Alla dessa svällkroppar och blodkroppar och som far rundor. Fyra föreläsningar och tre workchops på fyra dagar i slutet på en tuff turneperiod förhindrar inte bara bloggande. Förhindrar också tvätt av exempelvis strumpor och köksgolv. Och nej, jag har inte hunnit julpynta heller.
Idag kom en lastbil hem till min stuga och dumpade en och en halv pall roman. 1346 överblivna Gunnar i hårdpack blir nästan en ton roman på pall i trädgård.
Och en timme efteråt ringer p3 och undrar om jag möjligen har något att sälja på välgörenhetsauktion? Ja, säger jag, jag ska se om jag kan hitta något i mina gömmor… samtidigt som jag blänger ut på denna enorma fyrkant vid grinden…
Är tacksam för allt arbete. Dessa tre workchops på raken, första dagen med självmordsbrevssvarande pyskologer, andra med indvandrade tonårskillar i Eskilstuna och tredje dagen på Malmö Buddahcenter med damer i mjuka kläder – och hur vilandet, när man inte kan vara ledig för att få vila – mer och mer infinner sig i själv arbetet… Man är aktiv och passiv på samma gång, ungefär som att åka tåg – samtidigt som man sitter helt blixstilla - rör man sig genom ett landskap från en livspunkt till en annan…
Jag har stått på scen i arton år och känner en nytänding. Hej liv, hej höstmörker, nu jävlar ska du få!
MItt i alt detta har ett tonårsfenomen uppenbarat sig. Jag får stånd. Utan att tänka eller se något speciellt går jag runt med stånd innanför kostymen. I timmar... Idag fick jag exempelvis stånd av att komma hem till stugan. Jag undrade om jag verkligen hade stånd eller om det bara kändes så, jag knäppte upp och ja, mycket riktigt...
Detta liv. Det är inte helt säkert man begriper sig på det bara för att man råkar leva det....
livsglädje och gnistor...;-)
önskar mg också ett arbete där jag kan få känna lite glöd,inte bara tristess och grå jävla aska.
Lucky you. :-)
Skrivet av Velonka den 30 november, 2009 kl. 21:40 #
jaja, grått ingår i det mesta. konsten, sa en vän till mig, är ju att verkligen lägga märke till och suga i sig när det INTE är grått, om än bara för ett ögonblick.
Skrivet av bob den 30 november, 2009 kl. 22:27 #
förvisso...det grå kan även det vara himla vackert ibland,om man bara orkar titta efter ordentligt.;-) Det är alltid svårt att uppskatta det man har,jag är antagligen för lat för att hitta guldkornen i min tillvaro.
Skrivet av velonka den 30 november, 2009 kl. 22:31 #
du är ju så bra bob! jag lyssnade på dej på p3, tror det var i fredags, och blev så glad rakt igenom. du gjorde min dag fast du var inte ens i stan, inte ens nära på det sättet. bara genom radiorösten. sen gick jag hem och hedrade dej en kvart med halo på högsta volym. det kändes bra. vad jag ville säja är väl mest tack för att du finns. att det behövs mer du i vardagen, i text och radio och överhuvudtaget. för det gör sån jävla skillnad bob, du tänder små adventsljus i sverigekalla hjärtan. kram
Skrivet av josse den 01 december, 2009 kl. 02:38 #
Det fattar du la... att med åldern kommer FÖR-ståndet ikapp därav denna resning i målet...
det bästa friskhetstecken du kan få!!
Skrivet av Åsa den 01 december, 2009 kl. 14:38 #
KAn jag få en bok? JAg vill väldigt gärna ha en men spenderade alla mina sista pengar på en (underbar)spelning och har sorgligt nog inga penagr kvar att köpa bok för, jag tänker du kan ju inte liksom läsa alla?
Skrivet av Tilda den 13 december, 2009 kl. 00:02 #