hej med stånd.

30 nov kl 21:17, 2009

Skrivet av bobhansson under kategorin Dagsbok | 6 Kommentarer | Permalink

 

Alla dessa svällkroppar  och blodkroppar och som far rundor. Fyra föreläsningar och tre workchops på fyra dagar i slutet på en tuff turneperiod förhindrar inte bara bloggande. Förhindrar också tvätt av exempelvis strumpor och köksgolv. Och nej, jag har inte hunnit julpynta heller.
    Idag kom en lastbil hem till min stuga och dumpade en och en halv pall roman. 1346 överblivna Gunnar i hårdpack blir nästan en ton roman på pall i trädgård.
 Och en timme efteråt ringer p3 och undrar om jag möjligen har något att sälja på välgörenhetsauktion? Ja, säger jag, jag ska se om jag kan hitta något i mina gömmor… samtidigt som jag blänger ut på denna enorma fyrkant vid grinden…
    Är tacksam för allt arbete. Dessa tre workchops på raken, första dagen med självmordsbrevssvarande pyskologer, andra med indvandrade tonårskillar i Eskilstuna och tredje dagen på Malmö Buddahcenter med damer i mjuka kläder – och hur vilandet, när man inte kan vara ledig för att få vila – mer och mer infinner sig i själv arbetet… Man är aktiv och passiv på samma gång, ungefär som att åka tåg – samtidigt som man sitter helt blixstilla - rör man sig genom ett landskap från en livspunkt till en annan…
    Jag har stått på scen i arton år och känner en nytänding. Hej liv, hej höstmörker, nu jävlar ska du få!
    MItt i alt detta har ett tonårsfenomen uppenbarat sig. Jag får stånd. Utan att tänka eller se något speciellt går jag runt med stånd innanför kostymen. I timmar... Idag fick jag exempelvis stånd av att komma hem till stugan. Jag undrade om jag verkligen hade stånd eller om det bara kändes så, jag knäppte upp och ja, mycket riktigt...
   Detta liv. Det är inte helt säkert man begriper sig på det bara för att man råkar leva det....

total kontroll, inte....

25 nov kl 17:49, 2009

Skrivet av bobhansson under kategorin Dagsbok | 9 Kommentarer | Permalink

 

Dan viktor, sångaren, sa det så träffande häromdagen: när man turnerar så mycket, att man inte har koll på något annat i sitt liv än bara detta åkande.
 Ikväll har jag först föreställning i Västerås och sedan i Gnesta. Det var inte helt planerat. Det är mörkt utanför fönstret. När jag vaknade, och trodde jag hade en ledig dag, upptäckte jag att jag missat ett förlagsmöte. Istället för att städa min lägenhet satt jag framför datorn och försökte ta reda på hur man reser mellan Gnesta och Västerås. Det var inte helt planerat. Det  är mörkt utanför fönstret. När jag vaknade kunde jag inte låta bli att skratta till. Molnen är numera vår trognaste vän, en gäst vi aldrig bjöd in, men som varje morgon sitter kvar vid vårt köksbord och förväntar sig kaffe.
  Jag kokade kaffe.
 Såg igår den långsamaste märkligaste film jag någonsin sett på en svensk biograf. Jim Jarmuch. In total control. Jag har alltid varit dålig på att stava.
   Jag har inte total kontroll. Jag har en brödrost med elektronisk nedsänkning av brödet. Man trycker alltså bara på en knapp. Man slipper att för egen hand föra ner brödbryggan. Det är mörkt utanför fönstret. Ibland blinkar min brödrost till. Jag har en fin kostym på mig. Tredelad. En dolce-skjorta knäppt upp till halsen.
   Jag har inte total kontroll.
   Jag undrar vem som ska komma.
   Det närmar sig.
   Det är som om allt närmar sig idag.  

reklam

24 nov kl 01:06, 2009

Skrivet av bobhansson under kategorin Turneplan | 2 Kommentarer | Permalink

Jag har föreställlning samt håller workschop i Kundalini Writing i Malmö nu på Lördag.

