Bob Hansson

 Tack alla fina, tack alla fina ord här på bloggen. 

Livet är inte en följdsjukdom av ens eget ego. Livet är inte en konsekvens av din egen hjärna.

  Jo, precis så är livet ibland, också. Ibland är livet precis så litet, att ditt bara är en assesoar till din egen självupptagenhet.

  Ibland är en människas liv inte mer än en ängsligt ihopssydd spegelbild.

   Ett monument, över en människas ide om sig själv. Titta här, det är köket, det är så mycket mig. Titta här, mitt jobb, så mycket mig, titta här, strumporna på mina barns fötter, så mycket mig....

  Titta här, allt jag säger, allt jag tillåter mig tänka, allt jag tillåter mig känna, allt jag tillåter mig uppleva – så mycket mig. Och ja, jag har faktiskt styrt upp allt det här själv, man kan säga, att mitt liv är skräddarsytt, och det är jag som är skräddaren, Det finns inte en sömn i min existens som jag inte godkänt....

  Och nu, pratade jag naturligtvis, också om mig själv.

  Min egen fåfänga längtan efter koll.

  Men det är ju inte jag som är skräddaren. och vem som än sytt detta liv så inte fan är det sytt med raksömn.

  Men livet är som designat att då och då påminna om att, nä, livet är så mycket större och oförutsägbarare och besvärligare och mer magiskt än vilken liten människovävd idé som helst.

   Jag försöker bara säga, att det bredvid frustrationen, också finns en frihet i att det inte alltid blir som man vill.

  Nej, det visade sig, att efter KUBtestet gjorde vi ett fostervattensprov och efter julhelgen fick vi reda på att det inte fanns några kromosom avvikelser.

  Den människa vi ska föda fram, kommer alltså inte kallas mongo på grund av kromosomerna.

  Förmodligen kommer hen dock kallas mongo av helt andra anledningar.

  Eftersom vi människor är så förtjusta, i att kalla varandra de mest märkliga saker. Min morfar kallade mig Putte. Jag hette inte heller då Putte, Det sa jag till honom. han frustade obekymrat; kärt barn har många namn, sa han.

  Jaha tänkte jag, d är det kanske bara trevligt att bli kallad putte fast att man inte är en.

I slutet på dec, tolfte veckan:

   ”Det är en märklig dag, en märklig erfarenhet som nu har kommit in i mig för att, förmodligen, alltid ligga kvar.

 Jag har en enda erfarenhet av sjukhus, och det är att man går dit, orolig för något, och att det ganska snabbt resulterar i att läkaren halvt närvarande säger ”du kan vara lugn, allt är bra”.

  Idag var jag och Ida och gjorde ett KUB test. Vi gjorde det privat för att få reda på att vårt barn inte ligger i risken för Downs Syndrom.

  Testet består av blodprov och ultraljud och där ser vi den lilla krabaten, vid fullt liv, sträcker på sig, kliar sig i nacken, vänder sig, hoppar till och suger på handen.

  Jag får första gången känslan av att allt det här är på riktigt, att det faktiskt är någon där...

  Sedan får vi reda på det. Att nackspalten är inte är normala 2.9 mm utan 4.4.

   Att risken för att det ska vara DS, istället för 1 på 740 är 1 på 27.

  Jag blir så yr. Jag blir så väldigt yr.

  Vi går ut därifrån och Ida ställer in alla sina kunder. Då blir jag av någon anledning ännu mera yr.

 Jag räknar sedan ut att det är 4%risk att fostret har DS. Och i så fall, i sin tur, ökad risk för en mängd andra vajsing.

  Men det känns inte det minsta som bara 4% risk. Det känns som minst 80%.

  Bara tanken, bara tanken på att välja en abort för sin egen bekvämlighets skull, gör mig ännu mer yr.”

@font-face { font-family: "Cambria"; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: "Times New Roman"; }div.Section1 { page: Section1; }

I slutet på nov säger hon att hon är helt säker. Men om jag vill, så kan hon så klart kissa. Jag bara: ”va, vi har ju knappt börjat...”

  Det blir kryss.

  Sedan går vi på teater.

  Sedan äter vi.

  Vi förstår plötsligt inte någonting.

  Vi ler.

så här till jul

får vi meddela att många fortfarande svälter

men att minst en i alla fått nya kläder!

Spanien 1969

Vakten räckte långsamt över passen. Göran försökte se lugn ut. Lugn och konservativ.

