Hur mycket smärta ryms i en människokropp, hur lång kan en väntan stöpt i oändliga smärtovrål vara?
Det som vi trodde var en början var bara en liten kort jingel. När Ida haft förvärkar i två dygn trodde vi att de hade satt igång. Men åkte vi in bara för att får reda på att hon bara öppnats en enda cm. På två dygn. Och vi förstod, att all den smärta hon hittills känt, bara var en bråkdel av det som skulle komma.
Jag läste de manus jag lärt mig, visualiseringar från den hypnobirthkurs vi gått.
Tanken var hon skulle kunna ta kontroll över smärtan genom att tillåta den. Och att det dessutom inte skulle kallas smärta. Utan vågor.
De där jävla vågorna…
Klockan var runt, tre, jag hade smitit iväg för att köpa champagne och jordgubbar på det köpcentrum som egentligen bara skulle vara fyra minuter bort, men genom vägarbeten och en uppspeedad chaufför med runtglidande GPS i knäet var tusen mil bort och när jag kom tillbaks, med andan i halsen och skramlande påse, hade allt förändrats.
Det lugn Ida haft var utbytt mot vrål, vridningar och en lustgsmask hon frenetiskt tryckte mot sig.
Efter fyra timmar i detta vrålande hade hon fortfarande bara öppnats två centimeter. Va fan, så här skulle det inte gå till. Vi skulle ju ha en naturlig födsel, vi hade ju övat på att…
Beslutet om den där ryggbedövningen kändes oundvikligt. Allt som skulle hindra hennes panik, men också min känsla av maktlöshet, var ett enkelt beslut.
Känslorna som kom att det var ett misslyckande sveptes undan av den självklara instinkten att mildra smärta om smärta kan mildras.
Jag hoppades att det skulle kunna få henne att klara av att lägga undan lustgasmasken som gjorde henne allt mer flummig och dessutom så visste jag, detta panikandetag, satte bara igång hennes flee och fight system. För det har jag lärt mig. Och då minskar hennes närvaro, blodet åker upp ut i armar och ben som är jättebra om hon ska slåss eller springa, men helt iditoitsk om hon ska föda barn och behöver ha all sitt blod och all sin kraft runt livmodern.
Men lustgasen fortsatte vara tryckt över idanosen.
Den där jävla ryggbedövningen var som en slät kopp kaffe. Hennes vrål, vridningar och maktlöhet fortsatte. Och därmed min.
Personalen var orolig över fostrets periodvis sviktande hjärtfekvens. De gjorde ultraljud och det visade sig att fostervattnet var helt borta. Fostret, vårt barn alltså, klämdes av värkarna, dess stressnivå ökade allt mer. Nytt fostervatten pumpades in för sånt kan man tydligen köpa per påse…
Och jag tänkte på Palestina, och orkäknerliga andra platser, där dessa påsar inte finns. Tänkte kort på militärspärrar, där rödakorsmärkta lastbilar stannas av män med gevär och plikt för att inte släppas igenom.
Och nu när jag skriver det här, blir jag förbannad. Undrar, hur kan en enda människa på jorden som bevittnat sitt eget barns födsel, överhuvudtaget kan befinna sig i en vägspärr som stoppar fostervattenspåsar. Barnpenicillin. Barnböcker. Mat.
Perkele jävla åt helvete.
Och Ida fortsätter skrika. Att i det läget försöka nå in genom hennes vrål för att prata om vattenfall och solar som stiger på himlen och andra lugnande visualiseringar kändes löjligt. Omgärdad där jag var, inte av hypnobirthutbildade barmmorskor och läkare.
Och inte fan är det vitsippor det växer i en sjukhussal.
(Om jag får fler barn, då ska vi ha med en doula som kan guida)
Och medan Ida skrek, hade hon bara öppnats ytterligare en halvcentimeter, vilket innebar att vi fortfarande bara var i latensfasen, som ska efterföljas av det mer smärtsamma aktiva skedet och sedan det ännu mer smärtsamma utkrystningsfasen…
Och vi förstod, att det i den här takten, skulle kunna handla om ytterligare ett dygn med ständiga verkar som inte ens hade ett nog att avta när det sprutades in värkningshämmande medel.
