Ärligt talat, är inte dansgolv allt för ofta en blandning mellan catwalk, mausoleum och en vanlig busskö? Jo, helt för ofta. För det mesta när dansar, ägnar jag mig mest åt att SE UT som om jag dansar. SE UT som om jag är skön och avslappnad samt har tymteni blodet.
Kort sagt, ännu en möjlig magi jag slarvar bort genom att LATA MIG.
Jag tror övningen handlar om att släppa mönster, släppa en hämmande upprepning. Handlar om att använda livet genom att utforska det, snarare än att bara upprätthålla det.
Att bryta ett litet mönster, är också att luckra upp en liten bit av den bild du har av VEM DU ÄR.
För jag är helt övertygad om, att ingen av oss, är de vi tror vi är. Absolut inte så små, absolut inte så förutägbara. Få av oss är lika tuktade som våra självbilder är.
Det handar här om dans, men kan handla om precis vad som helt. När vi dansar, eller i alla fall jag, så härmar jag oftast min bild av dans, som om jag någon gång bestämt mig för ”så här dansar jag” och så upprepar jag de rörelserna hela kvällen ut, eller rentav hela livet ut.
Oavsett hur jag mår, oavsett hur min kropp mår, oavsett vem jag för tillfället är, så upprepar jag de där rörelserna som jag fått för mig är ”mitt sätt att dansa”.
Och med tanke på det är det inte konstigt att man gärna undviker dansgolv.
Dansgolv, som för det mesta snarare skulle kunna kallas ”härmningsgolv”.
Identifikationen sitter djupt. Är både stärkande och kastrerande.
Vi bär hela tiden bilden av oss själva med oss, istället för bara oss själva.
Många skulle vilja vara ”friare” än vi är. Men när vi någon gång får impulsen att dansa på bordet, slänga på huvudet som en galen hårdrockare eller dansa minimalt och osynligt som en ledsen sengångare, så aktiveras föreställningen ”men jag är ju faktiskt inte en sån som dansar på bordet”.
Men vet du vad!
Vill du höra en fantastiskt nyhet?
PRECIS samma ögonblick som du kliver upp på bordet och dansar ett enda litet steg, SÅ ÄR DU DEFINITIVT EN SÅN SOM DANSAR PÅ BORDET. Tada.
Just så enkelt, och just så svårt, är det att bli det man nyss inte var.
För människan är inte ett statiskt material, utan hela tiden föränderligt. Det är exempelvis därför vi har förmågan att dö, att försvinna. Men också därför förmågan att plötsligt uppstå av ett ägg, lite säd... Och det är därför vi har förmågan att krypa över ett golv vi aldrig har krupit över förut, därför vi efter hundra misslyckanden, äntligen för första gången någonsin lyckas resa oss upp på våra små skakiga ben UTAN att hålla i mamma.
Och det är därför helt vanliga collegeungdomar kan begå fruktansvärda övergrepp bara för att ett militärbefäl säger åt dem.
Det är därför vi kan släppa allt för att hjälpa en annan människa på ett sätt vi verkligen inte trodde var möjligt.
Vi är kort sagt, himla föränderliga.
Här är övningen,
Variant ett: nästa gång du är på ett dansgolv, börja med att dansa som vanligt för att mjuka upp. Stå sedan helt still. blunda, och känn efter vad din kropp faktiskt har inom sig som vill ut. Exakt viken rörelse är din kropp gravid med. hur minimal den än är, se vad som händer om du följer just den rörelsen.
Om du innan du hinner göra rörelsen, hinner tänka, det här är meningslöst eller; är det verkligen en sån här rörelse jag vill jag kanske gör någon annan egentligen så har din rädsla stäckt fram sitt krokben, vilket man inte ska bli arg på rädslan för att den gör. Det är så den jobbar. Rädslan avskyr förändring och ibland kan det vara förträffligt. Men inte nu. SÅ ignorera tanken och följ den där impulsen.
Låt kroppen leka. Istället för att stå och härma ”dans” alltså istället för att försöka leva upp till den bild av hur du dansar som du har, lek. Låt kroppen leka sexig, låt kroppen leka tung, låt kroppen leka flams, låt kroppen leka lätt. Låt kroppen leka precis vad som kommer.
Eller hur, vad är det för jävla dansande vi håller på med när vi står och upprepar ungefär samma rörelser ett helt liv igenom? Kroppen kanske har spark i sig, som vill ut, yeah, dansa karatedans. Koppen kanske har sorg, inåtvänd ledsenhet som måste få vara med, yeah, dansa begravningsdansen!
Osv, osv.
Variant två, om du inte vill lyssna innåt men ändå bryta upp ett mönster, kolla in den som dy tycker dansar fulast av alla på hela dansgolvet. Härma sedan just dennes dansstil, men gör det inte ironiskt, utan på fullaste allvar.
Dansa sedan fuldansen fulare än någon någonsin dansat den.
Om du börjar skratta, men ändå fortsätter, då har du vunnit.
Så kanske ska du börja hemma, nu med en gång, för säkerhets skull, sätt på nån jävla låt, och sätt igång.
Imorgon kan det vara förbjudet.
citat"Om du börjar skratta, men ändå fortsätter, då har du vunnit....."
ja och om du börjar gråta kanske så har du fått vara med om den fantastiska erfarenheten av att känna hur det känns för en annan människa än dig själv......hos en som känner sig löjlig ful klumpig blyg rädd ovan men tillitsfull inför rätten att röra sig fritt
som att följa i någons fotspår ...man känner att det är en annans gång tydligare än att bara" se " det...dans är fantastiskt!!!!!!
Skrivet av 90.233.178.186 den 29 februari, 2012 kl. 14:24 #
jag har bestämt mig för att mitt källarförråd skall vara tomt. sånärsompå plastjulgranen. och till vinterns snö ska tre få cyklar få bo.
annars nada.
vill inte vara gravid med bröte längre.
och tyvärr dansas det alltför sällan. så jag måste få kanalisera min ovanlighet genom just en tom källare. vilken skräll - en riktig kioskvältare :)
tjabba från dalsland//
Skrivet av jeanette sandelin den 03 mars, 2012 kl. 05:59 #