Alltid denna eminenta Leo Buscaglia, titta här vilken fint brev han hittade i en psykologisk tidskrift, skrivet av en 85-årig man som vet att han snart ska dö:
”Om jag fick leva om mitt liv skulle jag försöka göra fler misstag nästa gång. Jag skulle inte försöka vara så perfekt. Jag skulle vara mer avspänd. Jag skulle inte vara så stel. Jag skulle vara dummare än jag varit på den här resan. Jag vet faktiskt få saker som jag skulle ta så allvarligt. Jag skulle vara galnare. Jag skulle vara mindre hygienisk.
Jag skulle ta fler chanser, jag skulle göra fler resor, jag skulle bestiga fler berg, jag skulle simma i fler floder, jag skulle se fler solnedgångar, jag skulle resa till fler ställen där jag aldrig har varit. Jag skulle äta mer glass och mindre bönor. Jags kulle ha verkliga problem och färre påhittade. Ni förstår, jag var en av dessa förnuftiga människor som levde profylaktiskt och förståndigt och förnuftigt timme efter timme och dag efter dag. Åh, visst har jag haft mina utsvävande ögonblick, och om jag skulle göra om allt igen skulle jag se till att få fler av dem. Jag skulle försöka att inte ha något annat än fina ögonblick, ögonblick, efter ögonblick. Jag har varit en av de människor som aldrig gick någonstans utan en termometer, en varmvattenflaska, en flaska gurgelvatten, en regnrock och en fallskärm. Om jag skulle göra om alltihop igen skulle jag ha en lättar packning nästa gång.
Om jag måste göra om alltihop igen skulle jag starta barfota tidigare om våren och inte sätta på mig skor förrän sent om hösten. Jag skulle åka fler karuseller, se fler soluppgångar och jag skulle leka med fler barn o jag fick leva om mitt liv igen. Men ni förstår att det får jag inte.
Övning: skriv ditt eget skulle om, brev. Du kan själv välja om du vill skriva det idag, eller vänta tills du ska dö.
De flesta fina stunderna finns i nuet - om man bara kommer ihåg att vara i detsamma.
Som när mitt tvååriga barnbarn upptäckte att det finns skuggor.
Och ikväll doftar det av hägg.
Skrivet av Ann-Katrin den 07 maj, 2011 kl. 20:39 #
Om jag fick leva om mitt liv skulle jag vara 40 när jag var 20: våga det jag vågar nu, skratta som jag skrattar nu och älska andra som jag älskar nu.
Men jag skulle inte vara jag om jag inte tagit mig genom mina första år på det sätt jag gjorde, med de lås jag hade att öppna. Så jag tänker inte fundera på vad jag kunde varit de senaste 20 åren - utan tänka på vad jag kan göra med mitt framtida liv, rikare tack vare bagaget jag har med mig.
Och det var kanske det du menade också.
Skrivet av loleende den 07 maj, 2011 kl. 21:46 #
Jag gillar det här med övningar
och så gillar jag det du skriver i Leva. Mest gillade jag kapitlet om ditt besök hos gurun i Indien som jag lyssnat till flera gånger. Du är nog som jag "mycket medveten om vad man ska vara medveten om" men undrar om du som jag glömmer bort det när diskbänken är så där överfull och sambon inte låtsas som om någonting sådant tillhör nuet,igår, idag eller i morgon.
Skrev på två ställen:
Äntligen en ingång till "Min älskling"! Ja, jag vet att du har en flickvän, är för ung och inte lystrade till orden när jag senast såg dig på No Mind-festivalen. ´Men vi har faktiskt pratat länge en annan gång i Ängsbacka och jag har njutit så JÄTTEMYCKET ihop med dina böcker, allra mest den sista som jag har som ljudbok. Besjälad, besläktad. beundrarfyllig ber jag till Gud att en dag få bli kompis med Bob Hansson, för livet skulle bli så mycket mer levande då. Jag heter Ebba Agneta Milde om du vill bli vän på facebook. Det är så mycket jag skulle vilja prata om....
