Var är det med vissa platser man kommer till, där man genast känner HÄR! VILL! JAG! VARA! Jag tror att svaret oftare än vad man tror är; människor.
Var på Tärna FHS utanför Sala igår. Där vill jag arbeta. Känslan av herrgård, känslan av att här, är kökspersonalen på g, här är det inte bara en massa mat som ställs fram.
Gjorde en förälsning, lite men bra folk, trivdes. Har nu bara tre eller fyra gigg ända fram till mars. Skönt. Men undrar om jag inte också kommer sakna det?
Läser Norens dagbok. Hans texter får mig att bli väldigt närvarande i mitt eget liv, en lågmäld intelligens, bräcklig och därmed befriande. Bräcklig men inte ondsint.
Alakoskis håpas du trivs bra i fengelset forsar på. Känner att jag vill börja värja mig mot den, den är mörk och blir därmed kall i mig, men inte bara det, språket, det är kantigt, hennes språk är som ett torftigt möblerat motellrum. Det passar perfekt till den historia hon vill berätta, formen följer innehållet. Eller så precis tvärtom, språket passar hennes historia allt för väl, det uppstår ingen glipa för mig i vilken jag kan placera den del av mig som hoppas.
Hennes historia är ändå omedelbart viktig och när jag läser så slår det mig hur sällan underklassen skriver ner sig, hur mycket som ska till, för att den människa som föddes till ett hem utan bokhylla, själv en dag ska stå i en.
Och sedan tänker jag, när jag skrev just den forumleringen, var det för göra mig till, eller bara för att det är så roligt att hamra fram språk ur sin vardag?
Nu tänker jag precis så igen.
Har fått ett minneskort från kraschad dator. Några kapitel där till nästa boken som jag inte sett på månader. Viktiga kapitel. Minns att jag tyckte att de var bra.
Hoppas att jag tycker det, även idag.
Öppnade nyss skafferiet för att lägga in brödet. Blev glad. Det här kan låta banalt, men jag blev glad av skafferiet ”så bra att det finns skafferi så att allt inte behöver ligga framme….”
Den tanken var inte tillgjord, ibland gör jag mig till även för mig själv, men inte nu. Den tanken bottnar inte i min vilja till att vara en positiv person, utan i något annat.
Kanske i min vilja till att ha ett välstädat kök, kontroll. Men ändå lite fasscinerande trots allt att man kan bli glad för någon så lågmäld uppfinning som skafferiet.
Är avundsjuk på alla som har arbetskamrater, rutiner.
Kan inte någon anställa mig?
I dag skänker jag Dig Bob... ett snöhjärta med glitter från Min gatlyckta för att DU... bara ÄR... så Underbar och gör min eftermiddag mer produktiv.
Skrivet av Plåtvetekakan den 02 december, 2010 kl. 15:34 #
åh jo jag kan anställa dig som mentor till mig men jag kan inte betala i pengar utan dikter kanske? men det vill du kanske inte ha för dikta kan du ju själv ju. sååå bra.
Skrivet av linda den 02 december, 2010 kl. 17:00 #
Men herregud Bob, tillåt dig att vara den du är. Det var inte tillgjort - eller jo, men vi vill ha det så. Om ingen vågade göra sig till skulle världen vara oändligt tråkig. Sluta inte. Då blir jag ledsen.
Så ler jag. I söndags bogserade vi bil. Jag var ur gängorna. När skruttskodan var lämnad tog vi 745an till Willys och storhandlade. Jag kom hem och fyllde lyckligt skafferi och kyl (inte frysen, den är sönder). Men jag skämdes inte för att orsaken var banal. Jag njöt, äntligen, den helgen. Så enkelt. Fullt skafferi. Äntligen koll, åtminstone på det.
Alakoski: när jag går förbi svinalängorna och förpassas i tanken in i en lägenhet är den och livet där inne just torftigt - som hennes språk.
Jag avundas dig, som drar in en månadslön på tre dagar och sen kan skriva.
Hade jag kunnat hade jag anställt dig. Några av mina elever har träffat dig. Men det hade varit kul att låta dem träffa dig, poeten, när vi har naturkunskap också.
Funderar på att låta dem läsa "Vips" i NkA, faktiskt. För att den inte är så torr som kursböckerna, utan tillgjord. Så att den berör. Det är den fantastisk på att göra. Det är du fantastisk på att åstadkomma.
Så sluta inte vara Bob, Bob. Du behövs som du är.
Skrivet av loleende den 02 december, 2010 kl. 19:29 #
Läser med Noren. Älskar hans texter då han "normaliserar" mig. Ja tänker att om han överlever med allt det där då kommer jag med göra det. Han skriver sådant folk aldrig nämner.Nästa gång jag möter han ska ja tacka han för det.(samt att han fått mig hitta Saturnus kardemummabullar;) alltså det är inte bullar det är mindre planeter. L.O.V.E /oRoShjÄrtA
Skrivet av oroshjärta den 03 december, 2010 kl. 05:31 #
Du säger, skriver, så ofta ner tankar och funderingar som jag själv haft men inte haft förmågan att formulera, få ur mig.
Som det här: "Den tanken var inte tillgjord, ibland gör jag mig till även för mig själv, men inte nu "
Ibland gör jag mig också till för mig själv och när jag kommer på mig med det ... så skäms jag lite. Men kanske skall jag inte göra det i fortsättningen ... Det är ju en vilja till något ... eller?
Kram!
Skrivet av Skatan den 03 december, 2010 kl. 18:09 #
Jag ska höra med min chef, skulle gärna vilja vara kollega med dig. Det skulle passa väldigt bra om du började innan vi har slut på free-tidningen med dig på framsidan...
Skrivet av Christina den 03 december, 2010 kl. 18:34 #
Förlåt, att jag skriver så långt, det är kanske dumt. Så känns det nu. Ska försöka låta bli.
Skrivet av loleende den 03 december, 2010 kl. 23:46 #
kära lol, skrev inte kortare, skriv längre! Lev inte mindre, lev mer! Herrgud lol, "tillåt dig att vara den du är!"
Skrivet av bob hansson den 04 december, 2010 kl. 03:55 #
"Eller så precis tvärtom, språket passar hennes historia allt för väl, det uppstår ingen glipa för mig i vilken jag kan placera den del av mig som hoppas"
detta är sååå vackert skrivet,platsen där vi drömmer å lever blev så synlig ,tack hjärtat.
Skrivet av stora E den 04 december, 2010 kl. 10:36 #
:) Som du sa i föreställningen på TV ikväll, ungefär: det är så mycket lättare att se och tala om för andra än för sig själv.
Bra att du är nöjd själv med föreställningen, det tycker jag att du ska vara.
Skrivet av loleende den 04 december, 2010 kl. 22:04 #
kom till oss!
vi behöver dig här på tärna bob
Skrivet av MATILDA den 07 december, 2010 kl. 02:14 #