- Vart ska ni?

- Portugal. Vi har ett jobb. Vi spelar… han svalde det sista ordet.

Vakten backade ett par steg, såg skeptisk ut, synade folkabussen. Solen stod högt på himlen. I ryggen fanns ett några hundra mil långt Europa de inte ville tvingas tillbaka till. Framför dem låg soldränkta stränder med billig mat och luftiga scener där de skulle stå och blicka ut över den lättklädda publiken.

Om de blev insläppta.

Den trekantshattiga vakten hade dragit ihop sina ögonbryn och började mer och mer likna en hund. Kanske var det så det fungerade här? Vakterna hade inte hund, de blev det? Göran kisade med ögonen i backspegeln och såg hur vakten nu gick på huk med böjda knän runt bilen… Förde han inte ansiktet väldigt nära plåten, såg det inte ut som om han sniffade efter något? Jo, det gjorde det. Göran kände med handen på jeansfickan, där den lilla påsen låg. Han skulle just dra upp den för att pilla ner den i skon när vakten stirrade på honom genom vindrutan. Vaktens näsa rykte till, de buskiga ögonbrynen drogs återigen ihop och samtidigt som vakten lät blotta sina tänder började också hans hand röra sig. Fram och tillbaka på ett sätt Göran hade svårt att tyda. Vad gjorde han med handen? Herregud, han vinkade med handen.

Vinkade med handen! Vinkade med handen!

De höll på att bli insläppta! Det var alltså bara att åka igenom.

Vinkade med handen! Vinkade med handen!

Nu jävlar!

De var inne i landet! De skrek och bankade med sina händer i taket. De sjöng påhittade sånger på låtsasspanska och kastade persikor på varandra. Bank lekte orgel med munnen, Mike drog upp Tonys ben och tryckte dit ett g-moll medan Bernard formade munnen till en tratt och blåste ut en Milesdoftande läppslinga längs det blå folkvagnstaket.

När de dagen efter packade ur instrumenten, skrattade de när de såg hur fruktfläckade de var. Små fläckar av persika och sol och framtid på deras instrumentfodral.

Nu hade det börjat. Spanien, härliga Spanien!

Spanien 1969

”Det är precis så här livet ska levas! Precis så här underbart ska det fan i mig va…”

Han reste sig från trunken som han nyss suttit på vid vägkanten, en bil närmade sig och han sträckte upp tummen i luften. Den körde förbi.

”Det här är gött, det här är ta mig fan gött…”

Han kliade sig i skrevet och såg bort mot vägkröken, tom och ensam sträckte vägen sin grusiga tunga mot norr. Och han tänkte på varvet, där han stått men inte längre stod… Han såg sin far och sin farfar stå där böjda över allt detta tunga stål som sedan skulle flyta över haven. Men det var som om männen som svetsade fast detta stål också svetsade fast sig själva. Göran var den första grabb på generationer som lyckats dra.

”Nej, livet kan inte bli så mycket bättre än så här…”

Innan han satte sig gick han runt några steg på den grusiga, tomma vägen och såg bort mot hotellet de kastats ut från. Det var tredje dagen han stod här nu, och varje morgon förbarmade sig hotellägaren och kom ut med en halv flaska rödvin, ett stort runt bröd och en bit ost som Göran försökte få att räcka till kvällen. Nyss hade hotellägaren kommit ut med en skål tomater som han ställt bredvid trunken på den torra landsvägen.

- Det kommer inte så många bilar här nu va… Och de som kommer plockar inte upp dig va?

Göran log innan han svarade.

- Correcto, my friend! Men solen skiner fortfarande, regnet håller sig borta, solen är min compañero!

Göran skrattade. Hotellägaren gick tyst därifrån. Trots att han hade fått en stor dalahäst i present så hade han till sist fått nog: utan att betala kunde de inte bo kvar och efter många hot om att slänga ut dem från hotellet gjorde han slag i saken. De hade inte fått några jobb. Bernard hade varit den förste som packat sin sax och gett sig av och sedan hade en efter en följt efter. När till och med sångaren tog ett plan till London satt det en enda musiker kvar och fingrade på sitt basfodral.

Göran Svensson. Den mest lojala basisten i universum.

Det var då, och först då, som hotellägaren insett att bandet inte skulle få några fler spelningar, eftersom bandet inte ens fanns kvar. Och att det inte fanns en chans att han skulle få de pengar de var skyldiga honom.

