Sitter just på ett tåg och ska till Istanbull. SKriver på en krönika till en tddning, kör lite fast, kommer på att jag kan be dig om hjälp. Här är första halvan, men hur ska den fortsätta?
KÄRLEK ÄR ETT STORT ORD MEN EN LITEN HÄNDELSE.
Jag har gjort mitt bästa för att inte bara uppleva kärleken utan också ge den vidare. Man vill ju vara en sådan människa, en som ger det man själv helst av vill ha. Alla pratar om det, Dalia lama; om du ska vara självisk är vis själviskhet, bättre än ignorant självisk, om du får andra att må bra kommer du själv att må bra. Det du ger är det du får.
Men det är såklart inte det lättaste, att i varje ögonblick, eller ens vartannat, vara den som lever upp till sin egen ide om kärlek.
Det finns en man i Sverige som mer än någon annan fått symbolisera kärleken. Jag tänker inte på Zlatan, utan på en sjungande man i klänning. För ett tag sedan stod det i tidningen att han misshandlat sin flickvän. Han dementerade. Men ett skalv hade gått i många jag mötte. Det var ofattbart. För gohdet exluderar ondska. Tror man. Kärlek exluderar icke kärlek. Tror man.
Vi har behov av att projisera idén om total godhet och det farligaste man kan göra, kan vara att försöka leva upp till den projektionen, som borde vara lite ur tiden. För allt är både och. Inte ens Jesus gick omkring och var hyvens för jämnan. Även vi haft två tusen år på oss att redigera bort hans avigsidor och därmed hans mänsklighet har det inte lyckats. Kvar i bibeln står det hur han svär och skäller och är allmänt otrevlig.
Är Beregsprdikan då fejk?
Skulle killen i klänning vara fejk om han i ena stunden pratar om hur viktigt det är att ällska, för att i nästa stund klippa till den som han gör just det med?
Om vi vår reda på att hitler skänkte pengar till fattiga barn, skulle vi då betrakta hans ondska som fejk, börja gilla honom? Nä.
Men våra tröga hjärnor skulle älska om det var fint uppdelat mellan svart och vitt, men det är det inte. Ibland lyckas vi tro det, ett tag, sen faller korthuset och vi ligger underst med sönderblåst världsbild.
Själv har jag stått på scen hundratls gånger och ibland fått publiken att känna både kärlek, lust och mod. För att själv, en halvtime efteråt på hotellet, själv bara vara fylld av svartsjuka, rädsla och småsinthet.
Är jag fejk?
Utesluter det ena det andra?
Bara om man är dum i huvudet. Och det är man inte.
