Sitter å skriver på min roman och upptäcker att något hindrar mig. Jag vet för mycket om hur man kan berätta en historia. Det jag vet ställer sig i vägen. Eller så är det tvärtom, att jag i själva verket vet för lite, så att det lilla jag vet blir som tunga monument.
Monument med en skugga man till varje pris måste ut ur.
Jag har skrivit fyra diktsamlingar, en poetik, en interjuvbok och två romaner inklusive samarbetet med Dingo Dingo. Detta är alltså min tionde bok och min fjärde roman. Och ändå känslan av, att herregud, jag är fortfarande i någon slags början.
Att ständigt vara i början är inget annat, än ett rent för jävligt privelegium.
Jaha, tänker jag sedan, hur fan stavar man till priveligjum?
Sedan tänker jag, tja, sitter man inte och är lite som kungen minsann?
Blir då glad.
Också jag blir glad av dina texter. Hejhopp! Befriande. Du skrev också om granen och jag bor mitt i staden och längtar träd. Hur får man ett hus som man kan skriva dikter i och expandera närvaro? /Jessica
Skrivet av jessica den 01 december, 2011 kl. 20:41 #