hemma i ålem från Istanbul, stearinljus och kents nya som är enorm.
har inte lyssnat på en platta på repeat sen jag var tonåring, förren nu. röd. tack.
har skickat ett brev idag som jag tänkt skicka i nog två månader
till mitt ex och det känns befriande att till sist trycka på detta "send"
handlar om att stå för sina brister, som en förutsättning för att ge den andra presentmöjligheten
att förlåta.
Hur svårt är det inte, att blotta sig, riskera krasad självbild, riskera utebliven kärlek,
för att kunna få den än större kärleken som förlåtelsen innebär. Hur svårt är det inte att
stå ut med att man inte är den man borde vara, att man inte bara är "god".
Hur svårt är det inte när ens ideal rasare ner över en som tusen vassa skärvor av skam.
Jag tänker att det är en av de skönaste känslor som finns, att förlåta, att få ge.
Och jag tänker att det finns så många fler variabler i livet än man kan hålla reda på.
Att den andre - sällan kan göra vad man själv, under olika förusättningar oxå kunnat göra och
att allt annar är hyckleri. Att tro sig vara förmer.
Men vi är sällen
förmer.
Men vi är mer
alltid mer
än vad vi tror.
Och världen är större än min egen hjärna.
Ett äkta förlåt,när man märker att den som sagt det verkligen menar det.Det tar jag,med glädje.
Hoppas det är så i ditt fall.
I kärlek är det jobbigare och beror på vad han/hon behöver be om ursäkt för.
Och,behövs en ursäkt??
Skrivet av fuschia den 14 november, 2009 kl. 18:16 #
Kent låter alltid som repeat i mina öron... ;) Blir alltid lika förvånad när jag får reda på att jaså,var det en NY låt med dom det där??? Tror i o för sig jag skulle kunna uppskatta en hel del av Texterna om jag bara kunde hitta koncentration nog att ta mig bortom Soundet...
Själv kan jag bara lyssna på vinyl därhemma just nu.Men det räcker rätt långt. An old raincoat won't ever let you down,från -69 eller möjligtvis -70...ungefär så mycket höstfeeling som det bara går att få...
Önskar dig nu en trevlig kväll, tror du sover gott i natt! :)
Skrivet av Nina den 14 november, 2009 kl. 21:24 #
...men synd att man inte bara kan bestämma sig för att förlåta... Jag ska önska mig presentmöjligheten att förlåta i julklapp! Jag har en människa som jag så hemskt gärna vill förlåta, men förlåtelsen sitter bara i huvudet. Min känsla är inte förlåtelse och då är det ju ingen förlåtelse att tala om. Men jag väntar på den känslan och till dess så lyssnar jag och hoppas och tror på att det ska komma just såna ord som det krävs ryggrad i stereo för att lämna ifrån sig. Ibland kan det krävas att de där orden lämnas flera gånger innan förlåtelsekänslan fattar. Ibland är den synnerligen trög. Jag skulle gärna vilja säga att det är lättare att förlåta en människa jag känner stor kärlek inför, men det är ju ofta tvärtom. Jag förlåter lättare en människa som inte betyder så mycket för mig, för då har jag ett större överseende och förväntar mig inte så mycket av den personen. Det är nog den där förväntan som krånglar till allt. Kärlek utan krav på motprestation...hur lär jag mig det? Det är det som är kärlek...
Skrivet av Klara den 14 november, 2009 kl. 23:43 #
Klara, kan hålla med om och känna igen mig i mycket av det du skriver. Men att det är "Kärlek utan krav på motprestation" som är kärlek...Nä,så tycker inte jag att det är...tror det är att kräva för mycket -eller kanske helt fel saker- av oss själva.
Den biten ska vi nog lämna över till möjligtvis helgonen,änglarna och martyrerna att praktisera...
Dessutom kan ett begrepp som "kravlös kärlek" lätt misstolkas, och då hamna farligt nära både självutplåning,medberoende och låt gå-mentalitet. Och sånt gör ju ingen glad överhuvudtaget...
Jag kan tvärtom se ren GRYMHET i att alltid vara "god och förlåtande". Att gång på gång generöst och storsint erbjuda samma möjligheter...till någon som är långt ifrån redo... Varje ny chans = risk för ännu ett misslyckande/svek...och i så fall = lite mer cement till en redan skuldtyngd självbild.
Nä, vill jag en annan människa väl så är det min förbannade plikt att se till att han/hon behandlar MIG väl... :)
Tror för övrigt att Förståelse är nyckeln till att kunna förlåta. Och det som är bra med det är att Förstå kan man faktiskt göra även om den andre fortfarande tiger som muren.
Eftersom vi alla är "löv på samma träd". Eftersom "det som är botten i dig är botten också i andra". Som Di Leva säger. Och som Ekelöf.
Och som Kirkegaard säger så handlar det rent konkret om att försöka hitta och möta människan där hon ÄR. Just nu. Inte där jag anser och önskar att han/hon BORDE vara. Och framför allt försöka förstå. Varför hon inte har kommit längre.
Gäller både hur man ser på andra...och hur man ser på sig själv.
Ord som har varit till stor hjälp och tröst för mig många gånger...inte minst i väntan på brev... :)
Skrivet av Nina den 15 november, 2009 kl. 10:42 #
kärlek utan motprestation, att sänka förväntingana på den man älskar
är inte samma sak som självutplåning.
tror jag.
att alltid förlåta är inte samma sak som att stanna kvar hos den som inte respekterar en.
Skrivet av jon den 15 november, 2009 kl. 15:22 #
Hej Jon! Det är ju precis Det jag försöker säga. Att SÄNKA förväntningarna är inte samma sak som självutplåning...utan låter mer som ett tecken på att man börjat tänka just i den där kloka Kirkegaards banor.
Gräva där man står. Se till att var och en efter förmåga drar sitt strå till stacken.
Sänka ribban till en nivå där det i princip inte går att riva...men där det samtidigt krävs ett litet,litet hopp...
Det är ungefär Det jag menar med kärlek med motprestation...
Skrivet av Nina den 15 november, 2009 kl. 17:21 #
"-Och jag som har gjort ALLT för dig!"
Suck...
Ibland kan det faktiskt vara en större kärlekshandling att bjuda på en KOPP KAFFE istället för hela sitt jäkla hjärta.
Hellre låta den man älskar få känna sig som en lyckad fika-kompis en gång i månaden, än en misslyckad kärlekspartner twenty-four/seven...
Skrivet av Nina den 16 november, 2009 kl. 11:02 #