Bob Hansson

Igår gifte jag mig med mig själv. Samt gifte andra med sig själva. Det var fint att se människor lova sig själv trohet tills döden skiljde dem åt. Att gifta sig är inte det sämsta. Eller som någon utryckte det ”jag tyckte det var dags nu, har ändå haft en relation i 27 år…” Jag lovade mig själv att göra mit bästa för att vara min bästa vän, i vått och torrt… En annan lovade sig själv att äta goda frukostar. Det var fint.

   Att gifta sig med sig själv, kan verka lite egecentrerat. Eller raka motsatsen:

   Och i detta kunna möta den andre

inte för att få den kärlek som fattas

utan för att ge den kärlek som redan finns.

  Det hela hände på galleri Pynny Sugar. Det kommer hända igen. En artikel om det hela finns här:  http://www.newsmill.se/artikel/2010/02/25/r-tten-till-att-f-gifta-sig-borde-bygga-p-k-rlek-och-inte-p-tv-samhet

Övning på att finnas till. För sig själv och den andre…

  Vilken dold längtan bär du på, hur stavas den längtan i ditt ansikte?

  1) Blunda, lägg ena handen på magen och andra på hjärtat, sitt så ett tag. Tänk sedan på någon gång i ditt liv då du känt dig kraftfull och levande. Ett ögonblick av totalt flyt.

  Tänk sedan på vad du längtar efter, vad längtar du efter, och fråga sedan dig sjlälv, om denna längtan syns på dig, kan andra människor märke den. På vilket stt tar denna längtan plats i ditt liv.

  2) Tänk sedan på människor du har runt omkring dig, arbetskamrater, skolkamrater, familj och vänner. Ta den första du kommer att tänka på och fråga sedan dig själv, vad är det denna människa längtar efter, vilken dold lngtan bor i denna människa. Fråga sedan ”finns det något jag kan göra för att hjälpa denna längtan?”

  Kanske gör du den här övningen innan din arbetsdag, innan ett viktigt möte eller en viktig dejt. Kanske gör du den så fort du känner prestaionsångest och blir så där självcentrerad.

  Den här övningen kanske ökar ditt fokus på vad som är viktigt för dig själv. Och den ökar kanske empatin och fokuset, på de människor du har omkring dig. Kanske ser du hur du faktiskt kan ha betydelse, också för andra.

Jag står ute på den välvattnade gräsmattan och jag böjer mig bakåt mot mina egna hälar. Och när jag gör det, exploderar en frid i bröstet som jag omöjligt kunde tro om den här dagen. Efteråt löper sprakande elektroder från rumpan till hjärtat och jag är lite mer här på jorden nu, än jag var innan gräsmattan.

    Livet på den här jorden håller enligt oroväckande många källor på – att monteras ner. Den främsta enskilda orsken till det uppges vara koldioxidet. Inget slöppr ut så mycket koldioxid som att flyga. Flyger jag inrikes släpper jag ut mer än 15 000 ggr mer än om jag tar tåget.

   Så blir jag också kritiserad:

           hmmm jag brukar ju sluka dina inlägg "med hull o hår" men har du ingen omsorg för miljön alls, du far o flyger ju runt jorden ideligen .. ? lite svårt förstå hur det går ihop med dina övriga ideal.

      Och när jag får den kritiken rycker något tag i magen på mig. Jag vill springa därifrån, fly från mitt eget dåliga samvete. Jag vill försvara mig. Och jag försvara mig lite klumpigt innan jag ångrar mig och istället skriver

  Jag brinner för miljön eftersom jag brinner för livet. Och kanske är det just därför så lätt att få dåligt samvete.
Och jag tror det är därför många inte orkar bry sig överhuvudtaget, eller slutar bry sig när de fyller trettio, för att man bannar sig själv så fort man inte orkar leva upp ens till ens egna ideal.

 När jag läser de olika kommentarerna på bloggen, känns det som om det verkligen finns parallella sanningar, ett, vi måste göra fetauppoffringar för att slippa göra ännu fetare sedan. Två, vi måste följa vårt hjärta, vi ska inte bli nickedockor åt någon som helst ideologi, inte ens vår egen. Dance, dance, dance…

   Jag blir förvirrad.

   Nu ska jag gå ut på verandans arbetsrum igen.

   Och vara mig.

se nämnda kommentarer.    http://blogg.passagen.se/bobhansson/entry/f%C3%A5r_man_ha_det_s%C3%A5#comments

 Allt vi använder för att bli lyckliga utanför oss själva tar slut skriver signaturen ”ae” som kommentar om ett inlägg om prylar.

  Jag sitter just nu i en stor jävla pryl.

  En pryl som heter Egypten.

Idag har bloggen funnits i exakt ett år och jag är tillbaks på den plats där jag började, Dahab. En timme från en av de där charterorterna kommer man till en liten stad som mest handlar om koraller. 