De tog prover. Det nya fostervattnet hade hjälpt. Barnets stressnivå sjönk.
Tack som fan för att det inte finns några vägspärrar i Smålandtrakten.
Och sedan satte läkarexpertisen in. En läkare med märklig brytning som alla läkare verkar ha i Kalmar, kanske beroende på att deras egna länder är så fulla av vägspärrar, fingrade upp så att hon plötsligt gick från tre till sju centimiter.
Nu var det bra tre cm kvar. De tre jävligaste.
Hon stod på huk. Jag hade fått i mig en första klunk kaffe sedan allt hade satt igång. Känner du kaffedoften skrek Ida. Jag nickade. ”Den där kaffedoften kommer inte från något bra kafe, de lurar oss, de lurar dig!”
Jag log åt denna gourmereplik mitt i hennes vrålande helvete.
Till sist jublade jag när de såg att livmodern nu hade öppnat sig helt. Alla de verkar Ida bombedrats av hade till sist gjort sitt jobb.
Nu var det äntligen dags för finalen!
Men just då, halv tolv på natten, sju timmar in i de värsta verksmärtornas, var Idas kropp så matt att värkarna blev svagare. Nu när de var som viktigast så avtog de plötsligt. Ida somnade till och med till. Samtidigt som vårt barns huvud bara ett halvt finger från jordklotet verkade Ida till sist inte orka mer.
Beslut om sugklocka. Helvete. Den naturliga födseln vi önskat oss inte helt aktuell.
Och sedan stod de där och grävde i min flickväns kön.
Nu bryts berättelsen av lite reklam om blöjor. Not.
För sedan låg han där, med sin abnormt stora pung på Idas mage och ögonen! Ögonen, ögonen, ögonen!
Då hände det. Som jag trodde inte hände förrän efter några dygn. Hans igenkännande blick. Han såg upp på Ida, han såg på mig och log, som om han konstaterade, att han vetat vart han varit på väg, och att han nu blev nöjd över att ha kommit rätt.
Märkligt hur han, efter allt detta kaos, bara efter några ögonblick se så nöjd och hemtam ut.
Och Ida, såklart fortfarande ganska frånvarande, medtagen, skulle sys, alltså fortsatte hennes smärta och hon bad mig ta upp honom. Jag slet av mig min skjorta och med bar överkropp bland dessa hundratals läkare som fyllde rummet, la jag honom i all sin nakenhet mot mitt bröstkort och börja sakta humma mantrat Oummmm. Och upprepade orden jag sagt till honom genom magen alla dessa månader, ”du är så vacker, du är så välkommen, du är så älskad”.
Och hans mun snörptes ihop och blicken, den där blicken som var så enormt full av lurigt liv.
Visippor började defenitivt gro genom plastparketten.
Må jag tänka på det, varje gång jag träffar mitt eget mirakel, eller för den delen något av de andra 9 miljarder tvåbenta mirakel på den här jorden. Må jag inte kränk dem genom nyckfulla gränser.
Magiskt skrivet. Skulle kunna varit jag som var Ida och förlossningen min första (av numera 3). Men vi slapp påfyllnad av fostervatten och sugklocka. Men skrikandet. Och smärtan. Avtagande hjärtljud hos barnet. Och den omedelbara kärleken till den nyfödde (som numera är en synneligen självgående och kavat 10-åring).
Grattis förresten. Och välkomna till den unika sfären av föräldrar!
Skrivet av S@ra den 06 juli, 2012 kl. 17:08 #
Ursch vad jobbigt det låter! Känner igen en del, men processen gick snabbare i mitt fall. Och epidural kom som en gåva från ovan. Ni är duktiga iallafall! Inte lätt att vara man och stå brevid heller. Varmt Grattis! Nu får ni vila ut och njuta!
