döden på en busshållplats i Marannelund.

28 apr kl 23:53, 2010

Skrivet av bobhansson under kategorin Dagsbok | 3 Kommentarer | Permalink

Jag har varit i Mariannelund. Och bytat buss igen. Förra gången var uppåt. Då såg jag en affär som sålde minnestallrikar med kungen på. Dessvärre måste jag säga att Mariannelund inte är sig likt. Något tråkigt har hänt denna oskyldiga idyll. På busshåålplatsen mötte jag döden. I form av en avliden fågel. Säga vad man vill om Mariannelund, men dit vill jag inte flytta.

(Om bilden är suddig beror det inte på kameran, utan för att jag skakade när jag fotograferade)

 

Det måste vara ett hårt slag mot orten, eftersom busshållplatsen verkar vara enda platsen folk träffar varandra.

ps: låt oss alla sända våra goda tankar till denna drabbade ort.

 

ps2: Kanske fågel kommer hamna på en tallrik någon gång?

« är du din chef? | Hem | Livet på en verranda... »
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/bobhansson/entry/döden_på_en_busshållplats_i

Kommentarer:

Jag borde varit i sängen då jag måste upp kl 6 redan men sitter här istället med tårar i ögonen över en liten fågel som inte fick uppleva vårens fröjder och kommer aldrig igen att flyga. <3 Jag gråter även för dig som fick stå där med sorg i dina ögon och ångest i ditt hjärta och tagit denna sorgens bild med darrande händer . En död fågel påminner oss att när som helst kan vara slutet. En död fågel påminner oss brutalt om våra förlorade drömmar. och utan våra drömmar är vi nästan som en dödfågel fast inne i vår egen kropp.

Skrivet av Kurdistan den 29 april, 2010 kl. 00:31 #

Hej Bob!

Du kan konsten att se det stora i det lilla, tycker jag.

Döden ser ju lika ut hurdan den är är. Antingen den är i en liten fågel vid en busshållplats i Mariannelund, eller i artisten och människan Michael Jackson. Det där som var så levande och flög och kvittrade och som sedan blev så stilla och så tyst.

Döden är jämställd på något sätt, tänker jag. När man inte räknar hur den skett eller hur livet var dessförinnan.

Jag sänder genast en god tanke till Mariannelund. Det verkar behövas.

Kram
Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 29 april, 2010 kl. 10:08 #

Jag förstår precis. Är uppväxt 2 mil utanför Mariannelund. Det är småländska höglandets avfolkningsbygd, men på 70-talet fanns där framåtanda. Det fanns tom en biograf där, men de hade bara en maskin så det var alltid paus mitt i filmen när de bytte rulle.

Numera är det enda romantiska med denna ort är att man kan komma ihåg att Ida såg ända till Mariannelund när Emil hissade upp henne i flaggstången.

Jo, och så finns där en godisfabrik som är öppen på sommaren. De gör himmelskt goda handrullade och -doppade kokosbollar stora som knytnävar. Man köper dem dagsfärska, de är faktiskt värda en omväg.

Skrivet av Irene den 29 april, 2010 kl. 20:42 #

Skriv en kommentar:
  • HTML Syntax: INTE tillåten