  Hellre koraller än turister som turisterna brukar säga.

  Och det är dem jag är en del av.

   Vi skriver på en gemensam bok, en bok som vi på samma plats för eett år sedan kom på. Och nu håller denna ide på att bli verkighet och vi tittar på havet och de bruna höga bergen som sträcker sina taggiga fingrar av sten mot den blå mjuka himlen och varför, frågar jag mig själv, är jag inte ”här” oftare”. Och med här menar jag inte Dahab utan i denna lätthet. Sol, mat, stolar och bord i skuggan att arbeta vid.    

    Jag kan skylla på ekonomin, jobb, förpliktelser. men innerst inne vet jag att det inte är det.

  Utan lathet, eller än värre, känslan av att sämre duger…. Att så här bra kan man ju inte vara värd att ha det för ofta….

   Att min fantasi är alldeles för begränsad för att tänka sig konstant lycka.

   Sen tänker, jag, va pratar jag om, ska jag sitter här nere på en strand i resten av mitt liv?

   Näe, men kanse lite mer än EN 53/del av det..

   Nästa gång får du följa med….

Måndag. Egypten.

  Första jobbmötet hade vi redan i Sinaiöknen, i en vit trång taxi som rusade mellan flygplatsen och Dahab.

   Sen checka in i den lilla sviten och sen checka in i det långt större havet. Martin skrek vilt, hoppade runt och petade Leif i magen.

  En rätt okej dag på jobbet.

  Kvällen på vår favorit restaurang, Funnie Mummie, i ett hav av kuddar och mattor och brinnande plåttunnor åt jag äpplemousaka medan de andra två, mina två, för djur helt okänsliga kollegor, krängde i sig bläckfisk.

  Martin och Leif är rädda för ungefär allt.

  Men bläckfisken åt dem med hull och hår och vi konstaterade som varje svensk konstaterar i det här läget,

  Har vi det inte  jäkla bra.

   Och just nu när jag skriv föregående mening, kommer Leif ut på terassen, och ja, vad säger han om inte ” har vi det inte d bra va, tänka att man kan sitta ute så här på kvällen i bara t-shirt.

  Dagens sist jobbmöte och till det en rökig Highland Park.

  Vad ska man säga? Det är inte lätt.

  Arbetsdagarna är riktigt  långa här i Sinai.

Det här samhället kommer våra banbarn le förnumstigt åt.

Har lett en dags retreat med min vän Jens (Crazy Budha), sju timmar ”av något annat…”. Varför? Mycket av det man gör i livet, kan man ju undra om efteråt ”varför skulle det vara bra för? Vad har det jag gjort idag egentligen haft för betydelse?” Ofta känns svaret ganska mediokert, man gör vad man gör för att det är ens liv, liksom. Men idag har jag en tydlig bild som får bli svaret; ett tiotal människor som några timmar tidigare varit smått nervösa främlingar ligget på varsin madrass och allt är så förbannat LUGNT. En frid som, tja påminner om när man har legat med någon och ligger där efter orgasmen och för en stund, verkligen bara är, i ett av slappnat tillsammans… Något som händer långtifrån efter varje ligg. Men utan något som helst ligg hände idag.

http://svtplay.se/v/1877982/dokumentarfilm/konsten_att_vara_manniska

Vaknade upp i Norrtälje i morse och solen sken över havet och jag skulle ha en skrivdag. Men istället spela jag tv-spel med en skräckboksförfattare, jag var brasilien, han var sverige. Han vann. Det är så svårt att passa ibland när alla hela tiden rör dig.

SOm i livet.

Sen åkte jag till SVT på möte och alla skrattade och var glada meden jag mest hade ont i tummen. Svullnaden har ännut inte lagt sig. Det är bevisat, tv-spel är skadligt. Förhårdar om än inte människan, så dock dess tummar.

Annons; a SVTs vägnar söker jag någon som heter daniel och som brukar gå på gym. Seriöst. Hör av er. Puss.

Först vaknade jag, sen mediterade jag, sen dammsög jag, sen satte jag in bullar i ugnen, sen kom min bror, sen spela vi shack, sen förlorade jag i shack men min bror vann sen åt vi bullarna sen gick min bror, sen skrev jag så att ja grät och sedan tänkte jag

om jag verkigen börjat älska någon. så slutar jag aldrig. Alla de jag varit närmst, är i någon mån kvar. Det finns, mig veterligen, ingen avstängningsknapp. För vissa är det frihet - detta att sluta älska. Ja, jag förstår tanken, jag tänker den t.o.m. själv. Men nej, det är inte frihet att sluta älska, det är frihet att sluta vara besviken.

   Och sen bloggade jag och sen drack jag kaffe och sen klädde jag på mig och gick ut i en dag som är en av alla dessa dagar att le eller åtminsonde rapa av....