Skrivet av Maj den 06 juli, 2012 kl. 18:16 #
Ett stort grattis :)
Skrivet av Tvärslå den 06 juli, 2012 kl. 19:02 #
Välkommen till världen, lille man! Jag har tänkt på dig sedan jag läste att du var på väg, undrat när du tänkte göra din stora entré. Må lyckan och kärleken följa dig vart än du går. <3
Stor kram och grattis till hela familjen från mitt hjärta!
Fantastiskt och berörande skrivet, Bob!
Och en särskild kram till Ida från mig, starkt att föda, hur än man gör det.
Anna-Karin
Skrivet av Maskroskvinnan den 06 juli, 2012 kl. 19:15 #
välkommen lillen, grattis till mamman och pappan!
Skrivet av Clara den 06 juli, 2012 kl. 19:16 #
Grattis till ert mirakel!
Skrivet av Christina Ahl den 07 juli, 2012 kl. 09:04 #
Grattis till faderskapet.
http://www.mapsofworld.com/palestine/health/hospitals.html
Håll dig till fakta nästa gång du börjar hallucinera ang. Palestiniernas lidande.
Skrivet av Susanne den 07 juli, 2012 kl. 11:02 #
http://www.lakareutangranser.se/nyheter/2011/November/Kronisk-brist-pa-lakemedel/
http://m.svenskakyrkan.se/?id=628427
Skrivet av 94.234.170.5 den 07 juli, 2012 kl. 15:57 #
Tack för det fina du skrivit. Jag rördes till tårar. Grattis till ett liv fyllt av kärlek, oro, rädsla, rädsla, oro och ännu mer kärlek.
Min upplevelse efter att ha fött mitt första barn, var att min kärlek till honom fick mig att älska andra mer. Kärlek föder kärlek. En syntes.
All lycka till dig och din lilla familj.
Skrivet av Ann-Katrin den 07 juli, 2012 kl. 18:04 #
Du ska se att din son blir en fighter efter en sån förlossningsresa, och att ha en sån fighter till mor...och far!
Skrivet av M. den 07 juli, 2012 kl. 20:57 #
Vad ska jag säga. Grattis! Det du skriver rör mig till tårar. Njut av den lille, av varje sekund för tiden går alltför fort.
Skrivet av Sara Norlund den 08 juli, 2012 kl. 14:54 #
Grattis! Så skönt att ni alla är välbehållna. Jag hejade på er här på mitt håll :) Oj det tar ett tag innan man kommer ikapp sig själv efter en sådan händelse, om man nu gör det? man blir aldrig sig helt lik. Så mycket rikare är man. Kram och lycka till med allt! Det bästa är att kärleken bara växer. Ofattbart.
Skrivet av Lina den 08 juli, 2012 kl. 22:33 #
Grattis till ert mirakel!
Skrivet av Tina den 09 juli, 2012 kl. 20:41 #
Tårarna trillar så klart av din fina skildring. Stort grattis!
Skrivet av Mia den 10 juli, 2012 kl. 11:19 #
Grattis kära ni! Lär honom att det bara finns kärlek eller rädsla.Att kärleken vinner. Låt honom vara som han är och inte som andra vill att han ska vara. Hur ni än gör blir han inte som ni tänkt er utan på ett helt nytt sätt. Sänder er lycka och kärlek från mitt hjärta <3
Skrivet av Che den 11 juli, 2012 kl. 17:32 #
Hej Bob, Ida och Guldklimpen!
Jag vet ju inte hur ofta du vittjar din gamla mail-inbox, varför jag för säkerhets skull också skickar detta på detta sätt (om tekniken står mig bi):
Läser först nu idag på Bobs blogg att den lille gossen har kommit.
Advent betyder just: ankomst.
Bifogar en länk som jag tror kan illustrera era känslor bättre än ord (URL).
Underbart och med ett stort grattis!
Gösta
Skrivet av Gösta Karlsson den 13 juli, 2012 kl. 15:00 #
Grattis till er!
Skrivet av Karina den 17 juli, 2012 kl. 09:06 #
helt jävla sinnessjukt vad vackert skildrat.
Skrivet av michaela den 18 juli, 2012 kl. 22:10 #
<3 <3 <3
Skrivet av Anna Elwing Olofsson den 23 september, 2012 kl. 16:09 #