hemma i ålem från Istanbul, stearinljus och kents nya som är enorm.
har inte lyssnat på en platta på repeat sen jag var tonåring, förren nu. röd. tack.
har skickat ett brev idag som jag tänkt skicka i nog två månader
till mitt ex och det känns befriande att till sist trycka på detta "send"
handlar om att stå för sina brister, som en förutsättning för att ge den andra presentmöjligheten
att förlåta.
Hur svårt är det inte, att blotta sig, riskera krasad självbild, riskera utebliven kärlek,
för att kunna få den än större kärleken som förlåtelsen innebär. Hur svårt är det inte att
stå ut med att man inte är den man borde vara, att man inte bara är "god".
Hur svårt är det inte när ens ideal rasare ner över en som tusen vassa skärvor av skam.
Jag tänker att det är en av de skönaste känslor som finns, att förlåta, att få ge.
Och jag tänker att det finns så många fler variabler i livet än man kan hålla reda på.
Att den andre - sällan kan göra vad man själv, under olika förusättningar oxå kunnat göra och
att allt annar är hyckleri. Att tro sig vara förmer.
Men vi är sällen
förmer.
Men vi är mer
alltid mer
än vad vi tror.
Och världen är större än min egen hjärna.
