Det är nästan tidig morgon i en park under ett träd, det är sol och vollybollnät framför mitt öga medan jag skolkar från yogan.
Istället sitter jag och stirrar på ett foto som jag nyss fick av min son.
Sex veckor och en blick som man kan dö för.
Och jag mediterar mitt sat katarr, svänger med armarna och säger thank you så att det står härliga till.
Sedan tittar jag på fotot igen.
Sedan svänger jag med armarna igen.
Sedan är det inte klokt
Är det inte fantastiskt, att gud, slumpen eller evolutionen uppfann föräldraskapet? Jag har aldrig varit med om en sådan kärleksöppnande inrättning som föräldraskap.
Kurser för gurus i indien är också något som kan fungera för att köra igång en massa villkorslös kärlek i ens kropp, men ett barn, som så många har, som liksom är nödvändigt för rasens fortlevnad, alltså en tre kilo tung praktalitet, samtidigt är en sådan andlig högvinst.
Och vilken befrielse för tvåsamheten? Det är inte längre mitt ego som ska fylla och bli fyllt av min partners ego, för så kan ibland tvåsamheten kännas, Nu är det jag och I som liksom ingår, Det är inte längre bara upp till oss, vi ingår i något större som kallas familj. Den finns oavsett, den är inte bara vi, den är konstant.
En kärlek större än den vi dagligen klarar av att skapa.
En kärlek som Povel, som bara behöver födas för att skapa denna kärlek.
Helt otroligt.
Barn är en helt enorm uppfinning.
Och ett tydligt bevis, på att människan är släckt med änglarna.
Att få barn var för mig också det mest kärleksöppnande jag varit med om i mitt liv.
Barn är dock ingen grej. Och ingen uppfinning heller, tror jag. Tack och lov för det, säger jag. Barn är något så mycket större. Kanske en själ som vandrar genom seklen, genom oss? Via kärleken.
Just att se in i små barns ögon kan ibland få mig att känna som att det är så.
Jag är glad att du får uppleva det du nu upplever, Bob. Du och din familj.
Varm kram
Anna-Karin
Skrivet av Maskroskvinnan den 15 augusti, 2012 kl. 11:26 #
Stort grattis!
Jag har hållit tummar, tår och andra extremiteter för din familjelycka ända sedan jag läste "Kärlek hur fan gör man?" för första gången. Och nu detta mirakel. Tänka sig!
Och Povel är ett fantastiskt namn. Så det så.
STOR kram
Skrivet av Jonathan den 15 augusti, 2012 kl. 17:38 #
Ja, barn förändrar så mycket i en. Många känslor blir mer. Som upplevelsen av gränslös kärlek och ofattbar rädsla för tex flygplan och bekämpningsmedel och uppvällande hat mot andra mobbande tvååringar i sandlådan.
Skrivet av loleende den 15 augusti, 2012 kl. 18:25 #
Njut! Barn ger en livslång kärlek som inte har några gränser...
Skrivet av Gunilla den 18 augusti, 2012 kl. 08:03 #
Jösses Bob. Känner inte igen mig riktigt. Jag har inget emot mina barn, och jag tror nog att jag tar hand om dem på ett adekvat vis, men de är ju människor som alla andra människor liksom. Varken mer eller mindre viktiga i mina ögon än någon annan. Förstår inte den här grejen (och alla kommentarerna) alls!
Skrivet av Alf Vierth den 18 augusti, 2012 kl. 20:31 #
Blir lite stött, som att man förväntas ha dåligt samvete på nåt vis för att man inte har de där översvallande känslorna. Men jag har haft största delen av vårdnaden om barnen i 17 års tid (tre barn) och har alltid varit närvarande och har deltagit och visat dem att de är bra, duger, och kan allt de vill. Så jag tänker inte riktigt skämmas för att jag inte har några himlastormande känslor och tänker på änglar. För mig känns det mer som en "mama" tidning än som verkligt föräldraskap.