Mer info på: http://www.facebook.com/profile.php?id=741611957#/event.php?eid=160029706461&ref=mf

Samt One Day Reatreat i Stockholm den 5 dec. Tillsammans med Crazy Buddha. Kundalini Writing och Mindfullness. Välkomna.

first timers

22 nov kl 18:44, 2009

Skrivet av bobhansson under kategorin Kärlek hur fan gör man | 6 Kommentarer | Permalink

En gång i mitt liv har jag varit på en "strippklubb". Det var i i Hamburg, Paris eller ens KÖpenhamn. Det var i Karlshamn. Det var igår. Det var plastgolv, sunkiga 70-tals-skinssoffor från Röda Korset och det var en glad serb i entreen och hutlösa priser för inrte samt folköl och där satt jag med vissågare samt vissångerska och undrade vilken film vi hamnat i.

En gång i mitt liv har jag sett främmande människor ha sex genom ett fönster. Det hände nyss. Man går på söder och ser ut över gröna lund och så den där finlandsbåten. OCh i ett av fönsterna i en av hytterna drar en kvinna av sig byxorna och börjar suga av sin man.

Sen åkte båten iväg...

 

jag är inte fåfäng, men...

20 nov kl 14:45, 2009

Skrivet av bobhansson under kategorin Kärlek hur fan gör man | 12 Kommentarer | Permalink

 

alla dessa fotomodeller

man inte vill ligga med

men så vet dom inte ens

att man finns.

jobbigt.

med det här vädret behövs ingen jantelag.

16 nov kl 19:01, 2009

Skrivet av bobhansson under kategorin Kärlek hur fan gör man | 13 Kommentarer | Permalink

 

Igår TITTADE Jag på väderläksrapporten. På tvn. Det var ingen munter tittning. Neråtittning så det hette duga. I HELA NORRA EUROPA befann sig ett enda tungt molntäcke. Ett täcke av gråhet lagd rakt ovanför våra hjässor.
 Men sånt väder behövs ingen jantelag.
 Men idag sa dom, att det imorgon ska komma lite sol. I skåne.
 Bra för Skåne.
 Och bra för oss andra att veta att det i alla fall nånstanns finns en glipa. En reva för ljuset där ute nånstanns. Över Rosengård och Vellinge.
   Må de mjukna av denna gemensamma sol.
 Jag har lite paus i skrivandet i min stuga. Kör lite stugdisco. Lite vicka höft och lite arm i luften. Tinga exsesser. Bara i stereon. Beyonce.  HALO HALO HALO, discoreligöst, armarna i luften HALO HALO HALO. Ah! Det finns röster som är raka motsatsen till lågtryck, röster som upphäver gravitationen, skickar stänk av maj över november och ger vissa promenerande grannar utanför vissa stugor en syn att äta.
   Jag är nu nästan frisk.
   I morgon ska jag på invigning av filmfestival i staden där uppe.
  Utan rymdsondskostym.
   Tror jag.
   Undrar om mitt ex någonsin kommer svara på brevet. Och i så fall vad. Hoppas lite att hon inte gör det. Det finns andra saker jag hellre får höjt blodtryck av.
   Men det kommit små textremsor i mig de senaste dagarna, en katalog av minnen, om detta våld en människa som tror sig vara offer - kan slå in i små oskyldiga paket och dela ut.
 Bräckligheten i att behöva. Att vilja. Att vara kvar. Att försöka.
   Och nu längtan efter den andra sidan. Och tilliten till att saker får ta tid. Man blir inte fri bara för att man låtsas det. Folk har så jävla bråttom. Jag med. Som om seperation, som om denna död och pånyttfödelse saluförs på ex McDonald’s. Som om bråttom. Som om snabbast vinner. Som om skam för den som sörjer, skam för den som inte är färdig.
   Jag är färdig. Jag ropar färdi, färdi, färdi.
   Men Beppe Wolgers kommer inte till pottan och torkar i alla fall.
 Jag vill att ni ska älska mig. Jag behöver det.
 Ah, nu känner jag det. Jag älskad. Och jag är inte den ende på den här jorden som är det.
Det finns hopp!
   Så det kanske får bli rymdsondskostym i alla fall.

