Det är så mycket november utanför fönstret, så mycket gult - kastat som ett slags dovt marsipantäcke över solberga. Jag längtar inte bort. Vaknade och kände mig ensam, ringde. Det fanns någon i andra ändan, en röst som blev den här dagens startmotor.
Är sjuk.
Uppträdde i fredags i Kalmar på en fest och ingen lyssnade. En mikrofon som inte riktigt var en migrofon, några hundra skramlande människor och jag är sannerligen glad att det händer så sällan. Stå där på scen och den främsta tanken i huvudet är ”det här funkar inte, jag måste verkligen dra….”
Och man ler och försöker höja tempot istället för att bara stanna upp och säga, ”Ni lyssnar inte, jag blir helt svag, jag vet inte vad jag ska göra, jag måste nog gå….”
Men jag hade en ny fin vit kostym på mig. Av plast. Den glittrar som en rymdsond.
