Har lett en dags retreat med min vän Jens (Crazy Budha), sju timmar ”av något annat…”. Varför? Mycket av det man gör i livet, kan man ju undra om efteråt ”varför skulle det vara bra för? Vad har det jag gjort idag egentligen haft för betydelse?” Ofta känns svaret ganska mediokert, man gör vad man gör för att det är ens liv, liksom. Men idag har jag en tydlig bild som får bli svaret; ett tiotal människor som några timmar tidigare varit smått nervösa främlingar ligget på varsin madrass och allt är så förbannat LUGNT. En frid som, tja påminner om när man har legat med någon och ligger där efter orgasmen och för en stund, verkligen bara är, i ett av slappnat tillsammans… Något som händer långtifrån efter varje ligg. Men utan något som helst ligg hände idag.
En av de först övningarna som min kumpan Jens gjorde var att man skulle fråga varandra gång på gång, NÄR ÄR ALLT ENKELT?” Frågan upprepas och för varje gång svarar man något nytt. Mitt första svar var, ”äh vad fan det är väll ALDRIG bara enkelt….” Men sen några timmar, så var det just… så, enkelt…” Och för mig, är det ganska banala tillståndet, motsatsen till allt dåligt, motsatsen till oro, kamp, ensamhet och andra moderna samtidstillstånd….
När vi avslutade var jag gråtfärdig och jag var det av två anledningar dels av tacksamhet, och dels av en aggressiv sorg över; att det inte är så här oftare…. Den där fyra minutersmassagen som var lika mycket rocknroll som iggy pop, lika mycket humor som Robert Gustavsson och lika mycket kärlek som ett rejält hångel: ledde till tanken; allt detta på fyra minuter, och så jävla många fyraminuterspass det finns i ett liv, tolv års skoggång utan ett enda fyraminuterspass i närheten av det här…. Vad ska man säga?
Det är något synnerligen fel i konungariket världen…
Och sen fick jag ett sms från nån okäns som sa titta på svt kl 20 00, filmen ”Konsten att vara människa”. Så då gjorde jag det. Och ibland händer et att ens liv berikas som tusan bara av att sitta still och titta. Och vad handlade filmen om? Tja, att människor gör så många märkliga saker som man egentligen inte vill, bara för att ha råd att leva.
Men hur ofta känner man att man lever då?
Hur många minutrar av ett liv – är minutrar MAN VERKLIGEN VILL HA?
Detta liv vi är redo att betala ett så högt pris för att behålla, när lever vi det?
Jag avslutar med att citera den utbrända parkeringsvakten i filmen ” om du vill dans disco sju dagar i veckan, så gör det, bry dig inte om vad folk säger, om du vill äta en räkmacka för 70 kr varje dag, så gör det. Gör vad du tycker är kul, sitt inte bara där…
http://svtplay.se/v/1877982/dokumentarfilm/konsten_att_vara_manniska
"Hur många minutrar av ett liv – är minutrar MAN VERKLIGEN VILL HA?"
Bra fråga.
Man ska jobba hela året för att få de ynka fyra fem veckorna av semester och ledighet. Då, först då ska man göra det man verkligen vill. Det är för sorgligt.
Tack för länken, jag ska kolla filmen.
Skrivet av mats den 07 februari, 2010 kl. 21:27 #
Givande läsning strax innan man ska kliva in i drömmarnas rike. TACK* :)
Skrivet av Zinat Pirzadeh den 07 februari, 2010 kl. 22:45 #
Hej Bob,
Jag läste ditt inlägg igår kväll. Och dina ord måste ha snurrat i min skalle när jag sov inatt, för idag på morgonen så kände jag att ville skriva ned de här tankarna hos dig.
Särskilt när jag gör yoga, också ibland när jag mediterar, känner jag mig så oerhört levande jämfört med annars. Också som att allting är "enkelt", som du skriver om i ditt inlägg.
Jag tänker, att för det mesta så rusar jag/vi omkring och håller på med grejer hela tiden och vi funderar och är så näst intill överaktiva, att vi inte kommer i kontakt med våra känslor. Vi rusar före känslorna, tror jag, om du förstår hur jag menar.