en dålig dag på jobbet är en dålig dag

15 nov kl 15:12, 2009

Skrivet av bobhansson under kategorin Dagsbok | 8 Kommentarer | Permalink

 

Det är så mycket november utanför fönstret, så mycket gult - kastat som ett slags dovt marsipantäcke över solberga. Jag längtar inte bort. Vaknade och kände mig ensam, ringde. Det fanns någon i andra ändan, en röst som blev den här dagens startmotor.
 Är sjuk.
   Uppträdde i fredags i Kalmar på en fest och ingen lyssnade. En mikrofon som inte riktigt var en migrofon, några hundra skramlande människor och jag är sannerligen glad att det händer så sällan. Stå där på scen och den främsta tanken i huvudet är ”det här funkar inte, jag måste verkligen dra….”
    Och man ler och försöker höja tempot istället för att bara stanna upp och säga, ”Ni lyssnar inte, jag blir helt svag, jag vet inte vad jag ska göra, jag måste nog gå….”
    Men jag hade en ny fin vit kostym på mig. Av plast. Den glittrar som en rymdsond.

förlåtelse kräver ryggrad i stereo

14 nov kl 17:39, 2009

Skrivet av bobhansson under kategorin Kärlek hur fan gör man | 7 Kommentarer | Permalink

 

 

hemma i ålem från Istanbul, stearinljus och kents nya som är enorm.
har inte lyssnat på en platta på repeat sen jag var tonåring, förren nu. röd. tack.
har skickat ett brev idag som jag tänkt skicka i nog två månader
till mitt ex och det känns befriande att till sist trycka på detta "send"
handlar om att stå för sina brister, som en förutsättning för att ge den andra presentmöjligheten
att förlåta.
Hur svårt är det inte, att blotta sig, riskera krasad självbild, riskera utebliven kärlek,
för att kunna få den än större kärleken som förlåtelsen innebär. Hur svårt är det inte att
stå ut med att man inte är den man borde vara, att man inte bara är "god".
Hur svårt är det inte när ens ideal rasare ner över en som tusen vassa skärvor av skam.
Jag tänker att det är en av de skönaste känslor som finns, att förlåta, att få ge.
Och jag tänker att det finns så många fler variabler i livet än man kan hålla reda på.
Att den andre - sällan kan göra vad man själv, under olika förusättningar oxå kunnat göra och
att allt annar är hyckleri. Att tro sig vara förmer.
Men vi är sällen
förmer.
Men vi är mer
                      alltid mer
                                      än vad vi tror.
Och världen är större än min egen hjärna. 

 

kärlek är ett stort ord men en liten händelse

11 nov kl 09:09, 2009

Skrivet av bobhansson under kategorin Kärlek hur fan gör man | 10 Kommentarer | Permalink

Sitter just på ett tåg och ska till Istanbull. SKriver på en krönika till en tddning, kör lite fast, kommer på att jag kan be dig om hjälp. Här är första halvan, men hur ska den fortsätta?

 

KÄRLEK ÄR ETT STORT ORD MEN EN LITEN HÄNDELSE.
 
