, och sedan undrade varför han inte hörde av sig. Har ni brudar fortfarande inte fattat att era telefoner också har uppringningsfunktion?

Då rusade hon argt tillbaka in på toaletten och efter ett tag ringde min telefon.

- Tack för tipset, vill du komma in och se mig bajsa?

Det ville jag.

Ljuset lämnar solen för att träffa min kind: bland fåren, i en sandlåda i Helsingborg och på en tågperrong utanför Bombay.

Allt är förgängligt.

Jag andas in syre som är så långt från självklart.

Cellens tunna membran är en förutsättning för cellens autonomi.

Allt är en väv och det är i denna väv vi sitter som små flugor och andas.

Min frihet är omöjlig utan beroende.

Det är så mycket mer än hennes hud jag behöver. Hur burdust det än kan låta är jag till exempel beroende av att plankton bajsar…

Bajs binder koldioxid och drar det med sig ner i jorden och i havsbotten. Det viktigaste av allt är planktonbajset. De bajsar och ser därmed till att en massa koldioxid begravs i havsbotten. Haven är alltså fulla av små bajsande organismer vars frånvaro också skulle innebära min egen.

Vi är sannerligen beroende.

Ett plagg som fått människor att lida kan aldrig vara ett vackert plagg.

/ Mahatma Gandhi

Indien

- Sir, I think it’s factory time.

Betjänten log och förde huvudet åt sidan som en fågel. Genom fönstret hördes radioskval och någon gata bort skällde hundar.

På vägen åkte vi förbi ett landskap med torkande tyger i alla möjliga färger. Fotbollsplansstora områden täckta av orange och rosa tyger. Kilometerlånga ställningar med röda och ljusblå sjok som fladdrade i vinden. Som en oändlig åker där det enda som växte var färg.

När vi kom fram låg ångorna täta över fabriken. Jag visades runt. Blekning, färgning och tillskärning och till sist en stor sal full av tunna bruna människor som sydde. Allt Neendi tillverkade var export quality. Han sålde till Europa, mest Polen men också Schweiz.

- Do you know how to sew?

Jag skakade oroligt på huvudet.

- Ok. Then you can start with bleaching. It’s very important to know everything from the start.

Vad menade han? Skulle jag bleka kläder?

Vi gick ut på gården och längst bort intill staketet plaskade några män omkring i en pool med en tjock, dyig vätska. Blekningsmän. De stod där med kemikalier upp till knäna och kramade ur tygens färger. Det stank av svavelsyra och ammoniak. Instinktivt höll jag för näsan, men när Neendi skrattade åt mig tog jag bort fingrarna igen.

Neendi pekade åt mig att hoppa i.

- Va? Are you crazy? I will never do it.

- So you don’t like sister? It’s important for my father to know that you’re not afraid to work. You can pretend it is a movie. Yes?

Kemikalierna slog emot mig som en vägg av ilska. Vems syster var värd det här?

Jag klev ner i det blanka vattnet och blev förvånad att det inte sved till. Inget fräsande eller frätande. Bara denna stickande stank i näsan. Jag tog på mig plasthandskarna, men plastförklädet jag fått som skydd flöt omkring och var i vägen. Snart gjorde jag som de andra och tog det av mig. Vi stod med stora träpinnar och rörde runt bland tygbitarna. När tyget var halvt blekt, började man bearbeta tygstycke efter tygstycke för hand, kramade dem och gnuggade dem mot en speciell stor tvättbräda. Vi var fyra i den rymliga bassängen. De andra hade vita bomullskalsonger och nakna, tunna överkroppar. Varför arbetade de här, istället för att förverkliga sig?

Jag mådde snart illa och efter en timme kom klådan. Det började sticka på benen och på armarna. Jag försökte hålla ut, låtsas som ingenting. Men efter ett tag drog jag upp armarna ur dammen och stirrade på dem. Var det inte små bubblor på huden?

Nej. Inbillning. Bara klåda.

Jag fortsatte jobba. De som stod bredvid jobbade ju här dagligen. Tolv timmar om dagen, sex dagar i veckan och de såg ut att må nästan hur bra som helst. Förmodligen blev man immun mot stanken efter ett tag. Mannen bredvid kunde lite engelska. Det var hans tredje år i bassängen. Innan dess hade han haft ett litet jordbruk, men så hade jorden och växterna förstörts.

Vi fortsatte köra runt kläderna i de effektiva kemikalierna. Jag började få in rätt rytm i armarna.

Det här skulle gå bra.

I andra änden av bassängen stod en man med sin son som var i fjortonårsåldern. Jag förstod snart att pojken inte var van att vara här, att han var nyanställd. Pojkens engelska var hyfsad och han berättade med stor stolthet att det här var hans första dag. Han hade äntligen slutat skolan och kunnat börja arbeta!

Det blev paus. Skönt. Jag var hungrig och såg fram emot lunchen. Men det blev ingen lunch. Efter tio minuter liggande totalt utslagen på gräset var jag nere i badet igen. Tempot var högt. Efterfrågan på färgglada kläder var tydligen stor.

Jag såg pojkens bruna tunna armar krama de tunga tygerna, han gick in för det hela med en sådan iver att jag mindes mitt eget första jobb som lastare nere i den skånska hamnen. Jag hade varit så upptagen av att lyckas hålla samma tempo som de grova finländarna, så upptagen av att inte göra någon besviken, att all känsla för sans var borta. Som om arbetet var en slags lek, men en lek man till varje pris skulle klara av. Jag mindes att jag slet med de där säckarna tills jag blev spyfärdig – först när jag blev för yr för att stå satte jag mig ner bredvid säckarna. De alkoholiserade daglönefinländarna slog knytnävarna i min lilla överarm och jag minns att det kändes som en slags hedersgest, små överarmsslag som gjorde mig till en av dem – den första gesten av respekt från någon vuxen.

Jag trodde att jag förändrat mig sedan dess; nu var jag emellertid inte lika säker. Träningsvärken hade börjat sätta sig i mina axelmuskler, jag var sömnig, men det värsta av allt var klådan i ögonen. Jag fick svårt att se, det rann och stack i ögonvitorna, men jag kunde inte ta upp fingrarna och klia – det var knappast ögondroppar i bassängen.

Men jag ville inte sjåpa mig, det skulle kännas pinsamt att bara gå därifrån. Det kändes respektlöst mot de här människorna som levde hela sina liv i bassängen om jag bara skulle resa mig upp och gå… Antagligen skulle de föda ammoniakbarn. Hemska tanke. Barn som krävde att få borsta tänderna i bensin och få en matsked fotogen i müslin för smakens skull. Jag flinade för mig själv. Sedan insåg jag att jag flinade och fick skuldkänslor och försökte låta bli. Sedan tänkte jag, att om jag istället behöll flinet kanske tänderna skulle blekas av ångorna. Haha. Det finns inga dåliga arbeten. Bara dåliga tankar.

Mitt goda humör försvann snabbt när klådan blev starkare. Förutom ögonen var knävecken värst. Det kändes som om de bestod av varsitt gigantiskt myggbett, och att det innanför detta myggbett fanns hundra krälande mygglarver som gned sig mot huden.

Det var högst fem timmar till skymningen nu. Solen gassade och ångorna stack i näsan. Men det hela var inte förgäves. Det var viktigt att tygen blektes så att färgerna blev klara. Jag är själv en sådan som köpt inte bara ett utan åtskilliga plagg i diverse klädbutiker med just sådana klara och starka färger. Ja, jag gillar färger, för det sprider en sådan positiv stämning omkring sig.

Jag frågade mannen bredvid vad han tjänade. Jag antog att det var relativt bra betalt och att det var därför han lämnat gården. Han höll upp fyra fingrar. Det var ju ganska bra! Jag räknade i huvudet: fyra tusen rupies i månaden var åtta hundra svenska. Nåja. Det klarar du dig väl bra på här nere? Han skrattade till svar. Fyra tusen? Nej, nej. Four hundred!

Där ser man…

Timmarna gick. Efter lunch kom en lång och pinnsmal förman och gav oss beskedet att vi fick jobba över. Det var en stororder på gång och fabriken fick böter om den blev försenad. Jag såg mig om, alla arbetade tyst och sammanbitet och krängde upp färdigblekta tyger ur bassängen. Jag frågade mannen bredvid mig om han inte var trött, behövde han aldrig vila? Jo, sa han, han var trött, men han hade tur, han kunde i alla fall gå hem till sin säng. Många som jobbade här bodde så långt bort att de aldrig hann hem mellan skiften, de sov på några säckar inne på fabriksgolvet. Det var som fan, sa jag, det är ju inte mänskligt.

Som tur var hörde han inte det där sista.

Det blev dags för en ny rast. Jag såg på den unge killen. Han var dock inget barn. I efterhand har jag kontrollerat det hela. Barnarbete är förbjudet. I rika länder är man barn tills man är femton. I fattiga tills man fyller fjorton och eftersom pojken nyss fyllt just det så var han alltså inget barn.

Ändå såg han gulare ut för varje gång jag såg honom. När vi skulle kliva upp ur bassängen stod han först bara kvar vid kanten, sedan försökte han häva sig upp men halkade hela tiden tillbaka. Hans ögon var halvslutna och pappan hade redan gått iväg för att hämta matlådan. Just när lillkillen lyckats ta sig upp såg jag hur han halkade tillbaka ner i det stinkande vattnet. Den här gången försvann han under ytan. Jag såg mig om. Vad hände nu? Varför kom han inte upp igen? Det blev om möjligt ännu tommare i mitt huvud medan jag försiktigt klev fram mot kanten. Skulle han dö? Borde jag hoppa i och rädda honom? Jag såg honom inte någonstans. Jo, där var han, han hade lyckats ta sig upp på andra sidan, han låg och spydde.

Pappan kom springande och kastade sig ner vid hans sida; pojken slutade spy och låg istället helt orörlig och när hans kropp till sist skälvde till, var det bara av slagen från hans fars händer. Pappan slog med öppna handflator över hans mage och bröstkorg. Pojken var nu inte gul i ansiktet, snarare blå, fadern var våt av svett. Jag stod blickstilla tills pojken hoppade till och plötsligt satt rakt upp och stirrade ut i den tjocka luften. Efter någon minut stod han svajande på benen, vände sig om mot mig och gav mig ett leende. Som om han nu var redo att kliva ner i bassängen och jobba vidare – och att detta var en stor bragd.

Pappan sprang och hämtade förmannen och bad om att få gå hem. Förmannen såg bekymrad ut, skakade på huvudet och eftersom han var från Delhi och inte verkade kunna ett ord Keraladialekt, förklarade han på engelska att han gärna skulle vilja ge tillåtelse, men det var omöjligt. Beställningen var inte klar, alltså kunde han inte släppa iväg dem. Pappan bönade och förmannen skrynklade förtvivlat ihop ansiktet och sa att han skulle prata med ”the boss”.

Efter en kvart kom han tillbaka, han kunde hälsa från ”the boss” att de kunde gå hem, inga problem. Pappan sken upp och tackade ihärdigt medan förmannen la till att de sedan inte ens behövde komma tillbaka.

Pappan stannade nu helt upp i sitt tackande.

- Inte tillbaka?

- Ingen av er behöver komma tillbaka. Vi måste kunna lita på våra arbetare, sa han och pekade på grinden. Gå nu härifrån.

Förmannens axlar och rygg såg väldigt stela ut, fötterna slog överdrivet hårt i marken och nacken stack upp som ett spett ur ryggen när han förde ut sonen och den protesterande fadern genom fabriksgrinden.

Istället för att reagera på vad jag nyss sett gjorde jag vad de andra gjorde: samlade mina krafter och tog mig tillbaka till bassängen. I min hjärna fanns det bara kraft nog för en enda tanke: Jag ska klara av det här…

Det var flera timmar kvar av arbetsdagen, men jag hade tur. Jag var ju trots allt nästan släkt med chefen. Han kom och hämtade upp mig.

- Nu ska vi hem och äta, här har jag inte lust att vara kvar längre. Jump out!

Jag jumpade ut, han räckte mig en spann så att jag kunde tvätta av mig.

- Vi måste vara rädda om klädseln i bilen. Den är nästan ny.

Jag nickade och tömde spannen över huvudet.

I bilen på väg hem spelade han högljudd Bollywoodmusik och verkade vara på gott humör.

Jag skulle precis fråga om pappan och pojken när han avbröt mig.

- Det klarade du av riktigt bra!

- Tack.

Vi åkte förbi en bassäng identisk med den jag nyss lämnat. Men i den här stod jobbarna i tättsittande vita overaller och något som liknade enkla gasmasker. Allt såg så rent och behagligt ut att jag svor till. Neendi nickade.

- Eller hur? För jävligt. Den här fabriken säljer till fel länder. De drunknar i krav, de stackarna… Det är bra att du kommer från Sverige. Mycket problem med Sverige, fler och fler inspektioner. Det får du hjälpa mig med.

Jag låtsades att jag inte hörde vad han sa och tänkte på svensken jag mött i Rumänien. Det var alltså det här han jobbade med, att se till att sådana bassänger jag stått i styrdes upp, en efter en. Det var en vacker tanke: att förändra den här världen en bassäng i taget.

På kvällen var det återigen hur trevlig stämning som helst. Betjänten ställde fram mängder av tallrikar och fat fyllda med välkryddade blandningar. Neendi tittade på mig och knep ihop ögonen. Till sist kunde jag inte hålla mig längre. Jag visste att jag var tvungen att säga något. Jag berättade om mannen och hans barn, om förmannen. Neendi tittade bekymrat på mig.

- Det är inte bra. Jag gör mitt bästa, tro mig. Jag blir mycket arg på förmannen när jag hör detta. Det är inte lätt att hitta bra folk, det är väldigt svårt… Jag vill inte vara en dålig chef, jag vill vara en bra. Tro mig. Efter helgen kommer jag att rätta till allting.

Jag blev glad. Neendi hade sett uppriktig ut. Han ville inte vara en dålig människa. Vem vill det? Jag såg ut genom fönstret på en natt som var full av stjärnor. Rahjmed skulle komma nästa dag och hämta mig. Testet var avklarat och jag hade en bra känsla i magen. Som snabbt gick över till något annat.

Före desserten var jag tvungen att ursäkta mig och tillbringade resten av kvällen på den rena och rymliga toaletten. Bredvid vasken fanns ett framställt fat där lotusblommor flöt i vatten. Jag tog upp en blomma i handen och luktade.

Den luktade frid.

När jag gick och la mig, med tömd mage och värkande lungor, satte klådan igång. Jag duschade. Sedan duschade jag en andra och en tredje gång medan naglarna lämnade vita streck i den röda huden.

Jag lyckades till sist somna, men efter några timmar vaknade jag igen, klådan var kvar och jag var extremt törstig. Inget vatten i rummet. Jag behövde komma ner till köket. Te! Det vore underbart med te. Jag drog på mig en morgonrock och började smyga nerför trapporna. Jag hade ingen aning om vad klockan var.

Han stod vid ett fönster i hallen och grät.

Jag stod kvar på min plats nedanför trappan i det stora välvda rummet. Jag kunde ju inte bara gå därifrån och låtsas att jag inget sett. Men jag kunde inte heller säga något klumpigt. Jag stelnade till och visste inte vart jag skulle ta vägen. Till sist tog jag ett stapplande steg mot honom, kom kanske en halvmeter närmare innan jag stannade och öppnade munnen.

- Har något hänt?

