KG sa också att kärleken mindre är hur det känns, och mer är hur man förhåller sig. Jag utbrast att, tja, nog är jag inte den enda som tycker att kärleken upplevs som just en känsla.
Men ligger det inte något i detta ändå?
Om jag har en konflikt, men min partner eller någon annan jag har att göra med, så är varken jag eller den andre i kärlek. Då kan jag ofta fråga mig, vem av oss är det som ska ge sig? Svaret på den frågan, tänker jag; det är jag själv. Det är alltid jag själv som måste ge mig. Men så KÄNNS det inte, det känns som om den andre minsann har fel, och innan den människan förändrar sig, ska fan inte jag heller göra det.
Att göra sig själv till offer.
Med tron att när det kommer till kärlek, när det kommer till att lägga ner sina vapen, att det då är den andra som ska börja.
Men när det kommer till kärlek är det aldrig den andre som ska börja. Det är en själv. Hur obarmhärtigt och orättvisst och rent jävla jobbigt det än kan kännas.
Konsten att inte leva som om VARJE KÄNSLA ÄR DEN SISTA – OCH VARJE TANKE ÄR DEN FÖRSTA.
Den andra har rätt, vilket inte innebär att jag har fel. Men den andre har all rätt till sin upplevelse och vad kan jag göra annat än att visa mina handleder.
När jag ger mig, ger jag den andre rätt till sin egen upplevelse.
Istället för att argumentera gärnet och inte ge mig förrän den andre ger sig.
För det, kan sannerligen dröja till freden, till kärleken.
Ja.
Sluta kämpa.
Börja älska.
Tack, Bob.
Kram
Anna-Karin
Skrivet av Maskroskvinnan den 15 november, 2011 kl. 19:13 #
:=)
Skrivet av Bob du är fin den 15 november, 2011 kl. 22:18 #
Om man tänker som så att även "kriget" i ett förhållande är kärlek - eftersom grundtanken är att man vill älska varandra - då förändras utgångsläget. Man behöver inte ha någon skuld utan man tycker bara olika.
När jag tog bort "helvetet" ur mitt teoretiska perspektiv i mitt huvud så försvann många problem. Plötsligt var det bara jag, mina medmänniskor och kärleken kvar inget annat. Jag tycker om det för det har ändrat min syn och fått mitt liv att bättre gå ihop. Gud är kärlek. Det finns bara kärlek. För mig är det tryggt. Sen kan jag inte få in krig och elände här i världen men jag tror att det också ingår i "Gud" för att vi ska få perspektiv på "ont och gott". Vi måste vara oense ibland för att veta hur det är att vara sams.
Sen varför måste man se det som att någon har rätt och någon har fel? Det finns ingenting som är rätt eller fel. Det är då man blir rädd för att bli offer. Slappna av bara, lev livet, våga göra fel och tillåt andra göra fel. Det är viktigt att göra fel jag undrar om det inte är då kärleken faktiskt växer. Vi är rädd för att förlåta och få förlåtelse. Med detta utgångsläget blir du fri.
Ungar kan det där. Om du blir arg på dem så tror inte de att du slutat älskat dem. De vet att efter det där utbrottet så blir det som vanligt igen. De får ju utbrott och inte slutar du tycka om dem för det. En grundtrygghet man önskar alla stora och små.
Konsten är att våga tro att kärleken bär, att våga förlita sig på det.
Kanske ligger det bakom dina ord:
VARJE KÄNSLA ÄR DEN SISTA – OCH VARJE TANKE ÄR DEN FÖRSTA.
Allt gott till dig!
Skrivet av livluftsfri den 16 november, 2011 kl. 01:02 #