 Jag har gjort mitt bästa för att inte bara uppleva kärleken utan också ge den vidare. Man vill ju vara en sådan människa, en som ger det man själv helst av vill ha. Alla pratar om det, Dalia lama; om du ska vara självisk är vis själviskhet, bättre än ignorant självisk, om du får andra att må bra kommer du själv att må bra. Det du ger är det du får.
   Men det är såklart inte det lättaste, att i varje ögonblick, eller ens vartannat, vara den som lever upp till sin egen ide om kärlek.
   Det finns en man i Sverige som mer än någon annan fått symbolisera kärleken. Jag tänker inte på Zlatan, utan på en sjungande man i klänning. För ett tag sedan stod det i tidningen att han misshandlat sin flickvän. Han dementerade. Men ett skalv hade gått i många jag mötte. Det var ofattbart. För gohdet exluderar ondska. Tror man. Kärlek exluderar icke kärlek. Tror man.
 Vi har behov av att projisera idén om total godhet och det farligaste man kan göra, kan vara att försöka leva upp till den projektionen, som borde vara lite ur tiden. För allt är både och. Inte ens Jesus gick omkring och var hyvens för jämnan. Även vi haft två tusen år på oss att redigera bort hans avigsidor och därmed hans mänsklighet har det inte lyckats. Kvar i bibeln står det hur han svär och skäller och är allmänt otrevlig.
 Är Beregsprdikan då fejk?
 Skulle killen i klänning vara fejk om han i ena stunden pratar om hur viktigt det är att ällska, för att i nästa stund klippa till den som han gör just det med?
 Om vi vår reda på att hitler skänkte pengar till fattiga barn, skulle vi då betrakta hans ondska som fejk, börja gilla honom? Nä.
 Men våra tröga hjärnor skulle älska om det var fint uppdelat mellan svart och vitt, men det är det inte. Ibland lyckas vi tro det, ett tag, sen faller korthuset och vi ligger underst med sönderblåst världsbild.
   Själv har jag stått på scen hundratls gånger och ibland fått publiken att känna både kärlek, lust och mod. För att själv, en halvtime efteråt på hotellet, själv bara vara fylld av svartsjuka, rädsla och småsinthet.
 Är jag fejk?
 Utesluter det ena det andra?
 Bara om man är dum i huvudet. Och det är man inte.

 

 

jag är rasist

10 nov kl 15:01, 2009

Skrivet av bobhansson under kategorin Kärlek hur fan gör man | 3 Kommentarer | Permalink

Jag är på Yogafestival. På Öland. Det är första i juni och solen skiner. Det är mellan tre och fyra hundra människor här som böjer sig åt alla möjliga och omöjliga håll på, första passet börjar redan klockan fyra. I soluppgången på stranden såklart.) Resten av dagarna är fyllda av allt från massagekurser till indiska mästare som slutat att äta och leva på ljus.

    Jag lever inte på ljus.
    Jag äter.
     Och fast att jag varit på ett tjogtal liknande festivaler och kurser, kan jag omöjligt värja mig. Gång på gång kommer det tillbaka. Den idiotiska tanken ” jag passar inte in här”.
 För jag är ju inte tillräcklig. Inte tillräckligt andlig, inte tillräckligt lugn, inte tillräckligt glad - och då vill jag bara gömma mig.
    Och plötsligt gömmer jag mig i mitt tält, ligger kvar en kvart, en halvtimme för länge, samtidigt som jag fördömer mig för det; Jag borde inte ligga kvar, jag borde något annat. Jag är ju på yogaläger….
   Vems fel är detta?
   Jag vet inte varifrån den tanken kommer. Kanske är det barndomen, kanske är det kapitalismen,
 Dessa urbota tankar som man aldrig skulle beställa på postorder men ändå får mäkta med.
   Tanken: Jag är inte som dom. Jag passar inte in. De tycker jag är sämre än de.
   Och som min vän psykologen sa, vet du vad du kan göra om du tycker att du är dålig? Du kan projicera ut det på någon annan.
 Man kan, alltså istället för att fördöma sig själv, fördöma dom andra.
   Dom är konstiga. Dom tror att dom är något. Men dom är tillgjorda. Kort sagt; Jag tycker att de är sämre än mig.
    Hjälper det? Känner man sig mer välkommen om man klankar på de andra istället för sig själv. Gör man det?
 
