Igår.
Vaknar av att flickvän försöker förföra. Jag är bara trött, tänder inte till, har ingen lust. Känner ett väldigt motstånd mot att säga åt henne att sluta, det känns så hårt, avvisande. Har dåligt samvete resten av dagen för att jag inte ville ligga.
Intellektkuellt tycker jag verkligen inte att man måste vilja ligga bara för att den andre råkar vilja det.
Men inom mig har jag en prägling, en kille som inte vill ligga med sin flickvän är en dålig kille. Kanske till och med bög! (så lät det i gymnasiet)
Så händer det som ofta händer, när man upplever att man GJORT FEL.
Man börjar som AV EN HÄNDELSE, hitta fel hos sin partner, Jag blir vresig, vill vara själv, helt stängd och så fort hon kommer närma, blir jag irriterad – eftersom närheten påminner om att jag i morse själv inte förmådde den.
På kvällen när vi sågs, och jag äntligen genomskådat mig själv. kunde jag inget annat än älska henne.
Till och med nu, när jag skriver om dagen, den rastlöshet min skuld gav upphov till, så får jag ont i röstet.
Jag tror att många låtit bli att älska någon för att slippa tanken ”jag älskar nog inte tillräckigt bra.”
För att slippa älska för lite, låter man istället bli att älska över huvud taget.
Och passar sedan på att känna sig riktigt självständig.
Idag.
Nu, en annan dag. Gå upp och meditera i den tidiga solen redan klockan sju. Mysa med flickvän. Göra en lätt tantraövning, dricka grönt the, meditera lite till medan syrsorna spelar upp sig för ännu en oändlig dag att uppleva. Dagar kan vara så olika. Guldfiskarna hoppar i vattnet när vi kastar nötter åt dem.
Dagarna kan vara så olika. Idag ar det en lätthet i bröstet redan från första stund. Att börja morgonen med en kvarts meditation, är guldfisk, är hummer, är tummen upp!
Att sitta där i enda ändan av dagen och låta den studsa mot ens bröstkorg.
Att säga tack i förskott och samtidigt ställa in sin intention, att hinna påminna sig själv om vad jag faktiskt önskar av dagen, istället för att bara snubbla in i den och inte riktigt hänga med.
Ja, ju mer jag tänker på det – VILKEN FRUKTANSVÄRD ÖVERLYX, att mjukt få glida in i dagen istället för att finna sig ha blivit påkörd av den..
Så jävla priviligerat, så jävla överklass att få börja dagen med en kvarts fokuserad andning.
Stackars de som inte hår råd med detta. Stackars mig själv som ibland glömmer bort att jag har det.
Att äga dagen är bättre än att vara ägd av dagen.
Men, tänker jag nu, det fräckast är nog att ge bort dagen.
Så här har du den!
Varsegod!
Tänk att det ska vara så svårt det där, med att ha lust, eller inte - och det samtidigt. Som kvinna är det inte mindre belastande att inte vilja eller ha lust. Att inte "släppa till"... Att avvisa... Jag hatar det där dåliga samvetet som kommer krypande... men... har jag inte lust, eller ork, så har jag inte... och jag hoppas innerligt att jag inte älskar mindre för det... och att min käraste fattar det.
Tack för dagen, förresten - jag ska göra något fint av den.
Skrivet av Magda den 10 februari, 2011 kl. 07:13 #
Å gillar - "får jag ont i röstet"
Skrivet av jadranka den 10 februari, 2011 kl. 08:33 #
Kan intyga att det känns likadant att säga nej om man är tjej. Man vill inte såra den man älskar genom att säga nej, men inte heller sig själv genom att säga ja.
" För att slippa älska för lite, låter man istället bli att älska över huvud taget. Och passar sedan på att känna sig riktigt självständig." Sådär har jag inte tänkt på det. Men sett ur den synvinkeln blir jag lite orolig för mig själv som är rädd för att bli beroende av någon annan och ännu mer rädd för att någon ska bli beroende av mig. Jag är rädd att inte räcka till.
Själv känner jag ganska ofta att dagen sparkar mig i magen redan innan jag stigit upp och det magonda följer mig under dagen. Vissa dagar är det enda jag ser fram emot kvällen - och den bok jag då kan gömma mig i - innan jag ens slagit upp ögonen på morgonen. Det känns så fel och respektslöst mot den dag jag är given.
Skrivet av 85.30.148.36 den 10 februari, 2011 kl. 22:06 #
Kära 85.30 osv.
Jag skulle så gärna be om en tjänst,
om du kan krama dig, lite från dig, och lite från mig.
Känner igen mig i det du skriver, om att det känns respektlöst mot dagen att redan från början betrakta den som något man helst vill slippa. Hur kan det bli så, i det friaste rikaste landet på jorden?
Du älskar tillräckligt, så fort du älskar
Det är inte så det känns, men det är så det är.
Tack för att du delade dig!
Skrivet av bob hansson den 12 februari, 2011 kl. 05:31 #
Tack Bob, jag gjorde faktiskt det, kramade mig själv, åtminstone i tanken. Det kändes lite lustigt men bra, fast jag nästan började gråta när jag läste dina ord.
Idag har jag i varje orolig stund tänkt bort vad som kommer sen och faktiskt kunnat känna glädjen i att just precis i den här stunden är det ju ingenting som är fel. Allt är bra just nu. Det är bara nuet jag verkligen äger. Tack för hjälp med den insikten.
Skrivet av 85.30.148.36 den 12 februari, 2011 kl. 16:51 #