Bob Hansson

  Sveland har i min blick rätt att debatten både i Sverige inte bara dragit högerut, utan också extremhögerut. Nationalismen har i stort ersatt socialsimen som arbetarklassens nödutgång från ett samhällle som skruvat fast dem själva i golvet.   Den sociala rörligheten har minskat. Ökande inkomstskillnader ger dessutom – som Lind och Wilkonson har visat - längre självkänsla till de minst previliierade.  I likhet med 30-talets tyskland, blir det för varje dag mer rumsrent att komma bort från sin egen utsatthet, genom att få en annan grupp desto mer utsatt. Men nej, Breivik sköt inte sina skott i medvind. Inte heller i övermorgon kommer ett nästan enhälligt Sverige väljer en Hitler till regeringchef. Trots Knausgård.

I DN-rubriken fanns symptomatiskt ordet hat med. "Hatet som gör mig politiskt deprimerad." Och jag tänker, är det hennes eget hat som gör henne deprimerad, eller alla andras? Nästa tanke: om man gillar Knausgård, om man upplever hans texter om att han känner sig omanlig av blöjbyte lika befriande som Svedlands bok om den istängdhet hon själv kände i kärnfamiljen, är man antifeminist då? Eller rent av nynazist?

  Nej, det är inte det Sveland menar, det är bara så hon råkar låta. Samtidigt som hon kallar Pelle Billing EXTREMIST och förfasas över att han bjuds in till samma tv-soffor som hon själv, är det som om hon inte kan låta bli att låta mer extremistisk än hon själv egentligen är. Inte minst i utalandet om att alla män tjänar på kvinnors rädsla för våldtäckt - som jag återkommer till nedan.

   För Sveland har en brist i att hon uttrycker sig som en provokativ konfliktvampyr, där hon som ett trotsigt barn gång på gång drar på sig det hat som hon säger sig bli deprimerad av. (Den västerlänska dualismens tjatar ju sig ibland rakt in i en borderlinediagnos) Sveland tillhör den skara som tycks föredra sanningen ”alla män är potentiella våldtäcktsmän” framför den lika sanna tesen ”alla män är potentiella feminister.” Glaset är halvtomt, det är strukturens fel och det gör mig skitförbannad!

   Sedan tänker jag, det där är ankdam, men hur påverkar den här ankdamstonen, synen på Feminism?  Vidare hänvisar hon till Susan Brownmiller och alltså en tes att alla män tjänar på den rädsla kvinnor känner för att bli våltagna. Eftersom hon inte förklarar sambandet, lämnar det mig i en undran? Menar hon att vi män, därmed är lite positiva till våldtäckter? Hindrar de fördelar vi drar av denna rädsla jämställdhetsarbetet? Eller exakt vad den kopplingen ett argument för? För om detta stämmer vill jag veta, kan jag som man på något sätt avsäga mig de fördelar jag får av att andra män våldtar kvinnor? 

    Jag kan själv se ett sammanhang: en hon går hem en sen natt, spänd, ihoptryckt, rädd. Nästa dag ska samma hon löneförhandla, hur mycket av denna förminskade rädsla sitter kvar? Jag läste också nyss i SVD att kvinnor i en undersökning där lite under tusen tjänstemän svarat, visar att kvinnor med samma utbilding, erfarenhet, tjänar 10 000 mindre i månaden än män. Kvinnans låga självkänsla i löneförhandlingen lämnar här ett löneutrymme som mannen kan dra fördel av. Men hur stark faktor är kvinnors rädsla för sexuellt våld, jämfört med de tusentals varibler patrarkatet genomsyras av. Också män räds för våld. Det är större risk för en man att bli nedslagen i en park än för en kvinna att bli vådtagen i den samma. Många män är följaktiligen rädda i parker, och jag själv var en av dem. Minns den ungdom där jag allt som oftast hotades med stryk för att jag var typ "bög," att det ständiga hotet om våld från de äldre snusdosepatriarkerna höll mig på mattan, och att hela mitt liv i viss mån har handlar om att komma bort från denna matta. Och jag lyckades. Nu går jag runt på ett södermalm där jag aldrig känner hotet av våld. Men kan ännu ana den nepressade självbild som skapades under tonåren komma upp så fort jag hotas eller hatas. (Som jag sällan blir, förutom, lustigt nog, av feminister.) Men ja, med detta i åtanke, tror jag defenetivt att kvinnors rädsla för sexuellt våld, är en av allelles för många faktorer som håller nere kvinnors självkänsla.

  Nyss läste jag något trevligare. Istället för ankdammiggt klagande på den värld som fortfarande inte är perfekt, ett konkret förslag om hur det redan idag kan bli bättre.

   Ett förslag som av de som bygt sin identifikation på problem, naturligtvis anser vara naiv. Lägg ett brev i närmst gula låda där du tackar brevbäraren för att han delar ut dina brev. Jag pratar om fredsuppdraget, jag kan verkligen rekomendera ett litet klick.

http://fredsuppdraget.wordpress.com/2012/02/09/fredsuppdrag-040/

Löneskillnader: http://www.svd.se/naringsliv/karriar/kvinnliga-karriarister-tjanar-10-000-mindre_6834343.svd

Daniel Lind: http://www.dn.se/kultur-noje/essa/mojligheternas-land

Wilkinson:

  Häromdagen när vänsten åkte safari till saltsjöbaden, var det flera där ute som blev upprörda, ägg kastades, märk väl helt vanliga ägg, från höns! Alltså varken vaktel eller gås. Kanske det har med lågkonjukturen att göra. Hur som så var en vanlig analys att vänstern var avundsjuka, och att de oxå ville bo där "i grönskan" men att de var för lata och borde kämpa och utbilda sig så att de oxå kunde flytta dit.

  Det tyckte jag var en synnerligen modern analys. Det finns inga klasskillnader, det finns bara lata människor. SJälv är jag på Bali. Skulle inte förvåna mig om det är fan så mycket grönare här än på solsidan just nu. Sen twittrade jag det här:

Har precis pratat med en liten pojke här på Bali. Jag försökte förklara för honom det storslagna i att tv4 in sweden har en ny nyhetskanal. han log, tårögd, innan han fortsatte att sopa amerikanens golv.

Jag fortsatte att utbilda honom, du förstår, om du sopar riktigt bra, så kan du en dag få bo i saltsjöbaden, med då får du inte lata dig, se så, sopa nu. Han sopade. Den där killen, tänkte jag, han kommer att gå långt.