- Skaffa en blogg du med!
- Anmäl denna sida
- Bli medlem | Logga in! Dina tjänster | Logga ut | Inloggad som
31 okt kl 10:53, 2010
Arlanda express för att åka till Istanbull för att fira min mamma som fyller 60. För sextio år sedan halkade hon ut ur min mormor och skrek sitt första skrik i världen. Sewdan slängde hon sig i gungarna, bröt ben för att nitton år senare bli gravid med den göteborska basissten Göran. Men det var den danska flygkaptenen Torsten som som förlovade sig med. När hon var gravid jobbade hon på triangeln i Malmö, chefen var en byracka som var avundsjuk, inte bara på hennes skönhet, utan också på att hon var gravid och skickade ner henne i källaren för de allra tyngsta jobben. Min mamma satte ner foten, skädde ut byracken och gick därifrån, skrev brev till ägarna i stockholm och sedan slapp inte bara min mamma utan hela stället sin byracka.
Mig födde hon bokstavlig talat på jobbet. Om detta står det i min bok. I katpenshytten. Hon jobbar fortrande kvar men nu som kökschef, inte som kallskänka. För några år sedan gjorde hon en hjälteinsats på båten. Nya ägara från stockholm, som förutom handelsdrillade, förmodigen ochså var för unga för att inse hur en svensk traditionell bilsemester började.
Med en tuborg grön och en räkmacka.
Men nu var det Bagettens storhetstid. Bättra avans på Bagette än räkmacka. På alla båtar tog cheferna bort denna för hand skalade frihetssymbol. På alla båtar utom en. Min mamma slog sin köksvalkiga och nagelmålade hand i den rostfria bänken, ringde upp cheferna, "om ni tar bort räkmackan, då säger jag upp mig".
Det var långtifrån enda gången som alla dessa manliga chefer blir stela i sina nackar av denna kvinna som inte underordnra sig i ett korkat men trevligt samförstånd.
jag ser nu, hur denna arbetsplats där hon jobbat i hela sitt vuxna liv, verkar få så mycket mer skäll än beröm. För bara någon vecka sedan ringde hon hur glad som helst. en ny chef som i någon enkel mening hade låtit min mamma förstå, att hon hade en jäkla kompetens.
Jag vet inte varför jag blir tårögd när jag skriver den raden.
Jag vill ge den chefen blommor, samtidigt som jag vill rikta en bazooka mot det patriarkala, gubbiga och psykologibefriade chefsskap som hon fått dras med i så många år av sitt liv.
Det är tragiskt, att man efter 40 år får höra att man är kompetent - är en nyhet.
Det borde naturligtvis vara vardag. Inte bara för poeter.
Jag är inte feminist. Men hellre det än gubbe.
Behöver jag säga att hon är den chef som får minst betalt ( var så för något år sedan i alla fall) av alla chefer på hennes båt, trots att hon är den som varit där längst. Behöver jag nämna att hon är den enda kvinnan.
Om tre dagar fyller hon alltså sextio. utan henne, vore jag intet.
Nu är expresståget snart framme vid sin perrong och jag ska återigen kliva ut till den värld vilken jag aldrig hat om det inte vore för anne-marie hansson och hennes livmoder, fördomsfrihet och gränslösa moderliga kärlek.
Grattis i förskott mamma. Vi ses i Istanbul!
Copyright © 2008 Bob Hansson. All Rights Reserved | Designed by Free CSS Templates
Template modified by Passagen | Powered by Roller Weblogger 4.0.
Först och främst blir jag som kvinna lite förnärmad. Ett barn "halkar" sällan ur moderlivet. Det måste vara livets värsta upplevelse att födas. Trångt och jävligt och nån utanför skriker så man kan bli skräckslagen för mindre. Även om man inte är nybörjare i världen.
mycket annat är häpnadsväckande enkelt när det gäller liv. Som hur det kommer till. Som hur alla specialiserade hudceller och nervceller och blodceller sen lätt som en plätt utvecklas ur en enkel stamcell, ägget, som för övrigt är kroppens största.
I alla fall om man är kvinna.
Men födelsen. den är inte ett halkande. Sorry. Fast jag förstod poängen. Är antagligen lite överkänslig för formuleringen efter att ha vrålat till en läkare: skär upp mig då! när äldsta dottern tyckte hon satt bra där hon satt. Väldigt fast.
Sen tycker jag du har en fantastisk mamma. Jag tror och hoppas att denna rakryggade mamma vet sin kompetens själv. Att andra uttrycker det är förstås nåt vi alla behöver. Men viktigast är kanske att vi säger det till oss själva. Och att vi tror på oss. Och hon verkar tro på sig.
Tänk att raden "grön tuborg och räkmacka" kan väcka så många känslor. Det gör den nog för alla som turat över sundet.
Tänk att du påverkat din mammas liv också. Utan dig hade hon inte varit kökschef idag antagligen. Kanske hade hon varit kvar på Triangelen.
Jag vill också passa på att tacka mamma Hansson. Tänk vad vi andra missat om inte Ann-Marie och Göran hade fått till det. Så många "om inte" att man blir alldeles svag i knäna.
Tack mamma Hansson, ha en bra födelsedag. Tack alla mamma Svensson och Holmstedt och Khalil också för den värld ni fött fram och fostrat.