- Om något hänt? Jag gråter för mina barns skull, jag står inte ut när de blir ledsna. De har sett fram emot att åka till parken och spela cricket. Men deras mamma vill inte att de ska springa ute när det regnar, hon tror att de blir sjuka… Men de älskar cricket!

Han hulkade vidare. Jag såg på honom. Ljuset var dovt och det målade fönstret gav allt en ton av purpur. Jag borde lämna honom ifred, fortsätta ut i köket för att hämta den kopp te jag var ute efter. Samtidigt ville jag inte missa scenen: INDISK INDUSTRIMAN GRÅTER I PURPURFÄRGAT LJUS.

Han torkade bort några av tårarna och vände sig mot mig. Hans ögon var stora och röda. De var vända rakt mot mig.

- Jag gråter inte som ett barn, utan som en man, ser du! Jag skäms inte! Titta på min rygg. Den är fortfarande rak och stolt som en kobras. Jag är ledsen för mina barns skull. De älskar cricket och jag älskar dem! Förstår du det?

- Men varför tar du inte bara med dig dem ut i regnet och spelar cricket?

- Ja, sa han, varför gör jag inte det…

När Rahjmed kom och hämtade mig somnade jag som en stock i bilen. Efter ett par dagar då jag låg utmattad i sängen var det äntligen dags för de två yngsta bröderna. Tvillingar. De var bara nio år och satt konstant och kastade brända jordnötter, först på mig och sedan på min tallrik.

- Jag är allergisk mot jordnötter!

De ignorerade mig och fortsatte kasta. Jag vågade inte röra min mat. Jag skulle umgås med de här enerverande krabaterna i nästan två timmar. Jag kunde inte förstå varför småglin skulle blandas in.

- Det är tradition! sa Rahjmed. Far blir lugn om allt går rätt till. Och tro mig, du vill att han ska vara lugn den dagen du får träffa honom. Han skrattade och berättade sedan om andra familjer som hade mycket värre traditioner. En släkt uppe i bergen lät friarna bygga ett hus på deras tomt innan de ens fick tilltala brudens familj… sedan blev de oftast hemskickade. En annan släkt tillät brudgummen att gifta sig med en av deras döttrar, men vägrade berätta vem. Om han friade till den vackra, skulle det lika gärna kunna bli den fula, tjocka som han fick med sig. De resonerade som så, hävdade Rahjmed, att om en av deras döttrar var värdig var alla det. Vissa brudgummar utmanade ödet och plattades sedan till av hundra kilo systerfläsk… Rahjmed menade att jag i själva verket hade tur, att jag kom lindrigt undan.

Till sist gav jag upp, jag sa åt servitören att ge ungarna glass och se till att det hela tiden stod en tallrik glass framför dem. Det höll dem lugna. När jag frågade om de tyckte om sin syster tittade de bara oförstående på mig och fortsatte med glassen.

Förmodligen var glassen ett snilledrag, för dagen efter kom Rahjmed och knackade på min dörr.

- Du är välkommen hem till familjen på middag. Du är godkänd.

Jag kände hur mina mungipor drogs upp mot öronen och jag tog hans hand och skakade den. Jag var nu övertygad om att jag verkligen var kär. Men jag undrade om jag någonsin skulle få träffa Alak på tu man hand. Jag befarade att vi båda skulle hinna bli väldigt gamla innan det hände. Hon skulle sitta där med rynkor och själv skulle jag komma i rullstol med en filt över knäna och en personlig assistent bakom ryggen. Vi skulle skicka iväg assistenten. Vi skulle ha tårar i våra gamla ögon som skulle rinna längs fårorna som vår längtan plöjt i våra ansikten. Vi skulle resa oss upp för att försöka ta oss till sängen. Men det skulle vara för långt. Vi skulle bli tvugna att sätta oss och vila på vägen. Och det första ord vi skulle säga till varandra nakna mellan två lakan skulle vara ”aj”.

- Jag är ledsen att du fått stå ut med så här mycket. På middagen kommer du att få reda på varför. Det kommer att bli väldigt roligt och jag tror att Alak tar emot dig med öppen famn.

Spanien 1969

Gränsstationen låg på andra sidan om en kulle och de stannade till på krönet. Göran ville tända en pipa men de andra hindrade honom.

- För helvete, vi blir aldrig insläppta om det luktar röka i bilen…

De lättade på bromsen och lät bussen rulla nerför sluttningen. Gränsvakten kom ut från sitt bås i sin platta Francohatt och bad om passen. Göran samlade ihop dem och räckte över dem medan vakten frågade vad de hade för bagage.

- Instrument!

- Inte bra, inte alls bra.

- Då har du inte hört oss spela… Vakten blängde hårt på den skämtande basisten.

- Deposition! Som garanti för att ni inte ska sälja dem. Deposition!

Summan han begärde var enorm, mer än de hade kvar från Flensburg. De fick panik. De skulle ju in och spela, de skulle ju för fan få spanjorerna att dansa! Förstod inte de jävla paellakokarna? Vakten vägrade ge med sig, han gick runt bilen och skakade som en upprymd fågel på sitt Francohattshuvud. Såg nöjd ut. Det fanns inget annat att göra än att vända.

De körde in till vägkanten några kilometer in i Frankrike och nu hade ingen något emot att Göran tände pipan. Så många mil bara för att tvingas vända!

Erik Bank försökte tysta ner de andra. Det fanns en möjlighet kvar. De kunde prova att åka till en gränsstation några mil söderut och hävda att de var på väg till Portugal! Genialt! Om de bara skulle resa genom landet, skulle de kanske komma undan depositionen. I alla fall om de blev trodda.

Sagt och gjort.

Det var tidig skymning när de närmade sig gränsen igen. De knäppte sina skjortor och kammade bak sina frisyrer. Nu gällde det att de allihop sansade sig. Men bara några hundra meter från gränsstationen såg de plötsligt ut över en dal helt fylld av persikoträd. De tvärnitade. Färska solmogna persikor!

De kunde inte hålla sig.

De borde inte väcka uppmärksamhet, de borde ignorera de solmogna persikorna och så diskret som möjligt ta sig över gränsen. Bank sa åt Göran att starta bussen. Men det var försent. Mike hade redan öppnat dörren.

- För helvete, sa han, vi kan ju smyga.

- Ok, sa Bank. Vi smyger.

Sedan tog det ungefär en minut innan de alla sju skrattande flängde runt mellan träden. Persikor stora som handbollar, mjuka som kvinnokön, saftiga som… Göran stod med uppkavlade skjortärmar med händerna fulla av persika:

- Kan ni tänka er gubbar! På ingen annan planet i hela universum växer det persikor, men här jävlar är de! Är det inte perfekt?

Han slängde den första frukten genom luften mot Banks tjocka nacke och när de sedan nådde fram till gränsstationen så gjorde de det i prickiga kläder och med en instrumentbräda som bågnade under ett gult berg av kladdig sol. Vid den rödgula bommen vevade de ner rutan och återigen samlade Göran ihop passen och räckte över dem.

Den bistre vaktkonstapeln försvann in i vaktbåset. Bernard fingrade på en persika, Bank tog den ifrån honom och la tillbaka den i den stora frukthögen på instrumentbrädan. Göran försökte tänka på öl, kall, spansk öl. Vakten kom tillbaka med sin Francobistra min medan alla inne i bussen försökte se regimvänliga ut.

Kerala, Indien

Mitt i natten vaknade jag upp i en kramp: ”Jag andas inte, jag måste andas…” När lungorna försökte fyllas med luft var det som när en sedan länge fastklämd källardörr slits upp, men det var inte luft som kom ner i bröstet, utan bara ytterligare kramp.

Jag började minnas att Alak varit där, hos mig, nära, att hon andats på mig. Men jag var i stunden övertygad om att det bara varit en dröm. Hon kunde omöjligt ha varit där.

Jag lyckades resa mig och gå fram till fönstret, och ju tydligare minnena kom tillbaka, desto lättare gick det att andas. Hon hade faktiskt varit här, det var något bra, inte något dåligt, ångesten måste bero på något annat, någon mardröm, ingen fara, ingen fara…

Jag drack ett glas vatten.

Jag öppnade fönstret. Det var ovanligt tyst och jag hade svårt att förstå var jag egentligen befann mig.

Jag rökte en cigarett.

Jag försökte skriva en dikt men insåg att den skulle bli allt för dramatisk, så jag la pennan åt sidan och rökte ännu en cigarett i det öppna fönstret. Jag vet inte hur länge jag stod så. Jag vet att det blev ljust, att det varit ljust ett bra tag. Att det var morgon. Jag klädde på mig och gick ut i ljuset, ut i en karta av ljud och på denna karta kunde jag återigen rita in mig. Alak hade varit där, jag borde vara glad, inte få kramp…

Jag satte mig ner på en trottoar och koncentrerade mig på ljuden, lät ljuden bli armar som höll om mig.

Det var där jag satt när Rahjmed klev ur bilen för att hämta mig.

- Du är en morgonpigg människa idag ser jag! Otålig, haha, härligt att du är så ivrig!

Vi skulle åka söderut. Tilpur. Textilstaden. Ett sydindiskt Borås. Rahjmed verkade vara på ypperligt humör där han sicksackade fram mellan kor, mopeder och en eller annan skolklass.

- Neendi är min viktigaste bror, förutom jag själv förstås. Men det är sant, jag är ju inte min egen bror. Haha.

I bilen pratade han hurtigt på. Jag hörde inte ett ord.

Det händer sällan men när det händer är det tveklöst: man vill ha någon! Jag tänkte på Alaks läppar, på alla ord jag ville att de skulle säga till mig, hur de skulle kyssa mig livet ut. Till och med mina fingertoppar visste att jag var kär. Jag såg framför mig hur vi skulle gå omkring i mitt Stockholm, hur hon sakta lärde sig svenska, hur förvånade människor skulle bli över att jag åkt till Indien och kom hem med en fru! Jag kände mig stolt och uppsluppen av bara tanken. Alak på restaurang Kvarnen, fantastiskt! Alak vid mitt frukostbord, underbart! Och jag fantiserade vidare om vilken mat hon skulle laga när vi bjöd på middagar. Ytliga fantasier? Absolut. Jag kunde inte sticka under stol med att min fåfänga var inblandad. Men det struntade jag blankt i. Hon var makalös. Och jag var såld.

Rahjmed parkerade vid det stora vita huset som ägdes av den femte brodern. Där stod en vit Mercedes och två gamla Indientillverkade Ambassadors, buskar med gula blommor kantade uppfarten. Två brunlackerade dörrar öppnades mot den solblekta marmorverandan och broderns fru Mainur uppenbarade sig. Hon sken upp, omfamnade Rahjmed och pratade snabb intensiv hindi med honom innan hon gick över till någon slags engelska.

- Your are very much welcome!

- Thank you, sa jag och nuddkramade tillbaka. Hon var klädd i lila sari, var rund och vänlig och luktade timjan. I väntan på hennes man drack vi te och åt söta baklavas. Det fanns en kokerska och en alltiallo i huset. Efter ett tag rusade Neendi in genom dörren och med stora gester kramade han om sin äldre bror. Neendi var lite kortare än Rahjmed, kanske trettiofem år och med en oblyg kulmage. Blå skjorta, ljusare byxor, små runda ögon som plötsligt plirade mot mig och sträckte fram handen.

- You’re the Swede? Yes yes. So you want to be friend with my little sister?

- Oh yes, sa jag.

Neendi flinade:

- You like her very much?

Jag nickade.

- And also you have met some brothers?

Han stötte till sin äldre bror i sidan och de båda bröderna flinade och var inte äldre än tretton. Vi drack ännu mer te. Jag förstod först nu att jag skulle stanna kvar över natten[F1] . Det var tydligen viktigt att jag följde med till fabriken nästa dag. Neendi hade nämligen en textilfabrik, en inte helt obetydlig sådan. Men först skulle vi äta, och sedan äta lite till!

Neendi var rund och glad och slog ofta ut med armarna när han pratade, som en slags välkomnande gest till det som var han. Precis som ett uppfyllt barn var han bättre på att prata än att lyssna. När han pratade var det som om vi redan var släkt, men när han lyssnade sjönk han ihop, ögonbrynen slokade mot jorden och hans blick smalnade, som om han betraktade den främling som jag ju faktiskt var. När han tyckte att jag pratat klart pustade han ut, eller snarare pustade bort vad jag nyss sagt, slog ut med sina armar igen och klappade mig på benet.

- Tomorrow you will se factory, you will learn everything.

Jag nickade. Det kändes onödigt att han skulle få reda på att jag var poet. Jag önskade att jag var något mer handgripligt, något rejält som han skulle kunna förstå sig på.

- And maybe you later on can help to sell our products to your country where you belong.

- No, no, sa jag. Och det var möjligen lite klumpigt. Men jag berättade för honom att jag inte skulle sälja textilier här i livet utan bli…

- Jag ska bli skådespelare!

Skådespelare, jag ryckte till av mina egna ord. Var fick jag det ifrån? Tja, varför inte. Om jag inte dög som poet kunde jag ju bli skådespelare istället. En bra idé.

Han log förtjust.

- You will be actor. You like to sing and dance?

- Nej, fick jag ju då erkänna. Inte speciellt.

- Oh, then you will not be any good actor. And also you don’t look like an actor. Actors have to have very nice face. I think business is more suitable for you. I also know a very good man who can cut your hair.

Kerala, Indien

Jag stod i fönstret i mitt rum och lät kvällsvinden blåsa mig i ansiktet. Jag var förmodligen kär, jag trodde att jag såg Alak nästan hela tiden. Som nu när en kvinna lämnade en taxi och gick mot mitt hus. Naturligtvis var det inte Alak, jag drog för den tunna gardinen och lämnade fönstret. Jag var tvungen att sova.

Indien är ett land där det aldrig blir tyst. Jag låg på min säng och lyssnade på ljudet som hördes under den. Ett olycksbådande krafsande.

Jag var fortfarande utmattad efter förmiddagens strid. Det hade börjat redan när jag kommit hem kvällen före: en rödaktig kackerlacka låg död på rygg vid dörrmattan och jag sparkade in den under sängen. När jag borstat tänderna och kom ut i rummet låg den där igen – jag tänkte inte mer på det utan sparkade in den igen… På morgonen fortsatte det, överallt hittade jag denna kackerlacka liggande på rygg och sparkade in den under sängen. Jag tänkte att det kanske drog vid golvet, att den liksom blåste ut….

Men nu detta förbannade krafsande.

Jag undrade om kackerlackor var kända för att gå igen, om de möjligen spökar, när ett dunkelt minne började väsa i mitt huvud. Är det inte så att kackerlackor SPELAR döda, att de som en list lägger sig på rygg och låtsas vara döda för att slippa bli det? Och liggande på sängen undrade jag om det var samma döda kackerlacka jag sparkat in under sängen, eller om jag i själva verket sparkat in tiotalet LEVANDE kackerlackor?

Det var verkligen ett jävla krafsande under sängen. Jag var tvungen att tänka ut en plan. En kackerlacksplan! Jag är en fridens man. Jag hade inte tid med krig. Och minst av allt hade jag tid med krig som skulle förloras.

Jag har aldrig trott på våld, aldrig! Gandhi är en stor förebild.

Min puls slog högt när jag tassade bort till lampknappen. I handen bar jag en rejäl papperskorg av plåt. Med denna skulle de jävlarna plattas till!