Alltså hade han en tidig kväll bankat så bryskt som möjligt på Görans dörr och sedan stått en halv meter ifrån honom utan att säga ett ord. Väldigt tyst. Otäckt tyst. Tyst som lugnet före stormen-tyst.

Efter trettio kontinentalt tysta sekunder hade denne lurade hotellägare exploderat. Han skrek som ilsken katalansk flamenco. Det sprutade peppardränkta ord ur den vitlöksvita munnen, snart skulle fradgan komma, han skrek in skorpioner och skallerormar i öronen på Göran som i veckor skulle känna hur det högg i hörselgångarna.

Göran förstod att han inte kunde stå kvar. Han började packa ihop sina saker.

Ägaren fortsatte skrika, han ville aldrig se skymten av honom mer, inte en sekund, inte en enda svensk så länge han levde, han skulle kontakta Franco, gränserna skulle stängas, inget mer blågult, inga fler dalahästar, inga fler hästsvansar, inga fler folkabussar!

Nu stoppade Göran en tomat i käften och såg upp mot solen. Och som om saker och ting inte var bra som de var, hade han turligt nog en rejäl bit röka kvar i jeansfickan.

- Vi står pall, solajävel, det får man ändå ge oss, att vi står pall!

I fickan låg också en liten sedelbunt, tillräckligt med pengar för att räcka till en bussbiljett till gränsen. Och vid gränsen fanns det fullt av lastbilar med gott om plats. Men nej. De pengarna var märkta, det stod farsgubbe och taxfreeflaska i vartenda hörn på de där sedlarna, så de fick garanterat ligga kvar.

Göran satte sig ner och såg bort mot deras buss som stod havererad och död framför hotellet. Han undrade vad som skulle hända med den.

Och det var då som han såg den lilla pricken komma gående vid horisonten.

Nä, för helvete, tänkte Göran. Nä, för helvete, det är omöjligt.

Göran tyckte att den där pricken vaggade precis som… men nej, han kunde ju omöjligt vara där. Han slog bort tanken och la sig ner och blundade. Men rusade upp igen, för nog fan…

En stund stenare stod Erik Bank där och sträckte fram handen.

- Jag har gått hit från flygplatsen!

- Det var som fan!

- Det fanns inga bilar.

- Jasså.

- Bussen har gått sönder förstås.

- Ja.

Göran vickade på huvudet i riktning mot hotellet där bussen stod havererad på bakgården.

- Bra. Jag ska kolla upp det där. Vi ses.

Bank kom tillbaka efter någon timme. Sträckte fram handen igen.

- Tjenare.

- Hej.

- Så här ligger det till. En kolv är trasig. De har inga kolvar. Jag tar mitt plan och flyger upp till Tyskland. Skaffar en, kommer tillbaka ner hit och lämnar av den, så får du köra hem bussen. Bra eller?

- Bra.

- Behöver du något? Göran såg sig om på sina väskor, på vägen, på sin halva flaska vin.

- Nej.

- Då ses vi.

Så släntrade Erik Bank iväg igen och lämnade Göran med väskorna vid denna sydspanska vägren. Kom tillbaka först nästa dag vid lunchtid. Sträckte fram handen.

- Var tvungen att sova över i Köln. Hittade bara ett jävla lyxhotell, du hajar inte vad den här kolven har kostat.

Göran tog en tugga på dagens första tomat och skakade på huvudet. För det hade han ju inte, inte den blekaste vad den kostat. Så såg han upp på herr Bank. Pottklippt som sin far, fast han varit långhårig bara några veckor tidigare. Rederifamilj. Stenrik.

- Har du cigg?

- Javisst. Här, ta hela paketet.

- Schysst.

- De lovade sätta dit kolven idag. Så förmodligen gör de det redan i morgon. Jag fixade så att du kan ta in på hotellet igen inatt. Vi ses i Helsingborg!

Nästa kväll kastade Göran in basen i bagaget, satte sig bakom ratten, backade ut från den spanska verkstaden och började köra hemåt.

Mot Sverige.

Mot Helsingborg.

Mot Anne-Marie Hansson.

 Om du inte vill bli upprörd, följ inte den här länken

http://twitter.com/#!/bobhansson/favorites

Helt otrolig läsning om hur besviken man kan bli på sin polska barnflicka.

