Har precis föreläst om min gamla klassföreståndare, han som räddade mig. Gjort det många gånger förr. Men det här var första gången som jag gjorde det när HAN satt i lokalen.
Nu. 20 år senare.
När jag inte längre är den där killen som eventuellt kan räddas från en kriminell bana, till att sansa sig nog för att skaffa utbildning och jobb. Som kock kanske. Eller målare?
Alla mina vänner blev målare.
På målarlinjen komma alla in.
Jag hoppade av gymnasiet. Hoppade på igen men skaffade mig aldrig någon utbildning.
Har dock jobb.
Och ofta har jag undrat, får inte ihop den störiga, ohyfsade, arbetarklassbråkstaken, med den jag nu blivit. Som om kvantsprång. Som om länken mellan den jag var och är, är något för mig helt okänt.
Men nej, idag blev det så tydligt.
Det var inget kvantsprång. Det var Gösta Karlsson.
Blueskille med keps. Lagom vänster. Uppfödd i Oskarshamn. Fosterbarn.
Han var helt enkelt den som orkade med mig.
Innan dess bara fröknar. Som ville väl. Men inte orkade, kunde. Innan Gösta var de enda män jag stött på under skolgången, de som skulle bestraffa mig. Rektorn. Vaktmästaren.
(En gång när jag skulle bestraffas, och de båda inte fanns på skolan, kallade de in en sopåkare som gick förbi. Skojade bara.) Klassrummet som ett slags matriarkat som jag då och då kastades ut ur för att istället förpassas till det bestraffande patriarkatet.
Hur som.
Göstas ide med att vara lärare var inte att bestraffa de som inte höll måttet. Utan att skola in bråkstakaren.
Och det var jag det.
För en gångs skull, var inte bara välkommen som jag var, utan med tanke på hans agenda, helt perfekt.
Han jobbade hårt.
De två första åren utan någon större märkbar skillnad.
Sen hände det.
Jag läste min första bok. Jag ville göra världsrevolution istället för att göra inbrott och först då fick jag ett incitament för att hänga med på lektionerna.
Göstas prat om att politisera sitt uppror, att kunskap är makt, hade till sist gjort verkan och jag påbörjade, sakteliga, min resa mot den intellektuella medelklass jag nu formellt tillhör.
Idag satt han där, ett år kvar till pension, mindre än jag minns honom, ett hårfäste som redan då var tunt men idag än tunnare, men samma brinn, samma vilja till att se och bli sedd. Samma närvaro.
När jag skrev min föreläsning så grät jag mer eller mindre konstant.
Idag, när han satt där, var det hela för stort.
Vissa nu, blir så stora att de blir som en borg. Helt ointagliga.
Det kanske var därför gud inte bara uppfann ett nu, utan väldigt många, i rad.
Det finns alltså tid.
Att förstå det jag ännu inte kan omhulda. Fullt ut. Att en annan människa, med keps och Oskarshamnsdialekt, som inte på något var Jesus, utan bara en driven högstadielärare, var den som mer än någon annan räddade mig.
Och förmodligen inte bara mig.
Vad var hans knep?
Omöjligt att veta men kanske så här:
Han nöjde sig inte med att ha göra ett ok jobb.
Han nöjde sig inte med att leva upp till omgivningens förväntningar.
Han gick till jobbet för att verkligen göra skillnad.
Misslyckades säkert tusen gånger.
Men inte den här gången.
Så mycket tack.
Eller hur.
Du är...min GAMLA klassförståndare.....
c.a 20 år....
SÅ NYCKET TACK!!
Nilla
Skrivet av nilla den 13 juni, 2012 kl. 14:53 #
fint som det finaste fina...med hopp om att det finns människor som han...du...kvar i denna vär(l)d...
kram Anna
Skrivet av Anna den 13 juni, 2012 kl. 20:19 #
Absolut så. Och jag tror hans knep var så enkelt som att han såg DIG istället för det du gjorde (bråk/stök/ohyfs).
Skrivet av loleende den 14 juni, 2012 kl. 21:58 #
Så fint.
Skrivet av Hanna den 17 juni, 2012 kl. 14:32 #
Det var ett mycket fint föredrag av dig och dessutom otroligt roligt. Jag ömsom grät, ömsom skrattade mig halvt fördärvad. Budskapet du gav var fantastiskt, det var inte för att Gösta var någon perfekt Messias, det var för att han var en människa som älskade - med sina fel och brister - men som försökte, det var räddningen! Var uppfylld i dagar efteråt. Och jag som inte ens gillar poesi....
Skrivet av Helena Olivestam Torold den 18 juni, 2012 kl. 08:58 #
Jag hade också Gösta...världens bästa lärare! Han tillhör en av dem som påverkat mig i livet och kanske även varit en av dem som gjort att jag valt att utbilda mig till lärare. Blir klar efter jul, några månader innan jag fyller 40. Kunskap är makt och det har varit en spännande resa att plugga i vuxen ålder. Folk undrar hur jag frivilligt kan välja att jobba i skolan. Vad de inte tänker på är att jag får möta "framtiden"...varje dag. Förhoppningsvis kommer jag, precis som Gösta, att göra skillnad. Göra skillnad för de som redan är "dömda" av omgivningen/samhället. Tänk om fler lärare kunde tänka så...då hade det sett annorlunda ut. Man kan inte förändra världen, men man kan bidra på sitt eget lilla sätt. Precis som du gör med dina texter. Tack Bob!
Skrivet av Tina den 27 juni, 2012 kl. 21:02 #
tina.
nu blev det blötöga. och tacksamhet, för de som kommer att få möta dig, istället för någon av dem som.... ja... du vet....
så jävla fint.
Skrivet av bob den 03 juli, 2012 kl. 18:51 #