Samtidigt som jag tände ljuset rusade jag fram till sängen och drog undan den. Men synen fick mitt anfall att helt komma av sig. Jag tvärstannade. Minst ett tjugotal små äckliga odjur som spretade med sina antenner och försökte lokalisera faran. Och faran var jag, en livrädd men rasande svensk poet som just skulle slå till med tunnan över högen då jag såg en stor röd sak lösgöra sig från högen och springa mot dörrmattan.

Den skulle bara våga slippa undan! Det var precis samma kräk som jag hela dagen sparkat in under sängen, förmodligen de andra krypens ledare, drottningkackerlackan! Jag höjde tunnan och drämde ner den i stengolvet med botten före allt vad jag kunde. Det dånade så tinnitushögt att jag skrämd tvingades släppa tunnan för att hålla för öronen. Och när tunnan därför rasade ner på golvet studsade den omkring och för varje studs hördes ännu en hög smäll.

När jag såg ner på golvet visste jag inte hur det var möjligt, men jag hade missat den. Kackerlacksdrottningen låg stilla och lömsk, men nu hade den lilla ryggliggaren ingen chans! Jag tog försiktigt upp tunnan igen och den här gången slog jag ett lugnt men välriktat slag över kackerlackan. Men när jag lyfte bort tunnan låg krypet fortfarande på stengolvet och vibrerade med sina små spröt. Jag tog ett hårt tag om tunnan och slog igen. Ingen förändring. Jag förstod inte hur det var möjligt. Hur kunde den överleva alla mina slag? Någon knackade försiktigt på dörren, det var säkert grannarna. Jag hade inte tid. Jag måste platta till den förbannade insekten och jag slog igen med tunnan mot stengolvet, men hela tiden låg krypet oförändrat kvar. Knackningarna blev allt kraftigare. Alla var ute efter mig, ingen lämnade mig ifred. Som om jag inte hade nog med bröder och kackerlackor, och nu dessutom grannar! GÅ OCH LÄGG ER! NATTSÖMNEN ÄR FRUKTANSVÄRT VIKTIG OM MAN SKA LYCKAS RESA ETT LAND UR FATTIGDOM OCH PINA! Jag svor högt och tog upp tunnan och undrade vad tusan det var för fel på den. Kant! Det var en stor kant längs botten som var så hög att kackerlackshelvetet hade legat hur lugnt och fint som helst under detta lock. Typisk jävla u-landspapperskorg! Så drämde jag ner kanten över den röda ryggen och hörde till sist det befriande kraset. Och nu ryckte någon försiktigt i handtaget. Jag hade inte tid. NI MÅSTE SOVA, ANNARS KOMMER NI ALDRIG NÅNSIN FÅ DET HÄR JÄVLA INSEKTSBOET TILL LAND PÅ FÖTTER! Jag var tvungen att ta hand om högen av kryp under sängen, men när jag kom dit var de borta. Hade de krupit upp i sängen? Hemska tanke. Var de i väggarna? Skulle de komma tillbaka om jag nu la mig ner för att somna om?

Det hade slutat knacka på dörren när jag gick dit och öppnade den.

Men hon stod fortfarande kvar.

Hon! Stod! Kvar! Jag tog ett djupt andetag som inte hjälpte. Vad tusan gjorde Alak här?

Jag blev tyst och matt och fick inte ett ord över läpparna. Hon log och rörde sin hand mot min och hon tog den – och med en snabb blick över det kaotiska rummet förde hon sedan upp mig på taket där jag stod mellan fladdrande vita lakan i den svarta asiatiska natten och väntade på att orden skulle klä av oss båda denna kofta av spänd tystnad…

Jag var helt till mig över att hon var där. Hur var det möjligt? Vad ville hon? Jag såg på hennes lugna leende och fick svindel. Jag var verkligen tvungen att ta den här chansen och charma henne.

Men allt var yrsel.

I min hjärna letade jag febrilt efter något avslappnat att säga. Hon var så vacker, och hon stod bara en halvmeter ifrån mig. Hennes köttrunda päronläppar log mot mig. Jag undrade vad hon ville när hon i denna varma tystnad kom mot mig och stod så nära att natten mellan våra kroppar inte var tjockare än fjolårets spindelväv. Jag tänkte att jag nu var tvungen att säga något, visa initiativ, kanske till och med röra vid henne. Jag såg hennes underarm, men det kändes lite onaturligt att jag plötsligt skulle böja mig fram och smeka den. Helst skulle jag vilja kasta mig i famnen på henne och säga hur glad jag var att se henne. Men det skulle ju förmodligen verka desperat…

- Jag har tänkt på dig, sa hon. Och hon tittade ner i golvet och sedan upp i mina ögon innan hennes blick återigen föll ner som ett fnitter mot jorden.

Och i denna stillhet lät hon oss stå innan hon med ena handen på min axel reste sig på tå, inte bara för att komma närmare månens tunna rännilar av ljus och silver utan också för att komma närmare mina av dröm öppna läppar.

- Förlåt.

Jag hade ingen aning om varför hon sa så men kände hennes tunna armar och varma händer på min rygg och hennes ljuva, fuktiga, hinduistiska andetag mot min hals!

Hon kysste mig på halsen och jag hann bara undra om jag skulle lägga armen mot hennes kind eller möjligen mot hennes ryggslut innan hon gick bort mot trappen igen.

- Förlåt. Vi borde inte ha gjort så här. Det enda jag behöver kunna göra är att lita på dig.

- Ja, sa jag, och nickade. Fortfarande utan att förstå något.

- Jag önskar att allt vore enkelt. Det är något jag måste berätta för dig. Inte nu, men sedan. Och du, mina bröder – ta det inte för allvarligt. Så log hon på ett sätt jag inte förstod. Ändå nickade jag igen och höjde armen för att säga något innan hon försvann, men jag hann inte. Ibland går livet otäckt fort. Till och med i Indien.

När hon väl försvunnit sprakade hjärnan dock igång som en poetisk skördetröska på speed.

Hon är inte bara månen och solen, hon är också tv:n och hon är fjärrkontrollen, och hon är desserten och hon är skeden med vilken denna dessert ska föras mot munnen och hennes hud är en asyl för varje flykting och hennes ögon djupa som en dikt av Karin Boye och sedan klev jag in i rummet där sängen stod på ända och kackerlackorna gömt sig.

Jag kunde inte leta efter några svarta krälande kryp nu. Omöjligt.

För jag var tvungen att lägga mig i sängen och sväva.

Jag var halvvägs in i en huddoftande sömn när krafsandet väckte mig. Märkligt. Ju ljudligare krafsandet blev, desto tydligare blev det hur lite det nu störde mig. De är nästan söta, tänkte jag, de där små kackerlackorna!

Och sedan tänkte jag på något helt annat.

Tänkte på savannbruna ögon som gav min rädsla ett golv, gav mig ljus och rymd och dansande ben. Poeten i mig kunde omöjligt hålla tyst:

Och hennes tystnad är tyngre än bibliotekets alla vokaler och konsonanter, tyngre än miljoner bokstäver inslagna i för evigt okysst läder, men inte bara tungt, utan också lätt, lättare än dagsländans odrömda dröm.

Och denna blå, skimrande hud som under mina fingrar vecklas ut till en fallskärm för mitt hjärtas hopp och att somna var en omöjlighet. Jag var piggare och gladare än jag någonsin varit. När krafsandet under sängen ökade i intensitet, kunde jag inte låta bli att skratta högt: HO HO HO! Som om det skulle ha den minsta betydelse, HO HO HO. Nu knackade det på dörren igen och jag rusade upp. Var hon tillbaka? Nej. Där stod en sömndrucken indier i nattskjorta som på sprucken koloniengelska väste ilsken som ett bi och undrade om jag kunde sluta skratta, de försökte sova!

Jag tittade på indiern och blev irriterad. Hade han ingen som helst känsla för glädjeyttringar?

- I’m sorry, sa jag, but maybe not, I’m deeply in love.

- You are in love?

-Yes, yes, very.

Han mjuknade.

-Ok mr, congratulations! Han tog min hand och skakade den innan han trippade iväg i sin lilla söta nattsärk och Indien var en plats att fria till…

Så la jag mig återigen på sängen och blundade och det var först när jag kände något nudda min ena fot som det slog mig: hon tycker nog om mig, hon tycker nog verkligen om mig!

Göteborg, Köpenhamn, Helsingborg, Hamburg samt Flensburg 1968–1969

Göran Svensson stod med sin Fender Percussion och stirrade på en tjej och en kille i publiken. De stod två meter framför honom och först anade han det bara. De dansade blygt och försiktigt och han förstod nu så tydligt att det var just hans toner som skulle få dem att vibrera igång.

Han böjde sig lätt åt deras håll, basen mot bröstet som en konservöppnare av rytm. Han slog ner strängarna så hårt han kunde, tänkte in sina toner i dem och såg det hända. Redan i slutet på låten hade deras höfter börjat ta större svängar och deras armar steg uppåt. I början på nästa låt stod deras armar rakt upp i luften som svängande utropstecken och när han såg deras tandblottande skratt så rös han vid tanken på att dessa två människor nu var friare än innan bandet började spela.

Han förde ner vänsterhandens ringfinger mot ett högt C och lät det smattra in i dem.

Nu jävlar!

Nästan exakt två år tidigare hade Göran liksom sin far och farfar varit varvsarbetare, men en dag när han kommit hem till sin tvårummare i Haga hade han mötts av en oväntad syn. Han hade öppnat ytterdörren på vid gavel och stirrat in i den lägenhet som på morgonen hade varit precis som vanligt. Nu var den överbelamrad med musikinstrument! Märkliga högtalare och gitarrer och trummor och i soffan såg han en stor hammondorgel. Han gick fram och rörde vid vad han trodde var en gitarr och undrade kort varför den bara hade fyra strängar innan han istället undrade vad i helvete den gjorde där. När han kom in i vardagsrummet satt hans något tilltufsade inneboende med ett stort flin i hela ansiktet.

- Titta, vilket kap!

- Var i helvete kommer allt det här ifrån, är det ditt?

- Japp, och ditt – du får välja vad du vill, så kan det bli min hyra! Bra va?

Den något tilltufsade kamraten hade samma morgon helt enkelt länsat en musikaffär vars hela innehåll nu var flyttat till lägenheten. Göran gick tillbaka ut i hallen och tog den fyrsträngade gitarren.

- Då tar jag den här gitarren!

- Det är en bas, Göran.

Och på den vägen var det.

Mången slump för att ett barn ska vråla sitt första skrik.

Samma kväll som Göran stod och hamrade på sin bas hände något långt mer betydelsefullt nere i Köpenhamn. En storslagen händelse som skulle komma att få oräkneliga konsekvenser.

Helsingborgaren Erik Bank stod på Club Karusel med en halvfull öl i handen och funderade på att prata lite med de engelska musikerna som just klev av scenen.

Om han inte gjort det hade jag inte kunnat skriva den här historien.

Den hade inte funnits.

Det var mitt emellan de två seten som Erik Bank föreslog sina två kamrater att de skulle ta några öl med bandet. Kamraterna tyckte det lät onödigt. Varför skulle det där engelska bandet bry sig om dem bara för att de också spelade? Och de ville hinna med sista båten till Helsingborg och då skulle de vara tvungna att gå snart. Moln.

Bank suckade, svepte sista skvätten öl och tog sikte på baren.

Istället för att låta stunden förbli ett osynligt kommatecken tog han med sina båda skånska händer tag i detta ögonblick och drog fram en framtid ur varats sköte. Om det fanns änglar, skulle de nu se hur vattnet gick och ett födsloskrik sakta påbörjades. Bank lämnade sin trygga plats, gick sju meter vänsterut, trängde sig fram mellan två tunna danskor vid baren och stod nu axel mot axel med denne gitarrspelande engelsman där han snabbt som fan lyckades beställa fram två glas Jäger. Han räckte över det ena av dem till engelsmannen som sken upp.

- Thanks, mate!

Moln lämnade sin himmel för att falla mot jorden och bli till ett framtida vatten mellan benen på en människa just i färd med att klicka ut lite majonnäs. Och ingenting är litet, för allting är stort och de svepte sina Jäger till tonerna av Dylan och Mike ställer ner glaset:

- Everywhere this damned Bob. I wish he at least could sing...

En vecka senare klev Mike av båten i Helsingborg. Han flyttade in i ett av Banks rum och redan på väg ner till Club Tina bestämde de sig för att starta ett band. De hittade en amerikansk sångare i stor hatt och en basist som efter dryga året hoppade av.

Möjligen ett litet hopp för denne basist och ett än mindre hopp för mänskligheten. Men ett överraskande stort jävla steg för den här historien, för nu blev de tvungna att se sig om efter en annan basist. De behövde någon som inte var nerkörd i popträsket, någon som inte klamrade om ett litet plektrum av plast utan kunde låta fingrarna löpa över strängarna som vilda men tunga gaseller. Någon som spelade svart, någon som spelade inte för frisyrerna utan för höfterna!

I Göteborg på Cue Club fann de vad de sökte. Göran Svensson flyttade ner och snart bestämde de sig för att på vinst och förlust dra ner till Spanien och ragga gig.

Nu jävlar.

På den här tiden var det inte helt ovanligt att små popband rörde sig kors och tvärs genom Europa, som små moln av orakat hopp, som kluster av drömmar med handrullade cigaretter.

Shades of blue drog i början av 1969 och när de sju månader senare kom tillbaka var de inte längre ett band, utan ett splittrat band.

Bara en månad innan de åkte träffade Göran en ung kvinna. En ung kallskänka som inte kunde begripa hur hon plötsligt hade sällskap med någon i stans populäraste orkester. Dessutom en göteborgare!

På väg till Spanien stannade de först till i Hamburg, där de fick ett par gig på klubben Top Ten.

I dörren stod Bernard och rev biljetter och han kom med ett förslag. Han kände till en audition i Flensburg, och om man klarade den fick man gig en hel månad! Om de fick jobbet skulle Bernard som tack få hoppa in som saxofonist. Deal?

Why not, tänkte Shades of blue och åkte till Flensburg där de packade upp sina instrument och drog av två av sina standards.

De fick jobbet.

Schysst knäck tänkte de, mat och husrum och trygga D-mark på vägen till Spanien.

Spanien, härliga Spanien!

Klubben låg i hamnkvarteret: grönblekta överarmstatueringar, slagsmål, horor på rast och horor i tjänst och marijuana på parkeringen. Allt ingick. Allt var som det skulle.

Bernard hade åkt tillbaka till Hamburg, saxofonen var på pantbanken och för att lösa ut den var han tvungen att låna pengar av bandet. De räknade kallt med att varken se honom eller pengarna igen, men mitt under det tredje giget såg de från scenen hur han plötsligt kom in i lokalen med saxofonen under armen. Han morsade, klev över scenen och försvann in i logen. Mellan ett par låtar hörde Göran hur han stämde upp där inne och försökte höra om tonen var en ton att räkna med, eller om den skulle sänka hela svänget.

Men så klev Bernard ut på scen, satte saxofonen till munnen och utan en enda minuts repetition plockade han upp en klockren slinga som stångades mot grundkompet på ett sätt som fick varje ton de övriga spelade att höjas rakt upp i den rökfyllda luften. Stockis bakom trummorna reagerade direkt, han log ett tunnläppat leende, fattade hårdare tag om sina stockar och började pumpa upp tempot.

Nu jävlar.