 KERALA, INDIEN

Första gången jag såg henne var på en marknad och jag gjorde så klart bort mig, vilket inte hindrade mig från att plötsligt hamna i en helt jävla konstig kedja av händelser. Att verkligheten överträffar dikten är sannerligen mer än ett rykte.

Efter Nepal hade jag åkt raka vägen ner till Kerala och kommit dit vid gott oförstört mod. Jag hade hört mycket om denna indiska stat söder om Goa. Den stat som med fria val styrts av kommunister under längst tid i världen. Jag är inte helt säker på vad det innebär. Kerala ligger skyddat av en massa höga berg. Jag tänkte att det skulle passa mig att vara tryggt inbäddad av uråldrig asiatisk sten.

(Bergen hade också under århundraden skyddat mot olika barbarer. Men till sist hade de ändå kommit. De vita. Via havet. De leddes av en illaluktande portugis och hans namn var Vasco da Gama.

Vasco blev till sig av dofterna, kryddorna och rökelsen. Han var en gourmet och packade båten full av kryddor. Det sägs att man kunde se honom sitta dagar i sträck med näsan nerstucken i en säck spiskummin. Han var så förtjust i kryddorna att han efter några år kom tillbaka, men inte bara med en båt, utan med femton! Och inte bara för att skaffa sig lite kryddor, utan för att skaffa sig hela jävla Kerala.

Så mycket tyckte gamle Vasco om kryddor, att han var tvungen att kontrollera varje bit av den jord ur vilken de spirat. Detta skäl höll han hemligt. Det officiella skälet var varken kryddor eller oljor utan att han skulle hjälpa de stackars indierna att införa lite kristendom.

Vasco och de andra portugiserna satte igång med sin kristendom, sitt samlande av kryddor samt uppförande av diverse vitkalkade byggnader. För väl på plats i detta exotiska land, ville portugiserna nämligen att Indien istället skulle likna Portugal. Idag står de gamla husen som fallfärdiga monument, inte över portugisernas styrka, utan över deras nederlag.

Portugiserna försvann och engelsmännen tog över med sitt te, sin plantageindustri och sina piskrapp. Småbrukarna, fiskarna och jägarna blev daglönare på de brittiska plantagerna, medan britterna själva antingen spelade cricket eller satt på sina porslinstoaletter och hade magproblem.)

Första gången jag träffade henne var alltså på en marknad. Jag stod och tittade på klockor. Lögn. Jag tittade inte på klockorna utan på henne, men ändå lyckades jag märkligt nog stå och pruta. Under tiden var mina ögon fastnaglade vid en kvinna i gul sari. Hon log ett tålmodigt leende, ena handens fingrar rörde sig över andra handledens armband.

Jag såg. Jag såg guld mot valnöt. Jag såg ett uppsatt hår där en liten slinga letade sig ner över hennes högra kind. Jag såg henne skratta minst två gånger och jag såg att då hon skrattade blundade hon med sitt vänstra öga men höll det högra på glänt. Mitt eget synfält blev en tunnel och på andra sidan tunneln skymtade ett pulsstegrande ljus.

Det hävdas att män tänder på vad de ser och kvinnor på vad de hör. Jag hörde ingenting. Någon hade dragit fram stora indiska fjärrkontrollen och tryckt på mute.

Men jag såg. Jävlar vad jag såg!

När hon försvunnit registrerade jag att en förstagångare var på väg. Förstagångare ska man spara. Flest förstagångare på slutet vinner.

Även om jag hade kommit hit för att slippa bli förälskad var det precis det jag blivit. Jag försökte slå bort det. För hur skulle en indisk hindukvinna i sari någonsin kunna få med mitt liv att göra? När hon gick fick jag ändå en impuls att gå åt samma håll, men blev hindrad av klockförsäljaren. Varför? Han ville ha betalt. För vad? Han pekade på min hand där jag höll en påse. Märkligt. Hur kunde jag hålla en påse i min hand som jag inte ens kände igen? Jag öppnade påsen och stirrade på två blanka dykarklockor. Jag hade, helt utan att vara medveten om det, lyckats pruta ner dem till ett vrakpris.

Jag hatade dykarklockor och när jag väl betalat försäljaren var hon utom synhåll. Jag satte fart och försökte skynda efter men sprang rakt in i en stor vägg av kött och ramlade. Jag hade sprungit in i en stor tjock kvinna med enorma dreads. Fan! Jävla hippie att stå i vägen, troligen pårökt också; så fort jag såg hennes dreads fick jag för mig att hon var hemsk och tillgjord. Ändå fastnade jag i hennes blick, hennes ögon var små och gröna och hon såg verkligen ut att behöva åka hem och tvätta håret. Sedan log hon också, vilket irriterade mig ännu mer. Jag sprang vidare, men förgäves. Prinsessan var borta.

