Igår TITTADE Jag på väderläksrapporten. På tvn. Det var ingen munter tittning. Neråtittning så det hette duga. I HELA NORRA EUROPA befann sig ett enda tungt molntäcke. Ett täcke av gråhet lagd rakt ovanför våra hjässor.
Men sånt väder behövs ingen jantelag.
Men idag sa dom, att det imorgon ska komma lite sol. I skåne.
Bra för Skåne.
Och bra för oss andra att veta att det i alla fall nånstanns finns en glipa. En reva för ljuset där ute nånstanns. Över Rosengård och Vellinge.
Må de mjukna av denna gemensamma sol.
Jag har lite paus i skrivandet i min stuga. Kör lite stugdisco. Lite vicka höft och lite arm i luften. Tinga exsesser. Bara i stereon. Beyonce. HALO HALO HALO, discoreligöst, armarna i luften HALO HALO HALO. Ah! Det finns röster som är raka motsatsen till lågtryck, röster som upphäver gravitationen, skickar stänk av maj över november och ger vissa promenerande grannar utanför vissa stugor en syn att äta.
Jag är nu nästan frisk.
I morgon ska jag på invigning av filmfestival i staden där uppe.
Utan rymdsondskostym.
Tror jag.
Undrar om mitt ex någonsin kommer svara på brevet. Och i så fall vad. Hoppas lite att hon inte gör det. Det finns andra saker jag hellre får höjt blodtryck av.
Men det kommit små textremsor i mig de senaste dagarna, en katalog av minnen, om detta våld en människa som tror sig vara offer - kan slå in i små oskyldiga paket och dela ut.
Bräckligheten i att behöva. Att vilja. Att vara kvar. Att försöka.
Och nu längtan efter den andra sidan. Och tilliten till att saker får ta tid. Man blir inte fri bara för att man låtsas det. Folk har så jävla bråttom. Jag med. Som om seperation, som om denna död och pånyttfödelse saluförs på ex McDonald’s. Som om bråttom. Som om snabbast vinner. Som om skam för den som sörjer, skam för den som inte är färdig.
Jag är färdig. Jag ropar färdi, färdi, färdi.
Men Beppe Wolgers kommer inte till pottan och torkar i alla fall.
Jag vill att ni ska älska mig. Jag behöver det.
Ah, nu känner jag det. Jag älskad. Och jag är inte den ende på den här jorden som är det.
Det finns hopp!
Så det kanske får bli rymdsondskostym i alla fall.
Glöm exet. Lev i nuet. I know...Det bara hindrar,stoppar & smärtar.
Gör som mig.Baka en kaka och bjud på.Se det roliga i det tragiska. Bjud på dig själv.
Du är värd att älska. Det är alla!
Beppe Wolgers är kult.Glöm inte Busan.
Skrivet av fuschia den 16 november, 2009 kl. 19:19 #
glömma exet,leva i nuet, kom du på det själv? Har du köpt dina råd på Lindex?
Skrivet av bob den 16 november, 2009 kl. 19:40 #
Hej Bob!
Jag kikade egentligen bara in för att trösta dig med att det är i alla fall barmark. D v s mindre risk för att halka och göra sig illa rent fysiskt.
Men jag fastnade i din text. Jag tyckte mycket om den. Mycket. Just det du skriver att vi har så bråttom, att vi inte tillåter oss att sörja när vi behöver det. Det kan stå oss dyrt längre fram att skynda på känslor, tänker jag.
Det är modigt att våga känna det man känner när man känner det. Det gör ont, men det är modigt. En dag går det över. Eller blir i alla fall lättare.
Och ja, Bob. Du är älskad. Det är vi alla. Det vill jag tro.
Kram och ha en bra kväll!
Anna-Karin
Skrivet av Maskroskvinnan den 16 november, 2009 kl. 20:51 #
åh så fint så himla himla fint. träffar mig hårt det där om separation pånyttfödelse skam bråttom...
och jag blir lugnare.
tack snälla det behövde jag.
lots of love.
och just det. jag tänker på alla brev jag skickat och aldrig fått svar på. ångestat en del över men what the f, jag skickade dem och det e jag glad för ändå. bättre att våga än inte.
Skrivet av linda den 16 november, 2009 kl. 21:21 #
Hej Bob!
Tack för att du finns! Du är så ja bra på att sätta ord på känslor! Ja varför har vi så förbannat bråttom? Kke är d lättare att "stänga ner" o intala sej att man har sörjt fädigt? O hasta in i ngt nytt försök till kärlek...
D blir nog stiligt med rymd kostymen! Ha det så gott som det går nu. Tröste kramar till dej o alla andra i detta förbannade mörker.
Skrivet av Lena den 16 november, 2009 kl. 23:44 #
Hej Bob!
Är det inte så att det är inte vårt förflutna som håller oss tillbaka utan det är våran föreställningen av vår framtid som gör det.
Tack att du finns och som sagt att du sätter igång så mkt tankar i oss.
Du är älskad.
Så många brev och sms man sänt och haft ångest för. Men det har behövts för att gå vidare eller känna att man gjorde det man kunde göra för att rädda allt man en gång trott på.
Natti natt Superwoman
Skrivet av Superwoman den 17 november, 2009 kl. 00:46 #
I mig kryper bara självhatet som säger att du Bob, är älskad, men ingen älskar mig. Egentligen är det väl inte så. Vi är alla älskade, hur lite vi än tror det, även om vi inte ber om det.
Men ja Bob, du är älskad - alltid -, även om du inte ber om det på din blogg.
Skrivet av Ninja den 17 november, 2009 kl. 22:27 #
Jag vill säga att jag älskar dig, men det vet jag inte. Men jag älskar ofta dina texter.
Skrivet av En levande själ den 18 november, 2009 kl. 01:13 #
Jaaag älskar dig och är jätte-, jätte-, jätteledsen att jag inte år på Peace & Lovecaféet i Borlänge för att lyssna till dig i kväll. Och du skall veta att det är inte bara jag som älskar dig ... för att du är den du är ... öppen, känslig, sårbar som de flesta av oss och v i s a r det. Kram!
Skrivet av Skatan den 18 november, 2009 kl. 13:05 #
Vart är solen som skulle komma till Skåne? Klockan är redan närmare 14!
Sköt om dig. Det blir bättre ...
Skrivet av Sanne den 18 november, 2009 kl. 13:23 #
Vet inte vilken väderleksrapport du såg för det var ingen sol i Skåne igår och idag blåser det "döda kärringar" och regnet står som spön i backen!
Tänker inte ge dig några käcka tips om att tralla fram i tillvaron. Livet är tufft stundom eller rätt ofta. Ex sätter spår och varför skulle de inte göra så!? Om man satsat från hjärtat i en relation och den går itu så är ex rätt avgörande för hur eller om vi ens ska våga älska igen!
/M
Skrivet av Maria Moberg den 18 november, 2009 kl. 15:04 #
Åk till Ullared Bob, där finns alla dina svar. Har du tur kommer du i teve tills nästa säsong. :-)
Skrivet av Håkan Bergman den 18 november, 2009 kl. 15:21 #
Hej Bob!
En separation är ett sorgearbete som man måste ta sig igenom för att bli öppen för ny kärlek. Universums lag tror jag. En process som måste få ta tid. Jag separerade för ett par år sen och börjar väl så smått känna att jag kanske är redo för något nytt.
Kram och lycka till
Amie
Skrivet av Pulsatillan den 19 november, 2009 kl. 01:21 #