- Skaffa en blogg du med!
- Anmäl denna sida
- Bli medlem | Logga in! Dina tjänster | Logga ut | Inloggad som
19 okt kl 09:05, 2009
Idag är en ypperlig dag att få dina vänner och kollegor att bjuda på sitt pinsammaste ögonblick. Både vänskap och kollgeialitet strärks av tillit. För en kreativ arbetsmiljlö har den enorm betydele att man "vågar göra bort sig." Här har man shans att göra bort sig retroaktivt. Återanvändig. Miljavänligt blir det oxå. Priset är ännu så länge inte fatasifullare än två biljetter till valfritt bob hansson arremang. Den första vinnaren utlyses på onsdag. Sedan fortästter tävlingen. För det här är kul. Tack för era underbara berättelser. Den enda humor som behövs är livets egen, kan man man tro, när man läser era inlägg. Tack.
Copyright © 2008 Bob Hansson. All Rights Reserved | Designed by Free CSS Templates
Template modified by Passagen | Powered by Roller Weblogger 4.0.
Åh, Bob, nu kom jag på något så gräsligt pinsamt, så det måste ha tagit hela den tiden sedan du utlyste tävlingen tills minnet nådde mig. Här är det:
Jag var fjorton år och så pangförälskad som man kan vara i en kille som var 19 år gammal. Fem år äldre än mig! Han såg ut som en gud. Han fick mig att skratta så att jag nästan dog. Han körde motorcykel, hade svart skinnställ. Han hade gröna ögon som han kisade med. Och jag känner att jag blir nästan kär igen i honom, bara genom att skriva om honom. Så fin var han.
Hur märkligt det än kan verka, så blev den här så mycket äldre och så underbare kille kär i mig.
En kväll, när vi träffats hemma i ett hus, följde jag med honom ut på balkongen. Från balkongen fanns det en trappa ut mot gatan.
Där, under stjärnhimlen i mörkret, gav han mig mitt livs första kyss.
Han var 19 år. Jag var 14 år. Han hade kyssts förut. Det var min första kyss någonsin.
Jag gav honom en örfil. Han sprang iväg nedför trappan, bort till sin motorcykel och körde iväg.
Hur kom det sig att jag gav honom örfilen? Den bara var där, som en reflex. Jag förstår det fortfarande inte.
Tydligen blev han inte avskräckt. Han kom tillbaka någon dag senare. I sitt svarta skinnställ, på sin motorcykel. Tog av sig hjälmen, såg på mig med sina vackra gröna ögon. Log mot mig med ett snett leende.
Jag smälte. Han smälte. Vi var tillsammans en hel sommar. I tre månader.
Det är en av de underbaraste somrarna i mitt liv.
Ha en bra dag, Bob, och lycka till med din härliga tävling!
Kram
Anna-Karin
Skrivet av Maskroskvinnan den 19 oktober, 2009 kl. 09:17 #
Pinsamt - jo, jag tackar. Det har ju hänt några gånger och jag vet inte riktigt vad jag ska välja av alla dessa situationer i livet. Dock känner jag att jag inte kommit på det där pinsammaste av det pinsammaste (man vill ju vinna) men samtidigt vill man ju delta så...
Jag tänker på den där gången som jag gick in i en relativt öde skivaffär i Sturegallerian. Det var några år sen nu. Kanske femton. En gammal tant rotade lite bland klassiskt och en man var på väg ut med en påse. Det var klientelet. Och jag plockade fram två skivor jag var intresserad av och nyfiken på. Och jag gick bort till kassan och bad om att få provlyssna - vilket jag fick. Ett par lurar lyftes fram och jag satte dom över över öronen och omslöts av något - kanske Hip Hop, kanske Acid Jazz eller Jungel. Jag började digga. Kanske lutade jag mig fram lite över disken och stampade takten lite. Kanske vecklade jag upp konvolutet och tittade på bilderna. Kanske ansåg jag att affären var tom som vid min första anblick, för jag kände hur något tryckte på i magtrekten och jag lät det komma. Det var nog en smygare. Jag hade aldrig, i min isolerande musikupplevelse hört om det var en riktig brakskit men jag tror ändå det var en smygare för den luktade så. Usch, vad den luktade. Fy fan, tänkte jag och log säkert som man ju gör, den där var en prestation och helt fantastiskt! Det kom en till och jag lät den komma. Jämförde de båda med varandra - imponerades av kraften i dem som dröjde sig kvar ända tills låten var slut och jag tog av mig lurarna och kände direkt att något var fel bara av rumstonen och vände mig som i slow motion och möttes av en rad människor - alla med en skiva i handen som de ville provlyssna. Bakom mig, i en kö och med förvridna ansikten. Jag gick utan att handla något.
Skrivet av Kalle den 19 oktober, 2009 kl. 14:59 #
Eller den där gången då jag (i en annan skivbutik faktiskt) hörde någon som glatt sa "Kalle!" och vände mig om och såg en tjej som hette Anna Karin och som jag träffat några gånger i Spanien och hon var sjukgymnast och; oj vad jag tyckte det var kul att träffa henne igen efter alla dessa år och vad gjorde hon i Stockholm och hade hon någon kontakt med Linus och så höll jag på och insåg plötsligt att hon inte svarade på några av mina frågor utan bara stod och såg förbryllat på mig. Jag tystnade tvärt och insåg att jag tagit miste. Och med ens blev jag varse om att kvinnan framför mig var en flickvän till en god vän till mig. Vi umgicks inte dagligen men ofta nog och flickvännen hade jag träffat vid ett flertal tillfällen. Tillräckligt många för att känna igen henne.
"Du är Mickes tjej, va?" frågade jag och hon nickade. "Jobbigt", sa jag och försökte mig på ett leende och hon försökte le tillbaka och efter några tysta obekväma sekunder sa vi hej då och jag skyndade ut ur butiken.
Skrivet av Kalle den 19 oktober, 2009 kl. 14:59 #
kalle!
hahaha.
Skrivet av jocke den 19 oktober, 2009 kl. 16:13 #
Klicka på mitt namn så kommer min historia som jag skäms för..
Jag skulle kopierad den hit, men det blev ett för långt inlägg.
Hoppas jag kommer med i tävlingen iaf :D
Skrivet av Carola den 19 oktober, 2009 kl. 17:52 #
Vad skall man ha för sociala pinsamheter som det är i dagens Sverige ?
Skrivet av kauko den 20 oktober, 2009 kl. 02:13 #
Hur ska man kunna tävla mot sådant pinsamhet som han företräder?
Skrivet av kauko den 20 oktober, 2009 kl. 02:16 #
Haha, roliga fishistorier!
Skrivet av i den 07 januari, 2010 kl. 10:04 #