Längtan är en lömsk rackare. Visst är längtan ett segel, en kompass, en rulltrappa mot ljuset. Den ger kraft och en riktning att vilja ta sig till. Den är möjligen, all medveten rörelses förutsättning. All ”jävlar annammas” moder. Din längtan är din egen spark i röven och ibland är stöveln helt för hård och man får jätteont.
Men längtan är också ett svart skynke över nuet, över det som redan är. Man drömmer om ett annat nu istället för att tränga in i det man redan har.
Längtan är ett matprogram på tvn, man uppskattar någon annans mat istället för sin egen.
Vi har längtan.
Gott så.
Men längtan är en slägga mot din egen lycka om den inte förvandlas. En längtan som förr eller senare inte följs, kan bli en blodpropp. En längtan som inte följs, blir ett tungt argument när nästa längtan dyker upp; om man inte följde den förra, hur ska man då tro på den nästa? Typ: om jag tackade nej till blommorna igår, varför ska jag då tacka ja till blommmorna idag, dom är ju inte ens lika fina… Och så slutar längtan helt komma, precis som vilken uppvaktare som helst som inte får någon respons.
Övning, lägg märke till tre längtor som du har i dig idag, följ en av dem, ta ett steg, kan vara hur litet steg som helst, men dock ett steg i din längtans riktning.
När du gjort det, sätt dig ner, blunda, och lägg märke till hur den här handlingen påverkat dig…
Det är så, och kanske bara så, ditt liv förvandlas till dröm.
(Skriv sedan hit å berätta vad som hände!)
(Den här texten är delvis tidigare publicerad i tidningen LEVA)
Sitter på ett fik i Malmö och har just uppfyllt en avdagens längtor. Jag tog räkmackan istället för köttbullsmackan fast den förra var mycket dyrare :)
Skrivet av loleende den 17 januari, 2011 kl. 14:38 #
Jag längtar efter ett hälsosammare liv... jag tackade nej till kakorna nyss och kände mig hur stolt som helts över mig själv!
Skrivet av jenny den 17 januari, 2011 kl. 14:51 #
Jag längtar efter lata dagar i sol och grönska. Så jag köpte en begagnad solstol/trädgårdsstol på Myrorna för 50 kr idag. Provsatt därinne och lutade mig tillbaka mot ryggstödet, blundade och log mot låtsassolen Lysrör. Fortsatte le, och folk log tillbaka, så då mådde jag ännu bättre Och antagligen de också.
Har inte gjort det än, men tänkte kolla glasugn på Blocket igen. Redan tanken på det ger mig energi att verkligen göra det.
Skrivet av loleende den 17 januari, 2011 kl. 18:54 #
Jag läser ditt inlägg och tänker vad jag kan längta efter precis nu ... Rena lakan och går och bäddar om, gott samvete som matte då min hund idag har fått delvis vara rätt så mycket själv och ger honom en stor kram, längtan till att tacka och skriver ett inlägg där jag tackar mina vänner på min blogg, längtan till att pengarna från en inställd resa kommer och ordnar pappren så att brevet kan postas imorgon and more ...
I en undersökning fick olika testgrupper veta att de hade vunnit en middag för två. De fick välja om de ville njuta av den samma dag eller två veckor.
De flesta valde andra alternativet med motiveringen att de ville längta och att längtan blev som en egen vinst...
Varför vill vi skjuta upp något när den endast är säker då den faktiskt kan inträffa?
Just nu längtar jag efter kudden och får tacka för mig ...
