Jag är på Yogafestival. På Öland. Det är första i juni och solen skiner. Det är mellan tre och fyra hundra människor här som böjer sig åt alla möjliga och omöjliga håll på, första passet börjar redan klockan fyra. I soluppgången på stranden såklart.) Resten av dagarna är fyllda av allt från massagekurser till indiska mästare som slutat att äta och leva på ljus.
Jag lever inte på ljus.
Jag äter.
Och fast att jag varit på ett tjogtal liknande festivaler och kurser, kan jag omöjligt värja mig. Gång på gång kommer det tillbaka. Den idiotiska tanken ” jag passar inte in här”.
För jag är ju inte tillräcklig. Inte tillräckligt andlig, inte tillräckligt lugn, inte tillräckligt glad - och då vill jag bara gömma mig.
Och plötsligt gömmer jag mig i mitt tält, ligger kvar en kvart, en halvtimme för länge, samtidigt som jag fördömer mig för det; Jag borde inte ligga kvar, jag borde något annat. Jag är ju på yogaläger….
Vems fel är detta?
Jag vet inte varifrån den tanken kommer. Kanske är det barndomen, kanske är det kapitalismen,
Dessa urbota tankar som man aldrig skulle beställa på postorder men ändå får mäkta med.
Tanken: Jag är inte som dom. Jag passar inte in. De tycker jag är sämre än de.
Och som min vän psykologen sa, vet du vad du kan göra om du tycker att du är dålig? Du kan projicera ut det på någon annan.
Man kan, alltså istället för att fördöma sig själv, fördöma dom andra.
Dom är konstiga. Dom tror att dom är något. Men dom är tillgjorda. Kort sagt; Jag tycker att de är sämre än mig.
Hjälper det? Känner man sig mer välkommen om man klankar på de andra istället för sig själv. Gör man det?
Kanske känner du igen det. Det är så nära mellan tankarna, ”JAG är annorlunda och det borde jag inte vara” till systertanken ” DOM är annorlunda det borde dom inte vara….”
Som om annorlunda är farligt. Som om annorlunda är sämre.
Det kan till och med räcka med att man går förbi något på gatan vars kläder skiljer sig från en själv.
Det händer när pälsdamen går förbi hippietjejen. ”Fy vilka kläder, det måste vara en dålig människa.
Det händer när hippitjejen går förbi pälskvinnan ”fy vilka kläder, det måste vara en dålig människa”.
Och det händer mig på den här festivalen..
Jag får plötsligt för mig att jag tar för mycket plats... Tills just den jag tror fördömde mig mest av alla kommer fram och tackar för ett underbart uppträdande… Fan vad hjärnan håller på….
Jag hoppas, att jag en dag ska sluta att jämföra mig med andra.
Till dess hoppas jag, att jag ska bära mina brister i ödmjukhet. Jag är här på jorden för att lära mig. Också. Inte bara visa upp vad jag redan kan. Livet är ingen uppkörning. DU kommer inte kugga om du lägger i fel växel på motorvägen. Det finns så många stunder så att vissa av dem, kan man faktiskt unna sig att stå helt stilla.
Livet är ingen uppkörning.
Och pang bom så har jag glömt bort att jag inte passade in. Jag står och dansar med armarna i vädret och känner magkanonen laddas med ett LivsNjutarVrål.
Och det skulle inte förvåna mig, om det står någon inte helt för långt bort som tänker, så där glad borde jag också vara. Jag passar inte in. Dumma mig. Och dumma den där krystade poeten som står och skriker med armarna i luften.
Ja. Såna är vi.
Rörande vackra och förvirrade och samtidigt så fulla av potential.
Men hösten är hjärtats tid. Man duger.. Man kan bli som ett höstlöv. Ingen har hört ett sådant säga ” Gud vilket dåligt löv jag är som bara ligger här på marken och skräpar. Inte heller har vi hört dem säga ”De där barren som är gröna året om, fy vilka pretaiösa idioter…”
Allt har sin tid. Hösten är hjärtats tid. Dansa går bra. Sitta tyst och stilla går också bra.
Det hela är väldigt enkelt.
Även om vi är tillräckliga bara genom att vara vad vi faktsikt är, tvivlar vi.
Detta tvivel bär vi gemensamt.
Och jorden är rund för att vi lättare ska halka in i varandras armar.
Vi ses!
publ. i Amos.