Skrivet av loleende den 31 oktober, 2010 kl. 15:16 #
Tacksam för att utanförskapet kom upp i babel; Åsa Nilsonne satte fingret precis på det onda! Tacksam för din kommentar om att även om du inte fick vara med i hoppborgen, så kanske du fick något annat; vara med i världen! Jag hade aldrig tänkt så! Jag ser bara vad jag gick miste om och inte vad jag fick istället. Men nu ska jag jobba med det, att tänka om (och tänka rätt).
Skrivet av Louise den 31 oktober, 2010 kl. 15:36 #
får väl kalla dig den "ofrivilliga" feministen då:)
kram till dig och din mor!
Skrivet av lena den 03 november, 2010 kl. 00:35 #
Hej Bob!
Hoppas det blir ett fantastiskt födelsedagsfirande av din kära mor!!!
Jag babblar lite om dig i mina TisdagsTankar, kolla in vet ja! http://mitthemochjag.blogspot.com/search/label/TisdagsTankar
Kram Madeleine - Mitt hem och jag
Skrivet av Madeleine Berglund den 03 november, 2010 kl. 14:51 #
Hej kära Bob!
Älskar, hur du beskriver hur du halkade ut..
kan se dig framför mig;
HUr du;
- Tjiho... här kommer jag!
Tar dig ut från livmoderns trygga famn ut i världen... Underbart!
Jag blir varm av hur du ser din mamma o beskriver din kärlek till din henne.
KÄnner så väl hur den generationens kvinnor just sliter o har slitit mycket osynligt i så många år. Känner deras o din mammas kraft...
Känner din kärlek till kvinnan i det.
Hoppas du o din mamma får det härligt.
Med kärlek Lamhita
Skrivet av Lamhita Marita Jacobson den 04 november, 2010 kl. 12:50 #
Fantastiska texter som vanligt.
Jag undrar om någon som inte har turat verkligen vet vad en Räkmacka betyder.
Lycka till med firanden!
Peter
Skrivet av Peter Eriksson den 05 november, 2010 kl. 15:36 #
En tanke som slog mig, hur ska alla matematiska analfabeter kommentera på din blogg? diskriminering!
En annan fråga, vad gör Marcus Birros nuna överallt på blögga? jaha nu ser jag..det verkar vara något passagen fixar.
tänk kombinationen feministgubbe, vilken mardröm!
Skrivet av Xerxes den 06 november, 2010 kl. 08:54 #
I det stora hela måste jag nog säga att personligen föredrar jag när folk är uppriktigt okänsliga än när de kör med psykologisk manipulation och eggar upp en falsk självkänsla av att bero på beröm utifrån. Som Horace Engdahl skrev i boken Meteorer, "det finns en måttstock instucken bland rosorna".
Jag finner det djupt tragiskt hur dom flesta av oss har berövats våran medfödda självkänsla redan från tidigt genom subtila psykologiska beteenden, personligen skulle jag uppskatta mindre av det och mer utav uppriktig okänslighet tills den dag då folk blir genuint känsliga och menar vad man säger snarare än säger det i manipulativa syften.
mvh
Skrivet av Xerxes den 06 november, 2010 kl. 09:03 #
Vilken föreställning på Dramaten idag! Succé! Du borde återkomma på denna estrad!
Skrivet av Peder den 06 november, 2010 kl. 19:42 #
loleende; Blir lite nyfiken, kanske undrande, över det där med att bli förnärmad som kvinna.. Jag är kvinna som fött barn och jag blir inte förnärmad av halka ur-grejen.
Är det inte så att vi bara blir förnärmade som personer? Generaliseringar för att göra världen begriplig är ju en sak, men att förnärmas för ett kollektiv låter knepigare...
Skrivet av An den 07 november, 2010 kl. 11:28 #
An: Det kanske inte framgick, och då ber jag om ursäkt, men det var tänkt som ironi, eller med glimten i ögat, eller på skoj... i alla fall. Jag tycker uttrycket halka är roligt och träffande om livets färd inifrån och ut i världen, även om jag inte har upplevt det själv :)
Så, Bob och alla andra, förlåt om det har missuppfattats, det var inte menat som ett allvarligt förnärmande.
Grattis Bob till ännu en succe och grattis till en efterlängtad skön söndag efteråt. Jag gillade att läsa om hur mycket du uppskattar alla lekfulla människor du jobbat med. Ingen ironi.
Skrivet av loleende den 07 november, 2010 kl. 15:37 #
Oj.. det var inte så att jag tog illa vid mig.. mer en tanke som väcktes kring hur lätt det är att ta på sig någon slags kollektiv känsla.. och ja, även jag gör det.
Kanske snarast ska tacka dig om nåt tag... bubblar tankar kring generaliseringar i min skalle som kanske till sist blir ett blogginlägg för egen del :)
Skrivet av An den 07 november, 2010 kl. 17:48 #
An: :) OK, idel missuppfattningar. Faran med det skrivna ordet där inte kroppsspråket är med. Ha det bra och lycka till med generaliseringarna!
Skrivet av loleende den 07 november, 2010 kl. 19:25 #
Grattis Ann-Marie!!!!!!!! Hoppas hon och du får en toppenresa.
Skrivet av Karin den 14 november, 2010 kl. 21:04 #