Sitter just på ett tåg och ska till Istanbull. SKriver på en krönika till en tddning, kör lite fast, kommer på att jag kan be dig om hjälp. Här är första halvan, men hur ska den fortsätta?
KÄRLEK ÄR ETT STORT ORD MEN EN LITEN HÄNDELSE.
Jag har gjort mitt bästa för att inte bara uppleva kärleken utan också ge den vidare. Man vill ju vara en sådan människa, en som ger det man själv helst av vill ha. Alla pratar om det, Dalia lama; om du ska vara självisk är vis själviskhet, bättre än ignorant självisk, om du får andra att må bra kommer du själv att må bra. Det du ger är det du får.
Men det är såklart inte det lättaste, att i varje ögonblick, eller ens vartannat, vara den som lever upp till sin egen ide om kärlek.
Det finns en man i Sverige som mer än någon annan fått symbolisera kärleken. Jag tänker inte på Zlatan, utan på en sjungande man i klänning. För ett tag sedan stod det i tidningen att han misshandlat sin flickvän. Han dementerade. Men ett skalv hade gått i många jag mötte. Det var ofattbart. För gohdet exluderar ondska. Tror man. Kärlek exluderar icke kärlek. Tror man.
Vi har behov av att projisera idén om total godhet och det farligaste man kan göra, kan vara att försöka leva upp till den projektionen, som borde vara lite ur tiden. För allt är både och. Inte ens Jesus gick omkring och var hyvens för jämnan. Även vi haft två tusen år på oss att redigera bort hans avigsidor och därmed hans mänsklighet har det inte lyckats. Kvar i bibeln står det hur han svär och skäller och är allmänt otrevlig.
Är Beregsprdikan då fejk?
Skulle killen i klänning vara fejk om han i ena stunden pratar om hur viktigt det är att ällska, för att i nästa stund klippa till den som han gör just det med?
Om vi vår reda på att hitler skänkte pengar till fattiga barn, skulle vi då betrakta hans ondska som fejk, börja gilla honom? Nä.
Men våra tröga hjärnor skulle älska om det var fint uppdelat mellan svart och vitt, men det är det inte. Ibland lyckas vi tro det, ett tag, sen faller korthuset och vi ligger underst med sönderblåst världsbild.
Själv har jag stått på scen hundratls gånger och ibland fått publiken att känna både kärlek, lust och mod. För att själv, en halvtime efteråt på hotellet, själv bara vara fylld av svartsjuka, rädsla och småsinthet.
Är jag fejk?
Utesluter det ena det andra?
Bara om man är dum i huvudet. Och det är man inte.
Ja du,det var ju lätt... Fundera är En sak,formulera är en annan. Och som så ofta har ju du redan lyckats ta orden ur munnen på mig... Så gott som allt jag vill säga står ju redan där?
Om du nu verkligen Måste göra den längre, kan du inte bara öka radavståndet eller nåt? ;-)
Skrivet av Nina den 11 november, 2009 kl. 12:50 #
Därmed inte sagt att det därför är fritt fram för mig att bekvämt och konsekvent luta mig tillbaka och se på när du gör jobbet åt mig,för min talan...
Det är inte så jag menar. Det är inte så det är.
Vill att du ska veta att jag också kämpar på...på mitt sätt,på mitt håll...
Skrivet av Nina den 11 november, 2009 kl. 13:59 #
Tjena,
Har precis läst ut din bok Kärlek - Hur fan gör man? Träffsäkert och på sina håll underhållande! Fast jag tycker du missat VARFÖR det är så att vi är ett av de singeltätaste länderna i världen. Det beror, enl min mening, på att vi är skadade i vår självkänsla. Ja, är självkänslan inte skadad så är den åtminstone stukad. En slags sjuka som genomsyrar hela vårt samhälle är jag rädd. Och har man en skadad självkänsla så är det mycket svårt att förhålla sej till kärlek när man så att säja "vet" att man inte är värd att bli älskad för den man är. Något som tex handeln drar nytta av eftersom vilsna, tomma och rädda människor är lättare att manipulera än hela, harmoniska och älskande människor. Fö tycker jag du är mycket bra att lyssna på i P1:s Tankar för dagen vilket jag ser fram emot att få lyssna till. Har du vägarna förbi Karlshamn så hör av dej om du till äventyrs skulle få för dej att vilja diskutera vidare i ämnet, vilket jag tror skulle vara mycket roligt! Min bokslukande flickvän Jessica Bergh hälsar också. Vänligen Michael Cronier
Skrivet av Michael Cronier den 11 november, 2009 kl. 14:59 #
Ofta har jag tålamod till förbannelse. Ibland utnyttjar jag det tålamodet när jag möter en människa jag helst av allt skulle vilja slippa se mer någonsin. Jag ställer mig bara och finns för den människan, lyssnar och ger. Det kanske inte är kärlek jag ger...eller jo, det är en sorts kärlek. Jag vill att den jobbiga känslan i mig inför den andra människan ska gå över...och det gör den. När urbota jobbiga människan blir sedd och lyssnad till och när den får något av mig som kan vara en sorts kärlek då är det som att vad som helst kan hända... Det kan komma kärlek tillbaka! Eller skratt eller gråt...eller ett helt livsöde...och det är fantastiskt... Då smälter jag och känner att tålamod till förbannelse är bra att ha. Oftast har vi då rasat den muren mellan oss som var tvungen att raseras för att vi skulle kunna nå varandra och den där människan blir för mig helt ok eller till och med bättre än så...