Efteråt gick Göran fram till Bernard, räckte över en Heineken och tog med honom ut på bakgården. Han stoppade en pipa och bad Bernard tända den:

- En kille som blåser som du, kan nog suga i sig lite också… I Görans huvud hade det skämtet låtit riktigt fint. Men så är det med göteborgska ordvitsar, att de ibland inte får samma schvung på skolboksengelska:

- If you can blow maybe you also suck?

Göran tystnade och såg ut över parkeringsplatsen. Han tyckte den var väldigt ful.

En månad senare satt de hopklämda i bussen, med fickorna fulla av D-mark och bröstkorgarna fyllda av segel.

Spanien, härliga Spanien. Kastanjetter och hav. Och cervesa!

Nu jävlar!

Hos fåren, Solberga, Sverige 2010

Hon ville genast prova sin nya baddräkt och vi har åkt till stranden, jag ser henne kasta sig i det vårkalla vattnet. Hon tycker att det är sommar, jag skyller på underhudsfettet. Nu är det ännu tyst, solen mot mina kinder, lugnande. Lillan har sin hand runt min tumme. Varje gång jag lägger märke till just det som är runt mig måste jag hålla andan. Är det här verkligen sant? Är livets nåd så oändlig?

Kolsänkornas hämnd varken börjar eller slutar med Amazonas. Andreas ger sig inte där. Han vill ta med mig till ännu en plats där koldioxiden tidigare lagrats men som den nu börjar bubbla ut ifrån. Han vill ta med mig till den största kolsänkan av dem alla.

Han vill ta med mig till havet.

Havet sväljer 30 procent av koldioxiden.

Dessutom sväljer havet mer koldioxid när det är kallt än varmt. För varje grad haven värms upp, kommer uppvärmningen att accelerera.

Om havet är riktigt varmt sväljer det inte koldioxid, då rapar det ut det.

Jag tittar på lillan, jag försöker läsa följande högt:

Med dagens utsläpp av koldioxid kommer 70 procent av våra städer stå under åttio meter vatten inom bara femtio eller hundra år.

Lillan ser oberörd ut. Jag förstår henne. Åttio meter vatten. Ganska oväsentlig information.

Om hon sitter på mina axlar blir vi högst två meter.

Vi skulle alltså drunkna långt tidigare.

Hur får man reda på när?

Helsingborg 1969

1973 klubbade den svenska riksdagen igenom beslutet om fri abort. Alla partier utom ett var för. Partiet som var emot hade inte bara motsatt sig kvinnans rätt till abort, utan tidigare också hennes rätt att rösta. Allmän rösträtt var illa nog utan att man även skulle dra in kvinnorna. Men de kallade sig inte talibaner, de kallade sig högerpartiet.

Medan kvinnorna ännu stred för rätten till abort stod Anne-Marie i sin ljusgula klänning framför det fönster där hennes egen mor långt tidigare stått. Och hon tittade ut på den välklippta gräsmattan och önskade att hon vore en sådan själv. En gräsmatta. Som någon kunde få fason på med en enkel gräsklippare … Men hon var ingen gräsmatta. Hon var kallskänka.

Nu stod hon i sin ljusgula klänning i fönstret på sin lediga dag och såg hur löven brann i träden och tänkte att någonstans i Sverige fanns en man som var far till barnet och hon kunde formulera det hon egentligen redan från början bestämt sig för:

Hon skulle inte höra av sig till honom.

Nej! Det förtjänade han inte, som själv inte hört av sig en enda gång! Hon skulle klara av det här själv. Det skulle hon!

Redan nästa dag skrev hon ett brev till länsstyrelsen med den mest förödmjukande frågan av dem alla.

Hon bad länsstyrelsen om tillstånd.

Helsingborg, 1969

Och några veckor senare stod hon återigen vid fönstret. En dovt grön byxa med vida slag, en vit handstickad kofta, ett smalt rött hårband av prickig plast och ett par darrande händer som slet upp kuvertet.

Hennes hjärta dunkade. Hon sprättade upp brevet med orden och orden och orden och herregud vad står det!

Hon ville inte tappa behärskningen, men hennes rygg som hela tiden varit stram och upprätt sjönk ihop framför vasken. Den vita koftan veckades.

Hon ville skrika det, men saknade kraften, istället pyste det ur henne likt de trötta vingslagen från en fluga på det immiga vinterfönstret.

- NEJ!

Indien

I bilen på väg ut till den fjärde brodern ursäktade Rahjmed sin bror redan i förväg. Han påstod att brodern hade varit en ung lovande tjänsteman som hade hamnat på delstatsregeringens arkiv. Han fick börja i det gamla brittiska arkivet, det var brev och rapporter från diverse guvernörer, präster och vetenskapsmän. Det hade varit nedslående läsning, berättade Rahjmed. En hel del av dessa människor hade en otäck syn på lokalbefolkningen, det vill säga alla som inte var vita.

Rahjmed hade själv läst igenom några av texterna för att försöka förstå sin bror. Det var inte trevligt. Brodern hade tagit det hårt, han hade alltid försvarat det brittiska arvet och den västerländska demokratin. Så hade han läst hur vissa västerländska män sett på hans folk som apor. Hans stackars unga huvud klarade inte av så tvära kast. Skulle han bli hindunationalist och förakta den rasistiska europén? Han gjorde tvärtom. Han blev anglofil. Rahjmed påstod att han till och med klädde sig i kilt ibland och uteslutande levde på te, kakor och fish & chips. Till sist hade han också anammat de engelska kolonisatörernas hat mot sitt eget folkslag. Dessutom hade han döpt om sig till William White.

Vi kom hem till hans hus en sen kväll. Han stod utanför huset i engelsk jägarkostym, med vad som såg ut som en uråldrig musköt i handen. Han hade en spretig, tonårsaktig mustasch som han försökt tvinna och en pipa i munnen. Inifrån huset dånade valstakt. Han höjde sin musköt och sköt i luften.

- God save the Queen, skrek han och laddade klumpigt om och fortsatte: Vi måste vakta det heliga mot vildarna. Civilisationen är oöverträfflig, de kommer ändå att utrotas av evolutionen.

Han kom fram och ställde sig nära mitt ansikte och med uppjagad röst och en andedräkt som luktade sprit väste han:

- Vi gör dem bara en tjänst om vi skyndar på processen!

Rahjmed tog mig åt sidan. Av någon anledning log han stort. Han förklarade att brodern förläst sig i de gamla brittiska arkiven. Inte bra. Inte bra alls för hälsan. Anglofilen rusade fram och stirrade mig i ansiktet. De blå ögonen tycktes göra honom nöjd. Han tog min hand och skakade den rejält, upp och ner och upp och ner.

-Härligt att se en sann broder. Må de bleka lysa i mörkret! Sedan blev han plötsligt lugn: And now, perhaps a cup of tea?

Vi gick in i huset, där väggarna var fulla av grälla affischer på lejonhuvuden och elefantbetar[F1] . Han förde in oss i en salong där han genast stoppade sin tunnskaftade pipa. Jag försökte se naturlig ut. Jag ville inte förarga honom.

-Daisy, could you please honour us with some tea? And biscuits! Hans uttal var löjligt brittiskt. Rahjmed skrattade högt men inget annat ljud hördes i huset. Broderns röst var nu ljus och gäll:

- This country is sure not what it used to be. Sedan lutade han sig tillbaka i fåtöljen och slöt ögonen.

- Ok, det räcker nu. Rahjmed viftade åt mannen i kilt och tog mig i armen, det var tydligen dags att åka därifrån.

- Men teet då? Daisy skulle ju komma med te.

- Det finns ingen Daisy. Du har då verkligen inga problem med att lita på vilken galning som helst.

Jag förstod inte vad han menade, men vi satte oss i den vita bilen och han la in backen med en väldig kraft. Han svor när bilen slocknade och vred hastigt om nyckeln gång på gång tills den startade igen. Motorljudet fick honom att börja skratta:

- Nåja. Han verkade i alla fall gilla dig.

Hos fåren, Solberga, Sverige 2010

Jag minns hur hon för ett tag sedan slängde sin dator i väggen. Hon var arg på mig för att jag avslöjat en blekvit, lika oskyldig som onödig lögn. Men lögnen hade fått mig att skaka. Och de skakningarna hade fått henne att explodera.

Hon sprang ut genom dörren samtidigt som hon skrek att jag var helt sjuk i huvudet.

Datorn låg som ett splittrat monument på golvet, jag hörde hennes röst från trädgården: ”helvete, för helvete…” Jag satte mig på soffan och tvingade mig att inte följa efter. Hur många lögner gömde sig bakom denna? Och hur fan kunde jag vara så dum att jag sagt något om det?

Jag såg mot den falnande elden i spisen och gick fram för att lägga på mer ved, men istället för att kasta in klabben i elden kastade jag den rakt in i väggen och la mig på sängen. Helvete, helvete… när man äntligen hittat någon att älska, hur kan man då få för sig motsatsen? Hur kan man plötsligt tro att den man valt och blivit vald av är en idiot?

Det viktigaste hotet med den rådande värmeökningen är alla dess spin off-effekter. Som att värmeökningen i sig skapar ytterligare värmeökning. Vi vet att blir det ett par grader varmare än nu, så spelar det inte längre någon roll om vi inte startar en enda bil. Då är det kört i alla fall. Detta vet vi, precis som vi vet vad vi måste göra för att undvika det. Problemet är ju bara att vi inte gör det.

En av dessa spin off-effekter ligger redan i startgroparna. Skogen.

Kolsänka: skogen

Koldioxiden måste bindas, annars dör vi. Om inte skogen genom miljoner år hade begravt koldioxiden hade jorden förvandlats till en stor brinnande vedklabbe.

Och just nu brinner det och det brinner i allt raskare takt och det pågår över hela jorden. När en skog flammar upp släpper den ut koldioxid. När den sedan brunnit ner kommer syret åt det i jorden begravda kolet som börjar pysa ut. Vips så har den viktigaste kolsänkan på land förvandlats till ett enormt avgasrör.

Burn baby, burn.

Värmen torkar ut Amazonas, jordens lunga och en enorm kolsänka. Med dagens utsläpp spås medeltemperaturen i Amazonas öka med nio grader de närmaste nittio åren!

Samtidigt kommer nederbörden att minska med 64 procent.

I USA försökte tjugofem tusen brandmän släcka en brand i tre månader utan att lyckas.

Burn baby, burn.

När jag läser det här, råkar jag samma kväll slå på tv:n. Jag brukar inte titta på den. Nu gör jag det. Först är det ett program om jägare uppe vid Nordpolen. En man är mycket ledsen. Han säger att han kanske är den sista av oräkneliga generationer som kan försörja sin familj. Isen smälter. Isbjörnarna försvinner. Snart måste de själva också göra det, säger han, försvinna. Hans redan skrynkliga ansikte skrynklar ihop sig ännu mer.

- Vi har bott och levt här i många, många generationer. Min son kommer inte att kunna leva här. Jag känner stor skam, stor, stor skam.

Sedan är det nyheter. Det har brunnit. Australiens största skogsbrand någonsin och en av de mörkaste dagarna i australiensisk fredstid. En man i femtioårsåldern klädd i en stor blå jacka ser förtvivlad ut.

- Vi kunde bara göra en sak: gå ut till rondellen och se vår stad brinna ner till grunden.

Han säger att det var ett klot som kom ner från bergen.

- Alla mina vänner är döda, deras barn är döda, och det är inte ens över…

173 döda säger dom på nyheterna nu första kvällen.

Tre minuter senare säger dom 750.

En brandman står framför lågorna och säger: ”Nu ser vi vår framtid i ögonen.” The big dry, säger han, var fjärde dag tar en bonde livet av sig för att det inte går att odla längre…

80 procent av Australiens energi kommer från kol. I Europa är man i stort sett överens om en tjugoprocentig sänkning av koldioxidutsläppet. Där bråkar dom om en ynka sänkning på 5 procent. Många är emot. De ser inget samband.

Jag vill inte låta otrevlig.

Men jag kan ändå inte låta bli att undra om australiensarna är helt dumma i huvudet.

Jag reser mig och skyndar mig in i rummet där lillan sover.

Hon var inte vald. Men inte heller bortvald.

Snart kommer hon att lära sig prata.

Jag undrar verkligen vad hon kommer att säga?

Kerala, Indien

Sagan om de många bröderna började med att min hand slog mot den tunga dörren. Turbanfadern öppnade och verkade redan underättad. Han bjöd in mig i huset och vi satte oss på en veranda vid ett stort handsnidat träbord. Medan vi drack te synade han mig. Den här gången hade han ingen turban, utan en vit kurta under vilken en stor mage putade. Hans ansikte var fårat men varmt och han ställde frågor om vem jag var och om jag träffat Alak många gånger. Nej, sa jag, bara en kort stund på en gata. Han verkade nöjd med svaren och med ett underfundigt leende sa han sedan:

- Först måste du träffa hennes bror! Traditionen! Han tar kontakt med dig.

Så stod jag utanför dörren igen. Stängda dörrar kan man ofta bli uttråkad av att stå och stirra på. Men jag stod kvar i säkert tio minuter framför denna Indiendörr med snidad dubbelradig list.

Förmodligen pinjeträ.

En fantastisk dörr!

Uppe i dörrens högra hörn upptäckte jag dock att en bit av själva dörren var avslagen. Synd på ett sådant gediget hantverk, tänkte jag, men det visade också på en viss sympatisk avspändhet. Sydindisk avspändhet. Inte ens i entrén till detta relativt välbärgade hem behövde det vara perfekt. Det nötta var inte utbytt, det nötta var ännu kvar.

Alltså fanns det hopp även för mig?

Jag hade bankat på en dörr och jag var upprymd, jag var champagne, jag var rymdraket, jag var den högsta bergstoppen och jag var överslafen i en våningssäng. Och inga moln! Bara sol och varmt och en olidlig väntan på denna bror.

Nu var tärningen kastad, språnget taget och skuttet skuttat.

Jag sa till mig själv att det var helt sjukt, men att det inte tjänade något till att tänka. Jag var tvungen att hänge mig åt själva görandet, verben, handlingen. Ta ett steg och sedan nästa. Om jag skulle sätta mig ner och grubbla skulle jag förmodligen vilja åka hem.

Jag förberedde mig grundligt. Gick till skräddaren och lät sy upp en kostym. Naturligtvis träfärgad. Jag funderade på att även inhandla en turban, men där gick gränsen.

Jag visste nu exakt hur jag skulle göra.

Lögn.

Jag visste inte alls hur jag skulle göra, men jag var ju på bortaplan. En kaotisk bortaplan, så vad kunde jag begära av mig? Jag kände en helt annan luft under vingarna än hemma i AllaMåsteGöraRättHelaTidenStockholm.

Jag rakade mig och inhandlade sedan en ordbok, hörde mig för om hur trävaruaffärerna gick i trakten och blev nöjd med svaren. Hon kom från en välbärgad familj. En framfotsfamilj! Pappan var den störste träkungen i trakten. Ingenting kunde passa mig bättre. Jag kom från ett trädland. Min far var snickare. I stort sett allt i Sverige är gjort av trä. Inklusive våra tankar.

Äldste brodern hade expanderat firman till angränsande regioner. Han reste mycket. Inte nu. Nu var han hemma och väntade på mig. Tanken gjorde mig nervös. Jag fick låtsas att det bara handlade om vilken liten middagssittning som helst.

Äta ska ju alla.

Två dagar senare hörde brodern, Rahjmed, av sig och kallade mig till en restaurang.

