Jag undrar varför det ska vara så svårt att gå fram till en främling och säga FÅR JAG ÄLSKA DIG? Varför det är helt otänkbart till och med med ett oskyldigt: SKA VI PUSSAS LITE NU MEDAN VI VÄNTAR PÅ BUSSEN KANSKE?
För vi människor behöver komma närmre, inte längre bort, men närmre.
Det är inte flum. Det finns vetenskaplig bevis på det, att ju närmre vi är, desto lyckligare är vi, desto generösare och hälsosammare blir vi. Dessutom mer effektiva.
Närhet är bra för BNPn.
Men det är så sällan man kan ställa närhetsfrågor utan att bryta den sociala koden.
URSÄKTA VET DU VAD KLOCKAN ÄR, en sån tråkig meningslös fråga får man däremot ställa hur ofta man vill. Men tungorden är det munkavel på.
Hur blev det så, att det är mer tillåtet att säga strunt än kärlek till varandra?
Ni får ursäkta om jag låter arg. Men det är helt enkelt så, att jag längtar så förbannat efter ömhet, och vet inte vem jag ska fråga för att få den.
Det är ett djupt allvarligt fel inbyggt i nutidsmänniskans program.
Som om alla dessa känslor och behov som skiljer oss från djuren, behov av att bli sedda, få bekräftelse, kärlek – är behov vi skäms för?
Kapitalismen gör oss ensamna. Istället för att ta på varandra eller samtala med varandra försöker vi IMPONERA PÅ VARANDRA, med smala magar, dyra skor, fina frisyrer och anställningar och coole one liners. Eller för den delen med en fin mjuk attityd och välskriva krönikor.
Alla dessa korståg. I det stora. Och i det lilla.
Vi behöver komma närmre, inte motstasen. Vi är ett flockdjur som skäms för att vara det….
Jag skriver det här på en stol i San Francisko. Det ligger i Amerika. Möljigheternas land. Men en sak som tycks vara omöjlig, är att hjälpa den liggande människan….
Min vän som bor och jobbar här hoppa av taxin uanför sitt hus en sen kväll. En man ligger däckad på gatan. Min vän går fram för att kolla läger, varpå taxin tvärbackar och chauffören skiker genom tuan DONT TUCCH!
Rör inte.
Det Visade sig att om man rör vid honom, men på fel sätt, så att något dåligt händer – kan man bli stämd. DONT TUCH. Min vän gjorde misstag ett, han kollade läget, sedan gjorde han misstag två. Han ringde en ambulans. I samma ögonblick som ambulansen kom, vaknade mannen till liv. Han var bara full. Han ville absolut inte åkta ambulans till ett sjukhus. Han ville gå hem. Men det var omöjligt. Ambulansen var tvungen att ta med honom. För om de inte gjorde det, och något visades sig vara fel, skulle de kunna bli stämda. Vilket ledde till, att mannen, om man inte har försäkring, får betalde både ambulansfärden och undersökningen själv. Svindyrt. Inte bra. DONT TUCH.
Kärleken är utraderad. Ersatt med rädsla.
Rör inte!
Och detta i et land där kristendomen haft hundra och åter hundra år på sig att vända andra kinden till.
Det handlar så ofta inte kom kärlek men om motsatsen, som inte är hat men rädsla.
Och är vi rädda, vill vi ha ordning och reda. Ordning och reda är i sin tur, motsatsen till närhet. För närhet är mystik. Närhet är mirakel.
Jag längtar efter närhet.
Jag är en rädd jävel.
Så sällan jag vågar lägga ut min längtan efter närhet till världen.
På jobbet går det bra. Men när jag stämplar ut blir jag den blyge. Blir den som blivit bättre på att följa sociala spelregler jag inte ens tror på – än mitt eget hjärta.
Skulle alla andra vara lika obenägna att ta risker som mig, skulle jag kanske ha dött som oskuld.
Nu gör jag inte det.
För lyckligtvis är andra bättre på att stå för sin längtan än vad jag är.
Det är bra.
Det är bra att det finns annat är rädsla att härma.
Här är min kind.
Kyss den…
(inläst för tankar på sr p1.
lyssna här: http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=2087540&BroadcastDate=&IsBlock=
ladda ner här:
http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_p1_tankarfordagen_091204070053.mp3
En kyss till dig!
Skrivet av anniskattis den 07 december, 2009 kl. 15:06 #
Närhet är något fint och behövligt.Ingen människa borde vara ensam.
Roligt om någon börjar prata i busskön,men vill någon börja pussas ;-).
En virtuell puss får du av mig.
Skrivet av fuschia den 07 december, 2009 kl. 15:38 #
rysning upp över ryggen.
jag klickade in på P1's Tankar för dagen-sida, lyssnade och kände mig plötsligt lite mer älskvärd.