 Kanske känner du igen det. Det är så nära mellan tankarna, ”JAG är annorlunda och det borde jag inte vara” till systertanken ” DOM är annorlunda det borde dom inte vara….”
Som om annorlunda är farligt. Som om annorlunda är sämre.
  Det kan till och med räcka med att man går förbi något på gatan vars kläder skiljer sig från en själv.
 Det händer när pälsdamen går förbi hippietjejen. ”Fy vilka kläder, det måste vara en dålig människa.
 Det händer när hippitjejen går förbi pälskvinnan ”fy vilka kläder, det måste vara en dålig människa”.
   Och det händer mig på den här festivalen..
   Jag får plötsligt för mig att jag tar för mycket plats... Tills just den jag tror fördömde mig mest av alla kommer fram och tackar för ett underbart uppträdande… Fan vad hjärnan håller på….
 Jag hoppas, att jag en dag ska sluta att jämföra mig med andra.
 Till dess hoppas jag, att jag ska bära mina brister i ödmjukhet. Jag är här på jorden för att lära mig. Också. Inte bara visa upp vad jag redan kan. Livet är ingen uppkörning. DU kommer inte kugga om du lägger i fel växel på motorvägen. Det finns så många stunder så att vissa av dem, kan man faktiskt unna sig att stå helt stilla.
    Livet är ingen uppkörning.
   Och pang bom så har jag glömt bort att jag inte passade in. Jag står och dansar med armarna i vädret och känner magkanonen laddas med ett LivsNjutarVrål.
 Och det skulle inte förvåna mig, om det står någon inte helt för långt bort som tänker, så där glad borde jag också vara. Jag passar inte in. Dumma mig. Och dumma den där krystade poeten som står och skriker med armarna i luften.
    Ja. Såna är vi.
    Rörande vackra och förvirrade och samtidigt så fulla av potential.
 Men hösten är hjärtats tid. Man duger.. Man kan bli som ett höstlöv. Ingen har hört ett sådant säga ” Gud vilket dåligt löv jag är som bara ligger här på marken och skräpar. Inte heller har vi hört dem säga ”De där barren som är gröna året om, fy vilka pretaiösa idioter…”
   Allt har sin tid. Hösten är hjärtats tid. Dansa går bra. Sitta tyst och stilla går också bra.
   Det hela är väldigt enkelt.
   Även om vi är tillräckliga bara genom att vara vad vi faktsikt är, tvivlar vi.
   Detta tvivel bär vi gemensamt.
   Och jorden är rund för att vi lättare ska halka in i varandras armar.
   Vi ses!

publ. i Amos.

Blir inte bättre.

05 nov kl 09:09, 2009

Skrivet av bobhansson under kategorin Kärlek hur fan gör man | 7 Kommentarer | Permalink

 

DET BLIR INTE BÄTTRE  ÄN SÅ HÄR.
                  DETTA ÄR KLIMAX!
 
(Ovanstående sentens kan uppfattas negativt.
   men det är en grov missupfattning.)

Vi är alla latent dyra.

04 nov kl 18:05, 2009

Skrivet av bobhansson under kategorin Kärlek hur fan gör man | 6 Kommentarer | Permalink

 

Det finns vackra saker.
 
Om en sak kan vara vacker
borde rimligtvis också jag kunna vara det.
 
 
 

ibland är det rätt skönt att leva.

03 nov kl 16:11, 2009

Skrivet av bobhansson under kategorin Kärlek hur fan gör man | 9 Kommentarer | Permalink

Jag hr nu  återvänt från italien. dit jag åktek med en människa jag aldrig träffat och är nu en vänskap rikare.  Vi hamnade någonstans vid östkusten. En av alla bergsbyar. 900 människor. Två resturanger och en pub. En bagare, en kyrka en handfull gummor. Allt var tyst utom när fiskbilen första morgonen ställde sig nedanför vårt fönster och spelade en ompa ompa på repeat och högvolym.

   Så låter väckarklockan i helvetet.
   Som en uppknarkad glassbilslåt
 
Jag har två korta listor.
 
Saker jag gjort den här veckan som jag aldrig tidigare gjort.
   1)Varit på resa med någon jag aldrig träffat.
    2)Hyrt bil utomlands
   3)Varit på opera..
       
Saker jag kommit på som jag tidigare inte kommit på.
 1) Att Sverige är ett av de minst patriotiska och mest individualistiska länderna i världen har jag tänkt innan, men alltid som två tankar, inte som en, inte som att det hänger ihop.
 Där andra länder har Nationen! och Regionen! Har vi istället bara oss själva.
    Det är alltså inte nationen det är upp till, det är vi själva som ska fixa hela skiten?
 2) Hur slutet på min nästnästa roman ska te sig. Hemskt och melodramatikst blir det. Ett operaslut!
Hem | Next month (Dec 2009) »