Jag hade svårt att koncentrera mig. På vägen köpte jag en röd blombukett som jag blev tvungen att slänga. Det var ju faktiskt inte henne jag skulle träffa. En trävarubror ger man nog inga blommor. Kanske skulle han ha tagit det som en förolämpning, inspekterat stjälkarna, knäckt dem en efter en mellan sina händer. Urkasst virke! skulle han tänka. Vad är det här för vek nordisk idiot? Jag kastade rosorna i ett dike. De såg fina ut där de låg. Inom två minuter skulle de vara uppätna av en ko. En ko som senare skulle bajsa väldoftande blombajs.

Han satt där när jag kom. Ett sprit och öl-ställe. Jag var hungrig och frågade om vi skulle beställa in lite mat.

- Vi kan vänta lite. Vi kan dricka först!

Vi drack öl. Vi pratade om ditt och datt, han ställde lite frågor och jag svarade: Jodå, jag har gott om försörjningsmöjligheter och kan mycket väl tänka mig att bo i Indien. Det är ju så kallt hemma i Sverige, och så vidare. Och när jag sa det, så menade jag det. Jag hade verkligen inget att förlora.

Efter den första ölen beställde han in ytterligare en. Han fnittrade lite åt varenda flaska, som en trettonåring kan fnittra åt sina första cigaretter. Det är inte vanligt med barer i Indien, i många städer är det totalförbjudet. Och svindyrt. Nu var det jag som betalade, jag hade växlat till mig buntar av uråldriga indiska sedlar som låg i min kostymficka. Många av sedlarna var så slitna att de blivit genomskinliga. Säkerligen bra för ett land att ha en valuta som man kan se rakt igenom. Skapar distans. Sedlarna var så gamla att de kunde ha legat i Mahatma Gandhis fickor. Ickevåldssedlar. Lugna shantisedlar med en lätt saltsmak om man skulle stoppa dem i munnen. Vilket det säkert händer att indier gör, enligt devisen man är vad man äter. De äter sina sedlar för att de ska känna sig rika. Kanske skulle man prova? Svälja ner ett par sedlar till ölen? Nej, inte ikväll. Lägg lugnt tillbaka sedlarna i fickan. Mitt emot mig sitter min blivande frus äldsta bror och super sig full. Men ännu är han inte SÅ full. Det skulle inte vara bra om min blivande frus bror skulle se mig stoppa munnen full av sedlar.

Efter ölen gick vi in till ett bakre rum där jag förmodade att vi skulle äta. Men jag hade fel. Det var där vi skulle dricka sprit. Importerad whisky, en hel flaska. Jag kände hur det snurrade under frisyren. Jag hatar sprit.

- Det är en bra flicka, min syster. Jag nickade instämmande.

- Har du många flickor? log Rahjmed. Vad var det för fråga?

- Alla vet att ni har många fruar i Sverige. Du menar att du inte ens har någon – han gjorde en cirkel med ena handen i vilken han sedan stack in andra handens långfinger. Ingick det här i någon slags internationell manlig tradition? Vedervärdigt! Jag skulle just öppna munnen för att motsätta mig objektifieringen samt instrumentaliseringen av det kvinnliga könet när han började skratta.

- Jag skämtar. Haha. Du ska veta att jag gillar dig.

- Jasså.

- Men det är ingen garanti.

- Nähä.

- Nä, inte den minsta.

Sedan föreslog han att vi skulle dricka vidare. Jag var nu ännu hungrigare, men ville inte protestera. Det kanske var tur för mig att han inte tålde så mycket.

Efter någon timme hostade han till, blinkade med båda ögonen och försvann med en liten duns under bordet. Jag såg mig nervöst om: hade något sett, var någon på väg hit för att ställa till en scen, kasta ut oss? Nej, ingen hade märkt något. Jag undrade om det enklaste ändå inte bara vore att sitta kvar och låtsas som ingenting, att han var på toaletten? Jag lyfte på duken och såg att han tycktes ha somnat. Jag drack en försiktig klunk av ölen medan jag i ögonvrån såg en servitör som var på väg mot mitt bord. Min puls gick upp. Jag ville absolut inte ställa till någon scen och tog därför ytterligare en klunk av ölen. I samma ögonblick som servitören stod vid mitt bord kände jag hur någon ryckte mig i benet. Helvete, han hade inte däckat, han var vaken, nu skulle vad som helst kunna hända. Servitören sa något på sin obegripliga engelska. Jag log mot honom och nickade, förhoppningsvis skulle det få honom att försvinna. Vad ville han? Ryckningarna i benet blev kraftigare, jag hörde Rahjmed bröla fram något under bordet. Herregud vilken mes jag var, Rahjmed mådde förmodligen illa, varför kunde jag inte bara böja mig ner och hjälpa honom in på toaletten? Varför skämdes jag? Det var för bövelen inte jag som hade gjort bort mig. Servitören stod fortfarande kvar och log samtidigt som han började vicka på sitt huvud. Han ville veta om jag ville ha dessert. Nej, ingen dessert. Han frågade var min vän var, jag svalde och nickade mot toaletten mot vilken servitören då genast började röra sig.

Rahjmed stönade under bordet och jag böjde mig ner. Han var vit i ansiktet och tycktes bli glad att se mig, han ville att jag skulle komma efter. Aldrig i livet.

- There are really so many legs in this world, have you thought about that, so many legs…

Till sist raglade han ut till bilen för att köra hem mig. Det var nog en bra karl, den där brodern.

Jag skulle bli tvungen att träffa alla hennes sju bröder för att få deras godkännande. Det var tradition: om man skulle få sju bröders kärlek, skulle man också få sju bröders godkännande.

Ajmed, den näst äldste brodern, var olik Rahjmed. Han var klädd i strikt, skräddarsydd kostym och hade hela tiden en portfölj i knäet. Jag blev orolig. Var det sådana här gener Alak hade i blodet? Skulle vi få portföljklamrande söner i långa skräddarsydda rader?

- Är du hungrig?

Han tittade stillsamt på mig och utan att svara slog han upp menyn.

- Arbetar du på kontor?

Inte heller nu sa han något och situationen fick mina myggbett på ryggen att klia. Jag fick också för mig att han såg ledsen ut, besvärad. Jag var tvungen att få igång honom, skapa ett möte. Jag försökte med det ena ämnet efter det andra. Religion? Nej, helt tyst. Politik? Nej. Han satt tvärtyst medan jag pratade kongressparti och jordreformer. Istället försökte jag med ekonomi. Vad tyckte han om avregleringarna? Hade han möjligen någon åsikt om räntesänkningar? Nej. Inte ens ordet korruption fick igång honom. Han stoppade sakta gaffeln i munnen, tuggade och tittade allvarligt på mig, men fortfarande utan att säga ett enda ord. Jag blev iskall av att titta på honom. Hans tystnad var en mur av sten och jag kände att den höll på att välta över mig.

När vi ätit upp desserten tog han plötsligt upp portföljen ur knäet, kramade den och med hård röst riktade han sig till mig:

- I’m sorry.

Så reste han sig upp och gick därifrån. När jag senare berättade det för Rahjmed började han gapskratta.

- Han har alltid varit ett kapitel för sig själv, den där… Haha, sa han inte ett enda ord? Haha. Det där gjorde han bra…

Det var något med hela det här upplägget som jag inte riktigt tyckte om.

Broder nummer tre var herde. Jag var tvungen att åka ut till hans hydda. Rahjmed körde mig dit men försvann sedan på ett ärende. Broder nummer tre hade tre små barn och en fru som såg ut att vara femton. Rahjmed hade berättat på vägen ut att brodern gått sin egen väg.

- He has God in his mind every day. Little too much for him. Be gentle.

Visst, jag skulle vara gentle. Men efter mötet med den andre brodern var jag nervös. För säkerhets skull hade jag stärkt mig med lite whisky innan jag gett mig av. I stugan brann oljelampor och barnen som hade varit mitt inne i en högljudd lek runt mammans kjol stannade tvärt upp när jag kom in i hyddan. Broder nummer tre var inte där. Jag satte mig i hörnet och väntade. På golvet under mig låg ett par lager mattor men längre bort där frun stod fanns bara naken betong, burkar, plastpåsar, ett par gasolplattor. Det var enkelt, men inte otrevligt. Inte bohemiskt avskalat, inte exotiskt. Inte alls som på Indiska. Bara väldigt enkelt.

Barnens stora ögonvitor lyste i mörkret. Två flickor och en pojke. Pojken stod skrämd och tyst vid sin mammas knä medan flickorna försiktigt närmade sig mig med sitt stripiga hår, sina livliga ögon och ringprydda näsor. Pojken verkade livrädd, han hade nu krupit in under kjolen på sin mamma helt och hållet. När hon gick runt i hyddan kunde man höra hans små trippande steg inifrån kjolen. Mamman var mycket söt. Bakom den tunna slöjan skymtade man en liten ring i näsan och små fylliga läppar som hela tiden verkade vara särade. Jag skulle inte ha något emot att krypa in där under kjolen jag också. Jag och pojken skulle kunna trippa omkring där inne, aldrig komma ut. Hon skulle fnittrande skicka in lite mat eller en potta när det behövdes. Jag skulle kunna hålla pojken i handen medan jag stillsamt undersökte platsen som han kom ifrån. Osmakligt? Möjligen hemma i Sverige. Här hade de säkert en helt annan syn på sådana saker. Slöjan var en viss hjälp, jag skulle kunna böka och ha mig utan att det nödvändigtvis behövde synas i hennes ansikte. Skulle det fungera riktigt bra och vårt kärleksliv vidta skulle hon kunna skaffa burka. Inte en helt hinduistisk tradition, men dock funktionellt, burka ger fler möjligheter när det kommer till dagtidserotik på huk. Fantastisk uppfinning!

Mina whiskytankar avbröts av att det rasslade till i dörren och broder nummer tre kom in. Han mumlade en bön och kom sedan fram till mig och mumlade en till. Vi satte oss på golvet och han synade mig från topp till tå. Han bad mig öppna munnen. Han kikade på mina tänder som om jag vore en häst. Lyfte på tungan. Sniffade på min andedräkt. Gjorde han verkligen allt det här Bob, ljuger du? Absolut inte. Möjligen överdriver. Men hans hästhänder var verkligen i min mun och rotade. Dessutom verkade han vara muslim. Vilket var helt ologiskt.

- Are you a muslim?

Han svarade inte utan tog tag i mina händer och inspekterade dem. Sedan vände han sig om så att han satt med ryggen mot mig.

- Massage! Han pekade på sina axlar. Han ville ha axelmassage! Det var som fan. Jag tog ett försiktigt tag. Det dög inte. Harder! skrek han. Jag tog i lite hårdare. Det dög. Han grymtade njutningsfullt och verkade stormtrivas. Då och då fnittrade han till som om allt var ett skämt. När jag var klar blev han sur. Såg på mig med stora ögon. Bara lite till? Very nice this sister! Ok. Jag fortsatte.

Det hade varit natt ett bra tag när jag stapplade till bilen. Rahjmed släppte in mig i bilen varpå han försvann iväg med ett litet kuvert.

- Vad var det där för kuvert? frågade jag när han kom tillbaka efter några minuter.

- Vilket kuvert?

- Det du hade i handen.

Helsingborg 1950–1959

Anne-Marie tittade på familjetavlan, den hängde där på väggen i vardagsrummet och det var en tavla utan henne själv, den var målad innan hon var tilltänkt och hon tyckte inte om den. Vi vet inte vad som diskuterades när Britta för fjärde gången på åtta år blev gravid igen. Men nästa gång blev det till att åka till Köpenhamn och mor Britta var nära att stryka med. Så mycket liv som inte tycks vara önskat. Men som ändå är här, vibrerande.

Den andra november 1950 på Helsingborgs lasarett föddes Anne-Marie Elisabeth, och hon vägde 3 200 gram.

Det var sen morgon, det slog ett lätt duggregn mot sjukhusets fönster. Göte kom hem till huset på Röamöllagatan efter ett tidigt morgonpass med den gula Citroënen. På taket hade han spänt fast en hög lådor fulla med tvättklämmor som han sålde till damerna i kvarteret. Det var ett extraknäck som behövdes för att få pusselfabriken att komma igång och på kvällarna satt hela familjen och monterade ihop nyporna. Han hade uppfunnit en alldeles egen anordning för att böja fast ståltråden. Helst av allt hade han velat uppfinna gemet: ”Fy fan vad genialt, böja ihop lite koppartråd och sedan bara kunna luta sig tillbaka och njuta…”

Men nu var det tvättklämmor och det var ett extraknäck som gjorde honom känd som ”tvättklämmegubben”.

Nu på morgonen var huset tomt och Göte förstod vad det var frågan om och efter att ha skvätt på sig en droppe rakvatten kastade han sig återigen i den gula bilen med tornet av lådor på taket.

Tio minuter senare gick han raskt in genom sjukhusets portar. Efter ytterligare tio minuter höll han sin yngsta dotter i famnen. Han sken som en sol: Hon ser kry ut, inte sant?

Nio år senare hängde nämnda dotter i en piskställning. Hon hängde i armarna och släppte taget. Som så ofta. Men den här gången vek sig högerbenet under henne och hon skrek som hon aldrig skrikit förr och Göte höll henne hårt, hårt hela vägen till sjukhuset. Hon fick en stinkande etermask över ansiktet och när hon vaknade upp var benet spjälat och där fick hon sedan ligga. Det kom inte att bli ett vackert minne. Sex stycken i samma sal och utanför sken solen. Och som om inte detta vore nog, jobbade där sköterskan Elsie från Bromölla. Elsie hade den egenheten att hon valde ut en favorit per sal.

- Titta vad solen den skinor. Är det inte lide trist att ni måe ligga här inne hela dagen? Så går de när man ente passar saj. Är det nåen som vill gå ud i solen kanske?

Alla barnen nickade försiktigt utom Monica som svarade så högt hon kunde:

- Ja vill! Monica med den smala munnen. De visste alla att hon var den enda som syster Elsie skulle komma på tanken att bära ut. Favoriten.

Senare samma dag var det matdags och Anne såg förtvivlat på tallriken. Stekt gröt. Hon klöktes av bara tanken. Typiskt att det skulle vara just Elsie som jobbade. Anne harklade sig, försökte få det ur sig.

- Jag kan inte äta någon gröt.

- Jasså. På di viset. Är fröken inte hongri?

- Jo. Jag är jättehungrig.

- Gröt är go mad, lilla fröken inbillar sig bara.

Och mycket tålmodigt satte sig Elsie bredvid sängen och stoppade in sked efter sked av gröt i Annes mun.

Till sist kunde Anne inte hålla sig längre och spydde upp allt över sängen och fick göra allt hon kunde för att inte visa tårarna.

- Åja, där sir man. Kanske du vill ha fesk istället?

Men Anne visste att det sista var ett hån. Inga barn gillade fisk.

Elsie slängde åt Anne en trasa och sa åt henne att torka upp efter sig, innan hon försvann iväg i den havregrynsfärgade korridoren medan Anne la huvudet under kudden och tänkte att hon aldrig skulle skaffa något barn.

Nästa natt blev det värre. Anne kunde inte somna och Elsie blev rasande och väste i det nioåriga örat:

- Om du ente somnar drar jag ut daj ti korridåren, där döingarna brukar ligga…. Du ska ente ligga här å störa de andra…

Anne knep ihop ögonen så hårt hon kunde, hade hon inte hört att man skulle räkna får? Hon såg en stor äng framför sig och började räkna. Men Elsies huvud dök hela tiden upp bakom fåren och skrek om döingarna.