Skrivet av stinelin den 07 december, 2009 kl. 16:52 #
Jag frågade någon om vi skulle gifta oss. Människan måste vara lika galen som jag, för människan ska ju faktiskt ja. Det gäller bara att skylla på vanvett så funkar det mesta
Skrivet av människoblomman den 07 december, 2009 kl. 17:44 #
När jag hör dig prata om närhet blir jag varm och glad och lite vemodig... Den kan se ut på så många olika sätt. Vara liten,ligga på morfars arm,läsa Tintin ihop... Många år senare,jobba i särskolan,möta människor med så mycket kroppslig klokhet...alla blöta pussar,alla brottningsmatcher jag var inblandad i,(ibland på lek,ibland på blodigt allvar) alla goa,varma från-hjärtat-kramar jag fick...
Vill gärna ge dig en sån från mig ikväll...helst en riktig en...tycker du är så fin och så skön!
Skrivet av Nina den 07 december, 2009 kl. 18:19 #
Åh så klokt och bra skrivet!
Vi är många människor som är ena rädda små djävlar.
Och så många som längtar efter närhet och kärlek.
Men vi vet inte hur vi ska närma oss för vi är så himla rädda för att göra bort oss.
Tänk om någon ändå hade sagt till mig:
"FÅR JAG ÄLSKA DIG?"
Jag hade nog svimmat då men hoppats på att han tittat länge efter mig innan han sa det för då hade jag inte blivit så rädd.
Lyder din uppmaning iaf. och kysser dig på din ena kind.
(Hur sjutton vågade jag det nu då?)
Skrivet av Ninasol den 07 december, 2009 kl. 18:56 #
Varsågod, klart att Du får! Snåla inte med kärlek... eller kyssar!
Skrivet av Emma den 07 december, 2009 kl. 21:35 #
Gulligt och sant Bob! PUSS
Skrivet av anne den 07 december, 2009 kl. 22:56 #
Det värsta är att man bara tycks bli räddare ju äldre man blir, när det gäller kärlek. I många andra situationer har i alla fall jag blivit oändligt mycket tryggare och säkrare än när jag var yngre (är 41 nu), men när det gäller den där kärleken är jag räddare än någonsin. Jag har gett efter för rädslan ett tag nu, men jag tänker att så vill jag ju inte leva. Jag längtar efter närhet precis som du. Kom du fram till mig på busshållplatsen och frågade: "Får jag älska dig?", skulle jag rodna/skratta nervöst/tro att du menade någon annnan, men sen skulle jag tvinga bort alla rädslor och svara: "Ja det får du!". För det får du ju! Inte för att jag känner dig, men du är ju underbar. Sen skulle jag kyssa din kind!
Godnatt!
Skrivet av Lina den 08 december, 2009 kl. 01:04 #
äsch. det är tur att det går att prata om vädret än. Att det finns andra handlingar som är kyssar och kramar, ett ögonkast som betyder en kyss och att titta på någons skor vid busshållsplatsen blir att vilja ändr sitt liv för skornas ägare. Handling. Ja, det är väl typiskt att det inte blir nåt mer, jag tar hjälp av Karl-Oskar och Krilon.
Anna Rydstedt skriver vackert om vädretsnack(inte tv:s meterologövergångar) i dikten "Den sista kommunikationen".
Skrivet av Sarakara den 08 december, 2009 kl. 02:28 #
2 ENKLA TIPS SOM FÅR DIG ATT MÅ BRA:
¤RÖR PÅ DIG
¤LÅT NÅGON ANNAN RÖRA PÅ DIG
L.O.V.E/OROSHJÄRTA
Skrivet av oroshjärta den 08 december, 2009 kl. 06:49 #
Jag har kanske inte något speciellt att tillföra, men eftersom din blogg inte har någon ”gilla knapp” så får jag ändå ta och formulera något. Jag sitter på bussen på väg till Stockholm. Först läste jag dina ord för att sedan lyssna på dom. Tack Bob, dina ord var precis vad jag behövde.
Skrivet av Mattias den 08 december, 2009 kl. 09:53 #
Jag vill inte att kärleken ska vara något vi människor ska vara rädda för. Hur kunde det bli så? Hur kunde det finaste männskligheten kan åstakomma bli så läskigt? Hur kom det kalla till oss?
Tur att det pågår lite kärlekssmygeri, att det hoppar upp lite här och var ändå, som asfalltsmaskrosen.
Du är en sån där asfallts maskros Bob.
Fortsätt tränga igenom för annars blir ju vägen så kall rak och jämn.
