Ibland är det rörande att bara vakna. Torka grus ur ögat, i ena stunden känna hur tungkroppen trotsigt vill ligga kvar under dun, under varmt… För att i nästa stund, stå där på vintertrottoar med snöns ljus i ett vaket öga och inse:
Oj, dagen har börjat - och inte så tokigt, trots allt!
Jag har en bror som ligger på min soffa och bor.
Han har just flyttat hit från sin mor, från sin lilla stad från en stor jävla bristsjukdom som kallas hårdrock…
Han blev till och med tvungen att börja snusa.
Nu vaknar han snart upp på min röda skinnsoffa i ett liv som är sprillans, tjugo år gammal sa han häromdagen ”det är försent för de där ungdomsgrejerna nu”
Men sen ändrade han sig. Tror jag.
Idag är det en dag igen och från himlen ramlar det ljus. Och jag rör mig mellan ansvar, tacksamhet och tandkräm.
Bara en enda dag av alla dagar i ditt liv ska du dö
- för inte en jävel av oss var det igår.
hej
jag tyckte om dina "Tankar för dagen" härom dan. Men det var för sent att kommentera det där, så jag gör det här. De var bra, om leenden. Jag märker att det är lätt att le mot andra när jag åker längdskidor. Och ju kallare det är desto mer ler vi. Konstigt att det behövs kyla, men det är nog en hemlig signal mellan tokar, som att mc-förare vinkar till varann. Ulla
Skrivet av ulla den 13 januari, 2010 kl. 21:54 #