Så när jag gör yoga, eller mediterar, då känner jag att jag kommer i rytm med mina känslor. Och det är då jag känner mig levande fullt ut. När min rörelse är i takt med min känsla. Det blir ett fantastiskt lugn inuti mig själv. Ibland också mycket starka känslor, jag kan också börja gråta, eller skratta vid sådana tillfällen. Eller få lösningar på problem som jag inte kunnat lösa förut.
Sedan vill jag bara instämma i citatet från den utbrände parkeringsvakten. Han säger det så bra!
Jag tänker, varför vänta med att leva livet? Det enda liv jag verkligen vet att jag har, det är ju det som är just nu, just nu i denna stund när jag skriver just det här ordet i den här meningen i din blogg, Bob. Så är livet. Stunden just nu är den enda vi egentligen vet att vi har. Så, lev den! Lev stunden!
Ha en bra dag, Bob, och tack för inspirationen du måste ha gett mig igår.
Kram
Anna-Karin
Skrivet av Maskroskvinnan den 08 februari, 2010 kl. 08:42 #
Bob.. jag älskar dig..du "fatta´rt"..vad det handlar om.
När vi ändå är inne på bra tv..kolla himlen kan vänta ikväll måndag kl 20.00 på public service..
Keep it comming my friend
Skrivet av Mattias den 08 februari, 2010 kl. 12:15 #
Jag tycker du är helt underbar.
Skrivet av annika den 09 februari, 2010 kl. 20:19 #
Det verkar som om de flesta längtar till något. Till helgen, till semestern, tills när det finns pengar nog... Vi går på yoga och på retreat, läser om självkänsla och allt möjligt. För SEN, när vi är lugna, har blivit rika, fått semester, lärt oss att vi duger...DÅ ska vi LEVA!
Jag lever varje dag. Jag sitter i min fula gula postbil och lever. Jag stannar för att jag ser en rovfågel flyga över skogsbrynet. Jag ser på den. Jag ler mot den gamla tanten som vill posta ett brev och jag lyssnar på vad hon säger och jag får henne att skratta. Jag kan bli stående och bara titta på en kollega och känner hur mycket jag älskar mitt helt vanliga liv och säger till kollegan "Vad du är härlig!"
När jag är med mina barn ser jag dem i ögonen. Lyssnar på dem. Verkligen lyssnar. Och vi kramar varandra och jag känner hur mycket jag älskar dem.
När jag är med min älskade lever jag hela tiden. Varenda minut är dyrbar. Vem vet hur länge vi har varandra?
I skogen stannar jag och ser på ett träd. Luktar i vinden och känner att det faktiskt doftar vår, trots all snö. Jag möter min hunds blick och känner en enorm tacksamhet för att ingen ville ha henne och hon blev kvar till mig.
Människor är så dåliga på att leva i nuet och jag förstår inte varför? Det finns ju så mycket att leva för? Jag sitter här med min kopp kaffe och med en semla i magen och det sprakar ifrån köksspisen och jag känner mig oändligt lycklig! Är det inte normalt, alltså?
Kram från Annika som inte fattar att du inte är paxad än
Skrivet av Annika E den 16 februari, 2010 kl. 18:15 #
Fint du skrev Annika. Lever o njuter oxå av det s.k. "lilla", som egentligen är det fantastiska !
Bob har du läst:
Lev livet fullt ut (The Power of Now) /
Eckart Tolle?
Den har ialla fall hjälpt mig så himla mycket ! Läser i den lite då o då, man ser med nya ögon hela tiden..
Kram Britt
Skrivet av Britt den 20 februari, 2010 kl. 13:29 #
Fucking faboulus!!!
Skrivet av Lotta den 25 februari, 2010 kl. 10:57 #
Du får det att pirra i kroppen när jag läser ditt livfulla språk som får min egen skrivarhand att gå varm.Du ger mig en medveten tankeställare om de där enkla frågorna som ibland verkar kräva så svåra svar och om den där vardagen alla råkar ut för fast i olika skepnader.Ja ska öppna Gunnar i kväll och det är något jag verkligen ser framemot.
Skrivet av Amelie den 17 mars, 2010 kl. 17:50 #