Imorgon ska jag till Helsingborg och föreläsa för ekonomer. Jag ska räkna in dem i kärleken, sen ska jag gå till havet…
Ingenstans känner jag mig så lite ensam som här på landet där jag är helt ensam. Kierkegaard utbrast i en av sina böcker PARADOXEN ÄR ALLT. Kierkegaard kom från Danmark och skulle gifta sig med någon som han älskade. Men han övergav henne. Han hävdade att det var för konstens skull. Sen sörjde han henne livet ut.
Den kloka fega rackaren.
Paradoxen är allt.
När jag sitter här mellan äng och köksspis, känner jag mig mer fylld än någon annanstanns. Så fort jag försöker fylla mig med något UTIFRÅN, är det som om jag snarare bara tömmer mig. Ibland, slår det mig, blir jag väldigt lyckliga också, av den där utsidan. Som förra torsdagen när jag var på förlagsfest och drack glögg och sen drack annat också. Då gick jag hem genom stokholmsnatten, med den sällsynta känslan av att vara fylld av den.
Allt handlar, tänker jag nu, om möten: om de uppstår eller inte. Om vi möte eller bara härmar att vi möts…
Ett samtal som inte lyckas skapa ett möte har bara en möjlig sista replik: ”isåfall: vilket vapen?” Så sa Artoud. Han var inte dansk utan fransk. Jag tycker han överdriver.
Ett samtal som inte lyckas skapa ett möte, har bara en möjlig sista replik; vem av oss blir den som först förmår lägga ner vapnet…
När du lägger ner dina vapen smälter jag.
Säger jag. Vad säger du?
Jag känner igen mig och håller med dig. Har av en händelse råkat hamna på din blogg och gillar ditt sätt att skriva.
Någon klokare än jag sa en gång till mig att han mätte lyckan som kvalitén i hans nära relationer.
Jag brukar försöka påminna mig om just de orden.
Min fråga är; om jag har mina vapen kvar, hade vi, dvs. du och jag, verkligen ett samtal då, eller var vi bara två skådespelare med maskerna på som utväxlade repliker?
Skrivet av Magnus Palmér den 01 december, 2009 kl. 22:56 #
Att våga möta en annan människa i en kärleksrelation kräver en jävla massa mod & en hel del mognad.
Varför är det då så svårt att vara sig själv? Att stå naken & blotta hela sig själv med allt vad det innebär.
Längtan är så stor att få uppleva det stora i att mötas både själsligt & fysiskt, hur fan kan det vara så svårt?
Genom att lägga ner sina vapen, först då sker möten som verkligen berör.
Jag vill, vill, vill, vill bli berörd & vara modig. Ibland är jag jävligt modig & ibland styrs jag av rädslan & då har jag mina vapen som för några sekunder skyddar mig. Men sanningen hinner ikapp mig & fyller mig med en tomhetskänsla.
Mmmmmm, längtar efter möten med nedlagda vapen, Gabriella
Skrivet av Gabriella den 02 december, 2009 kl. 17:36 #
Det har varit en sån fin dag idag... Isblå himmel,vintersol...dimbankar som drivit förbi, lämnat staden vid kanalen klädd i rimfrost. Väldigt vackert. Och sen,i skymningen...alla tusen juleljus...månen som en julost över träden...
Hoppas du haft en fin dag i staden vid havet! :-)
Skrivet av Nina den 02 december, 2009 kl. 19:53 #