Buonanotte =)
Skrivet av Michela Castellari den 17 januari, 2011 kl. 23:58 #
Mycket bra ord. Jag brukar tänka så här när jag kommer på mig med &längta "jag kan inte bli lycklig jag kan bara vara det" hur kan jag få världens bästa stund NU. Lite så...oftast funkar det...(utom vädret jag kan inte sluta längta till vår,jag är bara inte jord för dessa dar) KRAM&KÄRLEK/OrOsHJäRTa
Skrivet av oroshjärta den 18 januari, 2011 kl. 09:07 #
ps jag längtar alltid efter HÅKAN HELLSTRÖM ds
Skrivet av oroshjärta den 18 januari, 2011 kl. 09:08 #
Det har slagit mig att jag inte behöver längta. Alltså när det slog mig att jag inte är separerad från något. Allt är ju ett. Alltså, jag är ett med allt... Både sköna grejer och skiten. Ok! Meh, men! Då har jag ju allt. Ja. Precis. Men jag längtar ändå ju! Ja, det är klart. Längtan efter dessa medvetna känslosamma tillstånds uppenbarelser hos andra individer. Längtan är ju där. Ändå vet jag att allt har sin gång och den bara är. Som allt. Alltså inte dualism. Praise. Jag bara är. Då kan kärleken och allting annat i mig bara vara. Barnen tog inte veggkorvarna i grillen.
Skrivet av Myth den 18 januari, 2011 kl. 14:52 #
Gillar mycket!!
Skrivet av Jadranka den 18 januari, 2011 kl. 22:52 #
På min skola får vi inför alla hjärtans dag skicka rosor inklusive meddelanden till varandra. Varje gång de delar ut rosorna tänker jag tanken "tänk om jag skulle få en, undra vad det skulle stå.." osv. Som jag känner, så skulle det vara så fint att få en oväntad ros med ett sött litet meddelande. Därför bestämde jag mig för att skicka en ros själv, så att någon kanske får känna på den där onekligt fina känslan. Jag skrev en lapp till en ros till en person jag tycker är söt. Jag skrev "du är söt" - helt anonymt.
Och så fort jag gått därifrån välde en läskig rädsla, kanske lite oro, lite nervositet, lite ångest över mig. Jag började tänka saker såsom "tänk om han tycker att det är fånigt", "kanske skulle skrivit snygg, söt kanske blir mesigt" (fastän det är just söt jag tycker att han är), "tänk om han vet vem det är från", "vad händer nu?" osv. endast tänk-om tankar som hjälper mig att hitta det som ska göra mig orolig och nervös.
Men så kommer jag på mig själv att jag alldeles för ofta mår dåligt över saker som jag faktiskt bara gjort i välmening. Varför må dåligt över att jag berättar för någon att jag tycker att denne är söt? (Även om det är lite lågstadium-nivå att skriva en lapp, så kan ju varken den här personen bli ledsen, arg eller besviken.) Det enda som skulle kunna hända är att han just tycker att det på något sätt är fånigt och det är väl det som fortfarande sitter i. Det försvinner inte. Det sitter fast såsom en oönskad förkylning i vintertid.
Jag kommer ångra ihjäl mig dessa tio dagar som är kvar innan han får det. Snälla Bob, jag vet att det är det där självhatet som spökar. Skulle jag få den här lappen skulle jag bli överlycklig. Varför ångrar jag att jag skrev den när den förmodligen kommer göra så gott? Hur skulle du reagerat på en sådan lapp när du gick i gymnasiet?
Det här var någon form av längtan som jag tror påverkade mig negativt till en början, men kanske positivt på sikt. Lappen är dock fortfarande anonym.
Skrivet av anonym den 05 februari, 2011 kl. 00:55 #
@ anonym: när jag gör sånt som jag inte vet ifall det uppskattas tänker jag numera som du ju själv sa: det är i all välmening. Han kommer att bli glad. Alla människor blir glada över att bli uppskattade, alla blir det mer än du tror, oavsett om du skriver söt, snygg eller vacker. Du har gjort något fint, modigt och osjälviskt. Du är rädd att bli sårad - det är mänskligt. Men tänk att det är modigare och svårare att våga säga att man tycker om någon än att prata skit om någon.
Tänk om alla vågade göra som du - vad vacker världen skulle vara.
Nu är inte jag Bob, men ville svara ändå.
Skrivet av loleende den 05 februari, 2011 kl. 23:16 #
Svar: Tack, du har så rätt.
Och jag blir så glad.
Skrivet av anonym den 06 februari, 2011 kl. 09:03 #