Så hörde hon stegen i korridoren och knep igen ögonen än hårdare. Kände en lätt lukt av cigaretter ovanför ansiktet innan hela sängen ryckte till och började rullas ut. Den natten, utan att alls förstå varför, fick hon ligga i korridoren och stirra på de tomma bårarna…

Anne ville inte säga något varken till mor eller far, hon höll tyst. Barn har så svårt att förstå att vuxna kan vara elaka, som om den vuxnes övergrepp länge inte är något övergrepp, utan bara krass verklighet.

Men Göte förstod och dagen efter körde ambulansen hem henne till soffan där hon sommaren ut fick ligga med det brutna, spjälade benet.

När de kom hem tog Göte upp henne i knäet så som han så ofta gjorde och tryckte henne intill sig. Hon kände doften av rakvatten. Inget gjorde henne så trygg som den doften, hon blundade och lovade att aldrig aldrig tänka på syster Elsie igen.

Helsingborg 1959

Människan är inte enkel. Allt för sällan enkel.

Någon månad efter att benet hade läkt låg Anne på sitt rum och blev rädd igen. Det hördes skrik och dunsar från köket. Hon hörde sin bror gråta. Hon la kudden över huvudet för att slippa höra sin fars vrål. Ljudet av händer. Resten av huset var oändligt tyst. Familjen höll andan medan kriget for ut ur Götes armar och strupe – som om hans yngste son vore rena rama ryssen. Vad hade han gjort, hade han gjort inbrott i kiosken igen, hade han pangat rutor, hade han tjuvrökt? Anne ville inte höra. Hon var rädd.

När det hade tystnat, visste hon att hon måste vänta innan hon kunde rusa ner och med sina våta kinder krypa upp i hans varma famn för att bli lugnad. För i det här huset var det så att raseriet och trösten efter detta raseri kom från precis samma person.

När Anne-Marie minns tillbaka kommer hon bara ihåg en enda kram från sin mor, på Kastrup då Britta kommit hem från en vecka utomlands. Kanske fanns det långt fler kramar än så. Men denna är den enda hon minns.

På detta stora, tomma flygplatsgolv böjde sig mor ner och höll om.

Att sätta liv till världen är att skärskåda sin egen förmåga till kärlek.

Ett mirakel är det, att förmå ge den kärlek man själv aldrig fick.

Ett mirakel är det att vara människa.

Vi rymmer alla mer än det vi önskade.

Inte ens den enklaste människan på jorden är byggd på Ikea.

Vi är långt större än så.

Helsingborg, augusti 1969

Hon var nu arton år gammal och stod återigen i en havregrynsfärgad korridor. Hon stod utanför dörren till sin gynekolog för att få p-piller. På den tiden rekommenderades man att ta några månaders uppehåll med pillren. Det var något med att de skadade kroppen.

Hon var nu där för att få nya. Trodde hon. Därav den obligatoriska undersökningen, därav det obligatoriska graviditetstestet.

Gynekologen tittade upp på den artonåriga flickan som intet ont anande just hade fått beskedet: ”Och du får tänka på att inte äta så mycket salt.” Anne skrattade till. I väskan låg salta karameller, och hon skrattade ännu mer när hon insåg vad det plötsliga saltsuget berodde på. Med barn. Haha.

Så fel det kunde bli. Med en man som redan hade åkt iväg.

Och bakom skratten började skammen sakta sippra fram. Den outsägliga. Så många dansgolv det kan rymmas under en artonårig fot på jorden…

Varför var han tvungen att inte bara åka till Spanien, utan också, när allt ändå var försent, komma tillbaka!

Och hur skulle hon med äran i behåll kunna kontakta honom och berätta något sådant? 

 Den allra senaste lämningen

Tredje gången jag såg henne lyckades jag äntligen tilltala henne. Det var till en början ingen munter dag, jag hade just kollat mina mail, förmodligen för att jag i min ensamhet hoppades få någon slags bekräftelse. Men fick raka motsatsen.

I inboxen surputtrade en kvinna jag nyss brutit med, hon var arg och kallade mig egoist och självupptagen. Undrar ni varför? Var jag oskyldig? Nej. Inte helt. Jag hade nämligen skickat ett långt bittert mail och hävdat att hon svikit både mig och sitt eget högre jag när hon inte bara gjort slut, utan också passat på att bedra mig. Jag tog till och med i och hävdade att hon, eftersom hon helt saknade moral, för allas bästa aldrig borde älska någon igen! Jag skrev att det värsta hon skulle kunna göra mot en man var att älska honom.

Det var inte så snällt sagt.

Dessutom hade jag skickat iväg en kopia till hennes nye pojkvän.

Men hon hade en sen kväll, då hon plötsligt ”fått en känsla av” att jag träffade någon annan som hämnd passat på att ragga upp en manlig bekant till mig. De fortsatte sedan av bara farten att träffas några veckor innan jag såg dem på en kajkant.

Erkände hon då?

Nej! Hon förnekade allt. Till en början. Sedan erkände hon för att i nästa stund förneka igen och istället börja kalla mig psykopat och göra slut.

Kuriöst nog hade jag medan deras förhållande pågick stått med den här unge vackre latinomannen som hon hela tiden haft ihop det med och beklagat mig över hur kär jag var. Jag mindes att han nickat på sitt tystlåtna vis och sagt att han visste precis hur det kan vara:

- Det är svårt med tjejer.

Efter ett par veckor kom hon tillbaka och erkände allt och frågade om jag inte ville bli ihop igen. Hon lovade att ändra sig, hon menade att hon verkligen var beredd att satsa nu. Vi var då ihop i fem dagar innan hon plötsligt skrikande beskyllde mig för att i hela vår relation ha försökt bryta ner henne. Hon kallade mig återigen psykopat och gjorde slut och blev samma vecka ihop med en norsk nallebjörn.

Och nu, ett halvår efter att det tagit helt slut, skrev hon att jag var barnslig, så gott som ond och dessutom luktade illa. Att jag var en man som ingen skulle kunna lita på. Ingen kvinna skulle någonsin känna förtroende nog för mig för att få barn med mig, jag var störd och det skulle alla mina flickvänner hålla med om. Och dessutom hade jag skitiga naglar, skrev hon.

Jag kände ömtån värka i själens trånga sandalett.

För det var just det jag var orolig för själv.

Inte det där med tånaglarna. Men att jag aldrig skulle kunna växa upp och bli en sådan man som man kan lita på. Att jag för alltid bara skulle duga till ett litet äventyr men aldrig till en riktig partner. Dessutom hade hon, på pin kiv, kallat mig kaviarkuk!

Med de tankarna i huvudet var mitt självförtroende inte på topp när jag gick ut från internetcaféet och indiskan kom gående rakt emot mig.

Jag blev livrädd.

Jag är inte säker, men jag tror att våra ögon möttes innan jag desperat lät min blick fladdra åt sidan och stirra på några zigenarbarn som gick förbi. De var åtta stycken. Tre av barnen var barfota, den fjärde i raden höll en avstängd radio av märket SONEY.

Den indiska kvinnan stod nu framför mig och log och medan mina tankar löpte amok – hon skrev att jag bara var en skit, en liten skit, OCH PSYKOPAT! Nej, inte psykopat, men ingen rök utan eld och ja, tänk om hon har rätt, alla har ju lämnat – sträckte jag i trans fram min hand. Jag presenterade mig. Hon sa sitt namn och sedan hälsade vi inte längre utan stod tysta.

Men i mitt huvud var det inte tyst: Nu vill hon helst gå, det här är pinsamt, hon ser att jag är en osäker jobbig jävel, jag borde ta initiativ nu, jag borde visa henne att jag är spännande och glad… men jag är ju inte glad, jag är ju en psykopat… nej, men ingen rök utan eld, varför skulle de annars ha lämnat mig … De här tankarna for genom mitt huvud så snabbt att det inte var förrän efteråt som jag upptäckte att de varit där, som ett skuldens mantra som utan att jag uppfattat det fått mina ögon att flacka och mina muskler att spännas som för strid.

Och mitt bland alla dessa autonoma impulser hörde jag dessutom ord, ord utanför mitt huvud. Hon hade sagt något som jag var tvungen att spela upp i slowmotion för att förstå. Det verkade så storslaget.

- I remember you from the party. You seem like a very nice man. Hon minns mig från festen och hon skrattar till och fortsätter:

- Tycker du jag verkar tokig?

- Nej. Nej, inte tokig.

- Min farmor tycker om att prata om hur det runt vissa människor finns ljus. Hon kallar dem ljusstakar. Jag tror att hon skulle kalla dig det. Så skrattade hon högt igen. Hennes ögon var stora och vakna och såg på mig som om vi var gamla vänner och jag svalde och måste ha flackat med blicken för plötsligt stod jag och stirrade på zigenarbarnen igen, radion var ljusgul och jag undrade vad en sådan kunde kosta – hon sa att det var ljus runt mig!

Jag log som ett fån samtidigt som jag märkte att mitt huvud letade efter något ironiskt att svara henne. Jag avbröt den processen. Ironin kunde fara åt pipsvängen. Jag behövde säga något jag verkligen menade.

- Du har en mycket fin klänning.

- Åh. Tack! Min pappa köpte den på en av sina resor till Bombay, han rider dit varje år på sin elefant och handlar presenter. Hon log brett.

- Oj, på elefant, hur långt är det till Bombay?

Nu skrattade hon.

- Du är rolig! Jag har köpt den själv, dummer! Dessutom tar vi faktiskt flyget, inte elefant… Sedan sa hon adjö och försvann längs den stökiga gatan. Jag var fylld av någon slags svävande gas. Inga inälvor. Bara sväv.

Jag gick bort till ett chaistånd och köpte en kopp.

Chaiförsäljaren räckte mig en servett. Utan att veta varför han tyckte att jag behövde den tog jag emot den. Det var först när jag gick därifrån som jag upptäckte att det var blött på min kind. Jag var en vek jävel.

En vek jävel som inte borde ha låtit henne försvinna så lätt.

Och efter den tanken hann jag bara ta tre steg innan hon återigen stod framför mig. Gud gav mig en andra chans. Hur fan gjorde man nu? Skit i det. Säg vad du kommer på bara!

- Vill du äta middag?

Jag antog att det fanns en lämpligare, mer hinduistisk raggningsfras. Men någon sådan hade jag ingen aning om. Och äta ska ju alla.

Hon log generat, men jag tror att det var spelat. I sina ögon hade hon en helt annan rakhet när hon synade mig från topp till tå.

- Du kanske tycker att det låter konstigt, men du måste prata med min pappa.

Några sekunder trodde jag att hon skämtade och var just i färd med ett avdramatiserande skratt då jag istället blev marmor. Hon menade allvar! Herregud, hindupappor, självklart. Hennes pappa hade varit på festen, han ägde en trävarufirma och hade en stor turban.

När jag kom hem begrundade jag just detta: Jag skulle alltså söka upp en indisk trävarupatriark i turban och fråga om jag fick äta middag med hans dotter.

Naturligtvis skulle jag aldrig knacka på den där dörren, sådana förnedrande traditioner var inget för mig!

Absolut inte!

Tre dagar senare stod jag utanför en tjock dörr av massivt trä och höjde handen och bankade.

HOS FÅREN, SOLBERGA, Sverige 2010

Jag och min fru har precis gjort något, vid diskhon. Spontant värre. Eftersom vi har så litet diskställ bad jag henne torka av faten, hon vägrade, jag sa ”Kom igen, för jämställdhetens skull.” ”Nu ska du få för jämställdhet”, sa hon, ställde sig bakom mig och juckade så hårt att jag flög in i vasken. Det gjorde ont som fan. När jag vände mig om hade hon redan dragit upp kjolen. ”Nu är det din tur…”

Sedan grät lillan. Lillan ville ha mat. En sked för pappa, en för mamma. Och sedan blöjan.

Liv är en paradox. En nödvändig detalj för vår existens är också månen, att den har rätt storlek för att kunna stabilisera jordaxeln så att haven ligger kvar och inte hela tiden byter plats.

En annan nödvändighet är bajset. Organismers bajs binder nämligen koldioxid.

I allt levande finns kol. Det är nödvändigt att kol binds i jorden istället för att lägga sig som en filt runt jorden. Kolet är centralt. Vi är organiskt kol och varje dag måste vi mata våra ungar med mera kol. Människan är en tillfällig kolsänka, en plats där kolet tar paus i cykeln. Sedan åker det ut igen och blir föda och värme.

Andra mycket större kolsänkor är skogen, havet och taigan. Dessa kolsänkor har i miljoner år tuggat i sig det kol som annars skulle ha fått vår jord att brinna upp. Inte på någon annan planet har koldioxiden reglerats så perfekt som här. Om inte kolsänkorna funnits, hade koldioxiden fått rasa helt fritt och skulle då ha bränt bort varje chans till Tipsextra. Kort sagt: för att liv ska finnas, måste kolet bindas i jord, hav och is. Kolsänkor har under miljoner år i lugn och ro fått svälja detta kol.

Det håller nu på att förändras.

Människan släpper ut mer koldioxid som höjer värmen, det vet vi. Men den största faran är den koldioxid som jorden haft miljoner år på sig att binda i kolsänkorna. För ju varmare det blir, desto mer kommer dessa sänkor att öppna sig – och istället för att fortsätta att svälja kol, kommer de nu att spy ut det!

 KERALA, INDIEN

Första gången jag såg henne var på en marknad och jag gjorde så klart bort mig, vilket inte hindrade mig från att plötsligt hamna i en helt jävla konstig kedja av händelser. Att verkligheten överträffar dikten är sannerligen mer än ett rykte.

Efter Nepal hade jag åkt raka vägen ner till Kerala och kommit dit vid gott oförstört mod. Jag hade hört mycket om denna indiska stat söder om Goa. Den stat som med fria val styrts av kommunister under längst tid i världen. Jag är inte helt säker på vad det innebär. Kerala ligger skyddat av en massa höga berg. Jag tänkte att det skulle passa mig att vara tryggt inbäddad av uråldrig asiatisk sten.

(Bergen hade också under århundraden skyddat mot olika barbarer. Men till sist hade de ändå kommit. De vita. Via havet. De leddes av en illaluktande portugis och hans namn var Vasco da Gama.

Vasco blev till sig av dofterna, kryddorna och rökelsen. Han var en gourmet och packade båten full av kryddor. Det sägs att man kunde se honom sitta dagar i sträck med näsan nerstucken i en säck spiskummin. Han var så förtjust i kryddorna att han efter några år kom tillbaka, men inte bara med en båt, utan med femton! Och inte bara för att skaffa sig lite kryddor, utan för att skaffa sig hela jävla Kerala.

Så mycket tyckte gamle Vasco om kryddor, att han var tvungen att kontrollera varje bit av den jord ur vilken de spirat. Detta skäl höll han hemligt. Det officiella skälet var varken kryddor eller oljor utan att han skulle hjälpa de stackars indierna att införa lite kristendom.

Vasco och de andra portugiserna satte igång med sin kristendom, sitt samlande av kryddor samt uppförande av diverse vitkalkade byggnader. För väl på plats i detta exotiska land, ville portugiserna nämligen att Indien istället skulle likna Portugal. Idag står de gamla husen som fallfärdiga monument, inte över portugisernas styrka, utan över deras nederlag.