Någon vecka senare blev jag inbjuden till en större middag. Jag hade träffat en ung man på en buss som beundrat min dykarklocka. Han visade sig vara poet och på den vägen var det.

Det var en regissör som firade sin födelsedag. Det var över femtio människor runt ett oändligt långt bord. Och långt bort från mig, uppe vid huvudändan, såg jag något som fick mig att svälja. Och sedan svälja igen.

Hon var ännu vackrare den här gången och hon stirrade rakt på mig. Nej, det gjorde hon inte, hon stirrade tydligen på en elefantunge med serveringsfat på ryggen som just kom in genom en dörr bakom mig.

Men ändå!

Senare fick jag reda på att regissörens far och hennes far var kusiner. Hon var iklädd en vit sari, om halsen bar hon ett svart, tunt band medan hennes mörka hår svävade några millimeter över hennes huvud som en gloria. Och det där var ingen metafor. Det var förmodligen hårspray.

Glorian skuggade hennes ögon när hon log och hon fick mig att le. Hon skulle kunna heta Le.

Men det gjorde hon inte.

Hon hette Alak.

Jag bestämde mig för att till varje pris prata med henne. Men det gjorde jag inte. Inte ett ord. Ni kanske tror att jag var feg, låg på latsidan, saknade idéer och handlingskraft?

Absolut inte.

Jag försökte faktiskt hela tiden vara i samma rum som hon. När hon stod i baren stod jag själv bara några meter bort och beställde ett glas vin. När hon stod i dörren till verandan, satt jag själv, som av en händelse, på en stol precis utanför dörren.

Jag försökte se både spännande och intelligent ut.

Ändå kom hon inte fram och frågade vem jag var en enda gång.

(Sverige är ett blygt land.

De försiktiga blickarna på håll är nödvändiga. En nykter svensk man vågar omöjligen gå fram och säga något till en kvinna som inte först sänt iväg ett antal sådana här GröntLjusBlickar.

I mer kontaktbenägna kulturer tycks man helt enkelt gå fram och börja prata, vilket för en blyg svensk naturligtvis anses allt för desperat.)

Jag försökte trösta mig med att jag ändå inte ville trassla in mig i någon affär som bara skulle sluta med tragedi. Jag tog en promenad till mitt hotell och märkte att mina bortförklaringar började rämna.

Alla bilar jag såg var fullproppade av folk. Där satt de och trängdes. Till och med på motorcyklarna fanns det plats för en liten familj med en pappa vid styret, ett barn på tanken och ett annat på sadeln och längst bak en fru som hårt klamrade sig fast. Bussarna ska vi inte tala om. Fy fan. Rent äckligt vad folk stod tätt och så jävla TILLSAMMANS.

Det var alltså bara jag som var ensam.

Bara jag i hela världen.

Det andra lämnandet

Vid andra separationen var jag nitton år och ute i skogen norr om Borås för att skriva dikter. Jag var nykär i Karin som var nykär i mig och dagen efter skulle vi ses. Några timmar tidigare hade hon ringt från en krogkö för att säga att hon var kåt och att hon saknade mig. Allt var perfekt. Tills natten kom och jag blev svartsjuk. Vad gjorde hon nu? Jag ringde men hon svarade inte. Vad hade hon menat när hon sa kåt? Jag blev rädd, men sa åt mig själv att jag inte skulle inbilla mig en massa strunt. Jag lyckades svälja undan mina nojor och gick ut bland träden. Jag kissade. Jag tänkte att man är så dum ibland, att man glömmer bort att lita på den man älskar.

En stund senare ringde telefonen igen. Det var Karin.

- Jag är nära att göra något dumt, älskling. Något jättedumt.

- Va fan säger du, sa jag.

- Jag är på efterfest och är nära att göra något dumt, säg åt mig!

Jag svalde ner ett kallt lock som la sig i bröstkorgen. Jag blev kall, min hjärnaktivitet frös till is. I örat hörde jag min flickvän:

-  Du måste få mig att låta bli!