Skrivet av Johanna den 08 december, 2009 kl. 17:23 #
Fan Bob du är ju helt sjukt skön. Själv blev jag nog en lite bättre människa efter retreaten i lördags. Imorse tog jag bussen till jobbet (hade mer än gärna pussats med dig i kön)och den stackars chauffören var på ett sjuhelvetes humör. Han skrek elakheter åt barnet som stod och blockerade utgången. Gnällde på folk som gck förbi för snabbt utan att han kunde läsa vad som som stod på deras busskort osv. Och tack vare dig kom jag på att jag skulle skriva något på en lapp och ge honom. Kanske behövde han egentligen mer en riktig björnkram, men han fick en lapp när jag gick av istället. Vågade inte stanna och kolla hans reaktion, han fräste när han tog emot den. Jag sa bara – jag tror du behöver den här, och gick snabbt därifrån utan att vända mig om.
Vad det var på lappen?
Ett hjärta så klart :)
Skrivet av C den 08 december, 2009 kl. 18:09 #
Jag tror att vi är rädda för att kärleken ska visa sig vara något annat än kärlek, att vi kommer att bli lurade och bortgjorda eller förslavade, eller att den som älskar oss har en felaktig bild av oss och plötsligt upptäcker att vi inte var värda det. Som tur är har vi fel: Vi är värda varandras kärlek och vår egen kärlek är värd att uttryckas!!!
Besökte Moskva under kommunisttiden. Det var inte något särskilt vänligt klimat där heller. Två dar tog det innan någon log mot mig, och då för säkerhets skull med både en bussruta och en bilruta emellan. Men det fanns ju där i alla fall!
Hoppas att busschauffören blev glad!
Puss på nosen.
Skrivet av lilla grisen den 08 december, 2009 kl. 20:21 #
Jag skulle gärna älska dig ikväll, för just nu är jag ensam och sorgsen, jag skulle gärna röra vid dig, försiktigt förstås, för att inte såra, för en sak ska du veta, jag skulle röra dig av kärlek, godhet, empati, för att världen skulle bli bättre. Säg något vänligt till mig, jag behöver det, just nu i kväll, för att min värld ska bli bättre. Tro inte att jag tigger eller ber, jag vill bara vara vara vänlig. Det är allt.
Skrivet av Carina den 08 december, 2009 kl. 21:05 #
inte samma behov/känslor som djuren säger du. Men mina katter älskar att kela och bli kliade på magen. Och dom skäms inte för sig heller. :)
Skulle gärna fråga ut dig på en date , Bobbeli bob. Tror att det skulle kunna bli intressant.
Skrivet av Anja den 09 december, 2009 kl. 23:30 #
En liten julklapp till dej i förskott: Gå med i Citypolarna! www.citypolarna.se
Ett helt okommersiellt sätt att träffa nya kontaktsökande vänner och hitta på kul saker ihop. Alla är välkomna, även vi som är blyga, låter oss plockas och skriver självgoda krönikor. Kanske inte så mycket pussande på främlingar men en och annan kram från en nyvunnen vän. Det har förändrat mitt liv på bara ett par veckor. Vi kanske ses i "cipvärlden"!
Skrivet av Cicci den 11 december, 2009 kl. 20:11 #
Jag kanske kan älska dig. Med eller utan putmage. Om jag får?
Skrivet av Elin Lissvall den 13 december, 2009 kl. 13:19 #
kärlek <3 vilken underbar människa du är!!! tack för att du finns och förgyller tillvaron.
Skrivet av Jessie den 19 december, 2009 kl. 15:43 #
och du hade gärna fått dela närhet och ömheten med mig :) så bara fråga mig,så ska jag göra mitt bästa för att ge dig allt du längtar efter och saknar.
Skrivet av jessie den 19 december, 2009 kl. 15:50 #
Att pussa en främling kan vara ett sätt att komma närmare en annan människa, det kan också vara ett sätt att komma längre ifrån sig själv, inte sant? Att slippa ge sig själv bekräftelse genom att söka den hos andra.
Fast jag får hellre frågan Ska vi hångla, än frågan Vad är klockan men där baktankefrågan är Ska vi hångla (vilket ju har hänt). Det är nog baktankarna jag är räddast för, det är de som smutsar ner närheten vid busshållplatsen. Baktankarna och egot.
Förlåt för den kanske mest pessimistiska av kommentarerna här. Såklart håller jag med dig, såklart berörs jag av det du skriver, såklart är det kärleken, den äkta, vi vill innerst inne.
Den kärleken önskar jag dig.
Skrivet av indigo den 07 januari, 2010 kl. 07:49 #
FÅR JAG ÄLSKA DIG?
Gud så skönt att ha klargjort det redan från början, även om det kanske inte riktigt är aktuellt omedelbart. ;-)
Ska kolla om det funkar...
Skrivet av M den 22 mars, 2010 kl. 17:47 #