Portugiserna försvann och engelsmännen tog över med sitt te, sin plantageindustri och sina piskrapp. Småbrukarna, fiskarna och jägarna blev daglönare på de brittiska plantagerna, medan britterna själva antingen spelade cricket eller satt på sina porslinstoaletter och hade magproblem.)

Första gången jag träffade henne var alltså på en marknad. Jag stod och tittade på klockor. Lögn. Jag tittade inte på klockorna utan på henne, men ändå lyckades jag märkligt nog stå och pruta. Under tiden var mina ögon fastnaglade vid en kvinna i gul sari. Hon log ett tålmodigt leende, ena handens fingrar rörde sig över andra handledens armband.

Jag såg. Jag såg guld mot valnöt. Jag såg ett uppsatt hår där en liten slinga letade sig ner över hennes högra kind. Jag såg henne skratta minst två gånger och jag såg att då hon skrattade blundade hon med sitt vänstra öga men höll det högra på glänt. Mitt eget synfält blev en tunnel och på andra sidan tunneln skymtade ett pulsstegrande ljus.

Det hävdas att män tänder på vad de ser och kvinnor på vad de hör. Jag hörde ingenting. Någon hade dragit fram stora indiska fjärrkontrollen och tryckt på mute.

Men jag såg. Jävlar vad jag såg!

När hon försvunnit registrerade jag att en förstagångare var på väg. Förstagångare ska man spara. Flest förstagångare på slutet vinner.

Även om jag hade kommit hit för att slippa bli förälskad var det precis det jag blivit. Jag försökte slå bort det. För hur skulle en indisk hindukvinna i sari någonsin kunna få med mitt liv att göra? När hon gick fick jag ändå en impuls att gå åt samma håll, men blev hindrad av klockförsäljaren. Varför? Han ville ha betalt. För vad? Han pekade på min hand där jag höll en påse. Märkligt. Hur kunde jag hålla en påse i min hand som jag inte ens kände igen? Jag öppnade påsen och stirrade på två blanka dykarklockor. Jag hade, helt utan att vara medveten om det, lyckats pruta ner dem till ett vrakpris.

Jag hatade dykarklockor och när jag väl betalat försäljaren var hon utom synhåll. Jag satte fart och försökte skynda efter men sprang rakt in i en stor vägg av kött och ramlade. Jag hade sprungit in i en stor tjock kvinna med enorma dreads. Fan! Jävla hippie att stå i vägen, troligen pårökt också; så fort jag såg hennes dreads fick jag för mig att hon var hemsk och tillgjord. Ändå fastnade jag i hennes blick, hennes ögon var små och gröna och hon såg verkligen ut att behöva åka hem och tvätta håret. Sedan log hon också, vilket irriterade mig ännu mer. Jag sprang vidare, men förgäves. Prinsessan var borta.

Någon vecka senare blev jag inbjuden till en större middag. Jag hade träffat en ung man på en buss som beundrat min dykarklocka. Han visade sig vara poet och på den vägen var det.

Det var en regissör som firade sin födelsedag. Det var över femtio människor runt ett oändligt långt bord. Och långt bort från mig, uppe vid huvudändan, såg jag något som fick mig att svälja. Och sedan svälja igen.

Hon var ännu vackrare den här gången och hon stirrade rakt på mig. Nej, det gjorde hon inte, hon stirrade tydligen på en elefantunge med serveringsfat på ryggen som just kom in genom en dörr bakom mig.

Men ändå!

Senare fick jag reda på att regissörens far och hennes far var kusiner. Hon var iklädd en vit sari, om halsen bar hon ett svart, tunt band medan hennes mörka hår svävade några millimeter över hennes huvud som en gloria. Och det där var ingen metafor. Det var förmodligen hårspray.

Glorian skuggade hennes ögon när hon log och hon fick mig att le. Hon skulle kunna heta Le.

Men det gjorde hon inte.

Hon hette Alak.

Jag bestämde mig för att till varje pris prata med henne. Men det gjorde jag inte. Inte ett ord. Ni kanske tror att jag var feg, låg på latsidan, saknade idéer och handlingskraft?

Absolut inte.

Jag försökte faktiskt hela tiden vara i samma rum som hon. När hon stod i baren stod jag själv bara några meter bort och beställde ett glas vin. När hon stod i dörren till verandan, satt jag själv, som av en händelse, på en stol precis utanför dörren.

Jag försökte se både spännande och intelligent ut.

Ändå kom hon inte fram och frågade vem jag var en enda gång.

(Sverige är ett blygt land.

De försiktiga blickarna på håll är nödvändiga. En nykter svensk man vågar omöjligen gå fram och säga något till en kvinna som inte först sänt iväg ett antal sådana här GröntLjusBlickar.

I mer kontaktbenägna kulturer tycks man helt enkelt gå fram och börja prata, vilket för en blyg svensk naturligtvis anses allt för desperat.)

Jag försökte trösta mig med att jag ändå inte ville trassla in mig i någon affär som bara skulle sluta med tragedi. Jag tog en promenad till mitt hotell och märkte att mina bortförklaringar började rämna.

Alla bilar jag såg var fullproppade av folk. Där satt de och trängdes. Till och med på motorcyklarna fanns det plats för en liten familj med en pappa vid styret, ett barn på tanken och ett annat på sadeln och längst bak en fru som hårt klamrade sig fast. Bussarna ska vi inte tala om. Fy fan. Rent äckligt vad folk stod tätt och så jävla TILLSAMMANS.

Det var alltså bara jag som var ensam.

Bara jag i hela världen.

Det andra lämnandet

Vid andra separationen var jag nitton år och ute i skogen norr om Borås för att skriva dikter. Jag var nykär i Karin som var nykär i mig och dagen efter skulle vi ses. Några timmar tidigare hade hon ringt från en krogkö för att säga att hon var kåt och att hon saknade mig. Allt var perfekt. Tills natten kom och jag blev svartsjuk. Vad gjorde hon nu? Jag ringde men hon svarade inte. Vad hade hon menat när hon sa kåt? Jag blev rädd, men sa åt mig själv att jag inte skulle inbilla mig en massa strunt. Jag lyckades svälja undan mina nojor och gick ut bland träden. Jag kissade. Jag tänkte att man är så dum ibland, att man glömmer bort att lita på den man älskar.

En stund senare ringde telefonen igen. Det var Karin.

- Jag är nära att göra något dumt, älskling. Något jättedumt.

- Va fan säger du, sa jag.

- Jag är på efterfest och är nära att göra något dumt, säg åt mig!

Jag svalde ner ett kallt lock som la sig i bröstkorgen. Jag blev kall, min hjärnaktivitet frös till is. I örat hörde jag min flickvän:

-  Du måste få mig att låta bli!

Jag hörde hur hon andades i luren. Jag mådde illa, jag kom inte på ett enda ord att säga. Det var en massa oljud i hennes bakgrund och det sista hon sa var:

- Nu kommer han!

Sedan klick.

Resten av den natten var jag i trans. En telefonklamrande sådan. Jag ringde till henne gång på gång, men hon svarade inte. Jag stirrade in i sänglampans ljus och undrade vad som skulle slockna först, den eller jag? Jag gick ut till träden och kramade dem, jag bad, jag bad så intensivt jag kunde att alla änglar som fanns skulle åka till henne och ge henne det lugn hon behövde för att inte göra något hon skulle ångra.

Jag fortsatte sedan ringa, och för varje gång jag ringde kom märkligt nog skammen. Den skam som väcks då man sträcker sig efter någon som inte är där, den skam som föds då stoltheten bit för bit raseras. Den skam som kommer när man ringer tio gånger i rad till en flickvän som inte svarar.

I gryningen somnade jag till sist med telefonen i handen. Efter någon timmes sömn vaknade jag av att det ringde. Det var då förmiddag. Hon kvittrade och sa att det hade blivit lite tokigt och sedan kvittrade hon lite till, lät hur glad som helst: ”Oj, vad jag är bakfull. Hå hå jajaja…”

Jag tog tåget till henne och det största misstaget jag gjorde i den där relationen var väl just det, att jag förlät henne. En förlåtelse som inte rymmer förnyad tillit är en oärlig förlåtelse.

Hon sa att hon ångrade sig.

- Ingenting hände, vi bara sov.

- Men varför svarade du inte när jag ringde, jag ringde fan tjugo gånger…

- Jag ville inte väcka de andra. Jag lovar, vi bara sov!

- Vad bra, sa jag. För man tar ju det lilla halmstrå av hopp och normalitet man kan.

Underskatta inte dem som bara vill ha lite lugn och ro. Vi skyr inga medel.

Jag kan ännu se hennes små kindgropar framför mig och bli varm. Jag kan fortfarande se hennes skratt och hennes kompakta kropp komma rusande rakt in i min glädje… Kärleken må vara förgänglig, men minnet av den borrar sig igenom lager av tid för att gång på gång explodera innanför ögonlocken.

Det är tur att man är poet, kan man tänka, så lider man i alla fall inte i onödan.

Men jag saknar henne.

Närmare bestämt saknar jag dem allihop.

Hos fåren, Solberga, Sverige 2010

Vid huset där jag bor finns det ibland lysmaskar. Plötsligt ligger de där invid stenröset som en grön lysande tråd och varje gång man ser dem tvingas man stanna upp och förundras.

Jag har läst att i djuphavet är självlysande varelser uppfinningsrika. Djuphavsmarulken kan inte lysa själv, men har istället samlat på sig en knippe bakterier som kan lysa åt den. Bakterierna bär fisken med sig i en organisk påse som hänger framför huvudet. Som en slags ballonglampa.

Längst ner på botten finns ett annat lysande djur som forskarna inte ens namngett. Så fort det är hotat skjuter det iväg ett lysande moln av röd snö för att distrahera sin omgivning.

Ett lysande moln av röd snö två tusen meter ner i havet.

Till och med när hon är arg är hon vacker. Tidigare idag skällde hon ut mig, högt och länge: DU TAR FAN ALDRIG BORT TALLRIKEN NÄR DU ÄTIT, FATTAR DU HUR RESPEKTLÖST DET ÄR? JAG SKULLE ALDRIG, ALDRIG LÅTA DEN STÅ KVAR! Ja, det var något sådant, och hon skrek på mig som om jag just misshandlat någon… Jag skulle precis försvara mig när jag såg hur förbannat vacker hon var och jag tystnade och jag kunde bara le och se henne stampa i köksgolvet med all sin kraft. Hennes bröst guppade och hennes händer knöt sig. Jag borde ha tänkt att hon var lite dum i huvudet, jag borde ha sagt något lugnande och klokt om tallrikar.

Men det var omöjligt.

Jag stod bara helt tyst och försökte komma ihåg att jag älskade henne.

Och sedan i skymningen tog vi en promenad längs fårhagarna, vi såg årets första lysmask och hon föll på knä, tog den i sina händer och det var den hon talade till när hon sa ”förlåt”.

Sedan såg hon förundrat upp på mig: ”Om livet kan vara så här vackert… hur kan man någonsin bli arg då?”

Det finns en oändlighet av liv och lysmasken i hennes hand är bara ett av alla mirakel. Den lyser tydligen på grund av elektroner som ökar och minskar i energi. Det är när den går till ett energifattigare tillstånd som det lyser. Det hela är obegripligt.

Lucifer betyder ljusbärare.

Om vi trots allt betraktar liv som något positivt, så har vi en sabla tur. Solen är en stilla eldfluga som ligger på precis rätt avstånd. Tillräckligt nära för att värma, men tillräckligt långt bort för att inte bränna sönder. Av alla miljoner möjliga temperaturer har vi hamnat i det minimala livgivande spannet, men det beror inte bara på solens perfekta avstånd, utan också på koldioxiden – jordens trogna termostat.

Dessvärre en termostat som nu sägs vara kraftigt rubbad. Andreas skriver i sin bok att solen sänder in en kolossal mängd värme. För att jorden inte ska grillas, måste jorden också sända tillbaka värme. Skulle den stanna kvar kokar vi sönder, men om all värme studsade bort skulle jorden å andra sidan förvandlas till is.

Koldioxiden stänger inne den värme som annars skulle ha studsat tillbaka ut mot stjärnorna. Koldioxidhalten reglerar värmen – men något måste också reglera koldioxidhalten. Blågrönalgen!

På Venus, där ingen blågrönalg var i farten, skapades varken atmosfär eller växter. Det fanns alltså inte något som kunde binda koldioxiden i jorden –  den vällde ut och satte igång en gigantisk växthuseffekt. Nu hänger detta gasfyllda och sönderbrända grannklot som en torr påminnelse över vart en ohejdad växthuseffekt kan leda.

Men här på jorden finns blågrönalgen numera i varje blad och varje växt. Och den gröna eld som den spridit över jorden, de oräkneliga träd och växter den givit upphov till, allt detta organiska material tuggar i sig koldioxiden, gräver ner det i myllor, taigan och havsbottnar, hindrar det från att isolera jorden till döds.

Den där lilla blågrönalgen fick alltså inte bara livet att uppstå, utan har också fått det att finnas kvar.

Allt är en väv.

En väv i förändring. För något är i görningen.

En reva i den miljardårgamla väven håller på att slitas upp.

Bastudörren håller på att klibba igen.

Och i rummet intill ligger lillan och skriker och jag tänker: skrik kära du, skrik ut ditt liv över den prunkande jorden, skrik ut ditt liv som ett liv av miljarder liv och må denna väv i vilken du ingår inte slitas upp av en ras som har ett starkare habegär till saker än till liv.

Må vi förmå den förändring som krävs.

 Skövde 1932

På kyrkogården i Våmb mitt ute på Skövdeslätten står ett enkelt väderbitet träkors. Det står mellan en större stenbumling som ingen orkat bära bort, och en vit långsmal gravsten över en Nils Fetterling. Men på korset står inget namn, utan de två ord som över hela jorden är bland det första en människa säger. Orden är nötta av år och av väder och det är knappt man kan tyda dem.

Det första ordet är mor. Det andra ordet är far.

Under detta kors ligger resterna av Albin och Alida Granberg.

Tidigt våren 1932 låg Alida inte under något kors, utan på ett köksbord. På detta köksbord födde hon sin första dotter. Hon döptes till Britta, en blond, grönögd ängel som senare tyst följde med sin mor när hon skulle posta för tåget, det vill säga fälla ner bommarna. Det var Alidas enda arbete – utanför hemmet. Albin var bergsprängare, med förmans grad.

Den sjuåriga Britta satt under matbordet i sin egen korgstol och vägrade komma ut. Korgstolen var hennes första alldeles egna ägodel, hon hade just fått den av mammas båda syskon Salle och Anna. De hade kommit hela vägen från Stockholm. Stolen luktade främmande, luktade som hundra saker på en och samma gång. Stockholm hade hon aldrig varit i. En gång hade far Albin vunnit pengar på lotteriet. Det räckte hela vägen till Alingsås. Nej, hon skulle inte komma ut, bordet blev ett tak och hon blev så lugn av stolens flätade knarr. Hon fnittrade till i stolen som knarrade som en katt medan hon själv var busig som satt kvar. På huvudet hade hon den bruna skinnmössan, den som hon nyss fått i julklapp av morbror Salle. Hon älskade den, hon hade till och med på sig den när hon sov. När mor Alida ville ta av den skakade hon på huvudet och sa att hon frös.

- Dumheter, du har ju inte varit kall innan!

