Jag funderar på hatet, om det är därför deras barn fortsätter att kasta sina stenar. Trots risken. För i Israel sitter det idag ca 350 barn i militära fängelser. Israeliska barn sitter i civila, palestinska i militära. Ingen fångvård, för det är straff det handlar om. För 200 stenkastningar sägs de få 2 år i fängelse.
Jag undrar alltså hur stor hur stor hatet eller desperationen är, hos de palestinska föräldrarna. Tjejerna får inte flörta. Men de får kasta sten på fullt utrustade soldater.
Varje år skjuter den israeliska militären ner några av dessa stenkastande barn.
I Sverige tvingar vi barnen ha cykelhjälm och har skåpet fulla av plåster med bamse på.
Kan vi ens tänka oss den mängd desperation som skulle få oss att låta våra barn kasta sten mot militärer, kan vi ens tänka oss den smärta av att vara ockuperade skapar?
De här stenarna på de här soldaterna kommer ju knappast avbryta ockupationen. Men vad ska de annars göra?
Twittra? Blåsa spåbubblor? Förlika sig?
En budhistisk bergsbonde fick sitt hus i lågor. Vattenbrunnen var nedanför berget och det enda han hade att bära vatten i var en plåtmugg. Ändå sprang han där, upp och ner så fort han kunde med den lilla plåtmuggen.
En vandrare kom förbi och undrade varför han fortsatte, muggen var ju så liten.
Bonden såg oförstående på honom medan han återigen fyllde den med vatten.
”Vad ska jag annars göra?”
Och de som skjuter? Vilken desperation måste det inte finnas i dem, som måste åka hem till sina familjer och försvara det, medan deras egna barn, twittrar, blåser såpbubblor. Och förlikar sig.
¨
Läs mer om fängslade barn här: http://www.alba.nu/Alba7_04/hammad.html
Stark text!
Skrivet av 94.234.170.88 den 27 november, 2011 kl. 04:48 #