Alla dessa svällkroppar och blodkroppar och som far rundor. Fyra föreläsningar och tre workchops på fyra dagar i slutet på en tuff turneperiod förhindrar inte bara bloggande. Förhindrar också tvätt av exempelvis strumpor och köksgolv. Och nej, jag har inte hunnit julpynta heller.
Idag kom en lastbil hem till min stuga och dumpade en och en halv pall roman. 1346 överblivna Gunnar i hårdpack blir nästan en ton roman på pall i trädgård.
Och en timme efteråt ringer p3 och undrar om jag möjligen har något att sälja på välgörenhetsauktion? Ja, säger jag, jag ska se om jag kan hitta något i mina gömmor… samtidigt som jag blänger ut på denna enorma fyrkant vid grinden…
Är tacksam för allt arbete. Dessa tre workchops på raken, första dagen med självmordsbrevssvarande pyskologer, andra med indvandrade tonårskillar i Eskilstuna och tredje dagen på Malmö Buddahcenter med damer i mjuka kläder – och hur vilandet, när man inte kan vara ledig för att få vila – mer och mer infinner sig i själv arbetet… Man är aktiv och passiv på samma gång, ungefär som att åka tåg – samtidigt som man sitter helt blixstilla - rör man sig genom ett landskap från en livspunkt till en annan…
Jag har stått på scen i arton år och känner en nytänding. Hej liv, hej höstmörker, nu jävlar ska du få!
MItt i alt detta har ett tonårsfenomen uppenbarat sig. Jag får stånd. Utan att tänka eller se något speciellt går jag runt med stånd innanför kostymen. I timmar... Idag fick jag exempelvis stånd av att komma hem till stugan. Jag undrade om jag verkligen hade stånd eller om det bara kändes så, jag knäppte upp och ja, mycket riktigt...
Detta liv. Det är inte helt säkert man begriper sig på det bara för att man råkar leva det....
