20 okt kl 21:52, 2009
Skrivet av bobhansson under kategorin Kärlek hur fan gör man | 12 Kommentarer |
Permalink
Må jag stå ut med min litenhet
Må jag kunna omfamna detta lilla
utan att låta det dölja mitt stora
Må jag bära dörrhandtag åt mig själv och andra
må jag fästa dessa dörrhandtag i livet självt
må jag kliva in och låta dörren stå öppen
på vid gavel, i vetskapen att allt som vill får komma in
och allt som vill får försvinna.
Och när jag tror att jag misslyckas med detta
må jag skratta åt mig själv och låta hammaren ligga.
Dricka ett glas vin går bra. Så även sockerkaka.
Jag är inte den som behöver.
Kärleken är inte en nödsänding släppt från brummande flygplan
och jag är inte ett uland.
Låt mig inte vänta på tillåtelse
från den andre, eller från världen
för att ge den kärlek jag själv längtar efter.
Låt mig avslöjas med byxorna nere.
Låt mig ömt klappa mig på kinden när jag tror följande:
att kärleken inte är där - bara för att jag för tillfället
inte känner den.
Kärleken är inte ett brummande plan
och jag är sannerligen inte ett uland.
Jag kan ge kärleken eftersom jag är den.
Sen är det inte mer med det.
Förutom det oändliga verbet
från min vekesvita längtan
sträckt
ner i världens stearin
som sannerligen finns.
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/bobhansson/entry/nä_nu_kom_fan_en
ops...tårar rinner på min kind, just i kväll är jag låg...en riktig bitterfitta faktiskt..det var skönt att läsa dina ord, just ikväll... kram
Skrivet av ika den 20 oktober, 2009 kl. 22:16 #
Riktigt bra skrivet!
Skrivet av Anita den 20 oktober, 2009 kl. 22:56 #
Ja du kan ju skriva dikter, eller be :)
Inte visste jag att du var så rolig, jag var inne på youtube en sväng och såg klipp med dig.
Skrivet av Carola den 21 oktober, 2009 kl. 09:41 #
Den var vacker, dikten, Bob, det var den. Väldigt vacker. Jag tackar för att jag fick läsa den.
Jag har nyss pratat med min dotter i London. Hon och jag såg dig i Jönköping förra hösten innan hon for iväg. Det var en härlig kväll, ett fint minne för mig. Det var alldeles fullsatt i lokalen på Tändsticksområdet. Skratt, tårar och tysnad om vartannat. Så minns jag det.
Ha en bra kväll!
Kram
Anna-Karin
Skrivet av Maskroskvinnan den 21 oktober, 2009 kl. 17:18 #
hmm...du skriver som jag känner... eller så känner jag bara det jag tror du skriver, det känns bra, men mer som jag intalar mig...för det är inte alltid det där känns så bra
Skrivet av Mojjan den 22 oktober, 2009 kl. 20:10 #
Hej fina Bob. Nu har jag också äntligen börjat blogga. :)
Skrivet av Stina Sofia Stenhjärta den 22 oktober, 2009 kl. 22:43 #
I gryningen är allt så stilla
timmen då natt blir till dag
Allt man hör är lärkan drilla
man hör det med välbehag
Daggen börjar släppa taget
känner den förlorat slaget
över gräset det mjuka och gröna
över solen den varma och sköna
min första dikt
då var jag 11 eller 10 eller 9 kanske
drilla drilla drilla solen ler så stilla
nu är ruskig höst kylan är en tröst
mvh
Skrivet av Lovisa den 23 oktober, 2009 kl. 05:40 #
jag glömde en strof
solen som sakta stiger över berget
har den vackra orangea färgen
(mellan välbehag och daggen)
Skrivet av Lovisa den 23 oktober, 2009 kl. 05:43 #
herregud
det ska vara bergen
Skrivet av Lovisa den 23 oktober, 2009 kl. 05:44 #
Precis det där upplever jag just nu i mitt liv. Tack för att jag också just insåg att jag inte är ensam om det.
Skrivet av Helena den 23 oktober, 2009 kl. 23:12 #
I ditt eget hjärta finns alla svar. Vill tipsa dig om något vackert:
www.inspirationsforum.se.
Din poesi är befriande!
Från ett hjärta till ett annat
/Annika
Skrivet av Annika den 03 december, 2010 kl. 16:08 #
Imorgon kl 19:00 kommer orden "Jag kan ge kärleken eftersom jag är den" tatueras in på mina revben.
Du säger så vackra saker och på ett så bra sätt. En av de få poeter jag känner till som inte känns ett dugg elitistisk. Tack för att du finns och sätter ord på sånt jag inte själv kan sätta ord på!
Skrivet av Agnes den 17 februari, 2011 kl. 16:57 #