Även min skugga formar världen
(Artikel publicerad i dagens Helsingborgs dagblad.)
Min morfar var medlem i en nazistisk kamporganisation i sin ungdom. Men sedan ångrade han sig och blev pusselfabrikör istället. Femtio år senare åker vi till den gamla släktgården min morfar en gång lämnade. På vägen till Smygehuk passerar vi bensinstationen i Rosengård och det är min släktings ord kommer:
– Ja den där brinner ju varje vecka. Jaha, säger jag, varför då?
– Det är ju på grund av den där ohyran vi tagit hit.
Jaha, tänker jag, genast, han är alltså en... En rasist?
Två år senare sitter jag klockan 01.30 lutad mot ett cykelställ på Bergsgatan i Malmö och ser någon som jag tycker ser ut som en invandrare. Instinktivt gömmer jag undan min telefon.
Sedan skäms jag. Sedan twittrar jag om vad jag nyss gjorde och skickar ut frågan: ”Tänk om vi skulle prata om vår egen rasism. Istället för andras”.
Det var en fråga som skulle visa sig bli jävligt besvärlig.
Siffror adderas och dras ifrån och viskar sedan fram att det inte är Sverigedemokraternas rasism som formar Sverige, för det är de alldeles för få. Det är allas vår andras.
Studier visar att dina chanser att bli kallad till en jobbintervju minskar med cirka 30 procent om du har ett arabiskt namn.
Bland afrikanska invandrare med eftergymnasial utbildning, arbetar bara var tredje på sin kompetensnivå. Och det mest pinsamma av allt; för en genomsnittlig invandrare tar det 20 år i Sverige innan vi svenskar ger honom eller henne ett arbete som motsvarar deras utbildning.
För de flesta är fördomar inte ett politiskt ställningstagande, det är en lathetens reflex.
Jag är inte den förste som undrar varför en invandrare, oavsett social status i sitt hemland, i Sverige förminskas till en slags importerad underklass.
Var det inte människor vi skulle välkomna?
Var det inte möjligheterna i deras utbildningar och erfarenheter vi ville berika oss med?
Så varför är då arbetslösheten i Rosengård högre än i länderna de tvingades lämna? 2005 var medelinkomsten i samma Rosengård lite över 70 000 kr. Riksgenomsnittet nära 200 000 högre.
Men en underklass skapas inte av sig själv. Utan av klasserna ovanför. Det vill säga ickerasistiska svenskar som hellre anställer andra ickerasistiska svenskar.
Främlingsfientlig är något man kallas, inte något man själv kallar sig. Det är ju inte jag som är fientlig mot främlingar, det är ju alltid de andra.
Jag har umgåtts med antirasister större delen av mitt liv, många av oss fnyste åt män i slips, och ett par gånger körde vi till och med ut dem från våra alternativa fester.
Det här är ett besvärligt mänskligt drag, det rädda, konservativt fega i oss, flockdjuret. Det är en modern skröna att vi är individualister. Det är vi inte. Det är vi alldeles för lata för.
”Se upp för de som bara vill leva sitt liv i lugn och ro, de skyr inga medel” som Claes Andersson har skrivit. Och som illustration finns världen.
Den värld där jag senast förra veckan föreläste och återigen passade på att fråga om det finns några Sverigedemokrater i publiken. Ingen räckte upp handen. Sedan frågar jag om det finns någon i rummet som var född utanför Europa. Ingen räckte upp handen.
Min context består av diverse ankdammar och en av dem kallas internett. Så vad hände med frågan på twitter? Under hachtggen #minrasism påbörjades en kollektiv självrannsakan. Den blev inte vacker. Det blev en fulhetens vitbok. Dagen efter hade den blivit en av de mest aktiva trådarna, paroxalt nog beroende på människor som kritiserade den. Det fanns det fog för. Första anledningen är att denna nödvändiga självkritik lätt förvandlas till en textuell spikmatta för den som dagligen redan utsätts för rasism. Den andra anledningen är att twitter inte lämnar utrymme för varken reflektion eller handlingsplan. Och det tredje argumentet, som jag inte håller med om men som ändå finns; varje gång man pratar om rasism, så riskerar man att normalisera och förstärka den.
Taggen som var spontan men tänkt som självkritik, ledde mest till att människor kritiserade varandra. Dessutom på en nivå som återigen sjönk ner till de personliga hotens. Vi människor är ju så bra på det, att istället för att ta ansvar för sin egen fulhet, leta upp de andras.
Det kostar för ett samhälle att förändras, men motsatsen kostar än mer. Den dag vi anställer invandrare i samma utsträckning som infödda, har den ekonomiska kostnaden förvandlas till vinst.
Men jag betvivlar att det är ekonomiska kalkyler som föder en främlingsfientlig attityd. Betvivlar att det var en miniräknare som skapade Jonas Åkessons fientlighet.
För det finns också ett annat pris, att du plötsligt lever i ett land, där de bredvid dig själv har andra efternamn och erfarenheter än du själv. Vilket I sin tur kan leda till att du känner dig annorlunda eftersom alla andra är så annorlunda.
Och det kan man ju tycka är otäckt. Det gör även jag. Men är lösningen att vända världen ryggen, stänga gränserna och fortsätta sjunga allsång till Ultima Thule, Christer Sjögren eller Bob Hund?
Priset är inte främst ekonomiskt, utan att vi tvingas förhålla oss till ett samhälle som förändras.
Och jag vill säga det till min släkting så väl som till mig själv; det är just den villigheten att betala vad det kostar som gör oss alla till mer än ohyra.
Jag anser mig själv arbeta mot rasism både privat och i mitt jobb. Men härom dagen skrev jag ett inlägg på fb om hur jag hjälpte en person med hans bil och jag var så nära att skriva att det var en mörkhyad man bara för att göra mig själv ännu duktigare. Det krävdes en medveten tanke för att låta bli att ange hans hudfärg. Det skrämmer mig . Jag trodde inte att jag gjorde skillnad på folk.
Skrivet av elviira den 21 oktober, 2012 kl. 15:14 #