Vänkram
Agneta
skriver själv på unityforall
Skrivet av Agneta Milde den 07 maj, 2011 kl. 22:54 #
Leo Buscaglias böcker är en extremt trevlig bekantskap. Är Leo nyupptäckt för dig Bob eller har han funnits där hela tiden?
Boken "Leva Älska Lära" är boken jag hållit som min bibel. Tyvärr gjorde jag misstaget att söka på honom på youtube och fick då en känsla av frikyrkopräst utan gränser. Lyckligtvis så spelar det ingen roll för det han skrivit och sagt är fortfarande magiskt och hållbart än idag.
Skrivet av Mathias den 08 maj, 2011 kl. 11:43 #
Mathias! Han är ny, och gissa vad, jag upptäckte honom på Youtoube och blev förälskad. Jag älskar frikyrkepastorer, tydligen:) Hans italienskt passion som syns i hela hans kropp och hörs i hans röst, hans för mig genuina upprördhet över människors smärta osv osv. Många kan skriva kloka tankar och sedan när man ser dom så förstår man att ja, de är bra på att tänka på kärlek, men förmedlar den inte i sin person. Som han gör för mig! Ah, jag blev otroigt ledsen när jag efter pinsamt lång tid insåg att mpubliken hade 70-tals kläder, för att det VAR på 70-talet. Att han alltså troligen var död. Trodde allt på internett var nutid...
Skrivet av bob den 08 maj, 2011 kl. 17:32 #
Ja du Bob... Det är synd att han är död.
Det var ärligt talat många år sedan jag faktiskt kollade upp honom på Youtube. Så jag satte mig ner och kollade upp hans "Speaking of love" alla sex delar och nu kan jag inte ens förstå vilken kanal jag var inställd på när jag tyckte han var lite för mycket.
Idag håller jag med dig...
Idag berörde han mig verkligen och jag förundras över hur livsviktiga, förnuftiga och samtidigt så enkla hans ord egentligen är.
Vi, alla människor i världen, skulle verkligen behöva en hel arme av hans genuina upprördhet och känsla för kärlek. För det han pratade om på 70/80-talet är fortfarande högaktuellt. Vi har inte lärt oss mycket på under alla dessa år...
Det skulle jag vilja göra något åt samtidigt så insåg jag när jag kollade på hans tal att jag behöver bli bättre på att älska mig själv först.
Tänk att det känns så förbannat pretentiöst, en klyscha, något fånigt, att skriva att jag måste bli bättre på att älska mig själv. Jag har en del att jobba på :-)
Skrivet av Mathias den 08 maj, 2011 kl. 22:48 #
Bra övning!
Och jag tycker det är befriande att du låter stavfelen stå kvar. Så very ofascistiskt.
Skrivet av Lisa den 14 oktober, 2011 kl. 13:12 #
Lyssnade på dig och KG i Lund igår och är för första gången inne på din hemsida. Och det första jag trillar över är en text om det jag arbetar med dagligen: livet nära döden. Min erfarenhet är att det enda du egentligen har är just ögonblicket och det blir ännu mer påtagligt och viktigt i livets slut. Det gäller att fylla ögonblicket med mening,kreativitet och skönhet. Musik, bild, poesi och naturen är för många en tröst och kraft även i livets absoluta slut.
Skrivet av marie den 16 november, 2011 kl. 10:21 #
Mathias - ja, vi borde alla behöva en liten arme av hans uprrördhet, och ja, exakt vad jag pratar om när jag föreläser, hur förbannat löjligt det känns att säga "jag älskar mig själv..." Samtidigt, som det kanske verkligien ar att ta ansvar.
Lisa - tack, bra analys, Älskar tanken p stavfel som ofascistiska. Ju mer stavfel, desto mindre koncentrationsläger?
Marie, nu, och nu. Jag önskar dig ett vidunderligt nu. NU!
tack för att ni läser och skriver er här!
Skrivet av bob den 17 november, 2011 kl. 12:14 #