Fast det är ju inte alltid jag orkar och när jag inte orkar själv så kanske det finns någon som har lite tålamod med mig istället. Det brukar det faktiskt göra. Tack...
Skrivet av Klara den 13 november, 2009 kl. 01:57 #
Ett sant nöje att läsa både ditt inlägg Bob om gott och ont och alla efterföljande kommentarer!
Instämmer med alla och Speciellt med Klara! Att orka för fram ett ljus fast man....
Pax et Bonum
Gerd
Skrivet av Gerd Persson den 13 november, 2009 kl. 06:02 #
Oj! Detta låg mig tydligen varmt om hjärtat. Så här drog mina tankar iväg:
Jag håller med dig: Människan är lika svartvit som ett 50-talsrutigt golv. Det är ju Bernhard Schlinks tema i Högläsaren som blev filmen The Reader. Och jag älskade den. Just för att tankarna på människans och kärlekens komplexitet satte igång. Om kärleken vore enbart vacker skulle inte uttryck som "den man älskar agar man" finnas. Om kärleken vore enkel skulle alla familjeterapeuter få gå på a-kassa, om människan vore endast god eller ond skulle vi vara pappfigurer. Kärleken är varken svart eller vit, den är röd och den säger "Ja du får göra fel!" Kärleken är energirik och underbar, den far fram som ett rusande expresståg och ibland spårar den ur...och man skadas. För mig är kärleken att få prova och att få misslyckas, att få börja om och ändå ha hopp.
När man känner alltigenom hat och självförakt för att man ännu en gång misslyckats vara en Dalai Lama typ, när man inte kan leva upp till Kate Byrons råd om att älska sig själv utan att behöva någon annans kärlek och när alla självhjälpsböcker tycks göra långnäsa och säga "Du är en misslyckad typ som inte ens kan tänka positivt, älska din nästa som en hund (toget utan krav på något i retur) eller håller på att få stressanfall och psykbryt på meditationen för att det är så mycket annat du borde hinna med...
Då är kärlek att älska sig själv och förlåta sig för att man faktiskt bara är människa. Och kan man inte förlåta sig så kan man förlåta sig för det :) eller skita i allt och se på teve en stund. All denna prestationsångest, det är så mycket vi inte räcker till för. Vi kanske ska tillåta oss att vara lite otillräckliga en stund...
Kram Angela
Skrivet av Angela den 13 november, 2009 kl. 17:40 #
Du är för mig var Thåström var för dig. Du är så jävla cool. Tack för träffsäkerhet och allmänt pepp.
Skrivet av http://poesiprostution.blogg.se den 13 november, 2009 kl. 21:05 #
Fångande läsning Bob, så rakt på kärnan och ödmjukt och ärligt skrivet. Det imponerar. Det du tar upp väl det svåraste, att inse att människan är komplex och om vi inte möter och tar ansvar för våra s.k. mörka sidor – ja då får de utlopp på alldeles fel ställen.
Blev själv oerhört besviken på när jag läste att Albert Einstein, fredspristagaren slog sina egna barn och hustru… Kennedys privatliv var ju inte så tjusigt heller, en sex-addict har aldrig en snygg baksida. Etc. en efter en faller de ikonerna. Man måste vara ödmjuk som människa och integrera hela sig - och det är ett sablans jobb!!
Det är väl därför så få gör det. Lättare att visa upp den ljusa sidan och hålla den andra för sig själv eller de närmsta. Jag tror att problemet är att vi matats med så mycket fake stuff från tidig ålder, att vi aldrig duger som vi är m.m. – så många lär sig att låtsas o skapa fasad. Men ju mer fasad, desto mer göms bakom…
Så den nya revolutionen är inte att riva barrikaderna utan att riva fasaderna. Tyckte du bidrog bra med det här – tack Bob!
solhälsningar
Sanna
Skrivet av Sanna Ehdin den 14 november, 2009 kl. 00:27 #
Lovely people do terrible things. Terrible people do lovely things. Then who is lovely and terrible?
Skrivet av Lisa den 25 november, 2009 kl. 21:27 #
I kristendomen tex finns det bara en Gud som dyrkas. Avgudadyrkan. I buddismen tex så finns det ingen gud allt är gud.
Att höja upp någon och avguda kanske kommer från kristendomen. Att romantisera och idealisera.
En människa är inte mänsklig om den enbart var god. Eller om ondskan tar över som i Hitlers fall så att han förstör och förintar andra människor då är det svårt att se honom som en människa.
Skrivet av Kajsa den 22 juli, 2010 kl. 11:36 #