Skrivet av Alf Vierth den 18 augusti, 2012 kl. 20:44 #
Det finns väl inget moraliserande i det där inlägget. Ett försök att beskriva känslan att bli förälder. Jag känner igen mig, men alla har väl sin upplevelse. Du älskar säkert dina barn och borde väl vara trygg i det i då fall. Inte bli hotad av någon som kan uttrycka starka känslor. Med när du säger att du likställer dina barn med andra människor blir jag ändå fundersam. Visst är vi alla människor men har inte våra barn en självklar förstaplats i hjärtat ändå? Det trodde jag var någon slags naturlag.
Skrivet av Lina den 19 augusti, 2012 kl. 00:15 #
ALf,
Jag kan förstå vad du menar, att den enas stora fina känslor för sina barn kan användas som en slägga mot de som har helt andra känslor...
Det finns ju en hel del påklistrade normer, inte inte minst rosaskimrande sådana, som klistrar sig fast en som förälder.
Men om du läser mitt inlägg, så ser du att det jag beskriver, mer är ett ögnblick under ett träd med ett foto, än FÖRÄLDRRARSKAPET.
Men det är som om du förutsätter, att jag genom att beskriva det här känslorna, samtidigt fördömmer andras känslor, eller rättare sagt dina känslor. Undrar vad som i texten fick dig att tolka det så. Att man förväntas känna på ett speciellt sett är jag helt emot. Inte bara vad gäller föräldrarskap utan igenom hela jävla livet. Känn det du känner, inte det du borde känna. Du skriver att du inte tänker skämmas och det låter som en ypperlig idé. Men sen är det som om du nästan fördömmer min känsla, i slutraden att det inte känns som ett riktigt föräldrarskap. Så helt plötsligt, är det du och inte jag som fördömmer en annan människas tolkning av att vara förälder. Hur blev det så. Mitt föräldrarskap är naturligtvis ett verkligt sådant. Precis som ditt.
Det sist jag vill väcka när jag beskriver mina känslor, är att någon annan tänka "så borde jag nog också känna"... Men att för den skull, tona ner min tillfälliga och möjligen överdrivna extas, det hoppas jag göra mindre, inte mer.
Och ja, såklart kan det vara lättare att prata om änglar när man ser ett fotografi av sitt barn som skimrar, än när det skriker sparkat och svär åt en.
Men som sagt, jag är ju ny i det här, jag får återkomma om det där med med människans änglalikhet. Som naturligtvis kan ifrågasättas.
Skrivet av bob den 28 augusti, 2012 kl. 15:21 #
Hej Bob!
Jag såg dig idag på söder. Du såg viktig ut och pratade i telefon och tittade i en dator och jag cyklade förbi och inne i mig ville jag skrika "Hej Bob! Jag älskar dig och grattis till ungen!!!" Men jag fegade tyvärr ur... Så jag skriver det här, tacka gud för envägskommunikation :) Ha det!
Skrivet av Nina den 28 augusti, 2012 kl. 15:48 #
Älskade Bob!
Hittade ingen gästbok, så jag ställer min fråga här istället:
Jag har beundrat dig sen 2000! Du är underbar!
Jag är dock lite nostalgisk och vill gärna ha fatt i "här ligger jag och duger" samt "lugna puckarnas mosebok" men till min besvikelse är det slut överallt & det står även att böckerna är slut hos förlaget. Du har inget tips till vart jag kan få tag på böckerna?
Med vänlig hälsning, Nicole
Skrivet av Nicole den 03 september, 2012 kl. 22:46 #
Så vackert skrivet. Själv väntar jag mitt första barnbarn, i oktober blir jag farmor och det känns som om mitt hjärta ska gå sönder av all kärlek....och barnet är inte ens fött ;)
Skrivet av M. den 04 september, 2012 kl. 07:35 #
äru bög eller?
Skrivet av Yo den 12 september, 2012 kl. 10:08 #