Jag hörde hur hon andades i luren. Jag mådde illa, jag kom inte på ett enda ord att säga. Det var en massa oljud i hennes bakgrund och det sista hon sa var:

- Nu kommer han!

Sedan klick.

Resten av den natten var jag i trans. En telefonklamrande sådan. Jag ringde till henne gång på gång, men hon svarade inte. Jag stirrade in i sänglampans ljus och undrade vad som skulle slockna först, den eller jag? Jag gick ut till träden och kramade dem, jag bad, jag bad så intensivt jag kunde att alla änglar som fanns skulle åka till henne och ge henne det lugn hon behövde för att inte göra något hon skulle ångra.

Jag fortsatte sedan ringa, och för varje gång jag ringde kom märkligt nog skammen. Den skam som väcks då man sträcker sig efter någon som inte är där, den skam som föds då stoltheten bit för bit raseras. Den skam som kommer när man ringer tio gånger i rad till en flickvän som inte svarar.

I gryningen somnade jag till sist med telefonen i handen. Efter någon timmes sömn vaknade jag av att det ringde. Det var då förmiddag. Hon kvittrade och sa att det hade blivit lite tokigt och sedan kvittrade hon lite till, lät hur glad som helst: ”Oj, vad jag är bakfull. Hå hå jajaja…”

Jag tog tåget till henne och det största misstaget jag gjorde i den där relationen var väl just det, att jag förlät henne. En förlåtelse som inte rymmer förnyad tillit är en oärlig förlåtelse.

Hon sa att hon ångrade sig.

- Ingenting hände, vi bara sov.

- Men varför svarade du inte när jag ringde, jag ringde fan tjugo gånger…

- Jag ville inte väcka de andra. Jag lovar, vi bara sov!

- Vad bra, sa jag. För man tar ju det lilla halmstrå av hopp och normalitet man kan.

Underskatta inte dem som bara vill ha lite lugn och ro. Vi skyr inga medel.

Jag kan ännu se hennes små kindgropar framför mig och bli varm. Jag kan fortfarande se hennes skratt och hennes kompakta kropp komma rusande rakt in i min glädje… Kärleken må vara förgänglig, men minnet av den borrar sig igenom lager av tid för att gång på gång explodera innanför ögonlocken.

Det är tur att man är poet, kan man tänka, så lider man i alla fall inte i onödan.

Men jag saknar henne.

Närmare bestämt saknar jag dem allihop.

Hos fåren, Solberga, Sverige 2010

Vid huset där jag bor finns det ibland lysmaskar. Plötsligt ligger de där invid stenröset som en grön lysande tråd och varje gång man ser dem tvingas man stanna upp och förundras.

Jag har läst att i djuphavet är självlysande varelser uppfinningsrika. Djuphavsmarulken kan inte lysa själv, men har istället samlat på sig en knippe bakterier som kan lysa åt den. Bakterierna bär fisken med sig i en organisk påse som hänger framför huvudet. Som en slags ballonglampa.

Längst ner på botten finns ett annat lysande djur som forskarna inte ens namngett. Så fort det är hotat skjuter det iväg ett lysande moln av röd snö för att distrahera sin omgivning.

Ett lysande moln av röd snö två tusen meter ner i havet.

Till och med när hon är arg är hon vacker. Tidigare idag skällde hon ut mig, högt och länge: DU TAR FAN ALDRIG BORT TALLRIKEN NÄR DU ÄTIT, FATTAR DU HUR RESPEKTLÖST DET ÄR? JAG SKULLE ALDRIG, ALDRIG LÅTA DEN STÅ KVAR! Ja, det var något sådant, och hon skrek på mig som om jag just misshandlat någon… Jag skulle precis försvara mig när jag såg hur förbannat vacker hon var och jag tystnade och jag kunde bara le och se henne stampa i köksgolvet med all sin kraft. Hennes bröst guppade och hennes händer knöt sig. Jag borde ha tänkt att hon var lite dum i huvudet, jag borde ha sagt något lugnande och klokt om tallrikar.

Men det var omöjligt.

Jag stod bara helt tyst och försökte komma ihåg att jag älskade henne.

Och sedan i skymningen tog vi en promenad längs fårhagarna, vi såg årets första lysmask och hon föll på knä, tog den i sina händer och det var den hon talade till när hon sa ”förlåt”.

Sedan såg hon förundrat upp på mig: ”Om livet kan vara så här vackert… hur kan man någonsin bli arg då?”