- Nej, innan har jag inte frysit, men nu gör jag det om jag tar av mössan. Den är av skinn, mor, och då blir man varm om öronen, det har du sagt att man ska vara. Sov nu gott, mor.

När hon var nio år fick hon inför hela klassen gå fram till frökens kateder och ta emot ett kex och några fikon. Det var en belöning. Belöning för flit och duglighet. Fröken klappade henne berömmande på huvudet och i nästa stund blev hon skickad till ett annat klassrum för att hämta en affisch över Europa. Där, i det tomma klassrummets ena hörn stod hennes bror. Han stod i skamvrån. Hon blev blossande röd i ansiktet och rusade tillbaka till sitt eget klassrum. Utanför blåste moln över åkrarna, moln på väg bort.

Elva år gammal gick hon hem från grannarna med en stor potatissäck som hon släpade efter sig i det sensommartorra gräset. Det var betalningen för ett par dagars grävande i åkern hos granngården, de små benen jobbade sig framåt under klänningen. Solen på himlen bländade så att hon måste titta ner i marken, ner i gruset. Nu skulle de bli glada där hemma, det var hon säker på, att de skulle bli glada.

När hon var fjorton år arbetade hon som hembiträde, ibland inte bara åt en familj utan tre. Lårmuskler som jobbade innanför huden. Och under hennes bleka klänning fanns en av alla dessa kroppar på jorden som började längta efter något annat.

Men det var en tyst, outtalad längtan.

En enkel dotter från enkla föräldrar gör sig inga fantasier i onödan… Då som nu.

Tjugoett år gammal fick hon följe hem av den skånske soldaten. Hon tittade på hans raka profil och ja, det fick man ändå säga att ful var han inte. Det regnade och det våta slog henne i ansiktet och det var som om Gud hade dragit en reva genom himlen, när hon kände hans hand som sökte hennes. Hon hade redan förstått att det var en skåning som gick sina egna vägar, alltså en som inte nödvändigtvis var att lita på. Dessutom pratade han som om han ideligen idisslade gammal gröt.

- Har du fattigt hemma? Har du sparat lunchen till kvällsmat?

Hon gjorde sig styv i munnen och härmade hans gröt:

- Jaså, ligger du vid regementet, inte visste jag att det hade flyttat söderut?

Hon tog sig ton och kanske var det just denna ton han föll för.

Inom ett år gifte de sig. Hon promenerade ut ur Förslinge kyrka med sitt nya efternamn: Hansson. Under klänningen putade en mage mot himlen som om den inte kunde bärga sig. Veckan efter bröllopet skrek sig deras första barn ut i världen.

Och som vid så många av föreningar mellan människor på jorden, kunde frågan ställas mellan dem: Var det av kärlek, eller av nödvändighet?

Men vem är högmodig nog att tro sig veta skillnaden?

De flyttade först till Ljungbyhed och sedan till den stora staden Helsingborg. Molnen såg ner på dem från himlen medan Öresund kastade sina vågor mot stranden. Hon stod ibland vänd mot detta hav och andades några djupa andetag. Hon var inte säker på att hon tyckte om det. Ibland fick hon för sig att havet ville äta upp stranden, och sedan kanske inte bara hela staden, utan också henne själv.

Att själva livet skulle få henne att försvinna.
Hos fåren, Solberga, Sverige 2010

Jag sitter hos fåren och ser upp mot himlen, jag har precis öppnat fönstret. Jag andas in några rejäla andetag, man kan bli hög av syre. Om man andas tillräckligt fort och tillräckligt länge blir man yr och med viss träning kan man se syner. Emanuel Swedenborg provade, Strindberg provade, Astrid Lindgren har garanterat gjort det. Ingmar Bergman, den torra högpanna som inte ens mindes när hans barn var födda, han borde verkligen ha gjort det, andats in lite Gud och dans i sin gråskalehjärna.

Och jag har provat, andningen är nyckeln till Gud. Ibland dricker jag sockerlösning för att få igång blodet, ställer mig sedan på huvudet och andas hastigt. Hjälper mot ångest och utledhet. Hjälper mot ilska och andlig förstoppning.

Dessutom får man fin färg i ansiktet.

del 1 ½

Indien

Bombay Central. Klockan var 05:31. Jag satt och väntade på ett tåg och tittade mig storögt omkring. Trots att det redan var tidigt började det kaosartade myllret redan ta fart.

Ljuset låg ännu tunt i luften. Jag tänkte att de solstrålar som just träffade min panna liksom jag hade en hel del resande bakom sig. Bara för att ta sig igenom själva solen får ljusprotonerna kämpa i minst fyrtio tusen år! Och om de har otur pressas de tillbaka av gas och får börja om, och då kan det ta femtio miljoner år innan de äntligen får kasta sig ut i rymden. Efter bara åtta minuter når ljuset sedan jordens atmosfär, men en hel del av det får nobben, vägras asyl och får vända tillbaka ut i rymden.

Men det ljus som når fram föder en värld och nu satt jag där och började så smått piggna till.

De rödskjortade väskbärarna låg ännu utspridda på sina tunna bambumattor, sida vid sida i långa rader. Kakifärgade poliser med bambukäppar spatserade sömnigt runt. Alla var de underklass och alla var de män och alla bar de mustasch. Det gjorde inte jag, jag bar min minimala ryggsäck och jag bar min förvirring.

Samt ett par jäkligt irriterande myggbett på överarmen.

Jag slöt mina ögon och undrade hur allt hade börjat.

Det finns många slags börjor.

För 4,6 miljarder år sedan var solen en nebulosa. Stenblock och klipprojektiler sökte sig som berusade tonåringar mot varandra; de smälte samman, men också den hårdaste omfamning förvandlas en dag till sin motsats. En kropp släppte sakta sitt tag och redan efter hundra miljoner år hade den lyckats och hittade hit till sitt hörn av världen.

På denna Tellus satt jag sedan på ett bussäte och korsade gränsen till det väldiga landet Indien! Det första som mötte mig när vi passerat gränsen var ett skratt. Framför mig satt en äldre man med långt vitt skägg. Han vände sig om mot mig och stirrade, så som indier ofta stirrar. Som om de inte skäms för sin nyfikenhet, som om de aldrig kommit på tanken att låtsas vara helt ensamma även om de är på en fullsatt buss. Bussen var emellertid inte fullsatt utan istället ganska tom och den skramlade som om inte en enda skruv satt fast. Den hade enkla träsäten och en chaufför som istället för tidtabell verkade köra efter den enkla devisen: Ju fler rundor mellan gränsen och Varanasi man hinner på en dag, desto fler rupier i kassan.

Han gav järnet och bussen krängde sig fram medan jag storögt stirrade ut på det land jag varit på väg till så länge, men först nu lyckats ta mig in i.

Jag var obeskrivligt lycklig. Det här ögonblicket var just ett sådant man önskade att hela livet kunde vara, ett nu som var så fullt tillräckligt av sig självt att varenda cell i den unga kroppen förenades i ett unisont och banalt: wow! Allt var nytt, allt låg framför mig och på himlen var det en stor jävla sol som klappade händer.

Gubben fortsatte att stirra och jag var så klart uppsluppen och började le. Då log även han. Det i sin tur fick mig att skratta, varpå han också genast började skratta. Det här är mitt första minne från Indien och det var som om gudarna hälsade mig välkommen, som om de redan då visste att det här ögonblicket en dag skulle skrivas ner.

För sen började jag gapskratta, kunde inte hålla mig, varpå den äldre mannen med det stora vita skägget började gapskratta även han. Sedan när vi skrattat klart vände han sig helt sonika om som om det mest naturliga i världen vore just detta: att gapskratta med lite västerländska främlingar på bussen.

Missförstå mig inte, något liknande hände nog aldrig igen. Indien är inte en konstant gapskrattande plats, långt ifrån. Men nu, någon kilometer in i landet, inte långt från det träd under vilket Buddha en gång föddes, så hände det.

Jag hade nu definitivt lämnat Sverige.

Jag hade nu definitivt påbörjat min första resa genom Indien.

Det allra första lämnandet, Helsingborg, tidigt 80-tal

Det finns många slags börjor. En av mina mest väsentliga börjor skedde redan i tredje klass. Det var en vårdag som det livslånga dramat satte igång. Ett drama vi tidigare varit befriade från.

Vi sprang våra oskyldiga rundor på gården och höll på med våra bollar och hopprep tills Susette plötsligt kom fram och lämnade en lapp till mig. Bakom henne stod samliga flickor i klassen utom Stina som var Jehovas vittne och alltså inte räknades.

På lappen frågade de om de fick chans på mig. Varenda en. Åtta stycken! Jag rodnade och svalde och sa sedan omedelbart Ja!

Och sedan hade jag tre glada dagar.

Jag fick pussar och fnitter och de andra småpojkarnas avundsjuka. Livet hade höjt upp mig ur en grå, meningslös tillvaro och visat var skåpet skulle stå. Jag var den enda killen på hela lågstadiet som hade tjej och jag hade dessutom åtta stycken!

Dag tre dök de återigen upp i samlad tropp och gav mig en lapp. Jag vecklade nyfiket upp den.

Där stod att de gjorde slut. Att de inte ville ha med mig att göra. Att de skulle bli ihop med Mats istället.

Denna jävla Mats med sin fotboll, vad skulle de med honom till?

Jag rasade ner. Ner till de dödliga, tjejlösa icke-existenserna. Men med blodad tand och fruktansvärd mersmak!

Jag ville ha mer, mer pussar, mer fnitter, mer avundsjuka blickar och till sist fick jag det. Det dröjde inte mer än fyra år, när jag var tretton, tills jag äntligen inledde min nästa relation. Hon var galen. Hon var från Amerika. Jag hade inte en chans.

Sussie Long från Texas. Hur hon hade hamnat i stackars Skåne har jag ingen aning om. Men en dag damp hon ner och tre år senare kröp hon upp i mitt knä och sa att vi skulle gifta oss.

Hon hade valt mig! Hon hade plockat ner mig från hyllan och stoppat ner mig i sin ludna väldoftande påse.

Det var rent himmelskt.

Hon hade nämligen bröst stora som tennisbollar och dessutom läppstift. Mamma skrattade åt mina kladdiga kinder, men jag hade ändå inte längre tid att vara hemma. Jag rusade bara in och slet åt mig lite rostat bröd innan jag rusade ut i garaget igen för att fortsätta kladda ner mina kinder med hennes livshyllande Texasläppar.

Hon var ett år yngre, och lovade mig att vi skulle göra DET. Men först skulle vi vara ihop i tre månader för det hade Jesus sagt. Sa hon. Men när de månaderna gått skulle vi gifta oss där i garaget och sedan se till att få det gjort. Then we are grown-ups, sa hon. Jag nickade. Jag kunde inte bärga mig tills jag blev en grown-up.

Under de månaderna gned vi oss dagligen mot varandra. Hon skrek och sa att hon fick orgasm. Men när jag ville ha min och bad henne öppna min gylf, svor hon och sa att jag var den otåligaste slyngel hon någonsin varit ihop med.

Jag var naiv. Jag trodde det bara var något hon sa.

För hon var den första för mig och då skulle ju jag vara den förste för henne, och hon sa faktiskt gång på gång att jag var hennes big love och för att blidka henne började jag sjunga och uppträda. Jag ställde mig på pappas snickarbänk och visade henne mitt trick med att vända en tandpetare i munnen utan att använda händerna. Hon applåderade förtjust. Så jag fortsatte. Jag sjöng på fejkad engelska och svängde med höfterna. Jag härmade skådespelarna jag sett med skolan och drog mig i håret och putade med läpparna och som tack fick jag ta henne på brösten. Det var så att säga min väg in i branschen, men det enda jag tänkte på var hudkontakt.

Efter en månad fick jag upp handen innanför hennes bh, efter ytterligare en månad fick jag till sist ut brösten i det fria och kunde rulla med min tunga över de små sydstatsvårtorna som jag sett på bild att man skulle göra. Hon stönade högt och hon kallade mig my Swedish moose! Jag visste inte vad moose betydde och brydde mig inte heller, utan nafsade koncentrerat vidare och drömde om månad tre.

Den kom.

Och vi förberedde ritualen.

Det skulle vara en hemlighet, men jag var tvungen att berätta för min mamma.

Hon skrattade bara och sa att jag hade livlig fantasi. Jag förstår fortfarande inte vad hon menade. Varför kunde hon inte tro på mig när jag sa att vi skulle gifta oss?

Vi hade tillverkat ringar av burkar. Jag gav henne en ring gjord av en Cola-burk eftersom den var amerikansk. Hon gav mig en ring gjord av en Fanta-burk eftersom vi trodde att den var svensk.

Sedan, där i garaget, i en gammal kontorsstol med liggfunktion, så gjorde vi det.

Jag kommer aldrig att glömma den första tanken när jag äntligen kom in i hennes ryssrädda lilla natomus. Efter ett halvt Bobliv då jag drömt om detta fantastiska ögonblick då jag skulle få uppleva denna mytomspunna friktion fanns det bara en enda tanke i mitt huvud: Var detta allt…?

Jag blev besviken.

Jag hade förväntat mig någon slags känsla jag tidigare aldrig upplevt. Den här friktionen skiljde sig inte nämnvärt från högerhandens.

Men jag minns att hon låg på rygg, alldeles naken och att hon dessutom tog sig på de präriebleka brösten. Jag minns att jag tyckte att det var väldigt avancerat, det både hetsade upp mig och skrämde mig. Känslan av att inte veta vad man ska göra för att nå samma nivå.

Sedan ville hon sitta OVANPÅ mig och efter ett visst bökande, som inkluderade ett slaknande och omstartande, så satt hon på mig och red och fortsatte att kalla mig my Swedish moose. Och det var då, när hon fick en orgasm och slog armarna om mig, som jag kände det.

För så tätt som två människokroppar kommer vid orgasmen, det är tätare än något annat. I orgasmen skymtar en existens långt större än den materiella.

Förening...

Och jag var kär! På allvar kär!

Och dessutom grown up.

På kvällen låg jag i min säng och fantiserade om vilken färg vi skulle ha på vårt hus, tänkte att vi skulle ha kvar den där kontorsstolen i vårt garage så att vi kunde smita ifrån våra egna ungar och lägga oss i den där stolen där vi tagit varandras oskuld och vilken lycka!

Mitt hjärta var fullt av ljus och min pung full av spermier och jag hade ett helt liv på mig att tömma den. Vi skulle gnida oss mot varandra livet ut och befolka planeten med små gurglande ljusknippen. Det skulle vara VI och ljus och kärlek samt alltså kontorsstol med liggfunktion.

Men sådana tankar får man lätt äta upp.

Dagen efter sågs vi och jag berättade att jag nu som grown-up hade bestämt att huset skulle vara blått och dessutom berättade jag om stolen. Att vi skulle ha den kvar!

Hon nickade och såg ledsen ut. Hon hade knutit ett svart band runt sin hals och ett annat runt sin handled. Jag stirrade på dessa band. De såg vuxna ut. Farliga.

Hon la sin arm om min nacke. Men my little moose, vet du inte om att grown-ups skiljer sig? Jag måste skilja mig. Jag ska bli ihop med Mats nu.

Och där lämnade hon mig med mitt evighetsstånd och mitt nyväckta hjärta. Orgasmlös låg jag som ett gammalt förbrukat ormskinn och undrade över hur big love och big death kunde vara samma sak.

Jag var tretton år och det här var bara början.