Går i Malmö. Nils Jensen bor inte här. Han bor på Mallorca. Man kan förstå honom.
Går i Malmö. Gravplats. Oj, fin bild, men han blev bara 24 år, det står att han är älskad. Det är innan frukost. Blir faktiskt nästan gråtfärdig, vad kan ha dött av? Så ung? Det är lättare att gråta för andra än sig själv.
Cyklande unga män med invandrarbakgrund. Skillnad mot Stockholm, invandrarna syns, de är inte förpassade till tunnelbanans ytterpunkter. Fel. Inte invandrarna. Invandrarmännen, tänker jag, nedstämt. Är kvinnorna inlåsta? Eller är dom bara ointresserade av att flänga omkring?
Eller möjligen gravida?
Jag blir osäker av de, som jag tror skiljer sig från mig själv, de jag inte kan läsa av. Vad gör den där bodybuildade killen i stor jacka och hans smalare kompis som skrattar så väldigt högt just nu? Vad vill dom? Varför har dom muskler? Är dom ytliga? Har dom fått asyl bara för att vara ytliga? Har dom läst mig? Har dom överhuvudtaget hört talas om mig? Har dom fått asyl här bara för att ignorera mig?
Frågorna är många.
Om alla vore som mig själv skulle det vara väldigt mycket svårare för mig att få jobb. Vart jag än skulle komma, skulle de ha någon med just min kompetens.
Vilket inte är en ursäkt för att tredje världen åka runt halva jorden bara för att komma hit och ignorera mig.
Går förbi en port. Två gömda gymnasister. Porten är så djup att de verkligen inte syns. Hon har huvudduk. Han har stor jacka. Hennes huvud är ner mot marken. Hans hand sträcker sig mot hennes huvud.
Sedan har jag gått förbi och ser inte mer.