Det finns en oändlighet av liv och lysmasken i hennes hand är bara ett av alla mirakel. Den lyser tydligen på grund av elektroner som ökar och minskar i energi. Det är när den går till ett energifattigare tillstånd som det lyser. Det hela är obegripligt.

Lucifer betyder ljusbärare.

Om vi trots allt betraktar liv som något positivt, så har vi en sabla tur. Solen är en stilla eldfluga som ligger på precis rätt avstånd. Tillräckligt nära för att värma, men tillräckligt långt bort för att inte bränna sönder. Av alla miljoner möjliga temperaturer har vi hamnat i det minimala livgivande spannet, men det beror inte bara på solens perfekta avstånd, utan också på koldioxiden – jordens trogna termostat.

Dessvärre en termostat som nu sägs vara kraftigt rubbad. Andreas skriver i sin bok att solen sänder in en kolossal mängd värme. För att jorden inte ska grillas, måste jorden också sända tillbaka värme. Skulle den stanna kvar kokar vi sönder, men om all värme studsade bort skulle jorden å andra sidan förvandlas till is.

Koldioxiden stänger inne den värme som annars skulle ha studsat tillbaka ut mot stjärnorna. Koldioxidhalten reglerar värmen – men något måste också reglera koldioxidhalten. Blågrönalgen!

På Venus, där ingen blågrönalg var i farten, skapades varken atmosfär eller växter. Det fanns alltså inte något som kunde binda koldioxiden i jorden –  den vällde ut och satte igång en gigantisk växthuseffekt. Nu hänger detta gasfyllda och sönderbrända grannklot som en torr påminnelse över vart en ohejdad växthuseffekt kan leda.

Men här på jorden finns blågrönalgen numera i varje blad och varje växt. Och den gröna eld som den spridit över jorden, de oräkneliga träd och växter den givit upphov till, allt detta organiska material tuggar i sig koldioxiden, gräver ner det i myllor, taigan och havsbottnar, hindrar det från att isolera jorden till döds.

Den där lilla blågrönalgen fick alltså inte bara livet att uppstå, utan har också fått det att finnas kvar.

Allt är en väv.

En väv i förändring. För något är i görningen.

En reva i den miljardårgamla väven håller på att slitas upp.

Bastudörren håller på att klibba igen.

Och i rummet intill ligger lillan och skriker och jag tänker: skrik kära du, skrik ut ditt liv över den prunkande jorden, skrik ut ditt liv som ett liv av miljarder liv och må denna väv i vilken du ingår inte slitas upp av en ras som har ett starkare habegär till saker än till liv.

Må vi förmå den förändring som krävs.

Helsingborg, Sverige 1950

Även om livet är ett mirakel, är det sällan just det mirakel man bad om...

Hon stod vid vasken. Hela hennes kropp var rak, medan nacken hade böjts som av en magnet ner mot vasken. De bara armarna var i rörelse, arbetade. Hon hade på sig en ljusgul, lätt urtvättad klänning, ett par tjocka, uppdragna strumpor. Överarmarna var ännu inte så runda som de skulle komma att bli men inte heller så slanka som de en gång varit. Livet äter.

Solljuset föll över gräset utanför fönstret, hennes självlockiga hår var uppsatt och i nacken syntes blänket av ett tunt lager svett. Det var i augusti månad och värmen slog in genom väggarna. Hennes ena hand höll om potatisen med ett fast grepp, medan den andra förde den alldeles för slitna skalaren med raska tag. Då och då halkade den slöa skalaren till och hennes hand for rakt in i vasken. När det hände rörde hon inte en min. Som om smärtan rann igenom henne på samma sätt som neutroner färdas genom materia – utan att lämna ett spår.

Hon släppte den färdigskalade knölen i vasken och tog upp nästa. Den var egentligen redan färdigskalad, men ändå fortsatte hon att skala tills den blev mindre och mindre.

Som i någon slags trans.

Nacken tungt ner mot jorden.

En av gatans få bilar, rentav den första, stannade till utanför fönstret. En knallgul Citroën. Göte slängde upp bildörren och tog hastiga kliv upp mot huset. Han studsade på stegen och när han kommit in genom dörren slog han ut med armarna.

- Den är klar, den är äntligen klar!

Efter ett andetags tvekan gick han utan att vänta på hennes bifall fram och slog armarna om henne. Hon kände hans skjortklädda överarmar mot sina egna, hans skjorta var fuktig och luktade av det rakvatten hon en gång föll för. Wilsons eau de Cologne. Men hennes nacke fortsatte att hänga tungt neråt när han gav den två hastiga kyssar. Först på vänster sida, sedan på höger. Han släppte henne och tog något steg bakåt för att ge henne plats att vända sig om och möta hans lycka.

Nacken tungt ner mot jorden.

Hans händer halvvägs upp mot himlen.

- Maskinen är klar, och den fungerar, den fungerar!

Han såg att hon stod lika stilla som så många gånger förr. Han bet sig i läppen. Hon bara stod där! Som för att undvika den bilden, bilden av den som nu borde dela hans glädje, gick han bort till skafferiet och tog fram en palsternacka. Utan att ens skölja av den tog han den första tuggan.

- Jag fick ner den från Gävle, jag visste att den skulle passa! Nu ska det sågas pussel, min snäcka! Ingen mer värk i alla dessa axlar, kan du tänka dig, idag har jag blivit Sveriges första pusselfabrikör!

Hon tog upp ännu en av de oskalade potatisarna från vasken, men när hon skulle föra ner den rostiga skalaren avstannade hennes rörelse, hon släppte den och lyfte sitt huvud mot fönstret.

- Sa du Gävle?

- Ja, men det är klart jag sa Gävle. Sågbladen är så vassa att de kommer att skära genom träet som smör. Jag har för bövelen uppfunnit en pusselsåg!

Hon öppnade handen och lät den slöa skalaren falla ner i vasken.

Han tog ännu en tugga av palsternackan, gick fram och slängde ner den i vasken innan han återigen omfamnade den runda kroppen. Hon vände sig nu om och kände hans läppar mot sin kind. Hennes ena hand la sig nätt på hans axel. Han mumlade:

- Ska vi gå in?

Hon skulle så gärna vilja svara något annat, men hon hade i ärlighetens namn ingen aning om vad det skulle vara.

- Barnen är hemma.

Han slog ner blicken och tog ett par steg bakåt. Såg på hennes runda mage som spände ut klänningen. Han ville lägga sina händer mot klänningen, stå stilla och så nära att resten av världen kunde få försvinna. Han gick raskt fram till henne och tryckte sina läppar mot hennes. Hans tunga var nu i hennes mun och ett kort tag mötte hon den, sedan tyckte han att hon stelnade till. Sabla fruntimmer! Han blev förbannad. Det var inte nog, han behövde ju, han behövde ju henne! Men den här gången svalde han ner skriket, tog upp palsternackan ur vasken och gick ut och satte sig på gräsmattan och började tugga.

Hon såg honom sitta där. Hon försökte trots allt le. Pusselsåg… I samma ögonblick lämnade en smärtsignal den vänstra axeln och när den nådde fram till hennes hjärna, suddades leendet ut. Det gjorde ont, men hon var van och det fanns ingen anledning till oro. Att skala med en rostig gammal skalare hade hon gjort förr. Hon såg ner i vasken. Den var till mer än hälften full av potatis. Hon insåg att det räckte.

Utanför fönstret drog dagen ihop sig. Ljusmolekylerna snurrade allt långsammare medan kvällens klinga sågade itu det skarpa dagsljuset, skymningen blev ett moln av spån.

Fyra månader senare skulle hon föda sitt fjärde och sista barn, den flicka som nitton år senare själv skulle bli gravid.

Också dottern skulle stå vid precis detta fönster, i en gul men inte fullt lika urtvättad klänning, se ut över samma gräsmatta och undra, precis som hennes mor gjorde just nu, över hur lite man själv tycks få bestämma över sitt liv.

Ute på gräsmattan satt Göte och tuggade i sig sin rotfrukt. Han såg på sin bil, vände sig om och såg upp mot fönstret i sitt hus. Det var ett rejält hus, mer plats än någon av dem kunnat förvänta sig. Han förstod inte hur alla dessa kvadratmeter ändå tycktes vara för lite. Men han föste undan de tankarna och återgick till sina tankar om maskinen. För sin inre syn såg han Sveriges första maskinproducerade pussel, såg hur det staplades på pall och skickades iväg med tåg över hela landet. Motivet hade hela tiden varit självklart: ett fotografi på Kärnan, det högsta tornet i Skåne, taget snett nerifrån så att man såg hur det i all sin kraft sträckte sig upp mot molnen för att trotsa dem.

 En ordförklaring: